Ett varierat skogsbruk med god naturhänsyn som leder till
en rik biologisk mångfald kräver ett stort antal ägare och
brukare med goda kunskaper, personligt ansvarstagande och
egen beslutanderätt i frågor om skogsbruk och skogsskötsel.
Den skogspolitiska kommittén, vars betänkande låg till
grund för den nya skogsvårdslagen, konstaterade att
skogsnäringen utgör ryggraden i svensk export med ett
bytesbalansöverskott som ligger mellan 50 och 60 miljarder
kronor per år. Samtidigt konstaterade kommittén att det krävs
en ökad naturvårdshänsyn.
Den socialdemokratiska modellen med central styrning av
skogsbruket är felaktig. Detta tänkande leder fram till ett
ensidigt skogsbruk som försämrar miljön samtidigt som det
var dåligt på att förutse marknadens efterfrågan av olika
typer av virke. Endast inom ramen för en väl fungerande
marknadsekonomi med spritt ägande och skyddad
äganderätt kan naturvårdshänsyn och ansvarstagande i varje
enskilt beslut inom skogsbruket kombineras med ett
välståndsskapande, rationellt och lönsamt skogsbruk.
För Moderata Samlingspartiet är naturvården en
hjärtefråga. Vi har ett ansvar för att förvalta naturen och
överlämna den i gott skick till kommande generationer.
Speciellt känsliga och värdefulla naturområden bör helt
undantas från skogsbruk. Utöver detta är det vår målsättning
att skapa förutsättningar för ett så hänsynsynsfullt skogsbruk
att ett ekonomiskt, välståndsskapande utnyttjande av skogen
kan samsas på samma arealer som friluftslivet och
naturvårdsintresset.
Vi vänder oss därför, liksom den skogspolitiska kommittén,
mot tanken att avdela den skogsklädda marken i dels
områden där skogsbruk skall bedrivas, dels områden som
skall undantas från skogsbruk. Ett sådant tänkande leder till
ett mer intensivt skogsbruk med minskat hänsynstagande
samtidigt som motiven avtar för att utveckla skogsbruket mot
större naturhänsyn.
En grundläggande förutsättning för att skogsbruket skall
fortsätta att vara välståndsskapande samtidigt som vi
utvecklar naturvårdshänsynen är att det behandlas rättvist ur
ekonomisk synvinkel. Skogssektorn tar inte emot några
bidrag från vare sig svenska staten eller EU, därför förkastar
vi regeringens förslag till höjda skatter på skogsbruket.
Dessa kommer att skada de välståndsskapande effekter som
kommer av skogsbruket och pressa skogsägare och
förvaltare att överutnyttja naturresurserna.
2 Trender i skogsbruket
De senaste decennierna har kännetecknats av olika trender
i skogsbruket och tvära kast i den statliga skogspolitiken.
Under 1970-talet skedde en snabb teknikutveckling.
Storskalighet och schabloniserade skötselmetoder
dominerade skogsbruket, och strävan efter central styrning
präglade skogspolitiken. Den s.k. virkessvackan gav upphov
till en produktionstrend på 1980-talet, som premierade
åtgärder inom skogsbruket som ledde fram till volym i stället
för mångfald och kvalité. Under vissa perioder höjdes krav
på tvångsavverkningar. Denna trend förstärktes av reglerna i
den gamla skogsvårdslagstiftningen.
Tack vare ökat naturvårdsintresse bland skogsägarna,
växande miljöintresse bland medborgarna och nya
kunskaper förändrades skogsbruket på 1990-talet. Begrepp
som ståndortsanpassning och biologisk mångfald ställde helt
nya krav på skogsskötseln. Med den nya kunskapen och
insikten förändrades lagstiftningen. Detaljreglerna togs bort
och beslutanderätten över skogsbruket lades över på de
enskilda ägarna och brukarna. Miljömålen och
produktionsmålen jämställdes i skogsvårdslagen. Näringen
och de skogliga myndigheterna fick ett ökat sektorsansvar.
