1. Bakgrund
Vattendragen i västra Skåne tillhör landets mest belastade vattendrag med mycket höga halter av kväve och fosfor. De höga halterna av närsalter beror på den stora andelen jordbruksmark i avrinningsområdena med en hög mineralisering vintertid samt deposition av luftburet kväve. Utsläpp från reningsverk, enskilda avlopp och industrier bidrar endast till en mindre del av transporten av närsalter till havet. Generellt är det utsläpp av fosfor och syreförbrukande ämnen som orsakar problem i sötvatten medan kvävet anses orsaka de negativa förändringarna i havet, med algproduktion och syrebrist vid bottnarna.
Påtagliga förbättringar när det gäller belastning av syreförbrukande ämnen, fosfor och giftiga ämnen har åstadkommits genom vattenvårdande åtgärder. Dock går det inte att påvisa några förbättringar när det gäller transporten av kväve till havet.
2. Målsättning
Sverige har i flera internationella konventioner och åtaganden, bl.a. Helsingforskonventionen (HELCOM), Nordsjökonferensen och Ronnebykonferensen/Östersjödek larationen, förbundit sig att medverka till kraftiga reduktioner av föroreningen av havet. Östersjödeklarationen tar sikte på att uppnå utsläppsnivåer som är förenliga med ''ekologisk balans'' i Östersjön och ser HELCOM:s reduktionsmål av bl.a. kvävetransporten med 50 procent som en första etapp att nå detta.
Den nationella målsättningen är enligt flera beslut att den vattenburna transporten av kväve och fosfor från landbaserade källor till haven skall minskas med 50 procent under tiden 1985--1995.
3. Beslutade och genomförda åtgärder
Kommunerna åläggs att bygga ut reningsverken för kvävereduktion. Kostnaderna för reduktion av ett kg kväve i ett reningsverk varierar mellan 20 kronor och 310 kronor enligt uppgifter från Naturvårdsverket.
För att minska markläckaget till vattendrag från jordbruksmark har lantbruket ålagts ett antal krav, varav kan nämnas:Begränsning av antal djur per arealenhet. Bestämmelser om lagring och spridning av stallgödsel.Lag om viss andel höst- och vinterbevuxen mark.Minskad användning av handelsgödsel genom miljöavgifter och rådgivning.
Flera av åtgärderna har redan verkat i flera år, medan andra, såsom ökad andel vinterbevuxen andel åkermark, skall vara fullt ut genomförda 1995, det år då kvävetransporten till havet skall ha reducerats med 50 procent. Detta väntas dock inte få någon större effekt, då en stor andel vintergrön mark redan i praktiken är naturlig i de sydsvenska växtföljderna.
3.1 Effekt av åtgärder
De västskånska vattendragsförbunden har inte kunnat skönja någon säkerställd minskning av kvävetransporterna till havet. I flera av de västskånska vattendragen har bidraget från olika källor summerats och de olika kvävereducerande åtgärdernas effekt på kvävetransporten beräknats enligt de schabloner som finns att tillgå. Det är bara att konstatera att även vid en välvillig analys kommer inte dessa åtgärder räcka för att uppnå målet. Ytterligare åtgärder kommer att behövas.
4. Anläggning av våtmarker som metod för att uppnå kvävemålet
Två metoder som debatterats flitigt och som under senare år förts fram som kostnadseffektiva är dels anläggningen av olika typer av våtmarker och dammar, dels skyddszoner längs vattendragen, där marken inte gödslas eller bearbetas. Genom vattendragsorganisationernas mångåriga arbete i västra Skåne och de utredningar och analyser som utförts har man kommit till slutsatsen att anläggning av dammar, våtmarker och skyddszoner är de mest attraktiva och kostnadseffektiva åtgärderna. Ett antal damm/våtmarksprojekt liksom flera mil skyddszoner är redan genomförda. Malmöhus läns landsting och kommunerna har här bidragit till finansieringen tillsammans med markägarna. I en del fall har kommunerna, för att få till stånd skyddszoner längs vattendragen, arrenderat dessa av markägaren på tio år.
Dessa metoder att reducera transporten till havet har i huvudsak endast nämnts i förbigående i statliga utredningar och inte beaktats i konkreta förslag.
De västskånska vattendragsorganisationerna har i en gemensam skrivelse till Miljö- och naturresursdepartementet i juni 1994 pekat på de speciella skånska problemen i detta avseende samt de stora kostnader som är förknippade med åtgärderna.
Skrivelsen utmynnade i en begäran om hjälp från staten med finansieringen samt att departementet tar initiativ till de lagändringar som behövs för att underlätta inrättandet av åtgärder för att minska läckaget av närsalter.
4.1 Västskånska vattenavrinningsområden skiljer sig från övriga Sveriges
Vattenavrinningsområdena i Västskåne skiljer sig från större delen av övriga Sverige på flera sätt som gör dem lämpliga för denna typ av närsaltreducerande åtgärder. Bland dessa kan nämnas:Hög nitratbelastning -- ger hög denitrifikationspotential.Milt klimat och längre perioder mellan tjälad mark och sådd resp. skörd.Hög andel utdikade sjöar och våtmarker.Vattnets väg till havet är kort.Ekonomiskt fördelaktigt att åtgärda föroreningar där de är stora.
