med anledning av prop. 1994/95:119 Vissa åtgärder mot utsläpp av försurande ämnen och andra luftföroreningar
Åtgärder mot försurning
I de prognoser för utvecklingen av miljöproblem som
Naturvårdsverket låtit utföra är försurningen utpekad som ett
verkligt problemområde. Det skärpta svavelprotokollet,
framförhandlat inom ramen för Genèvekonventionen om
långväga gränsöverskridande luftföroreningar (LRTAP)
under 1993, innebär inte utsläppsbegränsningar av
försurande utsläpp i sådan omfattning att miljön kommer att
förbättras. Protokollet innebär nu att länderna förbinder sig
att minska sina utsläpp i sådan omfattning att gapet mellan
1990 års depositioner och de kritiska belastningsgränserna
(dvs vad naturen tål) minskar med 60 procent fram till år
2010. Denna överenskommelse är m a o
helt otillräcklig.
Detta är i synnerhet ett dilemma för Sverige och övriga
nordiska länder som p g
a de naturliga förutsättningarna brottas med mycket
allvarliga försurningsproblem. Sverige har ca 14 000
försurade sjöar. En fjärdedel av alla vattendrag
beräknas vara påtagligt försurade. Försurningen utgör ett
allvarligt hot mot den biologiska mångfalden, innebär stora
produktionsbortfall inom de areella näringarna och utgör ett
problem för folkhälsan i de fall hushåll för sin
dricksvattenförsörjning är hänvisade till sina brunnar med
förhöjda halter av koppar och aluminium.
Regeringens vilja att prioritera bl.a. försurningsfrågorna
inom EU är därför enligt min mening riktig. För att Sverige
med kraft ska kunna driva på ett offensivt och metodiskt
arbete inom EU för att få till stånd radikala
utsläppsminskningar vad gäller försurande utsläpp, är det
viktigt att insatser görs i denna fråga i samtliga EU:s
institutioner. Sverige bör inom EU medverka till att stöd
riktas till Central- och Östeuropa för att dessa länder snabbt
ska kunna nå etappmålet och gå vidare i ytterligare
utsläppsminskningar. KdS utvecklade dessa tankegångar
ytterligare i sin motion med anledning av regeringens
proposition för den framtida Central- och
Östeuropapolitiken.
Det är också självklart att Sverige måste gå vidare med
ytterligare åtgärder för att minska utsläppen av försurande
utsläpp på nationell basis. Det mål om 80-procentig
minskning av svavelutsläppen mellan 1980 och 2000 som
Sverige förband sig att klara vid undertecknandet av det
tidigare svavelprotokollet, är redan uppnått (1992). Det kan
därför knappast betraktas som en hög ambitionsnivå att nöja
sig med detta mål. Den sänkning av kalkningsbidraget som
regeringen la fram i budgetpropositionen går dessutom stick
i stäv med de många vackra orden om tuffa tag för att
motverka försurningen.
Det saknas i propositionen helt förslag för minskning av
kväveoxider (NO x)
och kolväten från trafiken. Detta är anmärkningsvärt.
Transportsektorn står för ca 80 procent av de svenska NO x-utsläppen.
Sedan flera år tillbaka gäller ett nationellt
mål om att NO x-utsläppen
ska minska med 30 procent mellan 1980 och
1995 -- ett mål som inte kommer att uppnås med beslutade
åtgärder. Vidare undertecknade Sverige 1988 tillsammans
med elva andra västeuropeiska länder den s.k. NO x-deklarationen.
Enligt deklarationen ska NO x-utsläppen
minskas med ca 30 procent till 1998. Mellan
1980 och 1993 minskade de svenska utsläppen med endast
12 procent! Det är gott och väl att Naturvårdsverket ges i
uppdrag att utreda en 50-procentig minskning av NO x-utsläppen
till år 2005, men ett antal åtgärder måste
sättas in nu. På den förra regeringens initiativ tillsattes under
förra mandatperioden en parlamentariskt tillsatt kommitté,
den s.k. TOK-utredningen, med syfte att utreda
möjligheterna av att begränsa utsläppen av koldioxid m.m.
från trafiken (dir 1993:40). I ett första delbetänkande
presenterade denna utredning ett förslag om s.k. miljözoner
i känsliga tätortscentra. Det är angeläget att ta till vara de
förslag till åtgärder som kommer att läggas fram i
slutbetänkandet senare i år.