De olika trender som har avlöst varandra inom skogsbruket
har förstärkts av de politiska besluten. Under de närmast
föregående decennierna tillkom nya lagar som successivt
försköt förhållandet mellan det enskilda och det allmänna.
De vardagliga besluten i skogsbruket kom alltmer att
påverkas av myndigheterna och lagstiftningen. Under 1970-
och 1980-talen ökade trycket mot den enskilda äganderätten
påtagligt inom de areella näringarna.
Under den borgerliga regeringsperioden har den enskilde
skogsägarens ställning förbättrats väsentligt. Det
skogspolitiska beslutet 1993 blev en vändpunkt och ett slut
för den centrala styrningen av skogsbruket. Brukningsrätten
för enskilda skogsägare och skogsbrukare utvidgades i
skogsvårdslagen med undantag för speciella
naturvårdsfrågor där lagens krav på naturvårdshänsyn
skärptes. De byråkratiska inslagen slopades i stor
utsträckning. Bl.a. togs kravet på upprättande av
skogsbruksplaner bort och den statliga översiktliga
skogsinventeringen ÖSI lades ner. Skogsvårdsavgiften
avskaffades samtidigt.
En modernisering av fastighetsbildningslagen har också
trätt i kraft de senaste åren. Det blev lättare för säljare att
överlåta fastigheten till en valfri köpare, och möjligheterna
att avstycka en del av fastigheten ökade. Riksdagen har
under 1994 även beslutat om ett förstärkt skydd av
äganderätten.
3 Sektorspolitik och sektorsansvar
Skogsbruket och skogsindustrin har en avgörande
betydelse för samhällsekonomin. Sammantaget omfattar den
skogliga sektorn ett mycket stort område för vilket ett eget
sektorstänkande med ett eget sektorsansvar utvecklats. I det
senaste skogspolitiska beslutet 1993 befästes ånyo
sektorspolitiken för skogen.
Under senare tid har skogsnäringen alltmer kommit att
integreras med andra verksamheter. Ägarbilden har
förändrats. De privata skogsägarna är numera en heterogen
grupp där en allt större del hämtar sin huvudinkomst från
annat än skogsbruk. Bolagsskogsbruket har i hög grad
fusionerats till större enheter och statsskogarna har
bolagiserats och delvis privatiserats.
Sveriges totala produktiva skogsmarksareal omfattar ca 23
miljoner ha. Det enskilda skogsbruket äger 50 procent,
bolagen 40 procent och det allmänna 10 procent. Av det
totala virkesförrådet svarar privatskogsbruket för 60 procent.
Parallellt med sektorspolitiken har under senare tid vuxit
fram en generell markanvändningspolitik med egen
lagstiftning. En angelägen uppgift blir nu att bevaka och
utvärdera markanvändningspolitiken ur skoglig synpunkt.
Den främsta anledningen till att ny analys behövs är
skogsbrukets snabba förändring. Det nya ekologiskt
anpassade skogsbruket som alltmer används inklusive
användning av selektiva avverkningsformer på vissa
ståndorter, bidrar till att både mildra effekterna av den
mänskliga påverkan och helt bevara naturvärden i
skogslandskapet. Vi anser därför att en särskild genomgång
nu bör göras av vilka effekter som kan avläsas mot bakgrund
av de senaste årens övergång till ett skogsbruk med större
naturvårdshänsyn, i syfte att använda detta underlag i det
fortsatta arbetet med att uppmuntra ökat frivilligt
ansvarstagande för naturvården inom sektorn.
3.1 Fördelningen av naturvårdsansvaret
I takt med avregleringen av skogsvårdslagen faller ett ökat
ansvar för satsningar på produktionsrådgivning på näringen
själv. I kontrast till avregleringen av produktionsmålen har
samhällsintresset för miljöfrågor inom skogsbruket
resulterat i utvidgad lagstiftning. Dessa uppgifter har
successivt lagts över på sektorsmyndigheten. Men även här
har man slagit fast att näringen skall ha ett ansvar för en
positiv utveckling av miljön.
