Enligt skogsskadeutredningen ökar skadorna i den svenska
skogen kontinuerligt. Mer än 20 % av det svenska
granbeståndet har barrförluster över 20 %. För lövskogen är
utvecklingen likartad.
En av orsakerna till skadorna är nedfallet av svavel och
kväveoxider. Även jordbrukets utsläpp av ammoniak bidrar
till försurningen. Det är egentligen bara i delar av norra
Norrland som nedfallet av svavel och kväve är mindre än den
så kallade kritiska belastningsgränsen, dvs. vad marken tål
utan att ta skada. I övriga landet är nedfallet alldeles för stort.
Värst drabbat är västra Götaland. I känsliga marker är
nedfallet mellan 5 och 7 gånger högre än den kritiska
belastningsgränsen. Jordarnas pH-värde har i flera fall
sjunkit med en hel enhet. Såväl barrskogs- som
lövskogsområden drabbas.
När jorden blir alltför sur kan den inte behålla sina
näringsämnen utan dessa lakas ur och bidrar så småningom
till eutrofieringen av våra vatten. I sydvästra Götaland har
processen gått ännu längre och giftiga former av aluminium
lakas ur vilket kan orsaka allvarliga skador på växternas
rotsystem.
Åtgärder
Åtgärder måste vidtas dels för att på sikt komma till det
stadium att nedfallet av försurande ämnen begränsas till den
nivå marken tål och del akutåtgärder som gör att växterna
klarar perioden fram tills balans uppnåtts.
Som medlem i EU har Sverige nu större möjlighet att
påverka utsläppsnivåerna. Nära 70 % av svavel- och
kvävenedfallet har sina källor utanför landets gränser. Det är
av stor betydelse att Sverige i internationella samanhang
målmedvetet arbetar för att dessa luftföroreningar från andra
länder minimeras.
På kort sikt måste kalkning och askåterföring användas för
att försvara marken. Då är det nödvändigt att
kalkningsprojekten prioriteras till de områden som är värst
utsatta och har de lägsta pH-värdena. Dessa marker finns,
som redan nämnts, i sydvästra Götaland och Halland och är
mycket utsatta. Vi menar att den halländska skogsmarken
bör prioriteras när kalkningsprogramen upprättas. Detta
innefattar också återföring av träaska.
Vi anser att den oenighet som finns bland forskarna inte
får tas till intäkt för att begränsa skogskalkningen. Att inte
kalka de mest belastade områdena innebär att skogen på sikt
dör och en död skog bidrar inte till någon biologisk
mångfald. Dessutom tappar vi råvara till den näring som i
särklass mest bidrar till att dra in nettoexportinkomster till
Sverige.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om gränsöverskridande försurande
nedfall,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kalkning och askåterföring i
Halland.
Stockholm den 19 januari 1995
Majléne Westerlund Panke (s)
Pär-Axel Sahlberg (s)
Ingegerd Sahlström (s)