med anledning av skr. 1994/95:167 Det svenska miljöarbetet i EU -- Inriktning och genomförande
Innehållsförteckning
1. Inledning2 2.
Inför regeringskonferensen 19963 3.
Femte miljöhandlingsprogrammet4 4.
Genomförandefrågor4 5.
Internationellt arbete5 5.1
Barentsregionen6 5.2
EU:s relation till u-länder ur miljösynpunkt6 5.3
Övriga internationella miljökonventioner7 6.
Klimatstrategi8 6.1
Energi-/koldioxidskatt8 6.2
SAVE och ALTENER9 6.3
Nytt kapitel in i unionsfördraget10 7.
En hållbar varuproduktion/livsstil10 7.1
Kemikalieanvändning11 7.2
Övrigt12 8.
Ett miljöanpassat transportsystem12 8.1
Miljövänligaste trafikslagen måste gynnas13 8.2
Järnvägen13 8.3
Renare sjöfart14 8.4
Flygtrafiken14 8.5
Biltrafiken14 8.6
Kombitrafik15 9.
Jordbrukspolitiken15 9.1
En gemensam vision nödvändig16 9.2
Bevara kulturarvet17 10.
Naturvårdsarbetet inom EU17 10.1
Brister i naturvårdspolitiken18
Hemställan19
1. Inledning
I samband med att Sverige blev medlem i Europeiska
Unionen första januari 1995 har förutsättningarna för en
framgångsrik miljöpolitik ändrats. Sverige har möjlighet att
driva på hela EU:s miljöpolitik genom att vara aktivt i
beslutsprocessen. Detta innebär att Sveriges möjligheter att
driva en helt självständig miljöpolitik har minskat något. De
faktiska effekterna av detta beror till mycket stor del på med
vilken kraft Sverige väljer att driva miljöfrågor nationellt och
i den Europeiska Unionen. Därför är det av yttersta vikt att
Sverige lägger fast en strategi för miljöarbetet i EU.
Därutöver måste Sveriges ambition vara att inte sänka några
miljökrav, utan om möjligt gå längre än vad som beslutas i
EU. Sveriges roll skall inte vara den diplomatiske medlaren
som enbart söker efter minsta gemensamma nämnare utan
skall vara som en spjutspets i det gemensamma miljöarbetet.
Den tilltagande miljöförstöringen är ett av de allvarligaste
hoten mot mänskligheten. Därför måste åtgärder för att
komma till rätta med miljöförstöringen prioriteras. Arbetet
med att ställa om till en bärkraftig utveckling måste bedrivas
nationellt och internationellt. Nationellt måste arbetet med
miljöanpassning intensifieras inom alla samhällets sektorer.
Det gäller arbetet både på statlig och kommunal nivå, inom
offentlig såväl som privat sektor.
Många av dagens allvarligaste miljöhot är globala och
storregionala. Detta gäller bl a växthuseffekt,
ozonförtunning, försurning, övergödning och storskalig
spridning av miljögifter och tungmetaller. Det innebär att en
strikt uppdelning av våra allvarligaste miljöproblem i
nationella och internationella miljöproblem i de flesta fall
inte är möjlig. Föroreningar sprids storskaligt och låter sig
inte hindras av de gränser människan satt upp på kartan.
Därför är samarbete över gränserna viktigt.
I ett scenario från Naturvårdsveket beskrivs hur
miljöproblemen kommer att utvecklas från dagens situation
till år 2020 under förutsättning att dagens ingångna
miljöavtal följs. De konstaterar att situationen vad gäller
växthuseffekten, försurningen, ozonförtunningen, spridning
av organiska miljögifter och metallanrikningen kommer att
försämras. Hotet mot den biologiska mångfalden är stort, dvs
både artantal och mängd minskar. Situationen vad gäller
marknära ozon och övergödning förväntas bli bättre. Detta
innebär att dagens miljöbeslut och internationella avtal inte
räcker till för att lösa miljöproblemen -- även om de uppfylls.
Under hösten skickade regeringen ut en promemoria -- Det
svenska miljöarbetet i EU (Ds 1994:126) -- som ligger till
grund för denna regeringens skrivelse. Denna promemoria
var för svag för att, som det gjordes, framhållas som en
strategi för det kommande miljöarbetet. Dock utgjorde
promemorian en bra redovisning över vilka frågor
regeringen ämnade prioritera i EU. Remissinstanserna har
krävt förtydliganden och att ytterligare frågor måste lyftas
upp till första prioritet; det gäller inte minst frågor om skydd
av den biologiska mångfalden. Regeringen har till viss del
tillmötesgått remissinstanserna. Tyvärr är dock skrivelsen på
flera håll så otydlig att det är svårt att tolka vilken
ambitionsnivå regeringen egentligen ämnar lägga sig på.
2. Inför regeringskonferensen 1996
Den senaste fördragsförändringen av Romfördraget
genomfördes vid en översynskonferens i Maastricht 1992.
De förändringar som gjordes där innebar att EU:s
miljöpolitik förstärktes. Miljöbeslut ska utgå från en hög
skyddsnivå och bland EU:s grundläggande mål finns nu
hänsyn till miljön och hållbar tillväxt. Maastrichtfördraget
slår även fast försiktighetsprincipen som en del av artikel
130r och att miljöbeslut ska fattas med kvalificerad
majoritet. Enhällighet krävs fortfarande för miljöskatter,
stadsplanering (mark- och vattenanvändning) och
energifrågor.