En långsiktigt hållbar fördelning av ansvaret för
naturvården mellan staten och det enskilda måste bygga på
att skogsägarna ansvarar för att naturvårdshänsyn tas vid
brukandet av den produktiva skogsmarken. Staten kommer
långsiktigt inte att ha ekonomiska resurser att ta ansvaret för
naturvården på de stora arealer det är frågan om. Till det
sektorsansvar för naturvården som skall ankomma på
skogsägarna hör också undantaget i lagstiftningen av
skogliga impediment m.m. från aktivt skogsbruk. Enbart
dessa förbehåll innebär att skogsägarna åtar sig ett
omfattande sektorsansvar genom att undanta arealer
motsvarande 16 procent av den skogklädda ytan från
skogsbruk, vilket innebär en långsiktig lösning av
naturskyddet i denna del.
Staten bör ta ett sektorsansvar när det gäller särskilt
skyddsvärda områden. Dessa bör dock så långt det är möjligt
kvarstå i enskild ägo och förvaltas genom skötselkontrakt. I
två speciella fall finns dock skäl som talar för statligt eller
ideellt ägande av den natur som skall skyddas. Det ena är
nationalparkerna som staten bör äga och förvalta. Det andra
är värdefull mark där man på grund av splittrad ägarbild eller
av andra skäl inte kan upprätta skötselkontrakt. För den
enskilt ägda skogsmarken bör huvudregeln vara att
ersättning för intrång skall utgå då en anpassning utöver
skogsvårdslagens krävs. Tankarna på att skogsägarna själva
skall finansiera detta genom en avgift på
skogstaxeringsvärdet anser vi emellertid är helt
verklighetsfrämmande i ett fritt, demokratiskt samhälle,
eftersom det skulle innebära att de tvingades finansiera
socialiseringen av sina egna tillgångar.
Näringens ansvar för att undanta impediment m.m. och
statens sektorsansvar för vissa värdefulla områden samt
andra undantag från skogsbruk innebär att 7,2 miljoner ha,
eller 26 procent av den skogklädda marken redan i dag är
undantagna från aktivt skogsbruk.
Staten bör även uppfylla en del av sektorsansvaret för
naturvården genom forskning, rådgivning och information.
Den biologiska mångfalden säkras effektivare om staten
stödjer och uppmuntrar personligt ansvarstagande bland
skogsägarna, än om staten tar på sig ett ökat centralt ansvar.
Inom skogsbruket pågår redan en omfattande satsning på
utbildning, rådgivning och information för att åtgärder som
ökar den biologiska mångfalden skall ingå som en naturlig
del i skogens skötsel.
4 Regeringens skogspolitik
Genom beslutet att dra tillbaka den borgerliga regeringens
förslag till ny samlad miljölagstiftning i en miljöbalk har den
socialdemokratiska regeringen skjutit upp en länge
efterfrågad skärpning och modernisering av miljölagarna.
Regeringen har aviserat att den tänker låta en utredare se över
förslaget och utarbeta ett nytt förslag till miljöbalk där fler
lagar infogas. En allmän bedömning är att detta kommer att
ta lång tid vilket allvarligt försenar införandet av en
miljöbalk i den svenska lagstiftningen.
Till de nya lagar som regeringen enligt nyligen avgivna
utredningsdirektiv avser att låta infoga i sitt förslag till
miljöbalk hör skogsvårdslagen. Det finns inga
lagstiftningsmässiga vinster att hämta genom en sådan
åtgärd. Ett argument som nämnts är att skogsvårdslagen
genom att infogas i miljöbalken skulle kompletteras med
regler om miljökonsekvensbedömningar. I sak är detta dock
fel eftersom den nya skogsvårdslagen har egna regler om
miljökonsekvensbeskrivningar. Snarare finns det då
uppenbara risker med att infoga skogsvårdslagen i
miljöbalken eftersom en dubbel reglering härvidlag medför
att lagen blir otydlig och svårarbetad.
