''Skogen blöder''
I Sverige, liksom i många andra länder, har man under lång tid kunnat observera hur skogarna i allt större utsträckning har drabbats av skador. Det har framför allt rört sig om svårförklarade och omfattande barrförluster.
På senare tid har nya, tidigare okända, skogsskador börjat uppträda i en oroväckande omfattning. Främst i Halland och västra Kronobergs län -- men också i t.ex. Kalmar län -- har man upptäckt, att ''skogen blöder'', dvs. att kåda av en oförklarlig anledning rinner från de växande granarna. Efter en tid börjar barken lossna, och träden dör efter några år.
Det är också i södra och sydvästra Sverige som nedfallet av försurande svavel- och kväveföreningar är som störst. Här ligger belastningen av försurande ämnen klart över de kritiska värden som den svenska skogen långsiktigt klarar av att leva med.
De sydsvenska skogsmarkerna är i dag mycket surare än på 1950-talet. Dessutom har markens förråd av lätt tillgänglig mineralnäring minskat i en takt som ger anledning till allvarliga farhågor beträffande skogens framtid.
Forskarna oeniga
Det råder emellertid en betydande oenighet bland forskare och andra experter om vad som egentligen är den verkliga och största orsaken till ovan påtalade problem. En del forskare hävdar att det är just försurningen som är den främsta orsaken och att denna redan gjort att skogens tillväxt i södra Sverige har avtagit.
Dessa forskare hävdar också, att den negativa utvecklingen är mycket snabb och att det är bråttom att sätta in motåtgärder i form av kalkning eller andra näringsgivor. Det framgår mycket tydligt att dessa åtgärder är relativt ofarliga och att det är nödvändigt att börja kalka redan nu, innan läget blivit akut, eftersom det kan ta många år innan kalkningen ger full effekt.
Andra forskare hävdar emellertid att det inte finns några belägg för att markförsurningen skulle ha haft några mera drastiska effekter på träden i form av minskad tillväxt. De menar att det finns andra och viktigare orsaker till de skogsskador som hittills har inträffat och pekar därvid på höga luftföroreningshalter, olämpliga trädsorter och ogynnsamt klimat.
Denna polarisering inom forskarvärlden har naturligtvis varit till skada för det långsiktiga arbetet med att bekämpa skogsskadorna. Enligt framträdande företrädare för skogsbranschen har den osäkerhet som på detta vis har skapats lagt en förlamande hand över branschens arbete med dessa frågor.
Det som nu måste till är först och främst en samlad bedömning av hoten mot den svenska skogen för att man senare skall kunna komma fram till vad som måste göras på kort och på lång sikt. Forskningsprojekt måste initieras där särskilda insatser är nödvändiga. Förslag till konkreta åtgärder måste arbetas fram, och kostnaderna för dessa åtgärder måste beräknas.
Vi föreslår därför att en särskild skogsskadekommission med bl.a. dessa arbetsuppgifter tillsätts.
Kalkning
Det torde emellertid inte vara någon som helst tvekan -- därom råder det enighet -- om att markförsurningen är ett problem och att skogen inte långsiktigt klarar av att leva med denna. Det är också klart att det finns ett samband mellan barrförluster och låga pH-värden i marken. Det har på ett övertygande sätt visats bl.a. av två forskare som ingående studerat dessa problem, nämligen docenten i växtekologi Bengt Nihlgård och professorn i kemisk teknologi Harald Sverdrup.
De hävdar också, att tillförsel av neutraliserande ämnen som kalksten, dolomit eller aska minskar surhetsgraden och att det egentligen inte finns några negativa problem med en sådan tillförsel.
Någon mera omfattande försöksverksamhet på detta område har inte bedrivits i Sverige. Ute i Europa har däremot sådan försöksverksamhet genomförts. Där har man kunnat visa, att kalkning av skogsbestånd med stora barrförluster och låga kalcium- och magnesiumhalter i barren givit en påtaglig tillväxtökning. Effekten var också relativt snabb, vilket torde tyda på att kalkning är en lämplig akutbehandling.
Mot den bakgrunden och med tanke på den snabba ökningen av antalet skogsskador föreslår vi att ett storskaligt kalkningsprogram inleds i Sverige. Staten har ett ansvar för att detta kommer i gång, och skogsbruket bör stå för merparten av kostnaderna.
Ett sådant kalkningsprogram måste betraktas som en tillfällig lösning i en akut situation, ett uppehållande försvar i avvaktan på att omfattande nedskärningar i de försurande utsläppen kan genomföras i hela Europa.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär att en skogsskadekommission tillsätts i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett storskaligt kalkningsprogram för skogsmark i Sverige.
Stockholm den 18 januari 1995 Lars Hedfors (s) Bengt Kronblad (s) Monica Widnemark (s) Tomas Eneroth (s)