Regeringen skriver att förstärkningen av EU:s miljöprofil
bör fortsätta. Regeringen vill att arbetet ska utgå från
besluten vid Riokonferensen och därmed baseras på en
hållbar utveckling. Man menar att det behövs en långsiktig
investeringsstrategi inom EU för att ersätta gamla metoder,
att högsta tillämpade ambitionsnivå i medlemsländerna ska
gälla i Sverige och att Sverige inte ska sänka sina
miljönormer. Detta är bra, men många remissinstanser vill
gå längre. Vi delar deras åsikt. Inför regeringskonferensen
1996 bör Sverige prioritera miljöfrågorna och en förändring
av fördragstexterna så att ett grönare fördrag kan
förverkligas. Därför bör Sverige förbereda
ställningstaganden som leder till att miljöfrågorna blir en
naturlig del i allt beslutsfattande. Förändringar som Sverige
bör förbereda är möjligheten för enskilda EU-länder att
införa hårdare miljöregler så länge dessa inte är ett
handelshinder och att miljöpolitiken integreras med den
ekonomiska politiken. (Detta belyses utförligare i avsnitt 6
och 5.1.)
Inför den regeringskonferens som medlemsstaternas
regeringar samlas till 1996 kommer att undersökas vilka
bestämmelser i fördraget som behöver revideras.
Regeringskonferensen är ett resultat av en kompromiss i
samband med Maastrichtfördraget mellan de som vill gå
längre i federalistisk riktning och de stater som vill bygga
vidare på det mellanstatliga samarbetet. Det finns idag ingen
given avgränsning av vad som kan tas upp. Regeringen har
tillsatt en parlamentarisk kommitté för att förbereda arbetet
inför regeringskonferensen 1996. Regeringen skriver att
miljöpolitiken bör komma upp på dagordningen vid
konferensen.
Om Sverige väljer att driva många frågor vid
regeringskonferensen är det lätt hänt att det inte blir lika
helhjärtat som om man väljer att driva några få frågor. Det
är mycket angeläget att Sverige gör miljöfrågorna till en av
sina huvudfrågor vid regeringskonferensen. Den
parlamentariska kommittén bör förbereda svenska
ställningstaganden som leder fram till att miljöhänsyn blir
en naturlig del vid allt beslutsfattande. Den parlamentariska
kommittén borde initiera en särskild analys på miljöområdet
och därför tillsätta en bred arbetsgrupp som innehåller
representanter från politiska partier, opinionsbildare och
experter. Regeringen borde även utarbeta en miljöpolitisk
strategi för konferensen. Regeringen skriver att det är
angeläget med en bred samrådsprocess inför konferensen,
vilket även borde inkludera de politiska partierna.
Regeringen lyfter fram tre angelägna frågor att driva inför
konferensen: integrering av miljöhänsyn i alla
samhällssektorer, hög ambitionsnivå i lagstiftningen och att
Sverige ska kunna gå före. Det är viktiga frågor som vi
stödjer.
Inför regeringskonferensen vill vi också betona vikten av
att Sverige driver frågan om en skatteväxling. Skatteväxling
är ett övergripande medel för att nå en hållbar utveckling.
Men så länge det krävs enhällighet på skatteområdet ter sig
ett genomförande av denna växling omöjlig. Därför bör
regeringen inför regeringskonferensen kräva en ändring från
enhällighet till kvalificerad majoritet. Detta är även den
kristdemokratiska partigrupperingens (EPP) i EU-
parlamentet linje, de skriver: ''Enhälligt fattade beslut i rådet
måste begränsas allt mer. Beslut med kvalificerad majoritet
måste först och främst utsträckas att gälla de områden som
är av störst intresse för EG. Dit hör bl. a. de många viktiga
besluten inom social- och miljöpolitiken.'' Då detta riskerar
att bli en långdragen process borde regeringen ta initiativ till
att stärka denna idé inom unionen på andra sätt. Ett sätt skulle
kunna vara att tillsammans med andra progressiva länder i
EU genomföra informationskampanjer i de länder där denna
tanke inte slagit rot och försöka få andra organ inom EU att
bli medvetna om fördelarna med en skatteväxling.
3. Femte miljöhandlingsprogrammet
Det finns bra miljömål i EU som t. ex. femte
miljöhandlingsprogrammet och de förändringar som är
gjorda efter Maastricht, men det innebär inte att EU:s politik
är hållbar. Det finns inte tillräckligt starka styrmedel eller
tvingande lagar, vilket ökar möjligheterna för
medlemsländerna att komma undan sitt miljöansvar. Ett
annat problem är att de övergripande miljömål som är
beslutade inte har fått tillräcklig genomslagskraft i de
politiska beslut som tagits på miljöområdet. Femte
miljöhandlingsprogrammet förpliktigar men
implementeringen av programmet haltar i de enskilda
länderna. Den översyn som EU-kommissionen för
närvarande genomför av programmet bör leda fram till en
plan för genomförandeprocess av miljömålen i detsamma.
En grundlig analys över vilka faktorer som ligger bakom den
dåliga måluppfyllelsen bör göras. Några viktiga frågor att
driva för att förbättra genomförandet av programmet är:De
ideella organisationernas aktiva deltagande i
beslutsprocessen måste förbättrasKommissionen bör bli
tydligare gentemot de enskilda länderna att implementera de
miljölagar som beslutasOffentlighetsprincipen bör
förstärkas i hela EU och förbättras för att medborgare och
ideella organisationer ska kunna ta del av beslut och underlag
för beslut. Samtal med ideella organisationer bör ske
automatiskt innan kommissionen introducerar en ny lag,
program eller plan.
4. Genomförandefrågor
Idag är det stor brist på hantering av EU-frågor i Sverige.
Ideella organisationer och journalister har svårt att få tag i
korrekt information samt att få den i rätt tid. Även den
politiska informationsprocessen från regering till riksdag
präglas av en viss tafatthet. Detta kan vara barnsjukdomar.