Ett annat skäl för att behålla skogsvårdslagen som en egen
lagstiftning är att skogsnäringen genom sin stora omfattning
och mycket stora ekonomiska betydelse för nationen
behöver en separat lagstiftning som är speciellt anpassad för
att ta hänsyn till både kraven på ökad naturvårdshänsyn och
bibehållande av näringen som en välståndsskapande resurs.
Vi föreslår mot bakgrund av detta att riksdagen skall uttala
att skogsvårdslagen bör kvarstå som en separat lag.
4.1 En konfiskatorisk skattepolitik
Regeringen har aviserat ett införande av fastighetsskatt
med en halv procent av skogstaxeringsvärdet från och med
den första januari 1996. Skatten har motiverats med att
Sveriges EU-avgift skall finansieras av de sektorer som
tjänar på medlemskapet. Skogsbruket får emellertid inga
speciella förmåner genom bidrag, tullsänkningar eller
liknande på grund av inträdet i EU. Den nya fastighetsskatten
kommer därför att medföra en omotiverad försämring av
skogsnäringens villkor.
Liksom den aviserade återinförda skogsvårdsavgiften
kommer fastighetsskatten att vara konfiskatorisk till sin
karaktär då den tas ut av skogsägaren oavsett om denne inte
haft någon inkomst från skogsfastigheten.
Regeringen höjer även en rad andra skatter. Totalt kommer
regeringens förslag till finansiering av EU-avgiften att kosta
svensk skogsnäring 1,3 miljarder/år från och med 1996.
Privatskogsbruket står för merparten av
råvaruförsörjningen till den svenska skogsindustrin. Det
ekonomiska utrymmet för investeringar i skogsvård och
miljövård är redan minimalt och i flera fall obefintligt. När
skogen sköts med en hög ambitionsnivå vad gäller
naturvårdshänsynen stannar avkastningen på totalt kapital
efter skatt på ca två procent. Om en fjärdedel av detta kapital
är lån med låneränta tio procent blir avkastningen på eget
kapital noll eller negativt. Det saknas sålunda skattekraft till
förslaget.
Skogsbrukets internationella konkurrenskraft är beroende
av att vi tillhandahåller goda grundläggande förutsättningar
för möjligheten att driva företag i Sverige. En
konkurrenskraftig skattepolitik är en viktig del i detta. Våra
främsta konkurrentländer Finland, Norge och Canada har
lägre skatter för enskilda näringsidkare än i Sverige. Till
detta kommer att skogsnäringen i dessa länder
subventioneras genom olika typer av bidrag till skogsodling,
investeringar i vägar, etc. Denna subvention motsvarar
mellan 10 och 50 kr per avverkad kubikmeter, vilket är lika
mycket som hela det svenska s.k. rotnettot efter skatt.
Vi anser inte att stöd och subventioner behöver införas i
Sverige för att förbättra skogsbrukets konkurrenskraft.
Tvärtom skulle det riskera att försämra skogsnäringens
möjligheter på sikt. Däremot anser vi att Sverige måste slå
vakt om goda grundläggande förutsättningar för
skogsnäringen. För att klara av att möta den internationella
konkurrensen och hävda marknadsandelarna och
sysselsättningen i såväl högkonjunktur som lågkonjunktur är
det därför nödvändigt att de nu aviserade skattehöjningarna
dras tillbaka.
Exemplet nedan visar hur en typfastighet med 100 ha
produktiv skogsmark drabbas av den föreslagna skatten på
skogsfastigheter med en halv procent av taxerat
skogsbruksvärde. Priser och kostnader gäller första halvåret
1994, avverkningsnivån är 70 procent av tillväxt. Exemplet
gäller vidare en aktiv skogsägare med en inkomst under
brytpunkten i inkomstskatteskalan
Obelånad fastighet
Taxerat
Netto efter
Tillkommande
Avkastning (%)
skogsbruksvärde
nuvarande skatt
extra skatt
före och efter
skattehöjningen
N. Norrland
380 000
1 433
1 900
0,2 resp. --0,1
S. Norrland
600 000
14 202
3 000
1,5 resp. --1,2
Svealand
950 000
19 293
4 750
1,1 resp. --0,9
Götaland
1 250 000
34 740
6 250
1,8 resp. --1,6
Följande exempel gäller i fallet med en genomsnittlig
belåningsgrad på en tredjedel av taxeringsvärdet eller en
fjärdedel av marknadsvärdet med en låneränta på tio procent.
