Ett av de allvarligaste hoten mot mänskligheten är den
successiva och accelererande försämringen av vår
gemensamma livsmiljö. Alltmer av miljöförstöringen beror
på en stor mängd små utsläppskällor. Därför kan inte
miljöpolitiken enbart fokuseras på fabrikernas utsläpp utan
måste också mer allmänt inriktas på vad vi människor
konsumerar. Det handlar om vår livsstil! Därför är det viktigt
att nu gå från den linjära resurshanteringen till en
kretsloppsbaserad hantering av alla olika produkter. I denna
motion berörs de elektroniska apparaterna.
Sverige är per person ett av världens mest elektroniktäta
länder. Under 1994 importerade vi ca 45 000 ton
elektronikapparater. Prognoser visar att importen av sådana
apparater kommer att fortsätta öka. Livslängden på dessa är,
enligt branschen, mellan fem och tio år. Det innebär att 1980-
talets importerade elektronikapparater blir 1990-talets skrot.
Det är uppenbart att mängden apparater som kommer att
skrotas i framtiden blir allt större.
I de flesta svenska hem finns bl.a. TV-apparat, stereo, radio
och eventuellt video samt kanske dator med skrivare. Trots
att dessa apparater då de tjänat ut utgör en stor mängd skrot
finns idag ingen lagstiftning om hur dessa produkter ska tas
om hand. Konsumenten är hänvisad till de kommunala
avfallsupplagen. Få av dessa har kontakt med
återvinningsanläggningar för elektronikskrot.
Det finns flera anledningar till att elektronikskrot inte bör
läggas på ett avfallsupplag. I en rapport till
miljövårdsberedningen (Björn Wallgren) motiveras detta
med fyra skäl:
1. Materialet i sig är miljöfarligt. Om man återvinner
metall innebär det att man i framtiden minskar
metallmängden i miljön. I en annan rapport till
miljövårdsberedningen (Kretsloppet och vitala
materialflöden, Håkan Nordin) visas vilka vinster, både
företagsekonomiskt och miljömässigt, man kan göra om man
återvinner metaller.
2. Materialet i sig är ofarligt, men har i
produktionsprocessen orsakat miljöstörningar.
3. Materialet är en knapp resurs.
4. Materialet är ett volymproblem. Det är skrymmande och
förfular naturen.
Utvecklingen i Sverige
Våren 1993 lade den dåvarande regeringen ett förslag om
en kretsloppsanpassad samhällsutveckling i den s.k.
kretsloppspropositionen. Det ledde till att man fr.o.m. den
första januari 1994 införde ett producentansvar, både fysiskt
och ekonomiskt. Producenterna blev ansvariga för sina
produkter från tillverkning tills de har förbrukats.
Detta producentansvar gäller än så länge enbart för
förpackningar. Kretsloppsdelegationen arbetar nu med
förslag om producentansvaret ska vidgas. I framtiden är det
tänkt att gälla också t.ex. bilar, däck, plast, möbler, textilier,
lysrör samt elektroniska och elektriska produkter.
Kretsloppspropositionen gav en anvisning till hur
kretsloppsarbetet borde prioriteras. Det innebär att
återanvändning prioriteras före materialåtervinning,
energiutvinning och i sista hand deponering.
Naturvårdsverket arbetar f.n. med förslag till hur
elektronikskrot ska definieras samt hur ett utformande av
producentansvar kan komma att se ut.
Situationen i EU
I EU finns idag inga regler för elektronikskrot. Däremot
gäller regler om miljöfarligt avfall och batterier även för en
del av de använda elektronikapparaterna. Det pågår också ett
arbete med att ta fram förslag till hur elektronikskrot ska
omhändertas i framtiden. Detta utförs av en arbetsgrupp
(Priority Waste Stream Programs projectgroup on waste
from electrical and electronical equipment) under det
italienska miljöministeriets ledning -- ett arbete som även
Sverige deltar i. Gruppen ska ge förslag till lagstiftning. Man
presenterar sitt förslag för EU-kommissionen i juli 1995.
Det är viktigt att nu skynda på den pågående processen på
lagstiftningsområdet. Återvinning av uttjänt elektronik är ett
nytt område. Det krävs därför nytänkande och nya former för
åtgärder. Utvecklingen i Sverige bör påskyndas för att få
fram ett fungerande system för en kretsloppsanpassad
elektronikåtervinning.
Producentansvarets problembild
Det är troligt att ett producentansvar kommer att införas
för uttjänta elektronikapparater. Fördelen med ett sådant
förfarande är att producenterna av elektronikprodukter
tvingas att miljöanpassa sina produkter. Det kan innebära att
miljövänligt material används i större utsträckning, att
demonteringen förenklas så produkten blir lättare att
återanvända och att produktionsprocessen blir mer
miljövänlig.
