Folkpartiet liberalerna avvisar regeringens förslag att införa en allmän fiskevårdsavgift. Det finns enligt vår uppfattning starka både principiella och praktiska argument mot att införa en sådan avgift.
Enligt regeringens förslag kommer en avgift att gälla alla, också vattenrättsägarna. Detta innebär ytterligare ett försök från socialdemokraterna att göra inskränkningar i äganderätten. Enligt vår uppfattning är det självklart att vattenrättsägarna utan avgift skall förfoga över fisket på sitt vatten.
Som alltid medför dock äganderätten också ett ansvar. Genom att avvisa förslaget om en allmän fiskevårdsavgift markerar vi också att det är vattenrättsägarna som enskilt, eller tillsammans inom ramen för ett fiskevårdsområde, har ansvar för vården av fisket och vattenmiljön. För att kunna fullgöra detta ansvar har vattenrättsägarna möjlighet att bestämma att fisket skall upplåtas mot avgift genom försäljningen av fiskekort.
En allmän avgift av det slag som regeringen föreslår kan också avvisas av praktiska skäl. Själva avgiftsuppbörden innebär kostnader och byråkrati men framförallt kommer kontrollen att avgiften efterlevs i praktiken att bli närmast obefintlig. Sverige är ett stort land med långa kuster och tiotusentals sjöar och vattendrag där det bedrivs fritidsfiske. Bara vid en bråkdel av dessa kommer det att kunna företas någon kontroll över att alla som är 18 år och äldre (skall fiskare i tveksam ålder bära legitimation?) och håller i ett spö har betalt avgift. Det finns anledning att utgå från att intresset från andra fiskare eller vattenrättsägare att kontrollera att den statliga avgiften erläggs är betydligt lägre än vad intresset är att kontrollera försäljningen av fiskekort. Varje gång riksdagen överväger att införa en sanktionerad avgift måste också utgångspunkten vara att efterlevnaden skall vara total och kontrollen effektiv. Om lagstiftaren inte tror att så blir fallet bör man avstå från avgiften eftersom dess införande då bara bidrar till att skapa löje och undergräva den allmänna rättsmoralen.
Det främsta hotet mot fisket utgörs av spridning av miljögifter, övergödning och försurning samt utfiskning. Dessa hot, mot fisket och vår miljö, måste hanteras inom ramen för ett effektivt och internationellt miljöarbete. Det handlar om förbud att använda de farligaste ämnena, om ekonomiska styrmedel för att stimulera miljövänligare produktion om internationellt bestämda fiskekvoter etc. När regeringen föreslår att inkomsterna från avgiften skall användas till fiskevårdande uppgifter är det alltså ingen lösning på de verkliga hoten mot fisket. En fiskevårdsavgift kan aldrig annat än på marginalen få någon betydelse för fiskevården. Denna måste därför istället betraktas som en gemensam angelägenhet för vår framtid och för vår miljö. Detta åligger inte bara fiskarna att ta ansvar för utan kostnaderna för detta skall bestridas av budgetmedel.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen avslår proposition 1994/95:231.
Stockholm den 14 juni 1995 Eva Eriksson (fp) Lennart Fremling (fp) Erling Bager (fp) Kenth Skårvik (fp) Conny Sandholm (fp)