EU:s femte miljöprogram innebär i många avseenden en kursändring jämfört med tidigare miljöprogram bl a genom att andra styrmedel än lagstiftning ges en mer framträdande plats. Ett sådant instrument är ett system med frivillig miljöstyrning och miljörevision som har till syfte att förbättra och utvärdera industrins miljöarbete och att tillhandahålla offentlig information om detta arbete.
Beslut om systemet fattades inom EU genom en förordning i juni 1993 (EEG nr 1836/93). Förordningen har förts in i en bilaga till EES-avtalet och när Sverige blir medlemmar i EU blir den utan extra åtgärd tillämplig även i Sverige.
Förordningen syftar till att främja en frivillig förbättring av industrins miljöarbete. Syftet skall uppnås genom att företagen utarbetar och förverkligar en miljöpolicy, ett miljöprogram och ett miljöstyrningssystem för sina anläggningar. Effekterna av åtgärderna skall utvärderas regelbundet genom bl a miljörevisioner och allmänheten skall informeras om miljöarbetet vid företagets olika anläggningar. Förordningen omfattar i första hand industrin, men försök kan göras att tillämpa bestämmelserna även på andra sektorer såsom handel och distribution samt den offentliga sektorn.
Mycket talar för att systemet kan få en stor kommersiell betydelse i samband med upphandlingar av olika slag där företagen kan markera sin miljöprofil genom att ansluta sig frivilligt.
Intresset från svensk industri är stort och framför allt många exportinriktade större företag förbereder sig för att kunna ansluta sig till systemet när det träder i kraft i april 1995. Svensk industri borde genom sitt miljökunnande ha goda förutsättningar att bli ledande.
Andra länder satsar emellertid betydande resurser på att genom olika projekt förbättra framför allt de små och medelstora företagens miljöarbete. Som exempel kan nämnas att Danmark kommer att avsätta 120 miljoner danska kronor under de närmaste fem åren för att genom information och rådgivning m m stimulera det danska näringslivets deltagande i förordningen. Liknande satsningar görs i vissa andra länder t ex Storbritannien. Även EU- kommissionen har avsett vissa medel som det naturligtvis är hård konkurrens om.
Detta är i linje med förordningen som säger att (art 13): Medlemsstaterna skall främja alla företags och i synnerhet de små och medelstora företagens deltagande i miljöstyrnings- och miljöredovisningsordningen genom att organisera eller stimulera tekniska stödåtgärder för att ge dessa företag den expertis och den hjälp som krävs för att följa de regler, villkor och förfaranden som anges i förordningen.
Det är mot den bakgrunden anmärkningsvärt att propositionen inte innehåller några förslag om stimulans för att främja företagens deltagande i systemet utan hänvisning görs till att detta kan handhas av de regionala utvecklingsbolagen inom ramen för befintliga resurser. I realiteten innebär detta att ingen satsning kommer att ske och att många företags försprång på miljöområdet inte kommer att tas tillvara i den konkurrenssituation som kommer att uppstå inom EU.
Det är givet att det statsfinansiella läget gör det svårt att reservera medel för nya satsningar även om det kan leda till ökad konkurrenskraft för industrin. Man får då söka andra möjligheter och en sådan är Arbetslivsfonderna som avvecklar sin verksamhet 1 juli 1995. De kvarvarande medlen skulle med fördel kunna användas för att stimulera det yttre miljöarbetet inom små och medelstora företag. Eftersom det finns starka kopplingar mellan yttre miljö och arbetsmiljö skulle resultatet bli att också arbetsmiljön förbättras.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen begär att regeringen skyndsamt utreder möjligheten att överföra resterande medel från arbetslivsfonderna eller del därav för att stimulera i synnerhet de små och medelstora företagens deltagande i den frivilliga miljöstyrnings- och miljörevisionsordningen.
Stockholm den 18 november 1994 Elving Andersson (c) Erling Bager (fp)