med anledning av prop. 1994/95:119 Vissa åtgärder mot utsläpp av försurande ämnen och andra luftföroreningar
Inriktningen av arbetet mot försurningen
I propositionen anger regeringen att man kommer att dröja
ytterligare ett år med att presentera förslag till ett nytt mål för
kväveoxidutsläppen och ytterligare åtgärder för att minska
kväveutsläppen. Detta trots att det av riksdagen beslutade
målet inte kommer att uppnås. Kväveoxidutsläppen ska
enligt det av riksdagen antagna målet minska med 30 procent
från år 1980 till 1995. Men utsläppen har bara minskat med
12 procent t.o.m. 1993 och 30-procentsmålet kommer inte
att nås till 1995. Att de totala utsläppen minskat i så ringa
grad beror främst på att trafiken ökat under 1980-talet.
Möjligheterna att minska kväveoxidutsläppen med
nationella åtgärder på trafikområdet är starkt begränsade i
och med att Sverige är medlem i EU. Sverige måste t.ex.
avvakta att nya avgasregler antas inom EU.
Vi finner det anmärkningsvärt att regeringen dröjer med att
presentera förslag för att minska utsläppen av kväveoxider
från trafiken. Vi förutsätter att regeringen, snarast efter att
naturvårdsverket redovisat sitt uppdrag om en 50-procentig
reduktion av kväveoxidutsläppen till år 2005, presenterar en
proposition med konkreta förslag. Vi återkommer vid ett
senare tillfälle med förslag till minskningar av
kväveoxidutsläppen.Vi föreslår dock redan nu att riksdagen
ska anta målet att minska kväveoxidutsläppen med 70
procent till år 2005.
Bakslagen för miljön är omfattande på trafikområdet.
Under den förra mandatperioden genomfördes t.ex. en rad
skatte- och avgiftssänkningar för att gynna den tunga
trafikens konkurrenskraft. I samband med
energiskatteomläggningen kompenserade man den tunga
trafikens höjda koldioxidskatt med en sänkt kilometerskatt.
Ett halvår senare avskaffades kilometerskatten i syfte att
ytterligare EU-anpassa den svenska lagstiftningen. Istället
ersattes kilometerskatten med en ny och lägre
dieseloljeskatt. Denna nya dieselskatt, jämte fordonsskatten
för tunga fordon och den allmänna energiskatten på
dieselolja sänktes ytterligare våren 1993.
När det gäller svaveldioxidutsläppen har riksdagens
målsättning om en reduktion dock redan uppnåtts. Målet är
att svaveldioxidutsläppen ska minska med 65 procent till år
1995 och med 80 procent till år 2000 jämfört med 1980 års
nivå. SCB:s statistik över utsläppen 1993 visar att man redan
nått en 80-procentig reduktion av svaveldioxidutsläppen.
Protokollet om ytterligare minskning av svavelutsläpp
Även om det nya svavelprotokollet innebär ett visst mått
av framgång, förutsatt att de flesta europeiska länder
kommer att fortsätta minska sina svavelutsläpp, är
åtagandena långt ifrån tillräckliga för att stoppa
försurningen. Därför krävs ansträngningar för att minska
utsläppen ytterligare. Detta arbete bör innefatta såväl
nationella åtgärder som internationella påtryckningar både
inom EU, ECE-konventionen och IMO. En första granskning
av svavelprotokollet ska vara slutförd 1997. Detta innebär att
förberedelser för vilka krav Sverige kan ställa på de andra
undertecknande länderna i samband med granskningen bör
påbörjas redan nu.
Enligt det scenario som användes som bas vid
förhandlingarna om det nya svavelprotokollet (Scenario A5)
ska Sverige minska sina utsläpp med 83 procent. Regeringen
har uppenbarligen valt att inte följa rekommendationerna
enligt basscenariot.
Sjöfartens svavelutsläpp
Svavelutsläppen från sjöfarten kan åtgärdas med
förhållandevis låga kostnader per kilo minskat utsläpp.
Utsläppen från sjöfarten utgör ca 20 procent av de svenska
utsläppen. Enligt Naturvårdsverkets Miljö '93 väntas dessa
utsläpp dessutom öka till år 2000. Sverige har tidigare gjort
vissa påtryckningar inom IMO för att få fram internationella
överenskommelser för att minska svavelhalten i bränslen,
främst bunkerolja. Vi anser att Sverige bör fortsätta och
intensifiera påtryckningarna inom IMO. Vidare bör Sverige
verka för att EU inför direktiv som reglerar svavelhalten i
olika bränslen inklusive bunkerolja. Sverige bör tillsammans
med Östersjöländerna komma överens om begränsning av
svavelhalten för sjöfarten på Östersjön. Vi föreslår också att
differentierade hamnavgifter baserade på båtarnas
svaveldioxid- och kväveoxidutsläpp införs.