Men om detta problem kvarstår om ett år är det ett stort
demokratiskt problem. Därför bör en kontroll av
hanteringsprocessen och hur offentlighetsprincipen har
hanterats genomföras om ett år för att ev. åtgärder ska kunna
vidtas. Idag är det inte möjligt att få reda på hur
medlemsstater har röstat i ministerrådet, vilket är orimligt ur
demokratisk synpunkt. Det ger en negativ bild av
ministerrådet och skapar intrycket av att ländernas ministrar
har något att dölja. Detta förhållande bör Sverige försöka
ändra. Ett första steg skulle kunna vara att göra till regel att
informera om hur Sverige har röstat.
Regeringen betonar i skrivelsen att det behövs ett effektivt
samspel mellan olika intressenter, stor insyn och inhemsk
remissbehandling. Det är av stor vikt att regeringen förankrar
miljöarbetet på alla plan för att svenska miljöageranden ska
kunna få genomslag i EU. Här har de svenska
miljöorganisationerna en stor betydelse eftersom de kan
bereda vägen för de officiella svenska miljökraven. Därför
har kds i miljömotionen lagd med anledning av
budgetpropositionen (1994/95:100 bil 15) föreslagit
ytterligare stöd till miljöorganisationer som stationerat sig i
Bryssel eller vill utöka informationsutbytet i syfte att
påverka miljöbeslut. Sverige måste tidigt driva frågor och
hitta gemensamma bundsförvanter. Det är angeläget att de
svenska tjänstemännen i olika EU-organ och arbetsgrupper
har stöd från Sverige och har tydliga direktiv för sitt arbete.
Sverige bör använda sig av informationsteknologin i
miljöarbetet i EU. I första hand bör en IT-central tillgänglig
för allmänheten upprättas i Bryssel. Möjligheterna att via IT
ge information om Sverige, vår natur, miljötillståndet,
miljöpolitik etc är i de närmaste outtömliga. Denna
informationscentral bör följas av flera. En annan databas bör
rikta sig till EU:s institutioner (ministerrådet och
kommissionen) och opinionsbildare. Denna bör innehålla
sammanfattande översättningar av svenska miljöutredningar
och viktiga miljöpropositioner översatta till engelska,
franska och tyska. Det skulle vara ett smidigt sätt att delge
andra länder vår miljöpolitik och informera om hur vi
motiverar våra ställningstaganden inom miljöområdet.
Förslaget från regeringen att få till stånd en inhemsk
remissbehandling innan stora beslut på miljöområdet tas
inom EU är mycket bra. Sverige bör verka för att andra
länder arbetar på samma sätt. Det är även angeläget att en
kortfattad remissammanställning översätts till engelska,
franska och tyska samt görs tillgänglig i den svenska
miljödatabasen.
5. Internationellt arbete
Kristdemokraterna vill understryka att Sverige som EU-
medlem har ett stort ansvar att utnyttja medlemskapet för att
kraftfullt och konsekvent föra miljö- och
naturvårdstänkandet inom hela Europa -- Väst- och
Östeuropa -- framåt. Därvid bör Sverige bistå länderna i
Östeuropa, och då särskilt i Östersjöregionen, i arbetet för att
åstadkomma en hållbar utveckling. Kristdemokraterna
utvecklar sina synpunkter kring Öst- och
Centraleuropapolitiken i en motion lagd på proposition
1994/95:160 Sveriges samarbete med Öst- och
Centraleuropa. I motionen pekar vi bl.a. på att miljöbistånd
också framgent måste vara en central del av
Östeuropapolitiken samt att Sverige bör medverka till att
styra större delen av miljöbiståndet inom EU till
Östersjöregionen inte minst för att minska miljöbelastningen
på Östersjön som innanhav.
Trots att nästan tre år gått sedan 1992 års
Helsingforskonvention undertecknades, har konventionen
fortfarande inte trätt i kraft då inte tillräckligt många
signatärstater ratificerat konventionen. Sverige bör som part
både i 1974 och 1992 års Helsingforskonvention och som
medlemsland i EU kraftfullt verka för att konventionen
ratificeras av samtliga stater som undertecknat
konventionen. Sverige bör också framgent tala med egen
stämma i HELCOM-arbetet och inte bara utgöra en del av
EU.
Skyddet av den marina miljön och investeringar i
åtgärdsprogrammet för Östersjön måste prioriteras.
Självklart bör Sverige gå före med gott exempel när det
gäller måluppfyllelsen i 1992 års Helsingforskonvention.
Det gäller inte minst i skyddet av känsliga kustområden och
inrättande av marina reservat.
5.1 Barentsregionen
Sverige bör som medlem i EU ta ett särskilt
Barentsinitiativ inom ramen för s.k. gemenskapsinitiativ.
Gemenskapsinitiativ är en del av EU:s strukturpolitik där
kommissionen kan välja att lyfta fram områden där man
anser att särskilda insatser bör göras. Sverige bör i ett sådant
initiativ, och för att främja det samarbete som redogörs för
nedan, verka för att ett fast Barentsregionkontor etableras.
Stockholm bör vara en lämplig lokaliseringsort för att stärka
och kanalisera kontakterna mellan Barentsregionen,
Nordiska länderna och EU.
Vid en konferens i Kirkenäs den 1 januari 1993 antogs en
deklaration som bl.a. framhåller vikten av att arbeta för en
hållbar utveckling i Barentsregionen. Undertecknare var de
fem nordiska länderna, Ryssland samt EG-kommissionen,
vilka därmed konstituerade sig som det euroarktiska
Barentsrådet. Samtidigt konstituerade sig regionens län
såsom regionråd. Samarbetet har under de två år som gått
djupnat och ett stort antal arbetsgrupper arbetar med olika
frågeställningar för regionen.