Det finns emellertid olösta frågor kopplade till ett
införande av ett producentansvar för elektronikskrot. Några
exempel: Vem har ansvaret för de uttjänta produkter som
redan idag finns hos konsumenterna? Kommer det att införas
ett retroaktivt producentansvar? Hur uppnår man i så fall
rättvisa med ett införande av ett retroaktivt producentansvar?
Det är förhållandevis lätt att införa ett producentansvar på
förpackningar -- eftersom deras livslängd är ett par veckor. I
det sammanhanget finns ofta en tydlig producent eller
distributör som är lokaliserad i Sverige. En
elektronikproducent är mer otydlig. Produktens livslängd
varierar mellan fem och tio år och tillverkningsindustrin är
mycket internationell. Detta är faktorer som grundligt måste
diskuteras.
Förslag till åtgärder
Det behövs ett paket av åtgärder som genomförs samtidigt
för att en nödvändig elektronikåtervinning och en
miljövänlig produktion ska komma till stånd. I detta paket
ingår ett deponiförbud för elektronisk utrustning, deklaration
av miljöfarliga ämnen i all ny elektronikutrustning,
miljöavgift på miljöfarligt avfall och auktorisation av
återvinningsföretag.
Deponiförbud
Ett förbud mot att deponera uttjänt elektronikutrustning
bör införas. Att deponera sådan utrustning är ett slöseri med
samhällets resurser samtidigt som visst elektronikskrot
orsakar miljöskador.
Kommunerna måste lösa sin hantering av uttjänt
elektronik. Det finns idag flera
elektronikåtervinningsföretag som har brist på
elektronikskrot. Det är en oacceptabel hantering av knappa
resurser att uttjänt elektronik deponeras, inte minst med
tanke på de miljöskador detta innebär.
Som alternativ kan man överväga att införa en mycket hög
avgift för att deponera uttjänt elektronikutrustning. Detta
skulle skapa incitament för ett miljövänligt
omhändertagande.
Deklaration av miljöfarliga ämnen
Alla tillverkare och leverantörer ska deklara innehållet i ny
elektronikutrustning. Denna deklaration kan innehålla en
lista på miljöfarliga ämnen, märkning av plaster samt hur
skroten är sammansatt för att demontering ska underlättas.
Eftersom det finns olika typer av miljöfarligt avfall i det
uttjänta materialet och ytterst sällan någon deklaration om
innehållet är det f.n. ett arbetsmiljöproblem att ta hand om
uttjänt elektronikutrustning.
Miljöavgift på miljöfarligt avfall
En miljöavgift som läggs på priset på elektronikutrustning
som inte uppfyller vissa kriterier som finns uppställda i
deklarationen ska införas. Exempel på kriterium för att få till
stånd en miljövänlig produktion av elektroniska apparater
kan gälla återvinningsbarhet, dvs. hur lätt man kan
demontera den elektroniska utrustningen, graden av
miljövänlighet, märkning av plaster och standardfästen.
Miljöavgiften kan gå till en fond som finansierar
omhändertagandet av miljöfarligt avfall. Det finns idag flera
tusen ton elektroniskt skrot som väntar på omhändertagande
på ett miljömässigt försvarbart sätt. Denna avgift kan fungera
på samma sätt som batteriavgiften fungerar idag.
Auktorisation av återvinningsföretag
Omhändertagandet av elektroniskt skrot måste skötas på
ett miljöriktigt sätt. Idag kan vem som helst starta en
återvinningsverksamhet för uttjänt elektronikutrustning och
utge sig för att göra det på ett miljöriktigt sätt. Det behövs
inga tillstånd eller auktorisation från myndighet. I Danmark
finns sedan flera år en myndighet som ansvarar för att
auktorisera återvinningsföretag. En sådan ordning bör
införas även i Sverige.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett deponiförbud för elektroniskt
skrot,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att tillverkare och leverantörer av
elektronisk apparatur åläggs skyldighet att
innehållsdeklarera dessa,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en höjd miljöavgift på miljöfarliga
komponenter i elektronikutrustning,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att höjda miljöavgifter på
elektroniska apparater bör gå till en fond med syfte att
finansiera omhändertagandet av redan befintligt elektroniskt
avfall,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om auktorisation av
återvinningsföretag.
Stockholm den 20 januari 1995
Dan Ericsson (kds)
Ulf Björklund (kds)
Rose-Marie Frebran (kds)
Ulla-Britt Hagström (kds)
Mats Odell (kds)
Tuve Skånberg (kds)