Belånad fastighet
Taxerat skogs-
Netto efter ränta och
Tillkommande extra bruksvärde
nuvarande
skatt
skatt
För obelånade fastigheter blir nettoavkastningen efter
skogsskatt negativ i norra Norrland och strax över noll i
övriga landet. För genomsnittligt belånade fastigheter blir
nettot efter skogsskatt negativt i hela landet. Detta trots att
den genomsnittliga belåningen i privatskogsbruk är låg. För
fastigheter med belåning över genomsnittet blir läget
givetvis mycket allvarligare.
4.2 Höjda skatter hotar konkurrenskraften
Utöver dessa specialdestinerade skatter för finansieringen
av EU-avgiften, tillkommer den återställarpolitik som
kännetecknat det socialdemokratiska maktåtertagandet.
Den slopade kvittningsrätten mellan tjänsteinkomst och
näringsverksamhet kommer att drabba nyföretagandet.
Framförallt för människor på landsbygden är
kvittningsrätten betydelsefull när man bygger upp ett
företag. Även den återinförda dubbelbeskattningen av
riskkapital kommer att medföra sämre förutsättningar för
nya och växande företag. Ytterligare ett slag mot nya
satsningar i växande företag är den fulla beskattningen som
införts i samband med återföring av medel ur
skatteutjämningsreserven.
Regeringens skattepolitik ökar dessutom skattekilarna på
arbete och kapital. För skogsbrukets del kommer det att leda
till sänkt lönsamhet, som påverkar nödvändiga investeringar
i skogsvård och skogsbilvägar på ett negativt sätt.
Kostnaderna för skogsråvaran kommer därigenom att öka
och försämra skogsindustrins konkurrenskraft. En
utveckling som varken skogsägaren eller landet som helhet
är betjänt av. Förslaget att finansiera EU-avgiften med
riktade skatter mot skogsbruket är på sikt ett hot mot en av
de mest välståndsskapande sektorerna i Sverige.
5 Riktmärken för moderat skogspolitik
Det enskilda skogsbruket utgör basen för Sveriges
viktigaste exportnäring. Exportvärdet 1994 för
skogsindustriprodukter är 82 miljarder kronor.
Nettoöverskottet i utrikeshandeln med skogsprodukter ligger
regelmässigt mellan 50 och 60 miljarder kronor.
Skogsnäringen står för 20 procent av Sveriges export och 15
procent av sysselsättningen. Skogspolitiken måste därför ge
Sveriges skogsägare, stora som små, möjligheter att agera
som företagare utan att störas av tvära kast i de politiska
besluten och med respekt för företagarens behov av
långsiktigt hållbara och konkurrenskraftiga villkor.
En ekonomiskt lönsam skogsnäring med växande företag
som bidrar till välståndet förutsätter frihet under ansvar.
Skogsvårdslagen och övrig lagstiftning på området skall
ange ramarna inom vilka skogsägarna och skogsindustrin
kan agera. Inom ramarna måste skogsägarna själva vara
beslutsföra. Objektvis styrning genom anmälan, samråd eller
tillstånd måste minimeras då förutsägbarheten kraftigt
försämras. Full ersättning för intrång skall utgå då staten
ålägger skogsägarna uppgifter utöver skogsvårdslagen.
Den nya skogsvårdslagen gör en bra avvägning mellan
naturvårdsintressen och kravet på hög och kvalitetsinriktad
skogsproduktion. Vi anser dock att anmälningsplikten bör
kortas till fyra veckor för att underlätta de mindre
skogsägarnas planering och beslutssituation.