Barentsregionen är enormt rik på naturtillgångar, det gäller
både fisk i de arktiska vattnen och rika mineral- och
malmfyndigheter. Potentialen för näringslivsutveckling är
mycket stor. Samtidigt är miljösituationen mycket allvarlig.
Exempelvis hyser Kolahalvön världens största koncentration
av radioaktivt avfall. Enligt representanter för ryska
säkerhetskommittén finns vid Murmansk och Archangelsk
190 kärnreaktorer i ubåtar och örlogsfartyg som ligger och
väntar på skrotning. Kostnaderna för att klara ut denna
situation beräknas till mellan 230 och 270 miljarder dollar.
En akut uppgift är att bärga delar av den ryska atomubåten
Kosmopolet utanför norska ishavskusten. Risken är eljest
överhängande för omfattande radioaktivt läckage. Den
pågående och expanderande miljökatastrofen runt Kolas
nickelsmältverk är ytterligare ett exempel på miljöhot som
snabbt måste få sin lösning. Det står tämligen klart att för att
lösa regionens miljöproblem torde krävas en bredare
internationell medverkan.
5.2 EU:s relation till u-länder ur miljösynpunkt
En av framtidens största utmaningar är att hantera nord-
sydkonflikten på ett sådant sätt att rättvisa, solidaritet och
rimliga livsbetingelser blir normaltillståndet runt hela
världen. Även när det gäller miljöfrågorna finns denna
närvarande. Främst gäller det de globala handelsfrågorna.
Om utvecklingen inom EU går åt rätt håll så finns det goda
möjligheter att förbättra situationen.
Möjligheterna för u-länderna att välja utvecklingsväg
bestäms till stor del av i-ländernas agerande. Som exempel
bör nämnas EU:s jordbrukssubventionssystem som
förutsätter en dumpning av priser på jordbruksprodukter som
exporteras utanför EU. Detta försvårar i synnerhet för många
u-länder att utveckla och i många fall även att bibehålla en
hög lokal självförsörjningsgrad. Dessa effekter står i direkt
konflikt med EU:s egna mål för biståndspolitiken där ett av
de övergripande målen är att utveckla en ökad lokal och
regional självhushållning. Minskade subventioner av EU:s
jordbruk är därför inte en fråga som enbart handlar om EU:s
egen ekonomi och möjligheter att expandera österut, det är i
synnerhet en fråga om global jämlikhet och en
överlevnadsfråga för många u-länder.
Den internationella handeln har sedan andra världskriget
ökat mycket kraftigt, mer än den totala produktionen. Allt
mer står det intima sambandet mellan miljö och handel klart.
Den positiva sidan av den ökande handeln är att värdefull
miljö- och energiteknik snabbt kan spridas till områden som
annars skulle saknat den kompetensen. Det är viktigt att
länderna i tredje världen kan få del av våra erfarenheter på
sin väg mot ekonomisk utveckling. EU förband sig
tillsammans med övriga OECD-länder vid undertecknandet
av Agenda 21 vid FN:s konferens för Miljö och Utveckling
1992, att öka överföringen av ny teknik till u-länder för att
bistå en hållbar utveckling.
Negativa sidor av den globala handeln är t.ex. export av
skövlade regnskogar, illegal handel av exotiska växter och
djur samt billiga produkter på grund av barnarbete. Detta är
exempel på företeelser som måste uppmärksammas och
motarbetas.
EU måste i sina relationer till tredje världen underlätta för
dem att diversifiera och utveckla sin produktion och handel.
Våra handelsförbindelser skulle på sikt gynnas av att de
svaga ekonomierna blir starka och mer jämställda -- då kan
vi börja göra ''vinna-vinna-affärer'', dvs att båda parter
vinner på handeln.
I takt med att miljöreglerna blir tuffare i EU och allt fler
produkter blir märkta med svanar, gröna punkter etc är det
nödvändigt att information till producenter i tredje världen
flyter smidigt så att de kan följa marknadsutvecklingen och
anpassa sina produkter. Tullar och avgifter bör sättas på ett
sådant sätt att produktens pris speglar dels hur den
tillverkats, dels hur den transporterats med hänsyn till
miljön. Det måste löna sig att producera miljövänliga
produkter. För att EU:s konsumenter ska kunna göra
förnuftsmässiga val måste kunskapen och informationen om
vilka produkter man köper och hur de har producerats bli
bättre.
Handeln måste omfattas av etiska principer. Produkter som
förbjuds inom EU av hälso- eller miljöskäl (ex mediciner,
bekämpningsmedel) ska inte tillåtas exporteras till u-
länder -- idag finns bara alltför många exempel på hur u-
länder blivit avstjälpningsplats för produkter som förbjudits
i Europa. För viss handel, t ex
regnskogstimmer, ska det råda importförbud. En
effektiv kontrollmyndighet för detta måste byggas upp.
5.3 Övriga internationella miljökonventioner
Sverige ska inom EU verka för att gemenskapen lever upp
till internationella åtaganden och mål i miljökonventioner.
Vidare bör vi medverka till att EU som part driver på det
internationella arbetet med att finna lösningar på svåra
problem orsakade av miljöföroreningar eller överutnyttjande
av gemensamma globala naturresurser. Ett konkret exempel
utgör den senaste tidens konflikter kring fiske på
internationellt vatten. Enligt internationell rätt har alla staters
fiskeflottor rätt att fiska i dessa vatten. Men samtidigt har det
varit uppenbart att detta fiske faktiskt utgjort ett hot mot
fiskebeståndet inom vissa vatten. Världens fiskeflotta är för
stor, överfiskningen ett problem som inte kommer att minska
av sig själv. EU bör verka för att gemensamma lösningar
inom FN:s ram nås som säkerställer havets biologiska
mångfald och möjlighet att hysa skattningsbara fiskebestånd.