Småskalig vedeldning
Det är oacceptabelt ur hälsosynpunkt att använda
undermåliga gamla pannor inom tätbebyggda områden. Det
är särskilt allvarligt att det fortfarande installeras pannor som
inte uppfyller miljökraven enligt nybyggnadsreglerna. Vi
anser att branschen måste ta sitt ansvar och informera om
vilka miljöregler som gäller. Det finns moderna pannor utan
stora utsläpp. Det är viktigt att denna teknik utnyttjas fullt
ut.
Vedeldningen har liksom andra biobränslen fördelar
framför fossila bränslen. Vi anser därför att det är positivt att
biobränslenas andel av bränslemarknaden ökar.
Dagens småskaliga vedeldning ger dock upphov till stora
utsläpp av cancerogena kolväten. Enligt Naturvårdsverket
uppgår utsläppen av lätta kolväten till 130 000 ton per år och
utsläppen av tunga kolväten till 58 000 ton per år. Det innebär
att vedeldningen är den näst största källan till dessa
luftföroreningar i Sverige. Bara vägtrafiken är större.
De stora utsläppen av hälsofarliga kolväten är en följd av
att flertalet vattenkylda vedpannor och kombipannor saknar
en ackumulatortank som kan ta hand om all värme som
pannan avger. Utan tank stryps lufttillförseln för att inte
pannan ska överhettas. Därvid uppstår pyreldning med
mycket stora utsläpp. Miljögodkända pannor fungerar i detta
avseende lika dåligt som äldre pannor. Båda måste förses
med ackumulatortank för att fungera tillfredsställande.
När pannan förses med ackumulator kan utsläppen
minskas med 60--90 procent. Samtidigt ökar
verkningsgraden med 15--20 procent. Med den
installationstakt av ackumulatortankar som hittills rått skulle
det dröja ca 100 år innan alla pannor försetts med
ackumulator.
Miljöpartiets överenskommelse med regeringen i februari
1995 om RAS och allergisaneringsprogrammet innehöll
även ett statligt bidrag på 60 miljoner kronor till installation
av ackumulatortankar. Bidrag kan lämnas med 30 procent.
Bidraget som presenteras i proposition 1994/95:218 är ett
sätt att påskynda installationen av ackumulatortankar. Men
ytterligare åtgärder krävs för att riksdagens mål att minska
utsläppen av lätta kolväten med 50 procent till år 2000 och
utsläppen av cancerframkallande ämnen med 50 procent till
år 2005 ska kunna uppnås.
Vi föreslår att alla pannor i tätort som är nyare än 15 år
senast år 2000 ska vara försedda med ackumulatortank.
Motsvarande ska gälla för pannor utanför tätorter senast år
2005.
Tyvärr ger propositionen om vissa åtgärder mot utsläpp av
försurande ämnen och andra luftföroreningar inte
kommunerna möjlighet att ställa krav på att pannor ska
förses med ackumulatortankar. Istället föreslår regeringen att
hälsoskyddsförordningen ska ändras så att kommunerna får
möjlighet att föreskriva annan uppvärmning än den med
direkteldade pannor (pannor som saknar ackumulatortank)
under vissa tider. Detta är likvärdigt med ett tillfälligt förbud
mot eldning i dessa pannor. Samtidigt anger regeringen på
en annan plats i propositionen att övervägande skäl talar mot
att kommunerna ska få möjlighet att utfärda förbud mot
eldning i befintliga anläggningar.
Propositionen anger också att kommunen ska kunna
föreskriva att pannorna bara ska få eldas av bränsle av viss
kvalitet. Detta kan rimligen bara syfta på eldning av pellets.
För att pannan ska kunna eldas med pellets (med
kontinuerlig inmatning) krävs att ägaren investerar i en
pelletsbrännare samt köper bränslet. I normalfallet är detta
betydligt dyrare än att köpa en ackumulatortank och fortsätta
elda med ved.
Propositionen är oklar och motsägelsefull. Regeringen
anger att kommunerna i god tid måste varsla medborgarna
om eventuella restriktioner, vilket är rimligt. Samtidigt anger
regeringen att restriktionerna bara får vara tillfälliga. Detta
går inte ihop. Det är inte troligt att man kommer att investera
i pelletsbrännare eller ackumulatortank för att undgå
tillfälliga förbud. Reglerna måste vara tydliga och
långsiktiga för att bli trovärdiga och möjliga att hantera.
7 § hälsoskyddslagen ger kommunerna möjlighet att
föreskriva att fastighetsägaren ska vidta åtgärder som
säkerställer att avloppsvatten inte ska ge upphov till sanitära
problem. Det behövs en liknande paragraf som ger
kommunerna rätt att föreskriva att vattenkylda pannor ska
eldas på sådant sätt att pyreldning inte uppstår. Ett alternativ
kan vara att med stöd av § 13 hälsoskyddslagen göra en
förändring i hälsoskyddsförordningen med samma innebörd.
