Regeringen föreslår i propositionen att en allmän, obligatorisk fiskevårdsavgift införs för allt svenskt fiske. Allmän fiskevårdsavgift har diskuterats och utretts tidigare. Den borgerliga regeringen beslutade på goda grunder att avvisa förslaget. Även inom socialdemokratin har flera kritiska röster höjts.
Moderaterna avvisar bestämt förslaget om att införa en fiskevårdsavgift.
Fiskevårdsavgiften är en skatt
Fiskevårdsavgiften kommer, trots namnet, att fungera som en skatt på mete, spinnfiske, nätfiske och annat fiske. De allra flesta fiskande kommer inte att uppleva någon motprestation från staten för den penningsumma man betalar.
Erfarenheterna från Norge visar dessutom att mer än 5/6 av de avgiftsskyldiga kan komma att strunta i att betala avgiften. Enligt den utredning som ligger till grund för propositionen beräknas endast hälften av de avgiftsskyldiga att betala om en fiskevårdsavgift införs i Sverige. Allt pekar således mot att fiskevårdsavgiften kommer att bli en ''frivillig'' skatt om den införs.
Införandet av en ny skatt är onödigt
Därtill är fiskevårdsavgiften en helt onödig skatt. Det finns betydligt bättre metoder för att finansiera fiskevården. Förespråkarna för en fiskevårdsavgift är dåligt insatta i fiskevårdens ekonomi.
Om ca en halv miljon fiskande betalar avgiften på 100 kronor, dvs. dubbelt så många som i Norge, skulle det samlas ca 50 miljoner kronor som kan delas ut till fiskevård efter ansökningar. Nya blanketter och ökad byråkrati har dock sitt pris. En del av intäkterna, enligt propositionen 11 miljoner kronor, kommer därför att gå åt för att administrera avgiftssystemet.
Det belopp som kommer att tillföras fiskevården via den föreslagna fiskevårdsavgiften kan således uppskattas till ca 40 miljoner kronor. Detta är en betydligt lägre summa än den som svenska folket varje år spenderar på fiskekort.
Enligt utredningen Fritidsfiske-90 (Fiskeriverket och SCB) spenderar svenska folket varje år mellan 176 och 254 miljoner kronor på fiskekort. Övervägande delen av dessa pengar används direkt till fiskevård. Sedan 1990 har dessutom fiskekortens omsättning ökat. Dels för att många nya fiskevårdsområden bildats, dels för att priserna på fiskekorten höjts. En kvarts miljard kronor är alltså en realistisk bedömning.
Alternativ till fiskevårdsavgift
Förslaget till fiskevårdsavgift är uppenbart onödigt. Olika varianter av ''statlig metskatt'' är en överspelad idé. Marknaden har i princip redan löst frågan om fiskevårdens finansiering. Det vore mycket olyckligt med ideologiska ingrepp i en sund verksamhet.
Ett undantag finns dock i den övervägande positiva bilden av en självfinansierad och fungerade fiskevård. I skärgården och de fem stora sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön infördes fritt handredskapsfiske 1985. I dessa områden sker numera nästan ingen fiskevård alls. Det flyter inte in några pengar, det bedrivs nästan ingen tillsyn och fisket kan ske hur som helst utan hänsyn till fiskebestånd, lekplatser, fågelskydd och annat. Fiskevården har övergått i vanvård.
Stockholms stad hade fiskekortsintäkter från skärgårdsfisket på 1 miljon kronor om året innan fria fisket infördes. Med den utveckling som skett av sportfisket och med dagens genomsnittliga fiskekortspriser skulle Stockholms stads omsättning i dag ligga närmare 10 miljoner kronor. I stället ligger satsningarna på fiskevård kvar på 1 miljon kronor, nu nästan helt finansierade av skattemedel.
Fria handredskapsfisket var en mycket ogenomtänkt reform med tanke på den uteblivna fiskevården. Det vore att förvärra saken ytterligare att införa en allmän fiskevårdsavgift för att försöka kompensera det misstaget. Dels saknas lokala organisationer för att hantera eventuella medel. Drivkraften att bilda fiskevårdsområden saknas av naturliga skäl när fisket är fritt. Dels är det motsägelsefullt och orättfärdigt från statens sida att först införa ett fritt fiske genom att göra intrång i rättigheter som funnits sedan urminnes tider och därefter införa en statlig fiskevårdsavgift.
När det fria handredskapsfisket på södra ostkusten och i de stora sjöarna infördes 1984 prövade Lagrådet ett förslag som ursprungligen lades om en fiskeavgift på dessa vatten. Lagrådet fann att en sådan inkomstöverföring från den enskilde till staten är att betrakta som expropriation för vilken ersättning skall utgå. Såvitt vi kan se har härvidlag ingenting förändrats sedan 1984. Det skulle vara ett gravt intrång på enskild äganderätt att återigen försöka genomföra en sådan inkomstöverföring från vattenägare till staten. Direkt osmakligt är desssutom att t.o.m. de som fiskar på sina egna vatten tvingas betala avgiften till staten.
Regeringens förslag om ''metskatt'' bör avvisas. En mer konstruktiv strategi för en bättre fiskevård vore att verka för bildandet av fler fiskevårdsområden, utöver de över 1 800 fiskevårdsområden som redan finns, vilket skapar ytterligare möjligheter för fiskekortsfinansierad fiskevård. I dag finns en tydlig vilja att bilda sådana inom områden där de saknas.
Där fiskerätten präglas av oklara ägandeförhållanden bör omarronderingar uppmuntras. På den södra ostkusten och i de fem stora sjöarna, där den enskilda fiskerätten till viss del har upphävts, bör förutsättningarna för bildande av fiskevårdsområden och fiskekortsförsäljning återskapas.
I syfte att säkra fiskevården kan det fria fisket upphävas inom de områden där det skapas nya fiskevårdsområden som säljer fiskekort. Då skapas en ekonomi med intäkter och medel för fiskevård, precis som det fungerar i inlandsvattnen, intäkter som betalas av dem som fiskar på platsen och som använts till fiskevård på platsen, utan byråkratiska omvägar.
Även inom andra områden där förutsättningar för bildande av fiskevårdsområden i dag saknas bör reformer genomföras som skapar förutsättningar för bildande av fiskevårdsområden, vilket i sin tur ger förutsättningar för fiskevård finansierad av intäkterna från fiskekortsförsäljning. Regeringen bör ges i uppdrag att utreda och lämna förslag till hur förutsättningarna för en fiskevård, finansierad via fiskekortsförsäljning inom fiskevårdsområden, kan skapas på fler platser än idag.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår regeringens förslag i den del som berör allmän fiskevårdsavgift,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det fria fisket samt om möjligheter att skapa nya fiskevårdsområden.
Stockholm den 8 juni 1995 Göte Jonsson (m) Ingvar Eriksson (m) Carl G Nilsson (m) Eva Björne (m) Ola Sundell (m) Anders G Högmark (m) Patrik Norinder (m) Jan-Olof Franzén (m) Lars Björkman (m) Inger René (m) Peter Weibull Bernström (m)