6. Klimatstrategi
EU antog hösten 1990 mål för klimatarbetet inom unionen.
Utsläppen av koldioxid inom EU som helhet skall år 2000
stabiliseras på 1990 års nivå. EU var också drivande vid FN:s
konferens för Miljö och Utveckling i Rio de Janeiro vid
utarbetandet av klimatkonventionen. Men sedan dess har
alldeles för litet hänt. Försöken att enas om en koldioxidskatt
föll och övriga instrument som EU som gemenskap
tillhandahåller är inte tillräckliga för att ens detta mål ska
uppnås. Det är nu hög tid att åtgärder för att nå Riomålet
vidtas. Den klimatstrategi som EU-kommissionen för
närvarande utarbetar och som EU:s miljöministrar ska ta
ställning till i juni i år måste innehålla mer än vackra ord.
Vid den uppföljningskonferens för klimatfrågor som FN höll
i Berlin i april i år, framfördes krav från ö-nationer och u-
länder om en minskning av utsläppen av växthusgaser med
20 %
till år 2005.
Sverige bör verka för att EU ställer sig bakom nödvändiga
reduktionsmål samt utarbetar en strategi för att hur dessa mål
kan nås. Mot bakgrund av befolkningstilväxt, ökad
användning av fossila bränslen globalt etc är det viktigt att
EU visar vägen internationellt med en offensiv klimatpolitik.
FN:s klimatpanel bestående av experter vädjar om kraftfulla
utsläppsreduktioner i ett kort perspektiv (20--40 år). Det
viktigaste för Sverige bör vara att i EU medverka till
fördjupad insikt om problemets allvar, att tillräckliga
reduktionsmål fastställs och åtgärder vidtas inom alla
samhällets sektorer.
Sverige har sett i några decenniers perspektiv minskat sina
utsläpp av koldioxid starkt. Ytterligare mål om procentuella
nerdragningar av utsläppen tenderar därför att bli dyrare.
Samtidigt har Sverige erfarenheter och kunskaper som bör
utgöra en tillgång i EU:s klimatarbete. Nedan skissas några
av de områden som är angelägna att arbeta vidare med för
att möjliggöra en minskad klimatpåverkan.
6.1 Energi-/koldioxidskatt
Såväl i Sverige som internationellt ställs vi idag inför två
mycket stora utmaningar. Vi måste dels hitta lösningar på
allvarliga och växande miljöproblem, dels bekämpa en allt
högre arbetslöshet. Ändliga naturresurser tillåts idag i alltför
stor utsträckning att förbrukas gratis eller till ett lågt pris.
Fortfarande kan miljön förorenas utan att den som förorsakar
det får betala utsläppens verkliga kostnader. Så länge den
ekonomiska politiken och miljöpolitiken inte samverkar med
varandra är det ekonomiskt lönsamt för företag och enskilda
människor att bete sig på ett sätt som inte är förenligt med
naturens ramar och spelregler. Så länge detta förhållande
består kommer vår livsstil att vara långsiktigt ohållbar och
principen om att förorenaren betalar endast förbli en teori.
I EU:s vitbok om tillväxt, konkurrenskraft och
sysselsättning ägnas ett kapitel åt diskussioner om en ny
utvecklingsmodell för gemenskapen -- en
skatteväxlingsstrategi. Detta för att komma till rätta med
överutnyttjandet av naturresurser, samtidigt som
arbetskraften är underutnyttjad. Det är angeläget att Sverige
tillsammans med andra inom EU driver på detta arbete.
Ett första viktigt steg är att enas om en gemensam
miniminivå på en energi-/koldioxidskatt. En sådan skatt är
en nödvändig del i EU:s klimatarbete. Frågan är ytterst
aktuell med tanke på den klimatstrategi som för närvarande
är under utarbetning inom EU.
Regeringen föreslår att Sverige inom EU arbetar för en
gemensam koldioxidskatt, men stöder inte tanken på att
Sverige i EU ska vara drivande i skatteväxlingsfrågan totalt
sett. Det är vår förhopppning att regeringen väljer att
ompröva sin linje i denna fråga.
En skatteväxling för sysselsättningen och miljöns skull
förutsätter förändringar vad gäller Gemenskapens
befogenheter till initiativ. Skattefrågor är en strikt nationell
angelägenhet och många stater inom EU är bestämt emot att
göra om skattelagstiftningen. Kristdemokraterna menar att
skattefrågor också framgent är en nationell angelägenhet,
men att skatter/avgifter i syfte att påverka folks
handlingsmönster och samhällen i uthållig riktning kan
lyftas upp på gemenskapsnivå. En angelägen uppgift blir
därför att hitta en förnuftig skiljelinje mellan denna typ av
skatter och övriga skatter.
6.2 SAVE och ALTENER
SAVE är ett EU-program för att främja
energieffektivisering som antogs 1990. I huvudsak ges inom
programmets ram stöd till utbildning, information samt
pilotstudier. En mycket viktig del i programmets ram är att
utarbeta standarder. I denna del har arbetet gått mycket trögt.
Kommissionen har, efter lång mangling med en motsträvig
industri, lyckats anta en tämligen urvattnad
energiprestandanorm för kylskåp. Att kylskåpet valdes som
den första hushållsapparaten att utarbeta energistandard för
är naturligt. Kylskåpet är den apparat inom gemenskapens
hushåll som förbrukar mest energi.