I en motion lagd under allmänna motionstiden trycker
Kristdemokraterna på behovet av åtgärder för att minska
fartygstrafikens andel av de försurande utsläppen. Denna
trafik svarar idag för cirka en femtedel av hela
transportnäringens utsläpp av kväveoxider. Åtgärder som
Sverige bör vidta omedelbart är att verka för inrättandet av
en fond för sjöfarten liknande den NO x-fond
som fungerar utmärkt sedan ett antal år tillbaka
för energiverk. De fartyg som inte installerar
katalysatorrening skulle tvingas betala till fonden. Fonden
bör i ett första steg gälla EU-området. Sverige bör vidare
fortsätta att utöva påtryckningar på FN:s sjöfartsorganisation
IMO (International Maritime Organization) för att få fram
internationella överenskommelser om att minska
svavelhalten i de bränslen som används i båtar.
Ovan nämnda förslag för att minska utsläppen av
kväveoxider och svavel från fartygstrafiken är en sådan
viktig åtgärd. Vidare bör arbetet med att få till stånd
miljöklassning av arbetsfordon högprioriteras. Dessa fordon
bör också omfattas av miljöklassningssystemet för diesel.
Åtgärder mot trafiken i storstäderna är ett annat prioriterat
område. Här är det mycket viktigt att kommunerna ges rätt
att införa styrande trafikavgifter för tätorter, och att den rätt
att införa miljözoner för känsliga tätortscentra som kommer
att träda i kraft fr.o.m. den 1 januari
1996 vad avser tung trafik utvidgas till att också
omfatta den lätta biltrafiken. Den utredning om vägtullar
som presenterades under hösten 1994 hade i huvudsak i
uppgift att utreda förslag till vägavgifter som ska finansiera
vägbyggen. En ny utredning bör tillsättas som får i uppdrag
att utreda vägavgifter som syftar till att minska biltrafiken. I
Kristdemokraternas trafikpolitiska motioner lagda under
allmänna motionstiden pekar vi också på olika åtgärder för
att stimulera järnvägstrafik samt få till stånd en renare
biltrafik och en miljöanpassad bilförmånsbeskattning.
Vedeldning med typgodkända pannor
Ved som bränsle för hushållsuppvärmning är ett positivt
alternativ sett ur flera aspekter. Sverige har stor tillgång till
bioråvara, ved är ett förnybart bränsle som inte bidrar till
växthuseffekten och som innehåller låga halter av
tungmetaller etc. Höjda priser på el och olja kombinerat med
en ny generation effektiva, miljögodkända pannor kan
komma att innebära ett verkligt genombrott för
veduppvärmning av fastigheter.
Men de allvarliga miljö- och framför allt hälsoeffekterna
(astma, allergier, cancer) till följd av pyreldning i gamla
vedpannor utan ackumulatortank i tättbebyggda områden
måste få sin lösning. För att snabbt få till stånd en förändring
av dagens situation och ge kommuner stöd i detta arbete, bör
ett investeringsstöd för hushåll som anskaffar
ackumulatortank till en i övrigt miljögodkänd panna kunna
utgå. Detta ska kunna utgå inom ramen för den satsning på 2
miljarder i förbättrade inomhusmiljöer som riksdagen fattat
beslut om. Med den utformning som ges programmet för
allergisanering är risken överhängande att
medelstilldelningen till detta krymper bort i marginalen.
Regeringen pekar vidare på behovet av forskning för att
utveckla tekniken vad gäller småskalig eldning. NUTEK bör
enligt regeringen fortsätta och möjligen utvidga forskningen
på området. Vi instämmer i detta men vill påminna om att
regeringen så sent som i budgetpropositionen i år (bilaga 13)
föreslog att den särskilda finansieringen av programmet för
Småskalig förbränning av biobränslen skulle upphöra. I en
motion yrkade vi avslag på regeringens förslag i detta
avseende.
Ammoniakavgången från jordbruket
Under det senaste halvseklet har i Sverige konstaterats en
ökad kvävedeposition i marken. I områden med hög
deposition kan nedfallet leda till kvävemättnad. Det
överskott växterna inte förmår binda kan urlakas och ge
upphov till ökad försurning av marken. Nedfallet över landet
varierar mellan 5 och 25 kg kväve/ha och år med de högsta
värdena i sydöstra Sverige. Nedfallet består till 60 procent
av kväve från kväveoxider och till 40 procent av ammoniak.
Mellan 85 och 90 procent av ammoniakavgången härrör från
den svenska djurhållningen.