5. Kostnadsberäkning för åtgärder för att nå en halvering av kväve till hav
En sammanställning av de västskånska vattendragsförbundens program för att uppnå en reduktion på 50 procent enligt ovan och kostnaderna för dessa ger en total kostnad på mellan en halv och en miljard kronor. Detta är kostnader som ligger utanför vattendragsorganisationernas, kommunernas och markägarnas förmåga att ensamma bära. Denna kostnad skall emellertid fördelas över en tid av 15--20 år, den tid det torde ta att genomföra så många projekt av det här slaget som det måste bli fråga om.
Kostnaden skall också jämföras med kostnaden per kilo reducerat kväve i ett reningsverk. Den är nämligen avsevärt lägre, endast mellan 4 och 65 kronor enligt Naturvårdsverkets uppgifter, jämfört med 20--310 kronor i ett reningsverk, som nämnts ovan.
6. Resurserna måste användas effektivt
En kommun som ålagts att bygga ut sitt reningsverk med ett kvävereduceringssteg och som kan visa att man skulle kunna åstadkomma lika stor eller större reduceringseffekt av kväve genom att anlägga våtmarker, borde få tillstånd att göra detta. Länsstyrelserna borde uppmanas att i sin tillståndsgivning och tillsyn se positivt på alternativa och mer kostnadseffektiva metoder. På så sätt skulle man kunna nå en större grad av kvävereduktion.
Försök borde göras med s.k. utsläppsbubbla, i detta fallet med en kvävereduktionsbubbla eller kvävepool, där ett kvävereduktionsmål fastställes inom en avgränsad geografisk region och kommunerna ges fria händer att uppnå detta mål. Resurserna kan då styras till den utsläppskälla där föroreningarna är mest koncentrerade och till den kvävereduceringsmetod som är kostnadseffektivast. Om lämplig storlek på en kvävereduktionsbubbla skulle omfatta flera kommuner, borde samverkan kunna möjliggöras för att optimera utsläppen.
Vi hänvisar i detta sammanhang även till SOU 1990:93, Miljön i Västra Skåne.
7. Fördelar
Utöver den rena kvävereduktionen skulle odlingslandskapet vid anläggande av fler våtmarker och dammar tillföras flera värden, i form av ökad biologisk mångfald och möjlighet till rörligt friluftsliv, såsom jakt och fiske.
8. Erfarenheter från Danmark
I Danmark, som kan ses som ett föredöme då det gäller kvävereduktion, och vars förhållanden liknar de västskånska, har man sedan 1989 haft ett statligt program på 100--150 miljoner Dkr/år för ''naturgenopretning'', d.v.s. återupprättande av förstörd natur. Cirka 40 procent av dessa medel har använts för att anlägga våtmarker och dammar.
9. Samhällets ansvar
Landskapets utseende med brist på vattenhållande och kvävereducerande magasin är en följd av samhällets krav på en effektiv jordbruksdrift för att åstadkomma så billiga livsmedelsråvaror som möjligt. Den statliga jordbrukspolitikens utformning genom decennierna har utarmat landskapet genom att brukningshinder avlägsnats och utdikning och kulvertering har skett i stor skala. Följaktligen är det också en statlig angelägenhet att med statliga medel hjälpa markägare, vattendragsförbund och kommuner att rätta till de misstag som begåtts, då vi nu ser de fatala följderna.
10. Investeringar inom miljöområdet
Miljödepartementet har ett särskilt anslag, som föreslås höjas från 184,8 miljoner kronor till 190,5 miljoner kronor till juni 1996, för förvärv av värdefulla naturområden under anslaget A 4, Investeringar inom miljöområdet. Från detta anslag kan lämnas bidrag till kommuner och kommunala stiftelser för skydd av värdefulla naturområden. Större delen av dessa anslag har destinerats till norra delarna av landet för att bevara urskogar ovanför skogsodlingsgränsen och myrmarker, men även produktiv skog nedanför odlingsgränsen. Detta är i och för sig mycket angeläget. Vi har i denna motion även lyft fram det angelägna i att i Skåne både återskapa värdefulla naturområden och att samtidigt reducera kväveutsläpp till värdefull havsmiljö. Därför borde medel från detta anslag kunna användas för att anlägga våtmarker, dammar och skyddszoner i Skånes odlingslandskap.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om anläggande av våtmarker, dammar och skyddszoner som metod för kvävereduktion och ökning av biologisk mångfald i det skånska odlingslandskapet,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagändringar, syftande till en differentiering i tillståndsgivningen enligt vattenlagen, så att länsstyrelserna får handlägga tillståndsgivningen i enlighet med vad som anförts i motionen,1
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kommunerna ges rätt att investera i de mest kostnadseffektiva metoderna för att nå största möjliga grad av kväverening,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om försök med kvävereduktionsbubbla,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att inom ramen för anslaget Investeringar inom miljöområdet statligt bidrag skall utgå med högst 50 miljoner kronor per år för att finansiera anläggandet av våtmarker, dammar och skyddszoner.
Stockholm den 16 januari 1995 Peter Weibull Bernström (m) Rune Rydén (m) 1 Yrkande 2 hänvisat till BoU.