I Sverige har NUTEK:s avdelning för effektivare
energianvändning sedan energibeslutet 1990 getts resurser
att arbeta med upphandling och normer för att gynna
effektivare energianvändning. Mycket goda resultat har
nåtts. NUTEK:s prognos är att hushållens elanvändning
skulle kunna minska med ytterligare en tredjedel enbart tack
vare förbättrad energieffektivitet hos apparaturen. Mycket el
kan också sparas i effektivare belysning. Det finns ingen
anledning att tro att potentialen skulle vara lägre sett till hela
EU.
Men för att denna potential till energieffektivitet skall tas
till vara krävs en offensiv politik på detta område och att
politikerna inom EU är beredda att ge arbetet inom SAVE en
större tyngd och bättre handlingsmöjligheter. Varje
fördröjning av åtgärder för att driva fram energisnålare
apparatur etc, innebär en kraftig försämring av den framtida
energieffektiviteten. Detta med tanke på den långa
livslängden hos apparaterna.
ALTENER-programmet antogs formellt 1993 och har som
syfte att gynna alternativa förnybara energikällor. Målet är
att andelen av energi från förnybara energislag skall ha ökat
från 4 %
1991 till 8 %
år 2005 samt att koldioxidutsläppen inom samma period
skall minska med 180 miljoner ton. Sverige bör aktivt delta
och driva på utvecklings- och investeringssatsningarna inom
detta program.
6.3 Nytt kapitel in i unionsfördraget
Två av EU:s grundfördrag har anknytning till
energiförsörjningen: Europeiska kol- och stålunionen
(ECSC) samt Euratomfördraget. När Euratomfördraget
skrevs under kände man inte till de alla de risker från
brytning till slutförvaring som kärnkraftproduktionen
innebär. Euratomfördraget är i vissa delar förlegat. Hälften
av EU-länderna saknar i dag kärnkraft och kommer sannolikt
aldrig att skaffa sig någon. Problemet med ECSC är att detta
fördrag innebär ett forsatt aktivt stöd till kolproduktion.
Detta samtidigt som insikten och viljan både internationellt
och inom EU växer för att minska utsläppen av växthusgaser.
EU:s energipolitik behöver därför reformeras i grunden.
Fundamentalt är att subventioner till icke förnybara
energislag fasas ut.
Det arbete som redan påbörjats inom SAVE och
ALTENER skulle sannolikt vinna på att samlas inom en
myndighet. Samtidigt behöver ett nytt energiavsnitt föras in
i unionsfördraget där relevanta avsnitt i ECSC och
Euratomfördraget bibehålls. Centrala mål för EU:s
gemensamma energipolitik bör vara att främja
energieffektivisering, utveckla förnybara energislag, att
skydda naturresurser samt att målmedvetet minska dagens
beroende av icke förnybara energislag. Ett förbud mot export
av kärnbränsle och radioaktivt avfall till länder utanför EU
bör skrivas in i det nya energifördraget.
Ett givet mål bör också vara att stödja en utveckling enligt
dessa målsättningar inom de central- och östeuropeiska
staterna. Det innebär exempelvis att EU genom TACIS,
EBRD, PHARE-programmet etc inte bör ge stöd till
nyinvesteringar i kärnkraft. Sverige bör inom EU verka för
att stödet inriktas mot att stödja utvecklandet av miljömässigt
hållbara energiförsörjningssystem i dessa stater.
En reformerad energipolitik enligt ovan samt en
gemensam energi-/koldioxidskatt är sannolikt de två
viktigaste styrmedlen för att på längre sikt klara
klimatmålen.
Följande avsnitt har återkopplingar till klimatstrategin men
inbegriper också andra viktiga miljömål.
7. En hållbar varuproduktion/livsstil
Arbetet mot att nå fram till ett verkligt kretsloppssamhälle
måste inkludera en mängd olika styrmedel. Centralt för att
nå målet är att vi ställs inför de verkliga kostnaderna för vår
råvaru-/energiförbrukning samt påverkan på miljön.
Det arbete som för närvarande pågår inom EU att utveckla
ett miljöstyrningssystem för industrin (inkl. kraftföretagen
och avfallsbolagen) Eco Management and Audit Scheme
(EMAS) är mycket angeläget. Redovisning av
koldioxidutsläpp samt energiförbrukning per producerad
vara kan sannolikt bli viktiga instrument för ömsesidig
påverkan mellan industri och konsumenter. Sverige bör driva
på processen både nationellt och på gemenskapsnivå. EMAS
kan utvecklas till att bli det främsta instrumentet för att driva
på industrins arbete för energieffektivisering och minskade
utsläpp av växthusgaser och försurande utsläpp.
För att bli miljöackrediterad i EMAS-systemet krävs det
att företaget uppfyller alla tillämpliga krav i
miljölagstiftningen. Vidare skall företaget införa ett
miljöprogram och ett miljöledningssystem för
genomförande, utarbeta en miljöpolicy, utsätta företaget för
miljörevision av utomstående granskare samt årligen
utarbeta en miljöredovisning till allmänheten.
Miljöanpassning av varor och produktion är en
nyckelfråga för arbetet mot en hållbar utveckling inom EU.
Sverige måste fokusera på detta arbete inom EU av flera skäl.
Förutom det ovan nämnda klimatmålet utgör
varuproduktionen det område där de största trögheterna för
ett utvecklande miljöarbete finns. Varuhandel regleras
genom harmoniseringsdirektiv, vilket innebär att takten på
teknikutvecklingsområdet riskerar att bestämmas av den
långsammaste nationen på området. Omvänt innebär varje
skärpning i regel ett stort steg framåt för miljön genom
minskad miljöbelastning.