Sedan andra halvåret 1994 har en särskild lag för åtgärder
mot ammoniakavgång gällt för de fyra sydligaste länen. Vi
instämmer med regeringens förslag att området där denna lag
ska gälla bör utvidgas till att omfatta hela Götaland samt
Svealands slättbygder. Vi vill här påminna om de förslag på
området som framkom i den utredning som togs fram på den
tidigare regeringens initiativ: ''Förstärkta miljöinsatser i
jordbruket'', SOU 1994:82. Ett av målen inom programmet
för resurshushållande konventionellt jordbruk var att få till
stånd en kraftigt minskad ammoniakavgång. De gårdar som
dels levde upp till kraven i den lag som nu gäller de
sydligaste fyra länen, dels uppfyllde vissa villkor för
nedmyllning av gödsel samt upprättade växtnäringsbalans
för gården, kunde för dessa åtgärder erhålla stöd inom
miljöprogrammet för jordbruket.
I det beslut för den framtida jordbrukspolitiken som
riksdagen nyligen fattat slås fast att miljöstödsprogrammet
för jordbruket också skall omfatta stöd till miljöförbättrande
åtgärder inom det konventionella jordbruket. Detta beslut
står i positiv kontrast till regeringens tidigare fastslagna linje
att inget miljöstöd skulle utgå till miljöförbättringar inom det
konventionella jordbruket. Jag vill understryka vikten av att
miljöprogrammet för jordbruket nyttjas i arbetet för att
minska ammoniakavgången från jordbruket.
Åtgärder för avveckling av ozonnedbrytande ämnen samt
vissa växthusgaser
De larmrapporter som nått oss dennna senvinter har påmint
om de rapporter som regelmässigt brukar ges befolkningen
i Australien. I år har för första gången kunnat iakttas en
situation innebärande nästintill ozonhål över Arktis och
högre halter än normalt av ultraviolett strålning. Situationen
kommer så småningom att förbättras till följd av de
ansträngningar som genomförts internationellt för att
avveckla ozonnedbrytande ämnen. Det är mycket angeläget
att Sverige i internationella sammanhang driver på det
fortsatta avvecklingsarbetet samt är berett att självt gå före.
Vi instämmer i regeringens förslag om slutlig avveckling av
ozonnedbrytande ämnen.
Det är också angeläget att kraftfullt begränsa
användningen av HFC, FC och svavelhexafluorid.
Regeringens förslag till begränsning av användningen av
dessa gaser, så att de högst motsvarar 2 procent av Sveriges
koldioxidutsläpp år 2000 jämfört med 1990, måste ses som
en minimimål. Vid avvecklingen av ozonnedbrytande ämnen
är det inte en rimlig väg för industrin att göra sig beroende
av alternativa ämnen som är kraftfulla växthusgaser. Helt nya
alternativ måste fram.
Sverige måste i internationella sammanhang verka för att
ny miljövänlig ''ozonvänlig'' teknik sprids till u-länder.
Sverige bidrar idag med pengar till en ozonfond som
Världsbanken förvaltar just i detta syfte. Tyvärr har
stödpengar gått till projekt som bromsar en total avveckling
av ozonnedbrytande ämnen. Istället för att ge stöd enbart till
ozonfri teknik när sådan finns, har pengar också gått till
teknikprojekt där u-länder binds upp vid användning av s.k.
mjuka freoner och starka växthusgaser. Sverige bör i
konsekvens med den nationellt fastslagna politiken agera
kraftfullt för en vettig användning av ozonfondens medel.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige inom EU medverkar
till att stöd ges till Central- och Östeuropa så att dessa snabbt
kan nå etappmålet i det nya protokollet inom LRTAP,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en utredning i syfte att
arbeta fram förslag om vägavgifter som syftar till minskad
biltrafik,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att kommuners möjlighet att
inrätta miljözoner i känsliga tätortscentrum fr.o.m. den 1
januari 1996 vad avser tung trafik utvidgas till att omfatta
också den lätta biltrafiken,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om investeringsstöd till hushåll för
konvertering till typgodkänd panna med ackumulatortank,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att stöd bör kunna utgå till
jordbruket för åtgärder för att begränsa ammoniakavgång
inom ramen för miljöprogrammet för jordbruket,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kraftfullt begränsningsarbete av
växthusgaserna HFC, FC och svavelhexafluorid,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige internationellt och inte
minst i Världsbankens ozonfond agerar kraftfullt för att
fondens medel enbart satsas i helt ozonfri teknik samt i
teknikprojekt utan starka växthusgaser.
Stockholm den 24 april 1995
Dan Ericsson (kds)
Ulf Björklund (kds)
Ulla-Britt Hagström (kds)
Göran Hägglund (kds)
Mats Odell (kds)
Michael Stjernström (kds)