I södra Sveriges jordbruksområden har under en
hundraårsperiod över 90% av de naturliga våtmarkerna
dikats ut i syfte att vinna effektiv jordbruksmark. Samhället
har stött denna utveckling med olika bidragsformer fram till
1980-talet. Utvecklingen har haft till effekt att vattnets
transport till havet har påskyndats vilket i sin tur har lett till
att naturliga reningsprocesser inte har hunnit verka.
Tillsammans med ett intensivt jordbruk och ökat nedfall av
luftföroreningar har vi fått ett kraftigt läckage av kväve till
havet.
Särskilt påtagliga har problemen blivit i Laholmsbukten.
Ett åtgärdsprogram startades 1985 i syfte att till 1995 halvera
det av människan orsakade läckaget till bukten. Programmet
omfattade utbyggnad av kommunala reningsverk, reglering
av djurbesättningar, gödselgivor, fånggrödor m.m.
Målsättningen att halvera utsläppet till 1995 kommer inte att
uppnås. Man har överskattat effekterna av vidtagna åtgärder
samtidigt som kväveläckaget från skogsmarken har ökat. I
delar av södra Halland överstiger kvävehalterna i ytvattnet i
dag vida EU-direktivet 5 mg per liter.
Det finns således ett behov av att åtgärda kväveläckaget
ytterligare för att uppnå tidigare ställda mål liksom gällande
EU-direktiv. Åtgärdspaketet måste utvidgas. En viktig del i
ett sådant utvidgat åtgärdspaket är att i ökad utsträckning
nyanlägga våtmarker i jordbrukslandskapet. Även
begränsade våtmarker på 1--2 hektar kan om de anläggs på
rätt sätt och på rätt plats få en stor miljöeffekt. I princip
handlar det om att på en begränsad våtmarksyta fånga upp
ett större tillrinningsområde på 100--200 hektar.
I Hallands län har våtmarksanläggningar färdigställts av
kommuner, enskilda markägare, Hushållningssällskapet
m.fl. Anläggningarna har visat sig vara mycket effektiva
genom att Halland har utarbetat olika undersökningar och
inventeringar tillsammans med Sveriges
lantbruksuniversitet. Ett målinriktat forskningsprogram
pågår vilket även uppmärksammats internationellt.
Förutsättningar har skapats för en positiv dialog mellan
myndigheter, kommuner, enskilda markägare och
organisationer för en fortsatt utbyggnad av denna typ av
våtmarksanläggningar. Därmed finns också förutsättning för
att låta södra Halland bli ett försöksområde för
våtmarksanläggningar i syfte att minska kväveläckaget.
En vidare utbyggnad innebär emellertid ett intrång i
markägarens disposition av marker och fordrar någon form
av ekonomisk kompensation. Möjligheten till ekonomisk
ersättning är dock i dag begränsad. Stöd för omställning av
åkermark och för naturvårdsåtgärder finns dock i dag i det
s.k. NOLA-programmet. En samordning mellan dessa och
åtgärder för att anlägga och återställa våtmarker bör göras
möjligt. En del av dessa medel borde avsättas för att stödja
det förslag till försöksprojekt som ovan nämnts.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om samordning av åtgärderna för att
anlägga och återställa våtmarker med övriga stöd i det s.k.
NOLA-programmet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Södra Hallands kommuner
skall utgöra försöksområde för våtmarksanläggningar,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att avsätta en del av medlen i det
s.k. NOLA-programmet för ändamålet,
4. att riksdagen hos regeringen begär att länsstyrelsen får i
uppdrag att utarbeta prioriterings- och åtgärdsplaner för
genomförandet av försöket i samråd med kommunerna.
Stockholm den 19 januari 1995
Majléne Westerlund Panke (s)
Ingegerd Sahlström (s)
Pär-Axel Sahlberg (s)