Skogsvårdslagen kommer 1997 att utvärderas och särskilt
vikt bör då läggas på inventeringen av föryngringar.
Reproduktionsplikten är av central betydelse och dåliga
föryngringar är inte förenligt med en god hushållning med
skogsresurserna.
5.1 Biologisk mångfald
I 1993 års skogspolitiska beslut jämställs miljömålet med
produktionsmålet. Det innebär att skogens naturliga
produktionsförutsättningar skall vidmakthållas. Biologisk
mångfald och genetisk variation i skogen behålls genom
högre krav på naturhänsyn som ger förekommande djur och
växter förutsättningar att fortleva under naturliga betingelser
och livskraftiga bestånd. Skogens estetiska och kulturella
värden skall värnas.
Den idag största insatsen för bevarande av biologisk
mångfald åstadkoms på frivillig väg. Minskad
detaljreglering i kombination med ökad kunskap och nya
avverkningsmetoder har åstadkommit ett mer ekologiskt
inriktat skogsbruk. Den enskildes intresse för att med nya
kunskaper arbeta för att bevara känsliga biotoper och
skyddsvärda miljöer har fundamental betydelse, men kan
hotas av påstridigt myndighetsarbete där förfoganderätter
rycks bort.
Det allmännas insatser bör i första hand inriktas mot
kunskapshöjande inventeringar av värdefulla naturtyper
samt information och rådgivning. Goda exempel på lyckade
informations- och kunskapshöjande insatser är Rikare Skog-
utbildningarna och projekt som Skogen i Skolan. Rikare
Skog-kampanjen har bedrivits i studiecirkelform och nått ca
100 000 deltagare. Motsvarande kampanj genomförs nu på
flera håll utomlands.
En riktig satsning är den pågående inventeringen av
nyckelbiotoper och sumpskogar. Vi förutsätter att den
informationen når markägare och företag så att det kan ingå i
deras planering av skogsbruket. När inventeringen är slutförd
måste behovet av ytterligare markavsättningar analyseras.
Slutsatsen måste bli att skogsbrukets egna ambitiösa mål för
biologisk mångfald kraftigt minskar reservatsbehovet.
Det utredningsdirektiv som presenterats om en ny
skogsvårdsavgift, eller en s.k. naturvårdsavgift, för att
finansiera nya reservatsbildningar måste avvisas. Statliga
markköp liksom intrångsersättningar är inte något som
ankommer de drabbade att finansiera. Sektorsansvaret
urholkas om det används för att motivera skatter som
egentligen har sin grund i statens ekonomiska problem. De
frivilliga satsningar som i dag görs inom skogsbruket
riskerar att tillintetgöras om sådana skatter införs. Det skulle
skada naturvårdsintresset eftersom de frivilliga åtagandena
utgör grundförutsättningarna för en totalt sett god
naturvårdshänsyn inom skogsbruket.
Inför det skogspolitiska beslutet diskuterades behovet av
landskapsplanering. Inom storskogsbruket har man egna
modeller för övergripande landskapsplanering. För
småskogsbruket är förutsättningarna annorlunda. Den
mångfald och småskalighet som kännetecknar enskilt
skogsbruk borgar för biologisk mångfald. Storskogsbruk
respektive småskogsbruk måste ges tillfälle att utveckla sina
starka sidor i bevarandearbetet. Vidare vill vi undvika en
statlig landskapsplanering som kan resultera i
schabloniserade styrregler och centralt beslutsfattande.
5.2 Ge skogsnäringen goda villkor
Sveriges skogsnäring är ryggraden i den svenska
samhällsekonomin. Den bör hållas fri från subventioner och
avgifter. Utvecklingen kan dock bli annorlunda om EU avser
att driva en gemensam skogspolitik i Europa med inslag av
subventionstänkande. Det kommer sannolikt i så fall att
snedvrida konkurrensen till svenska skogsbrukets nackdel.