Harmoniseringen på varuområdet försvårar dock för de
länder som vill gå före. I de fall ett land vill förbjuda import
av en vara av hälso- eller miljöskäl kan den s.k. miljögarantin
(art 100a4) åberopas, men bevisbördan ligger i dessa fall på
det land som vill förbjuda produkten. Det är enligt vår
mening inte acceptabelt. Denna omvända bevisbörda står i
direkt strid med artikel 130r i Romfördraget, där det slås fast
att EU skall arbeta för ett försiktigt och rationellt utnyttjande
av naturresurser, dvs den s.k. försiktighetsprincipen.
Miljögarantin har blivit prövad i EU-domstolen endast i det
tyska PCP/PCB-fallet. Då gavs Tyskland rätt till strängare
miljökrav. Men det är osäkert om utslaget kan tolkas
generellt och användas som ett prejudikat. Det är därför
nödvändigt att miljögarantin kommer upp på dagordningen
för revision vi översynskonferensen 1996. Miljögarantin
måste stärkas på ett sådant sätt att det säkert slås fast att inget
land tvingas sänka sina miljöambitioner.
7.1 Kemikalieanvändning
Problemet med nuvarande ordning aktualiseras för
närvarande i och med EU:s arbete med att lista de ämnen
som ska vara tillåtna i bekämpningsmedel. Av de 87 ämnen
som granskas i en första omgång är 27 idag förbjudna i
Sverige. Sverige har rätt att åberopa miljögarantin och
hänvisa till särskilda nationella förhållanden. Men det
tenderar att bli mer en teoretisk än en praktisk möjlighet att
i EU-domstolen lyckas få till ett förbud i Sverige för alla de
bekämpningsmedel som kommer tillåtas inom EU. Det enda
rimliga är därför att Sverige inom EU får till stånd ändringar
i Romfördraget som innebär att bevisbördan ska flyttas till
det land som åberopar frihandeln för sin rätt att att sälja en
vara som ett annat land ej godtar av hälso- och miljöskäl.
Miljögarantin behöver stärkas för att frihandeln inte ska
behöva innebära ett miljöhot. Här har ändå bara ett exempel
nämnts som innebär att Sverige får svårt att behålla status
quo.
Sverige bör, förutom att verka för en skärpning av EU:s
kemikaliehantering på de områden där Sverige fick
övergångsregler i medlemskapsavtalet (t.ex. vad gäller
utbytesregeln, klassificering), även arbeta för ytterligare
skärpningar på kemikalieområdet. Både Sverige och EU är
medlemmar i Pariskonventionen, som i sin aktionsplan anger
som mål att helt eliminera utsläpp av gruppen halogenerade
organiska ämnen. Dock saknar idag EU avvecklingsprogram
för dessa. Sverige bör i den pågående revisionen av EU:s
femte miljöprogram driva kravet på att EU i detta skriver in
som mål för kemikaliepolitiken att alla svårnedbrytbara och
bioackumulerbara ämnen skall avvecklas. Den enda
acceptabla nivån för dessa ämnen i naturen ska sättas till noll.
För Sveriges del är det också angeläget att sådana mål
skrivs in i femte miljöhandlingsprogrammet för
tungmetallerna kvicksilver, kadmium och bly.
På grund av stränga miljökrav och stark miljöopinion är
nu den skandinaviska skogsindustrin världsledande på massa
blekt utan klorkemikalier. Detta har inneburit stora direkta
miljövinster inte minst för Östersjön. Sverige bör i EU ta
initiativ till ett direktiv som förbjuder användning av alla
typer av klorkemikalier vid pappersmassatillverkning.
7.2 Övrigt
Det bör dock betonas att den fria rörligheten av varor också
utgör möjligheter. Miljövänligare teknik sprids betydligt
snabbare vid frihandel än vid protektionism. Också tillväxt
utgör en möjlighet för att lösa vissa miljöproblem. Den fria
rörligheten och tillväxtmålen måste dock begränsas av
gemensamma styrmedel för att produktion och konsumtion
ska hållas inom bärkraftiga ekologiska ramar. Ur detta
perspektiv är det därför centralt att på politisk nivå driva på
arbetet med gemensamma regler för tuffa direktiv på
miljöområdet, producentansvar och miljöskatter för att
främja en renare produktion. Sektorsansvaret och den s.k.
polluter pays principle ska förverkligas.
Sverige bör tillsammans med övriga nordiska länder driva
på arbetet i EU med miljömärkning av konsumentartiklar.
Erfarenheterna från standardiseringsarbetet inom Svanen bör
tas till vara.
Vad gäller avfallshantering hänvisas till
kristdemokraternas miljömotion lagd med anledning av
miljödepartementets budgetbilaga. I denna motion tryckte
kristdemokraterna på vikten av att hålla fast vid en strikt
tillämpning av Baselkonventionen innebärande ett totalt
förbud för export av miljöfarligt avfall till u-länder och
östeuropeiska stater både vad gäller slutdeponering och
upparbetning.
8. Ett miljöanpassat transportsystem
I EU är transportnäringen en viktig bransch. Den står för
mellan 7 och 8 procent av ländernas gemensamma BNP och
sysselsätter 5,6 miljoner människor.
En av grundpelarna för EU är att främja den fria
rörligheten av varor, tjänster och människor över gränserna.
Detta är också en grundförutsättning för ett fortsatt
ekonomiskt välstånd, men samtidigt en källa till stora
miljöproblem. I den utvärdering av miljöeffekterna till följd
av enhetsakten som EU-kommissionen låtit utföra, beräknas
utsläppen till följd av ökat transportarbete öka starkt. Arbetet
måste vara inställt på att skapa ett trafiksystem som blir en
integrerad del av ett långsiktigt hållbart samhälle. De fyra
friheterna är en grundbult, men samtidigt måste trafiken
betala sina kostnader vilket inte sker idag. Gemensamma
miljöskatter/prisinstrument behövs sannolikt för att
miljöanpassa och energieffektivisera transportarbetet.