Det ger ägaren möjlighet att välja mellan ackumulatortank
och pelletsbrännare. Tanken som kostar ca 15 000 kronor
minskar inte bara utsläppen utan höjer verkningsgraden
kraftigt och kräver bara inlägg en till två gånger per dygn.
När hushållen installerar tankar kommer många även att
samtidigt byta ut sina gamla pannor. Därmed ökar också
efterfrågan på nya miljögodkända pannor, vilket är en
förutsättning för att branschen ska ha råd att fortsätta
utveckla tekniken.
Vi menar att kommunerna ska ges rätt att förbjuda
vedeldning där biobränslebaserad fjärrvärme är tekniskt och
ekonomiskt möjlig att använda. I större anläggningar är
förutsättningarna bättre för effektiv förbränning och god
rökgasrening.
Vi föreslår att icke miljögodkända pannor äldre än 15 år
förbjuds inom tätbebyggda områden. Vi föreslår även att
bygglovsplikt införs inom detaljplanerat område för
installationer av nya vedanläggningar och ombyggnad av
gamla anläggningar. I socialdemokraternas partimotion
1993/94:Jo694 Mot en grön ekonomi föreslogs att
byggnadstillstånd ska krävas för installation av braskaminer
och vedpannor. Detta förslag lyser dock med sin frånvaro i
propositionen.
Vi anser att kommunerna bör reglera tillkommande
vedeldning i kommunala energiplaner eller i detaljplaner.
Vi föreslår att tillsynen av pannor blir obligatorisk.
Sotningsväsendet är väl lämpat att sköta dessa uppgifter och
bör enligt tysk modell få i uppgift att miljötesta pannsystem
och genomföra obligatorisk snabbutbildning för
panninnehavare m.m. Verksamheten bör finansieras av
panninnehavarna. Vi föreslår att en obligatorisk
funktionskontroll för vedeldade pannor införs den 1 januari
1996 och att sotningsväsendet blir ansvarigt för utförandet
av denna.
Ammoniakavgången från jordbruket
Riksdagen har beslutat att utsläppen av ammoniak ska
minska med 25 procent under perioden 1980--1995. Redan
1990 fick dåvarande lantbruksstyrelsen regeringens uppdrag
att redovisa möjligheterna att minska ammoniakutsläppen
från jordbruket i södra och västra Sverige med 50 procent till
år 2000. Utsläppen skulle minska med 25 procent fram till
år 1995 inom samma område. Uppdraget övertogs 1991 av
Statens jordbruksverk. Vi anser att det är mycket
anmärkningsvärt att kraftfulla åtgärder för att minska
utsläppen inte har vidtagits under denna långa tid.
Enligt Statistiska centralbyråns beräkningar har utsläppen
av ammoniak till luft ökat med 12 procent från 1990/91 till
1992/93. Osäkerheten i dessa beräkningar är dock stor. Det
finns i dagsläget inga enhetliga inventeringar av landets
gödselvårdsanläggningar. Vissa kommuner har genomfört
inventeringar, men de är inte enhetligt genomförda och
härrör från olika tidsperioder. Uppgifterna om
ammoniakutsläppen grundar sig därför på intervjuer med
lantbrukare.
Vi anser att det är positivt att regeringen nu föreslår att krav
på snabb nedmyllning av gödsel och speciell
spridningsteknik i de fyra sydligaste länen införs i
förordningen om skötsel av jordbruksmark. Vi vill dock gå
längre och föreslår därför att dessa regler införs i hela
Götaland och i Svealands slättbygder.
Rådgivning och information till lantbrukare för att minska
utsläppen av ammoniak måste prioriteras. Sveriges
lantbruksuniversitet rekommenderar i dagsläget kortare
utgödslingsintervall och förhindrande av luftläckage genom
utgödslingssystem. Holland är det europeiska land som har
det i särklass största kvävenedfallet i gram kväve per
kvadratmeter. Holland är också det land som vidtagit det
mest långtgående programmet för att minska utsläppen av
ammoniak. Vi anser därför att Sverige måste dra lärdom av
de studier som genomförts i bl a Holland rörande hantering
av gödsel och urin för att minska ammoniakutsläppen.
EU saknar i dagsläget policy för att minska
ammoniakutsläppen. Sverige bör tillsammans med Holland
och Danmark, som har vidtagit åtgärder för att minska
utsläppen av ammoniak, verka för att EU antar en policy för
att minska ammoniakutsläppen.
Avveckling av ozonnedbrytande ämnen
Inte förrän ozonlagret hade bildats i stratosfären blev det
möjligt med liv på jorden. Innan dess var UV-strålningen allt
för hög. Nu bryts ozonlagret ned och detta leder till att
växter, djur och människor utsätts för ökat UV-ljus. Den
ökade strålningen har lett till ökad förekomst av hudcancer.