Det förhållandet måste motverkas inom ramen för svensk
skogspolitik. Sverige bör verka för att det inte upprättas
någon gemensam skogspolitik inom EU.
Viktiga bevakningsområden är vidare att förbättra det
allmänna vägnätet så att marknadens krav på korta ledtider
och industrins behov av färsk fiber kan tillgodoses.
Forskningsstiftelsen Skog Forsk har räknat ut att det dåliga
vägnätet i Sverige årligen kostar skogsindustrin 700 miljoner
kronor. På lång sikt är det därför väsentligt att satsningarna
på det svenska vägnätet hålls på en högre nivå än vad som
var fallet under 1980-talet.
Av fundamental betydelse är att svensk skogsindustri får
behålla sina längre och tyngre lastbilsekipage. I Sverige
tillåts sedan länge 24 meter långa lastbilsekipage medan EU
i dag diskuterar att införa en maximal gräns vid 18 meter.
Skulle svensk skogsnäring anpassa lastbilsstorleken till detta
skulle merkostnaden per år uppgå till 7 miljarder. Dessutom
innebär det ökad belastning på miljön genom ökade utsläpp
av koldioxid och kväveoxid. Riksdagen bör därför uttala att
en av regeringens främsta och viktigaste uppgifter inom det
trafikpolitiska området i arbetet inom EU är att verka för att
Sverige får behålla 24-metersgränsen för lastbilar och den i
dag tillåtna högsta vikten på 60 ton för dessa ekipage.
Skogsbilvägar är en viktig förutsättning för att göra
skogsområden tillgängliga för avverkning och efterföljande
skogsvårdsåtgärder till rimliga kostnader. Vi anser dock inte
att statsbidrag bör utgå till skogsbilvägar under förutsättning
att inga specialskatter belastar näringen på ett snedvridande
sätt.
Den av regeringen föreslagna fastighetsskatten på en halv
procent av taxerat skogsbruksvärde bör avvisas. Om skatten
införs påverkar det allvarligt skogsbrukets lönsamhet, vilket
visats tidigare. Avgiftens storlek innebär att en betydande del
av skogsnettot tas i anspråk under en omloppstid. Den
föreslagna skatten motverkar en offensiv satsning på
skogsskötsel och ökad naturvårdshänsyn samtidigt som den
försämrar det inhemska virkets konkurrenskraft. Förslaget
innebär en beskattning av arbetande kapital, vilket kommer
att leda till större svårigheter att driva företag i Sverige.
Skogsbruket är en landsbygdsnäring med en låg
avkastning på kapitalet. I genomsnitt över en
konjunkturcykel är avkastningen 2 till 3 procent. Under den
senaste lågkonjunkturen var avkastningen negativ i vissa
delar av Norrland. Förslaget kommer sålunda att drabba
landsbygden hårt om det genomförs.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en särskild genomgång av vilka
effekter som kan avläsas av de senaste årens övergång till ett
skogsbruk med större naturvårdshänsyn,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ansvarsfördelningen mellan staten
och det enskilda skogsbruket i fråga om naturvård,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skogsvårdslagen,
4. att riksdagen avslår förslaget om skatt på
skogsbruksfastigheter i enlighet med vad som anförts i
motionen,1
5. att riksdagen avslår förslaget om en naturvårdsavgift på
skogsbruksfastigheter i enlighet med vad som anförts i
motionen,1
6. att riksdagen beslutar att Sverige inom EU bör verka för
att den nuvarande längden och vikten på lastbilar kan
behållas i enlighet med vad som anförts i motionen.2
Stockholm den 23 januari 1995
Göte Jonsson (m)
Ingvar Eriksson (m)
Carl G Nilsson (m)
Eva Björne (m)
Ola Sundell (m)
Peter Weibull Bernström (m)
Inger René (m)
Anders G Högmark (m)
Lars Björkman (m)
Jan-Olof Franzén (m)
Patrik Norinder (m)
1 Yrkandena 4,5 hänvisade till SkU.
2 Yrkande 6 hänvisat till TU.