Motion till riksdagen
1994/95:Jo42
av Göte Jonsson m.fl. (m)

med anledning av prop. 1994/95:231 Allmän fiskevårdsavgift m.m.


Regeringen föreslår i propositionen att en allmän,
obligatorisk fiskevårdsavgift införs för allt svenskt fiske.
Allmän fiskevårdsavgift har diskuterats och utretts tidigare.
Den borgerliga regeringen beslutade på goda grunder att
avvisa förslaget. Även inom socialdemokratin har flera
kritiska röster höjts.
Moderaterna avvisar bestämt förslaget om att införa en
fiskevårdsavgift.
Fiskevårdsavgiften är en skatt
Fiskevårdsavgiften kommer, trots namnet, att fungera som
en skatt på mete, spinnfiske, nätfiske och annat fiske. De allra
flesta fiskande kommer inte att uppleva någon motprestation
från staten för den penningsumma man betalar.
Erfarenheterna från Norge visar dessutom att mer än 5/6 av
de avgiftsskyldiga kan komma att strunta i att betala avgiften.
Enligt den utredning som ligger till grund för propositionen
beräknas endast hälften av de avgiftsskyldiga att betala om
en fiskevårdsavgift införs i Sverige. Allt pekar således mot
att fiskevårdsavgiften kommer att bli en ''frivillig'' skatt om
den införs.
Införandet av en ny skatt är onödigt
Därtill är fiskevårdsavgiften en helt onödig skatt. Det finns
betydligt bättre metoder för att finansiera fiskevården.
Förespråkarna för en fiskevårdsavgift är dåligt insatta i
fiskevårdens ekonomi.
Om ca en halv miljon fiskande betalar avgiften på 100
kronor, dvs. dubbelt så många som i Norge, skulle det samlas
ca 50 miljoner kronor som kan delas ut till fiskevård efter
ansökningar. Nya blanketter och ökad byråkrati har dock sitt
pris. En del av intäkterna, enligt propositionen 11 miljoner
kronor, kommer därför att gå åt för att administrera
avgiftssystemet.
Det belopp som kommer att tillföras fiskevården via den
föreslagna fiskevårdsavgiften kan således uppskattas till ca
40 miljoner kronor. Detta är en betydligt lägre summa än den
som svenska folket varje år spenderar på fiskekort.
Enligt utredningen Fritidsfiske-90 (Fiskeriverket och
SCB) spenderar svenska folket varje år mellan 176 och 254
miljoner kronor på fiskekort. Övervägande delen av dessa
pengar används direkt till fiskevård. Sedan 1990 har
dessutom fiskekortens omsättning ökat. Dels för att många
nya fiskevårdsområden bildats, dels för att priserna på
fiskekorten höjts. En kvarts miljard kronor är alltså en
realistisk bedömning.
Alternativ till fiskevårdsavgift
Förslaget till fiskevårdsavgift är uppenbart onödigt. Olika
varianter av ''statlig metskatt'' är en överspelad idé.
Marknaden har i princip redan löst frågan om fiskevårdens
finansiering. Det vore mycket olyckligt med ideologiska
ingrepp i en sund verksamhet.
Ett undantag finns dock i den övervägande positiva bilden
av en självfinansierad och fungerade fiskevård. I skärgården
och de fem stora sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren,
Hjälmaren och Storsjön infördes fritt handredskapsfiske
1985. I dessa områden sker numera nästan ingen fiskevård
alls. Det flyter inte in några pengar, det bedrivs nästan ingen
tillsyn och fisket kan ske hur som helst utan hänsyn till
fiskebestånd, lekplatser, fågelskydd och annat. Fiskevården
har övergått i vanvård.
Stockholms stad hade fiskekortsintäkter från
skärgårdsfisket på 1 miljon kronor om året innan fria fisket
infördes. Med den utveckling som skett av sportfisket och
med dagens genomsnittliga fiskekortspriser skulle
Stockholms stads omsättning i dag ligga närmare 10
miljoner kronor. I stället ligger satsningarna på fiskevård
kvar på 1 miljon kronor, nu nästan helt finansierade av
skattemedel.
Fria handredskapsfisket var en mycket ogenomtänkt
reform med tanke på den uteblivna fiskevården. Det vore att
förvärra saken ytterligare att införa en allmän
fiskevårdsavgift för att försöka kompensera det misstaget.
Dels saknas lokala organisationer för att hantera eventuella
medel. Drivkraften att bilda fiskevårdsområden saknas av
naturliga skäl när fisket är fritt. Dels är det motsägelsefullt
och orättfärdigt från statens sida att först införa ett fritt fiske
genom att göra intrång i rättigheter som funnits sedan
urminnes tider och därefter införa en statlig fiskevårdsavgift.
När det fria handredskapsfisket på södra ostkusten och i de
stora sjöarna infördes 1984 prövade Lagrådet ett förslag som
ursprungligen lades om en fiskeavgift på dessa vatten.
Lagrådet fann att en sådan inkomstöverföring från den
enskilde till staten är att betrakta som expropriation för
vilken ersättning skall utgå. Såvitt vi kan se har härvidlag
ingenting förändrats sedan 1984. Det skulle vara ett gravt
intrång på enskild äganderätt att återigen försöka genomföra
en sådan inkomstöverföring från vattenägare till staten.
Direkt osmakligt är desssutom att t.o.m. de som fiskar på sina
egna vatten tvingas betala avgiften till staten.
Regeringens förslag om ''metskatt'' bör avvisas. En mer
konstruktiv strategi för en bättre fiskevård vore att verka för
bildandet av fler fiskevårdsområden, utöver de över 1 800
fiskevårdsområden som redan finns, vilket skapar ytterligare
möjligheter för fiskekortsfinansierad fiskevård. I dag finns en
tydlig vilja att bilda sådana inom områden där de saknas.
Där fiskerätten präglas av oklara ägandeförhållanden bör
omarronderingar uppmuntras. På den södra ostkusten och i
de fem stora sjöarna, där den enskilda fiskerätten till viss del
har upphävts, bör förutsättningarna för bildande av
fiskevårdsområden och fiskekortsförsäljning återskapas.
I syfte att säkra fiskevården kan det fria fisket upphävas
inom de områden där det skapas nya fiskevårdsområden som
säljer fiskekort. Då skapas en ekonomi med intäkter och
medel för fiskevård, precis som det fungerar i inlandsvattnen,
intäkter som betalas av dem som fiskar på platsen och som
använts till fiskevård på platsen, utan byråkratiska omvägar.
Även inom andra områden där förutsättningar för bildande
av fiskevårdsområden i dag saknas bör reformer genomföras
som skapar förutsättningar för bildande av
fiskevårdsområden, vilket i sin tur ger förutsättningar för
fiskevård finansierad av intäkterna från
fiskekortsförsäljning. Regeringen bör ges i uppdrag att
utreda och lämna förslag till hur förutsättningarna för en
fiskevård, finansierad via fiskekortsförsäljning inom
fiskevårdsområden, kan skapas på fler platser än idag.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår regeringens förslag i den del som
berör allmän fiskevårdsavgift,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om det fria fisket samt om möjligheter
att skapa nya fiskevårdsområden.

Stockholm den 8 juni 1995

Göte Jonsson (m)

Ingvar Eriksson (m)

Carl G Nilsson (m)

Eva Björne (m)

Ola Sundell (m)

Anders G Högmark (m)

Patrik Norinder (m)

Jan-Olof Franzén (m)

Lars Björkman (m)

Inger René (m)

Peter Weibull Bernström (m)