Trots att åtgärder mot ozonnedbrytande ämnen har vidtagits
accelererar nedbrytningen av ozonskiktet. Beräkningar visar
att vid nuvarande avvecklingstakt kommer ozonskiktet att
fortsätta minska till sekelskiftet för att därefter återhämtas.
Riksdagen har antagit miljömålet att användningen av
ozonnedbrytande ämnen såsom CFC och 1,1,1-trikloretan i
huvudsak skulle ha upphört till slutet av 1994. 1993 hade
förbrukningen av CFC minskat med 80 % jämfört med 1986.
Användningen av HCFC ökade under början av 1990-talet
för att under 1993 åter vara nere på 1989 års nivå. HCFC
kallas ''mjuka freoner'' för att de inte bryter ner ozonskiktet
i lika hög utsträckning som CFC. Vi anser att HCFC inte ska
tillåtas ersätta CFC. Vi föreslår att alla ozonnedbrytare ska
vara helt avvecklade till år 2000. Vi föreslår att en miljöskatt
på HCFC införs för att påskynda avvecklingen.
Tyvärr har många länder ännu inte ratificerat 1992 års
ändring i Köpenhamn av Montrealprotokollet. Det är mycket
viktigt med total uppslutning kring Köpenhamnstillägget.
Artikel 5-länderna är framförallt u-länder och nyligen
industrialiserade länder som fått 10 år längre tid på sig för att
avveckla ozonnedbrytarna. Beräkningar visar att om dessa
länder ökar sin användning av HCFC och metylbromid, vilka
tillkom i Köpenhamnstillägget, med 7 % så kommer
ozonskiktet återigen att börja minska runt år 2025. Sverige
bör i internationella sammanhang verka för en total
uppslutning kring 1992 års ändring av Montrealprotokollet.
Sverige bör också verka för en snabbare avveckling av
ozonnedbrytarna inom Montrealprotokollet. Det är
oacceptabelt att HCFC i Montrealprotokollet inte föreslås
vara helt avvecklat förrän år 2030.
I Naturvårdsverkets rapport ''Sverige fritt från
ozonnedbrytande ämnen'' (SNV 1993:4127) föreslås förbud
mot import av CFC från den 1 januari 1995 och av HCFC
från den 1 januari år 2000. Sådana förbud är emellertid inte
möjliga att införa nu när Sverige är medlem i EU. Sverige
bör verka för att EU som ett minimum antar samma regler
som Sverige när det gäller de ozonnedbrytande ämnena.
Sverige bör omgående kräva att samtliga medlemsstater
inom EU ska instifta regleringar som minst motsvarar
reglerna i den förordning som föreslås ersätta förordning
1988:716 om CFC, halon m.m.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar anta målet att minska de svenska
kväveoxidutsläppen med 70
% till år 2005,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förberedelserna inför den första
granskningen av svavelprotokollet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om internationella överenskommelser
för att minska svavelhalten i fartygsbränslen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige inom EU bör verka för
ett direktiv som reglerar svavelhalten i bränslen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om överenskommelser om
svavelhalten för sjöfarten i Östersjön,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om differentierade hamnavgifter,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att alla pannor i tätort som är nyare
än 15 år skall vara försedda med ackumulatortank år 2000,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att alla pannor nyare än 15 år
utanför tätorter skall vara försedda med ackumulatortank år
2005,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förändringar i hälsoskyddslagen,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kommunernas rätt att förbjuda
vedeldning till förmån för biobränslebaserad fjärrvärme,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bygglovsplikt för ombyggnad av
vedanläggningar i detaljplanelagt område,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om reglering av tillkommande
vedeldning i detaljplaner och energiplaner,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förbud mot icke miljögodkända
pannor inom tätbebyggda områden,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om obligatorisk funktionskontroll för
vedeldade pannor,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ett större område skall omfattas
av kraven på snabb nedmyllning och spridningsteknik,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rådgivning och information i syfte
att minska ammoniakutsläppen,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige inom EU bör arbeta
för att EU antar en ammoniakpolicy,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att HCFC inte skall tillåtas ersätta
CFC,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en generell avveckling av alla
ozonnedbrytare till år 2000,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en miljöskatt på HCFC,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om uppslutningen kring 1992 års
ändring av Montrealprotokollet,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en skärpning av
Montrealprotokollet,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige inom EU skall verka
för att EU instiftar regleringar för ozonnedbrytare på minst
samma nivå som de svenska.
Stockholm den 24 april 1995
Gudrun Lindvall (mp)
Marianne Samuelsson (mp)
Elisa Abascal Reyes (mp)
Gunnar Goude (mp)