Fisket i Sverige har i århundraden haft stor betydelse för
folkförsörjningen i allmänhet och skärgårdsboende i
synnerhet. Sammantaget har svensk fiskerinäring också stor
regionalpolitisk betydelse. Runt våra kuster utgör fiske och
vattenbruk basen för en levande skärgård.
Den 8 juli 1992 bemyndigade den dåvarande regeringen
chefen för Jordbruksdepartementet att tillsätta en särskild
utredare med uppgift att utreda fiskenäringens
utvecklingsmöjligheter. Utredaren lämnade sitt
slutbetänkande Svenskt fiske (SOU 1993:103) 1993.
Utredaren påpekar där hur viktigt det är att värna
skärgårdsboendet och därmed också kustfisket. Mot den
bakgrunden är ett av Fiskeriverkets beslut 1994 svårt att
förstå.
Detta beslut skiljer sig från alla tidigare fiskeripolitiska
beslut genom att fullständigt ge upp möjligheten av
internationella överenskommelser. Beslutet innebär en stor
utslagning av såväl laxfiskare som beredningsindustri.
Därmed hämmas en angelägen utveckling av de
skärgårdsområden som berörs. En levande skärgård
förutsätter bofast befolkning och härvidlag utgör fisket en
basnäring. Laxfiskarena hade genom införskaffande av agn
och investeringar i annan utrustning förberett sig på den mest
lönsamma laxfiskesäsongen. Att ensidigt straffa svenska
laxfiskare för uteblivna förhandlingsframgångar upplevs
som en dålig lösning av fiskarena och dessutom djupt
orättvis. En sådan lösning sänder fel signaler till fiskarena
och försämrar samarbetsklimatet inför framtida beslut om
fångstbegränsningar. Fiskeriverket har genom sitt beslut
totalt bortsett från att analysera det faktum att Sverige från
och med januari 1995 är medlem i EU och att den svenska
fiskezonen blir en del av EU:s fiskevatten.
Vidare innebär Fiskeriverkets beslut att under hela 1995
förbjuda yrkesfisket efter lax utanför de outbyggda älvarna
ett yrkesförbud för de yrkesfiskare som bedriver sitt fiske i
dessa vatten. Besluten ter sig än mer orättfärdiga för
yrkesfiskarena, när man samtidigt tillåter nöjesfiskare att
bedriva sportfiske efter lax.
För Norrbottens ringa antal yrkesfiskare har fredningstider
och laxfiskeförbud under flera år hämmat deras verksamhet.
Från 1983 har fredningstider ensidigt införts -- som
dessutom utvidgats till totalstopp -- utanför de outbyggda
Norrlandsälvarna. De uppenbara orättvisor som uppstått på
grund av att norrbottniska yrkesfiskare fått restriktivare
laxfiskeförbud än övriga delar av landet kan icke accepteras.
Laxkvoten för Östersjöländerna är 500 000 laxar för 1995.
Den svenska andelen är 166 250 laxar, som till övervägande
del fiskas upp i Östersjöområdet. För att norrbottniska
fiskare skall slippa totalstopp för laxfiske i framtiden bör
kvoten uppdelas i Sverige. Exempelvis skulle Norr- och
Västerbotten kunna erhålla en egen kvot inom totalransonen.
Allmän fiskevårdsavgift
I budgeten 1995/96 aviseras ett förslag om införande av en
s.k. allmän fiskevårdsavgift, som skall omfatta alla
kategorier fiskande. Avgiften föreslås differentieras från 100
till 500 kronor. Enligt min mening finns inget behov av en
ny okontrollerbar och byråkratisk avgift, som inte kommer
att ge något nämnvärt överskott till fiskevård. Det är orimligt
att den metande fiskaren förutom att lösa ett fiskekort även
skall betala en fiskevårdsavgift. Det aviserade förslaget bör
därför avvisas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om laxfisket i Norrbotten,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om allmän fiskevårdsavgift.