I Sverige, liksom i många andra länder, har man under lång
tid kunnat observera hur skogarna i allt större utsträckning
har drabbats av skador. Det har framför allt rört sig om
svårförklarade och omfattande barrförluster.
På senare tid har nya, tidigare okända, skogsskador börjat
uppträda i en oroväckande omfattning. Främst i Halland och
västra Kronobergs län -- men också i t.ex. Kalmar län -- har
man upptäckt, att ''skogen blöder'', dvs. att kåda av en
oförklarlig anledning rinner från de växande granarna. Efter
en tid börjar barken lossna, och träden dör efter några år.
Det är också i södra och sydvästra Sverige som nedfallet
av försurande svavel- och kväveföreningar är som störst. Här
ligger belastningen av försurande ämnen klart över de
kritiska värden som den svenska skogen långsiktigt klarar av
att leva med.
De sydsvenska skogsmarkerna är i dag mycket surare än på
1950-talet. Dessutom har markens förråd av lätt tillgänglig
mineralnäring minskat i en takt som ger anledning till
allvarliga farhågor beträffande skogens framtid.
Forskarna oeniga
Det råder emellertid en betydande oenighet bland forskare
och andra experter om vad som egentligen är den verkliga
och största orsaken till ovan påtalade problem. En del
forskare hävdar att det är just försurningen som är den
främsta orsaken och att denna redan gjort att skogens tillväxt
i södra Sverige har avtagit.
Dessa forskare hävdar också, att den negativa utvecklingen
är mycket snabb och att det är bråttom att sätta in
motåtgärder i form av kalkning eller andra näringsgivor. Det
framgår mycket tydligt att dessa åtgärder är relativt ofarliga
och att det är nödvändigt att börja kalka redan nu, innan läget
blivit akut, eftersom det kan ta många år innan kalkningen
ger full effekt.
Andra forskare hävdar emellertid att det inte finns några
belägg för att markförsurningen skulle ha haft några mera
drastiska effekter på träden i form av minskad tillväxt. De
menar att det finns andra och viktigare orsaker till de
skogsskador som hittills har inträffat och pekar därvid på
höga luftföroreningshalter, olämpliga trädsorter och
ogynnsamt klimat.
Denna polarisering inom forskarvärlden har naturligtvis
varit till skada för det långsiktiga arbetet med att bekämpa
skogsskadorna. Enligt framträdande företrädare för
skogsbranschen har den osäkerhet som på detta vis har
skapats lagt en förlamande hand över branschens arbete med
dessa frågor.
Det som nu måste till är först och främst en samlad
bedömning av hoten mot den svenska skogen för att man
senare skall kunna komma fram till vad som måste göras på
kort och på lång sikt. Forskningsprojekt måste initieras där
särskilda insatser är nödvändiga. Förslag till konkreta
åtgärder måste arbetas fram, och kostnaderna för dessa
åtgärder måste beräknas.
Vi föreslår därför att en särskild skogsskadekommission
med bl.a. dessa arbetsuppgifter tillsätts.
Kalkning
Det torde emellertid inte vara någon som helst tvekan --
därom råder det enighet -- om att markförsurningen är ett
problem och att skogen inte långsiktigt klarar av att leva med
denna. Det är också klart att det finns ett samband mellan
barrförluster och låga pH-värden i marken. Det har på ett
övertygande sätt visats bl.a. av två forskare som ingående
studerat dessa problem, nämligen docenten i växtekologi
Bengt Nihlgård och professorn i kemisk teknologi Harald
Sverdrup.
De hävdar också, att tillförsel av neutraliserande ämnen
som kalksten, dolomit eller aska minskar surhetsgraden och
att det egentligen inte finns några negativa problem med en
sådan tillförsel.
Någon mera omfattande försöksverksamhet på detta
område har inte bedrivits i Sverige. Ute i Europa har däremot
sådan försöksverksamhet genomförts. Där har man kunnat
visa, att kalkning av skogsbestånd med stora barrförluster
och låga kalcium- och magnesiumhalter i barren givit en
påtaglig tillväxtökning. Effekten var också relativt snabb,
vilket torde tyda på att kalkning är en lämplig
akutbehandling.
Mot den bakgrunden och med tanke på den snabba
ökningen av antalet skogsskador föreslår vi att ett storskaligt
kalkningsprogram inleds i Sverige. Staten har ett ansvar för
att detta kommer i gång, och skogsbruket bör stå för
merparten av kostnaderna.
Ett sådant kalkningsprogram måste betraktas som en
tillfällig lösning i en akut situation, ett uppehållande försvar
i avvaktan på att omfattande nedskärningar i de försurande
utsläppen kan genomföras i hela Europa.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär att en
skogsskadekommission tillsätts i enlighet med vad som
anförts i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett storskaligt kalkningsprogram
för skogsmark i Sverige.
Stockholm den 18 januari 1995
Lars Hedfors (s)
Bengt Kronblad (s)
Monica Widnemark (s)
Tomas Eneroth (s)