Vattendragen i västra Skåne tillhör landets mest belastade
vattendrag med mycket höga halter av kväve och fosfor. De
höga halterna av närsalter beror på den stora andelen
jordbruksmark i avrinningsområdena med en hög
mineralisering vintertid samt deposition av luftburet kväve.
Utsläpp från reningsverk, enskilda avlopp och industrier
bidrar endast till en mindre del av transporten av närsalter till
havet. Generellt är det utsläpp av fosfor och syreförbrukande
ämnen som orsakar problem i sötvatten medan kvävet anses
orsaka de negativa förändringarna i havet, med
algproduktion och syrebrist vid bottnarna.
Påtagliga förbättringar när det gäller belastning av
syreförbrukande ämnen, fosfor och giftiga ämnen har
åstadkommits genom vattenvårdande åtgärder. Dock går det
inte att påvisa några förbättringar när det gäller transporten
av kväve till havet.
2. Målsättning
Sverige har i flera internationella konventioner och
åtaganden, bl.a. Helsingforskonventionen (HELCOM),
Nordsjökonferensen och Ronnebykonferensen/Östersjödek
larationen, förbundit sig att medverka till kraftiga
reduktioner av föroreningen av havet. Östersjödeklarationen
tar sikte på att uppnå utsläppsnivåer som är förenliga med
''ekologisk balans'' i Östersjön och ser HELCOM:s
reduktionsmål av bl.a. kvävetransporten med 50 procent som
en första etapp att nå detta.
Den nationella målsättningen är enligt flera beslut att den
vattenburna transporten av kväve och fosfor från
landbaserade källor till haven skall minskas med 50 procent
under tiden 1985--1995.
3. Beslutade och genomförda åtgärder
Kommunerna åläggs att bygga ut reningsverken för
kvävereduktion. Kostnaderna för reduktion av ett kg kväve i
ett reningsverk varierar mellan 20 kronor och 310 kronor
enligt uppgifter från Naturvårdsverket.
För att minska markläckaget till vattendrag från
jordbruksmark har lantbruket ålagts ett antal krav, varav kan
nämnas:Begränsning av antal djur per arealenhet.
Bestämmelser om lagring och spridning av stallgödsel.Lag
om viss andel höst- och vinterbevuxen mark.Minskad
användning av handelsgödsel genom miljöavgifter och
rådgivning.
Flera av åtgärderna har redan verkat i flera år, medan
andra, såsom ökad andel vinterbevuxen andel åkermark,
skall vara fullt ut genomförda 1995, det år då
kvävetransporten till havet skall ha reducerats med 50
procent. Detta väntas dock inte få någon större effekt, då en
stor andel vintergrön mark redan i praktiken är naturlig i de
sydsvenska växtföljderna.
3.1 Effekt av åtgärder
De västskånska vattendragsförbunden har inte kunnat
skönja någon säkerställd minskning av kvävetransporterna
till havet. I flera av de västskånska vattendragen har bidraget
från olika källor summerats och de olika kvävereducerande
åtgärdernas effekt på kvävetransporten beräknats enligt de
schabloner som finns att tillgå. Det är bara att konstatera att
även vid en välvillig analys kommer inte dessa åtgärder
räcka för att uppnå målet. Ytterligare åtgärder kommer att
behövas.
4. Anläggning av våtmarker som metod för att uppnå
kvävemålet
Två metoder som debatterats flitigt och som under senare
år förts fram som kostnadseffektiva är dels anläggningen av
olika typer av våtmarker och dammar, dels skyddszoner
längs vattendragen, där marken inte gödslas eller bearbetas.
Genom vattendragsorganisationernas mångåriga arbete i
västra Skåne och de utredningar och analyser som utförts har
man kommit till slutsatsen att anläggning av dammar,
våtmarker och skyddszoner är de mest attraktiva och
kostnadseffektiva åtgärderna. Ett antal
damm/våtmarksprojekt liksom flera mil skyddszoner är
redan genomförda. Malmöhus läns landsting och
kommunerna har här bidragit till finansieringen tillsammans
med markägarna. I en del fall har kommunerna, för att få till
stånd skyddszoner längs vattendragen, arrenderat dessa av
markägaren på tio år.
Dessa metoder att reducera transporten till havet har i
huvudsak endast nämnts i förbigående i statliga utredningar
och inte beaktats i konkreta förslag.
De västskånska vattendragsorganisationerna har i en
gemensam skrivelse till Miljö- och naturresursdepartementet
i juni 1994 pekat på de speciella skånska problemen i detta
avseende samt de stora kostnader som är förknippade med
åtgärderna.
Skrivelsen utmynnade i en begäran om hjälp från staten
med finansieringen samt att departementet tar initiativ till de
lagändringar som behövs för att underlätta inrättandet av
åtgärder för att minska läckaget av närsalter.
4.1 Västskånska vattenavrinningsområden skiljer sig från
övriga Sveriges
Vattenavrinningsområdena i Västskåne skiljer sig från
större delen av övriga Sverige på flera sätt som gör dem
lämpliga för denna typ av närsaltreducerande åtgärder. Bland
dessa kan nämnas:Hög nitratbelastning -- ger hög
denitrifikationspotential.Milt klimat och längre perioder
mellan tjälad mark och sådd resp. skörd.Hög andel
utdikade sjöar och våtmarker.Vattnets väg till havet är
kort.Ekonomiskt fördelaktigt att åtgärda föroreningar där
de är stora.
