I södra Sveriges jordbruksområden har under en hundraårsperiod över 90% av de naturliga våtmarkerna dikats ut i syfte att vinna effektiv jordbruksmark. Samhället har stött denna utveckling med olika bidragsformer fram till 1980-talet. Utvecklingen har haft till effekt att vattnets transport till havet har påskyndats vilket i sin tur har lett till att naturliga reningsprocesser inte har hunnit verka. Tillsammans med ett intensivt jordbruk och ökat nedfall av luftföroreningar har vi fått ett kraftigt läckage av kväve till havet.
Särskilt påtagliga har problemen blivit i Laholmsbukten. Ett åtgärdsprogram startades 1985 i syfte att till 1995 halvera det av människan orsakade läckaget till bukten. Programmet omfattade utbyggnad av kommunala reningsverk, reglering av djurbesättningar, gödselgivor, fånggrödor m.m. Målsättningen att halvera utsläppet till 1995 kommer inte att uppnås. Man har överskattat effekterna av vidtagna åtgärder samtidigt som kväveläckaget från skogsmarken har ökat. I delar av södra Halland överstiger kvävehalterna i ytvattnet i dag vida EU-direktivet 5 mg per liter.
Det finns således ett behov av att åtgärda kväveläckaget ytterligare för att uppnå tidigare ställda mål liksom gällande EU-direktiv. Åtgärdspaketet måste utvidgas. En viktig del i ett sådant utvidgat åtgärdspaket är att i ökad utsträckning nyanlägga våtmarker i jordbrukslandskapet. Även begränsade våtmarker på 1--2 hektar kan om de anläggs på rätt sätt och på rätt plats få en stor miljöeffekt. I princip handlar det om att på en begränsad våtmarksyta fånga upp ett större tillrinningsområde på 100--200 hektar.
I Hallands län har våtmarksanläggningar färdigställts av kommuner, enskilda markägare, Hushållningssällskapet m.fl. Anläggningarna har visat sig vara mycket effektiva genom att Halland har utarbetat olika undersökningar och inventeringar tillsammans med Sveriges lantbruksuniversitet. Ett målinriktat forskningsprogram pågår vilket även uppmärksammats internationellt.
Förutsättningar har skapats för en positiv dialog mellan myndigheter, kommuner, enskilda markägare och organisationer för en fortsatt utbyggnad av denna typ av våtmarksanläggningar. Därmed finns också förutsättning för att låta södra Halland bli ett försöksområde för våtmarksanläggningar i syfte att minska kväveläckaget.
En vidare utbyggnad innebär emellertid ett intrång i markägarens disposition av marker och fordrar någon form av ekonomisk kompensation. Möjligheten till ekonomisk ersättning är dock i dag begränsad. Stöd för omställning av åkermark och för naturvårdsåtgärder finns dock i dag i det s.k. NOLA-programmet. En samordning mellan dessa och åtgärder för att anlägga och återställa våtmarker bör göras möjligt. En del av dessa medel borde avsättas för att stödja det förslag till försöksprojekt som ovan nämnts.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samordning av åtgärderna för att anlägga och återställa våtmarker med övriga stöd i det s.k. NOLA-programmet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Södra Hallands kommuner skall utgöra försöksområde för våtmarksanläggningar,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att avsätta en del av medlen i det s.k. NOLA-programmet för ändamålet,
4. att riksdagen hos regeringen begär att länsstyrelsen får i uppdrag att utarbeta prioriterings- och åtgärdsplaner för genomförandet av försöket i samråd med kommunerna.
Stockholm den 19 januari 1995 Majléne Westerlund Panke (s) Ingegerd Sahlström (s) Pär-Axel Sahlberg (s)