Vid ett par tillfällen under tidigare år har vi under den
allmänna motionsperioden väckt motioner, i vilka vi begärt
analys och utvärdering av konsekvenserna av det beslut om
svanskuperingsförbud, som fattades av riksdagen 1988 och
som trädde i kraft den 1 januari 1989 med en
övergångsbestämmelse om sex månaders
dispensmöjligheter. Riksdagen har avslagit våra motioner.
En viktig orsak till vår oro var att vi befarade att svenska
uppfödares möjligheter till utbyte med utlandet av
avelshundar skulle radikalt minska. Av våra ''utbytesländer''
är det endast Norge som infört ett liknande förbud. Tyvärr
har vi i dag konstaterat att våra farhågor besannats.
Övriga länders hundexpertis har föga förståelse för det
svenska kuperingsförbudet som man för vissa raser anser ha
rakt motsatt effekt än den avsedda, nämligen att skydda
valparna från lidande. Man är ej villig medverka till
avelsutbyte och för svensk hundavel betyder detta sämre
avelsunderlag och i en förlängning lägre standard för de
hundraser som är berörda.
En självklar konsekvens blir också försämrade avelsvillkor
för den egna produktionen av polishundar, övriga
vakthundar, narkotikahundar, ledarhundar, jakthundar med
flera.
Registreringen av aktuella raser har minskat. Tillgången på
brukshundar (= arbetande hundar) hotas.
Sedan 1989 har enligt vår mening tillräckligt lång tid
förflutit för att förbudets konsekvenser skall kunna belysas
på ett realistiskt och vetenskapligt sätt. Inte minst viktigt är
att de många rapporter om lidande i samband med
missbildade och skadade svansar får en objektiv belysning.
Ofta har dessa skador ej kunnat avhjälpas utan att amputation
har måst tillgripas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om analys och utvärdering av
svanskuperingsförbudet samt om en därav föranledd
eventuell översyn av lagstiftningen.
Stockholm den 24 januari 1995
Elisabeth Fleetwood (m)
Ingvar Eriksson (m)