I våra nationella miljömål finns en ambition att vi 1995 ska
nå en kvävereduktion med 50 %, jämfört med 1985, i våra
kustnära kommunala reningsverk.
Resultatet vi vet idag är att endast ca 15 % av kommunerna
har gjort denna åtgärd. Ett av problemen är att den, från
centralt håll, hårt lanserade traditionella tekniken är en
kostsam investering för kommunerna. Den tekniken
(forcerad nitrifikation/denifikation) är dessutom svår att
hantera i mindre reningsverk eftersom den är mycket
temperaturkänslig. Många kommuner jobbar av den
anledningen idag med att försöka finna alternativ till den
traditionella tekniken.
Som exempel vill jag nämna ett projekt som finns i Svalövs
kommun där man bevattnar Salix (energiskog) med
avloppsvatten. Provtagningen har visat att Salixen har en
mycket hög kväveupptagningsförmåga och kvävehalten i
grundvattnet blir mycket låg. Dessutom är Salix ett bra
fliseldningsmaterial så metoden som helhet ingår i ett
kretslopp. Projektet och metoden har blivit mycket
uppmärksammad både nationellt och internationellt.
Detta är ett projekt och en kommun. Andra kommuner
provar andra alternativa metoder för kvävereduktion.
Problemet för kommunerna är att få gehör och ett
godkännande från statliga myndigheter att jobba med
lösningar som avviker från de traditionella. Därför är det
bättre om man ger kommunerna uppgiften att lösa problemet
med kvävereduktion på reningsverken, med de
förutsättningar och möjligheter som olika kommuner har,
inom givna ramar. För att se över detta bör en utredning
tillsättas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om kvävereduktion i kommunala
reningsverk.
Stockholm den 19 januari 1995
Christin Nilsson (s)