Det finns anledning att återigen ta upp frågan om
lagstiftning i syfte att förhindra spridning av jätteloka. Under
året som gått har det visat sig att lokan fått ytterligare
spridning och i onödan orsakat eksemliknande brännskador.
Därför är det angeläget att snarast genomföra den
lagstiftning som är under prövning.
Jättelokan (Heracleum mantegazzianum) och närstående
former har sedan 1960-talet spritt sig mycket kraftigt inte
bara i vårt land utan också i andra länder i Europa. Särskilt
från forna Tjeckoslovakien och England har rapporterats om
problem till följd av jättelokans spridning. I Sverige har
björnlokan införts som prydnadsväxt.
Arten är synnerligen skrymmande. Lokan kan bli 2--3
meter hög och utvecklar stora blad. Därmed tränger den med
lätthet undan annan växtlighet. Får bestånden utvecklas fritt
expanderar de snabbt i omfång.
Plantans växtsaft innehåller furocoumarin som är starkt
fototoxiskt. Detta innebär att kombinationen av växtsaft och
solljus på hud ger upphov till kraftiga och svårläkta
smärtande hudutslag och ibland hög feber. Det finns
undersökningar som visar att dessa akuta besvär kan övergå
i permanenta eksemartade utslag.
Jätteloka kan således ge upphov till eller utgöra risk för
sanitär olägenhet.
Från Skåne finns exempel där jättelokan bildat väldiga
monokulturer på många hektars utbredning, såsom vid
kusten vid Abbekås och längs Vegeån. Spridningen av
jättelokan i bl.a. Stockholmstrakten och delar av östkusten
är för närvarande oroväckande. Förekomsten tunnar ut norr
om Dalälven men arten förekommer ända upp i
Västerbotten. Spridningen sker i hög grad längs vägar,
järnvägar och floder.
Växter som uppträder som besvärande ogräs bör normalt
ses som något som kommer och går. Vanliga
bekämpningsåtgärder kan vara tillfyllest. Beträffande
jättelokan är det dock tveksamt om arten någonsin spontant
lämnar den areal som den etablerat sig på. Samtliga bestånd,
små som stora, som lämnas obeaktade kan väntas öka varje
år. Det allvarligaste är dock inte detta, utan etableringen av
nya bestånd.
Numera görs insatserna målmedvetet och rationellt och
med gott resultat, så t.ex i vissa Skånekommuner där
jättelokan först orsakade problemen. Vägverket och
SJ/Banverket har också genomfört betydelsefulla insatser.
Kostnaderna för den bekämpning som i dag genomförs
torde röra sig om miljonbelopp årligen. Risken finns att
denna kostnad på sikt kommer att öka kraftigt om åtgärderna
eftersätts. Ur ekonomisk synpunkt borde det därför vara
bättre att se till att få bort arten helt. Det är fortfarande
möjligt i en stor del av landet.
Flera europeiska länder har problem med jättelokan och
dess spridning. Av våra grannländer är det i första hand
Danmark som arbetat med problemet. Lagstiftning riktad
mot björnlokan finns bl.a. i Storbritannien.
Svensk lagstiftning finns redan som rör enskilda växtarter,
dels sådana som är riskabla från växtskyddssynpunkt, dels
utrotningshotade arter och arter som berörs av
narkotikalagstiftningen. När det gäller införsel kan
regeringen förordna om direkt förbud.
Ingen av de befintliga förordningarna är tillämplig på
jätteloka. Rätten att odla och sprida jättelokan på egen mark
kan endast begränsas genom särskild lagstiftning.
Hälsoskyddslagens paragrafer torde inte heller vara
tillämpliga i mer än enskilda fall. En kommun kan därför inte
föreskriva om begränsning eller ställa upp de krav som skulle
behövas ur hälsoskyddssynpunkt.
Vår uppfattning är att lag bör stiftas i syfte att förhindra
spridning av jätteloka.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att hindra spridning av jätteloka.
Stockholm den 16 januari 1995
Inga Berggren (m)
Rune Rydén (m)