Svenskt djurskydd är av högsta internationella kvalitet.
Fortfarande finns det dock brister. Inte minst inom
djurförsöksverksamhet återstår mycket att göra. Ny teknik
och medicinska framsteg gör att antalet försöksdjur kan
minimeras. Den nya tekniken gör också att lidandet för de
djur som ändå måste användas kan begränsas.
Vänsterpartiet lägger här fram ytterligare kompletterande
förslag till tidigare initiativ som har tagits. Våra förslag
baseras till stor del på nya forskningsresultat.
Upprätta en avvecklingsplan för djurförsöken
Inom den Europeiska unionen (EU) har
djurskyddsfrågorna inte speciellt hög status. EU har snarare
gjort sig känt för att inte ta de djurrättspolitiska frågorna på
allvar. Under förhandlingarna om ett medlemskap i EU
uttalade dåvarande EU-ministern Ulf Dinkelspiel att Sverige
skall ha som ambition att påverka EU i djurrättspolitiska
frågor. Nuvarande EU-ministern Mats Hellström har uttalat
samma sak.
Inom ett område har dock EU gått längre än vad vi har
gjort och det gäller att upprätta en avvecklingsplan för
djurförsöken. I kommissionens 5tf Environmental Action
Programme har man slagit fast att djurförsöken skall minskas
med 50 % före år 2000.
Sverige bör gå i bräschen för arbetet med att avveckla
djurförsöken. Vi bör därför fatta beslut om att djurförsöken
i Sverige skall minskas i samma takt som EU:s uppställda
mål. På sikt skall målet vara att djurförsök avvecklas.
För att en sådan avvecklingstakt skall vara möjlig krävs en
systematiserad avvecklingsplan. En sådan plan bör innehålla
ökade resurser dels till Centrala försöksdjursnämndens
försorg för forskning kring alternativa metoder, dels för att
de alternativa metoderna skall tas i praktiskt bruk.
Vidare behövs en utvärdering av
djurförsöksverksamheten. För att man skall få en överblick
över att de djurförsök som görs stämmer överens med de av
riksdagen beslutade kraven, skulle man behöva göra en
utvärdering några år i efterhand av de experiment som gjorts
och av de etiska nämndernas bedömningar av dem.
En sådan utvärdering skulle kunna ge svar på om
djurförsöken var ''nödvändiga'', om syftet med försöket var
viktigt, om det fanns alternativa metoder samt om man skulle
kunna ha utfört djurförsöken med en lindrigare metod.
Motsvarande utvärdering har genomförts i Tyskland med
gott resultat. Denna utvärdering visar då hur man skall gå
vidare med att minska antalet djurförsök.
En systematiserad avvecklingsplan bör innehålla en
noggrann analys av den djurförsöksverksamhet som sker i
dag och vad som krävs för att uppnå önskad avvecklingstakt.
Centrala försöksdjursnämnden bör ges i uppgift att utarbeta
en sådan avvecklingsplan.
Enligt djurskyddslagen skall all användning av djur för
vetenskapliga ändamål m.m. prövas från etisk synpunkt
innan användningen påbörjas. De djurförsöksetiska
nämnderna, som skall pröva användningen, har en
rådgivande funktion. Nämnderna skall tillstyrka eller
avstyrka ansökningar om etisk prövning på djur. Nämnderna
kan också tillstyrka en ansökning med iakttagande av råd
som nämnden avger, det vill säga avge rekommendationer.
I djurskyddslagens 2 § stadgas att djur skall behandlas väl
och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom. I samma
paragraf stadgas vidare att djur som används för ändamål
som tillstyrkts av en djurförsöksetisk nämnd ej kan anses
vara utsatta för onödigt lidande eller sjukdom vid själva
användningen.
En oklarhet uppstår dock om djur som används för
ändamål som tillstyrks av den djurförsöksetiska nämnden
med iakttagande råd, kan anses vara utsatta för onödigt
lidande eller sjukdom under själva användningen då den
ansökande inte följer nämndens råd?
För att den djurförsöksetiska prövningen skall kunna spela
den roll som det är tänkt är det viktigt att de djurförsöksetiska
nämndernas rekommendationer stärks. I stället för att
nämnderna skall kunna tillstyrka ansökningar med
iakttagande av råd bör nämnderna i stället ges möjlighet att
tillstyrka ansökningar under förutsättning att den ansökande
följer de råd som nämnden avger. Om den ansökande inte
följer nämndens råd kan användningen därmed inte ligga i
linje med vad som sägs i djurskyddslagen 2 §.
Avveckla LC50-metoden
Den 26 november 1987 fick Centrala
försöksdjursnämnden (CFN) i uppdrag att utreda
möjligheterna att införa ett förbud mot fortsatt användning
av LD50-metoden samt konsekvenserna av ett sådant förbud.
CFN konstaterade i sin utredning att den klassiska
användningen av LD50 bör kunna avskaffas i Sverige, men
att det däremot i vissa fall kan vara motiverat att utföra
modifierade försök med LD50-benämning.
Ett klassiskt LD50-test innebär att bestämma vilken dos av
en substans som dödar hälften av djuren i en försöksgrupp.
Den 50-procentiga dödligheten har valts för att den statistiskt
sett är den nivå som är minst känslig för små skillnader i svar.