5. Kostnadsberäkning för åtgärder för att nå en halvering
av kväve till hav
En sammanställning av de västskånska
vattendragsförbundens program för att uppnå en reduktion
på 50 procent enligt ovan och kostnaderna för dessa ger en
total kostnad på mellan en halv och en miljard kronor. Detta
är kostnader som ligger utanför
vattendragsorganisationernas, kommunernas och
markägarnas förmåga att ensamma bära. Denna kostnad
skall emellertid fördelas över en tid av 15--20 år, den tid det
torde ta att genomföra så många projekt av det här slaget som
det måste bli fråga om.
Kostnaden skall också jämföras med kostnaden per kilo
reducerat kväve i ett reningsverk. Den är nämligen avsevärt
lägre, endast mellan 4 och 65 kronor enligt
Naturvårdsverkets uppgifter, jämfört med 20--310 kronor i
ett reningsverk, som nämnts ovan.
6. Resurserna måste användas effektivt
En kommun som ålagts att bygga ut sitt reningsverk med
ett kvävereduceringssteg och som kan visa att man skulle
kunna åstadkomma lika stor eller större reduceringseffekt av
kväve genom att anlägga våtmarker, borde få tillstånd att
göra detta. Länsstyrelserna borde uppmanas att i sin
tillståndsgivning och tillsyn se positivt på alternativa och mer
kostnadseffektiva metoder. På så sätt skulle man kunna nå en
större grad av kvävereduktion.
Försök borde göras med s.k. utsläppsbubbla, i detta fallet
med en kvävereduktionsbubbla eller kvävepool, där ett
kvävereduktionsmål fastställes inom en avgränsad
geografisk region och kommunerna ges fria händer att uppnå
detta mål. Resurserna kan då styras till den utsläppskälla där
föroreningarna är mest koncentrerade och till den
kvävereduceringsmetod som är kostnadseffektivast. Om
lämplig storlek på en kvävereduktionsbubbla skulle omfatta
flera kommuner, borde samverkan kunna möjliggöras för att
optimera utsläppen.
Vi hänvisar i detta sammanhang även till SOU 1990:93,
Miljön i Västra Skåne.
7. Fördelar
Utöver den rena kvävereduktionen skulle
odlingslandskapet vid anläggande av fler våtmarker och
dammar tillföras flera värden, i form av ökad biologisk
mångfald och möjlighet till rörligt friluftsliv, såsom jakt och
fiske.
8. Erfarenheter från Danmark
I Danmark, som kan ses som ett föredöme då det gäller
kvävereduktion, och vars förhållanden liknar de västskånska,
har man sedan 1989 haft ett statligt program på 100--150
miljoner Dkr/år för ''naturgenopretning'', d.v.s.
återupprättande av förstörd natur. Cirka 40 procent av dessa
medel har använts för att anlägga våtmarker och dammar.
9. Samhällets ansvar
Landskapets utseende med brist på vattenhållande och
kvävereducerande magasin är en följd av samhällets krav på
en effektiv jordbruksdrift för att åstadkomma så billiga
livsmedelsråvaror som möjligt. Den statliga
jordbrukspolitikens utformning genom decennierna har
utarmat landskapet genom att brukningshinder avlägsnats
och utdikning och kulvertering har skett i stor skala.
Följaktligen är det också en statlig angelägenhet att med
statliga medel hjälpa markägare, vattendragsförbund och
kommuner att rätta till de misstag som begåtts, då vi nu ser
de fatala följderna.
10. Investeringar inom miljöområdet
Miljödepartementet har ett särskilt anslag, som föreslås
höjas från 184,8 miljoner kronor till 190,5 miljoner kronor
till juni 1996, för förvärv av värdefulla naturområden under
anslaget A 4, Investeringar inom miljöområdet. Från detta
anslag kan lämnas bidrag till kommuner och kommunala
stiftelser för skydd av värdefulla naturområden. Större delen
av dessa anslag har destinerats till norra delarna av landet för
att bevara urskogar ovanför skogsodlingsgränsen och
myrmarker, men även produktiv skog nedanför
odlingsgränsen. Detta är i och för sig mycket angeläget. Vi
har i denna motion även lyft fram det angelägna i att i Skåne
både återskapa värdefulla naturområden och att samtidigt
reducera kväveutsläpp till värdefull havsmiljö. Därför borde
medel från detta anslag kunna användas för att anlägga
våtmarker, dammar och skyddszoner i Skånes
odlingslandskap.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om anläggande av våtmarker, dammar
och skyddszoner som metod för kvävereduktion och ökning
av biologisk mångfald i det skånska odlingslandskapet,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
lagändringar, syftande till en differentiering i
tillståndsgivningen enligt vattenlagen, så att länsstyrelserna
får handlägga tillståndsgivningen i enlighet med vad som
anförts i motionen,1
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att kommunerna ges rätt att
investera i de mest kostnadseffektiva metoderna för att nå
största möjliga grad av kväverening,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om försök med
kvävereduktionsbubbla,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att inom ramen för anslaget
Investeringar inom miljöområdet statligt bidrag skall utgå
med högst 50 miljoner kronor per år för att finansiera
anläggandet av våtmarker, dammar och skyddszoner.
Stockholm den 16 januari 1995
Peter Weibull Bernström (m)
Rune Rydén (m)
1 Yrkande 2 hänvisat till BoU.