Sedan en längre tid tillbaka brottas delar av den svenska
skärgården med problem som minskad folkmängd, en
åldersstruktur som blir alltmer ogynnsam, minskade
sysselsättningstillfällen samt försämrad service. Dessa
förhållanden råder främst i de mer perifera och glest
befolkade skärgårdsområdena. Totalt sett har öbefolkningen
i riket under senare år haft en positiv utveckling men denna
ökning är till största del att hänföra till större öar och
skärgårdar i anslutning till större städer.
Uppdraget till jordbruksdepartementets utredning
''Levande skärgård'' var bl.a. att lämna förslag på
förändringar som är angelägna för att underlätta bosättning
och företagande i skärgårdsområdena. Utgångspunkten var
att skapa en skärgård som så långt som möjligt kan verka av
egen kraft.
Målsättningen är i såväl jordbruksdepartementets som
bl.a. länsstyrelsens i Blekinge skärgårdsutredning, att
bibehålla/skapa en levande skärgård. Detta mål är extra svårt
att nå i de glest befolkade, mer perifera skärgårdarna.
De positiva faktorerna med ett boende i skärgården är bl.a.
närheten till naturen och havet och de möjligheter detta ger
i form av fiske, jakt, naturupplevelser och friluftsliv.
Nackdelarna med ett boende i skärgården är ofta begränsad
eller ingen kommersiell och samhällelig service inom
närområdet, bristande kommunikationer, längre och dyrare
resor, längre skolvägar, få barn m.m. För merparten av
befolkningen väger nackdelarna mer än fördelarna. För att
kunna behålla skärgården levande krävs då bl.a. att de
postiva faktorer som finns kan förstärkas och nyttjas i största
möjliga omfattning.
Husbehovsfisket betyder mycket för många skärgårdsbor.
Förutom färsk fisk ger husbehovsfisket en meningsfull
fritidssysselsättning och rika tillfällen till social samvaro. De
redskap och fiskemetoder som skärgårdsborna använder sig
av skiljer sig ofta från de som sportfiskarna använder.
Skärgårdsbornas redskap och metoder har vuxit fram under
en lång tid och genom de erfarenheter man gjort.
Ålhuttningen är en sådan fiskemetod men dessvärre är
förbjuden sedan en tid tillbaka. För delar av bl.a. Karlskrona
skärgård har ålhuttning förekommit sedan mycket lång tid
tillbaka och är en del av skärgårdens kulturarv. Ett
återupptagande av denna fiskemetod skulle för många
skärgårdsbor innebära en i deras tycke utmärkt
fritidsverksamhet samt att en gammal tradition kan hållas vid
liv.
Ålhuttning utövas bara inom begränsade områden och
tider och kan inte ses som ett komplement till yrkesfisket då
utkomstmöjligheten av verksamheten är mycket låg. Bottens
beskaffenhet samt vattendjupet är faktorer som påverkar och
begränsar vilka områden som är möjliga att nyttja. Vidare
kan bara fiskemetoden nyttjas under den tid ålen ligger still,
en period under vinterhalvåret. Huttningen sker främst som
isfiske, vilket ytterligare begränsar möjligheterna, men kan
även bedrivas från båt. Dessa faktorer gör tillsammans att
fiskemetoden sannolikt endast kan tänkas att bedrivas i en
mycket liten omfattning.
Huttningen påstås (av förespråkarna) även ha en gynnsam
inverkan på havsbottnen och medverkar till att goda
lekområden för bl.a. sill skapas.
Den faktor som talar mot ålhuttning är att metoden skulle
vara mer än tillåtet plågsam för ålen. Trovärdigheten i detta
påstående kan dock starkt ifrågasättas om jämförelser görs
med andra tillåtna fiske- och jaktmetoder.
Ålhuttning bör återigen tillåtas, förslagsvis under en
begränsad tid på året, januari--mars, och inom vissa
områden. För att utvärdera effekterna av fiskemetoden kan
de aktuella områdena och referensområdena undersökas,
innan, under och efter att ålhuttning har bedrivits.
Undersökningarna kan förslagsvis genomföras av
Östersjölaboratoriet i Karlskrona.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i
lagstiftningen i syfte att tillåta ålhuttning.
Stockholm den 25 januari 1995
Magnus Johansson (s)
Christer Skoog (s)
Jan Björkman (s)
Karin Olsson (s)