Genom LD50-metoden har döden kommit att utnyttjas som
ett ensidigt kriterium för att fastställa akut giftighet hos olika
substanser.
Kritiken mot den klassiska LD50-metoden kan delas in i
två huvuddelar.
Rent vetenskapligt har mätmetoden stora brister. Den
genomsnittliga döden är inte ett absolut värde utan tvärtom
en naturlig, variabel biologisk parameter som inte kan
jämföras med konstanter som molekylär vikt eller
smältpunkt. Det innebär att ett LD50-värde inte kan
beskrivas i termer av exakthet utan endast i olika grader av
precision. Dessutom ger det specifika värdet från ett visst
djurslag inte tillräcklig information om de akuttoxiska risker
som kan föreligga för människan.
Det finns också stora etiska betänkligheter kring den här
formen av djuranvändning. Testmetoder som har döden som
s.k. endpoint innebär många gånger att djuren utsätts för ett
enormt stort lidande.
Redan under tiden som CFN utförde LD50-utredningen
fördes det från flera remissinstanser fram synpunkter på att
utredningen även borde omfatta LC50-metoden.
LC50-metoden innebär att man tar reda på hur stor
koncentration av en substans som krävs för att 50 % av
djuren (oftast fisk) skall dö.
Den kritik som riktats mot den klassiska användningen av
LD50-metoden kan även riktas mot LC50-metoden.
Kraftig kritik har också riktats mot LC50-metoden. Olof
Svanberg, Statens naturvårdsverk, har uttalat att han anser att
överlevnadstester på fisk bör avvecklas, både av
vetenskapliga och etiska skäl.
I Nordiska samfundets mot plågsamma djurförsök
ungdomstidning ''Ungdom för djurens rätt'', nr 2/94, hävdar
toxikologen Thomas Olsson på företaget Toxicon att det
finns möjligheter att komma bort från LC50-beroendet.
I artikeln för Thomas Olsson bland annat fram att det oftast
är helt onödigt att söka efter LC50-värden, samt att det
behövs en större samordning mellan dem som utför LC50-
tester och myndigheterna som kräver testerna. Thomas
Olsson beklagar att myndigheterna så strikt väljer att
efterfråga LC50-värden.
Ytterst är det dock vi politiker som har ansvaret för att
myndigheterna efterfrågar LC50-värden, och att det därmed
utförs onödigt plågsamma djurförsök. En utredning bör
tillsättas med uppgift att se över möjligheterna att avskaffa
den klassiska användningen av LC50-metoden, samt vilka
insatser som krävs för att användandet av djur i LC50-försök
skall kunna ersättas med alternativa metoder.
Försöksdjursfri produktion av antikroppar
Enligt djurskyddslagen skall de djurförsöksetiska
nämnderna avstyrka användning av djur om det är möjligt att
få likvärdig kunskap med andra metoder (§ 49). Det har dock
utvecklats en praxis i nämnderna att tillstyrka djurförsök för
tillverkning av monoklonala antikroppar -- trots att det i dag
finns metoder för att in vitro producera dessa antikroppar.
Antikroppar ingår i djurs och människors immunförsvar
och har som uppgift att oskadliggöra bakterier, virus eller
annat artfrämmande material som kommer in i kroppen.
Monoklonala antikroppar är en form av antikroppar som
klonats från en enda antikroppsbildande cell. De är därför
identiska. ''Rena'' antikroppar av den här typen har viktig
betydelse vid diagnos och behandling av sjukdomar.
Tekniken gör att mössen blir alltmer utspända om magen.
På tio dagar kan de växa med en fjärdedel av sin normala
storlek. Därefter tappar man djuren på ascitesvätska genom
att man sticker in en kanyl i djurens bukhåla. Vätskan renas
sedan, så man får fram de monoklonala antikropparna.
Tillverkning av monoklonala antikroppar med
ascitesmetoden innebär smärta och lidande för djuren.
I dag finns det metoder för att propagera monoklonala
antikroppar genom cellodling. En av dessa metoder heter
Tecnomouse och bygger på s.k. Hollowfiberteknik. Metoden
innebär även att man erhåller en mer koncentrerad och ren
produkt. Man kan även använda sig av en metod som innebär
att man framställer antikroppar av plast.
Trots att det finns en rad av fullgoda alternativ till
ascitesodling i djur så tillstyrker alltså de djurförsöksetiska
nämnderna den typen av djurförsök. Detta är inte
tillfredsställande! Regeringen bör därför tillsätta en
utredning för att se över de metoder som finns när det gäller
produktion av monoklonala antikroppar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att stärka de djurförsöksetiska
nämndernas rekommendationer,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en avvecklingsplan för
djurförsöken i enlighet med det som EU-kommissionen
slagit fast,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en utvärdering av
djurförsöksverksamheten i efterhand,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till alternativ
till LC50-tester,
5. att riksdagen hos regeringen begär en utredning för att
se över de metoder som finns när det gäller produktion av
monoklonala antikroppar, enligt vad som i motionen anförts.
Stockholm den 20 januari 1995
Maggi Mikaelsson (v)
Lennart Beijer (v)
Owe Hellberg (v)
Karl-Erik Persson (v)
Hanna Zetterberg (v)