8.1 Miljövänligaste trafikslagen måste gynnas
Idag går 70 procent av alla transporter på vägarna.
Lastbilen är genom sin snabbhet och flexibilitet ett
nödvändigt transportmedel för de flesta företag. Men denna
trafik orsakar också stora skador. Luftföroreningar,
igenproppade trafikleder i Tyskland m.m. orsakar stora stora
ekonomiska förluster och 50 000 trafikdödade varje år går
över huvud taget inte att översätta i andra termer än att det
är omätliga förluster för många individer.
Trafiken måste ledas in på nya vägar -- dvs järnvägar,
sjövägar, IT-vägar. Detta tillsammans med nya
miljövänligare bilar ger bättre förutsättningar att möta de
övergripande trafikpolitiska målen, nämligen attkraftigt
begränsa trafikens miljöpåverkanminska antalet dödade
och skadade i trafikenutveckla infrastrukturen efter 2000-
talets behovhöja effektiviteten inom transportsystemet
säkerställa tillfredsställande trafikförsörjning 8.2
Järnvägen
Det finns stor potential för järnvägen att öka sina
marknadsandelar inom godstrafiken. Nödvändigt för att
denna potential ska kunna nyttjas är att en strategisk
utbyggnad av infrastrukturen förverkligas inom de närmsta
10 åren. Sverige är p g a
sitt läge beroende av snabba, frekventa och pålitliga
järnvägsförbindelser med de viktiga marknaderna på
kontinenten.
Ett integrerat Europa ger fördelar för ett mer resurssnålt
och effektivt transportsystem. Idag finns fortfarande många
organisatoriska och byråkratiska hinder som ligger i vägen
för detta. Som exempel kan nämnas att när SJ för Avesta-
Sheffields räkning började köra tungt gods på järnväg istället
för lastbil från Sverige till England så hade de kontakt med
inte mindre än åtta olika järnvägsförvaltningar, alla mer eller
mindre nationalistiskt sinnade. Det är nödvändigt att dylik
byråkrati minimeras.
Ett nytt signalsystem måste börja utvecklas och börja
användas. Idag finns det stora svårigheter att köra tåg från
ett land till ett annat. Med en satellitbaserad teknik blir det
möjligt. Ett sådant projekt är av sådan dimension att
ministerrådet och kommissionen måste enas om det som ett
gemensamt Europaprojekt. Likaledes måste loken
standardiseras så att de kan köra i många olika länder. Det
är inte rimligt att loken måste bytas vid varje nationsgräns.
Inom TEN-samarbetet är det viktigt att prioritera utbyggnad
av snabbtågsnätet.
8.3 Renare sjöfart
Fartygstrafiken svarar för cirka en femtedel av hela
transportnäringens utsläpp av kväveoxider. Nu finns
utvecklad teknik för katalytisk teknik också på fartyg.
Försöksanläggningar visar att utsläppen kan minskas med 90
procent med hjälp av katalysator.
Även om Skandinavien är särskilt drabbat av försurning
kan konstateras att sjöfartens utsläpp drabbar alla
hamnstater. Medlemsländerna inom EU bör således dela
intresset av att minska fartygens utsläpp. Här, liksom inom
IMO, bör Sverige ta ett kraftfullt initiativ och leda
utvecklingen.
Sverige bör i EU verka för att en gemensam fond för
sjöfarten inrättas. Den svenska NOx-fonden som inrättades
för några år sedan skulle kunna vara en förebild. Den
fungerar så att energiverk och liknande utsläppskällor får
betala 40 kronor per kilo utsläppt kväve. Medlen används
sedan som stöd för åtgärder som minskar utsläppen. En
liknande fond upprättad för sjöfarten inom EU skulle kunna
fungera som så att de fartyg som inte installerar
katalysatorrening får betala för sina utsläpp. Genom att
reningsmetoderna är mycket kostnadseffektiva skulle en
sådan modell ha en mycket starkt pådrivande effekt. För ett
rorofartyg kan kostnaderna per kilo sannolikt hamna under
5 kronor per kilo reducerat NOx med katalysatorteknik.
Kristdemokraterna ansluter till regeringens linje att verka
för att fartyg i reguljär trafik på Östersjön och Nordsjön inte
ska tillåtas använda olja med högre svavelhalt än 0,5
viktprocent.
8.4 Flygtrafiken
Flygtrafiken har ökat mycket starkt under hela
efterkrigstiden. Det finns inget transportmedel som är så
snabbt, därför kommer det att fortsätta att vara betydelsefullt.
Samtidigt finns det inget transportmedel som är så
energikrävande och miljöpåverkande som flyget. Därför
måste bättre flyglan än idag stimuleras fram genom
tvingande gränsvärden och styrande landningsavgifter.
8.5 Biltrafiken
I regeringens proposition nämns ett antal åtgärder för att
minska miljöpåverkan från biltrafiken och från
arbetsredskap såsom skärpta teknikkrav och introducering av
förnybara energislag. Krav på noggranna
miljökonsekvensbeskrivningar vid planerade investeringar i
transportsektorn och att dessa integreras med övrig
markanvändningsplanering betonas likaså. Men det krävs
också utveckling av styrmedel för ett minskat trafikarbete.
I Sverige står biltrafiken i storstäderna för 25 procent av
de totala utsläppen av växthusgaser. I EU återfinns 80
procent av befolkningen i storstäderna. Styrmedel för en
miljöanpassad trafiksituation handlar därför mycket om att
minska människornas bilberoende i storstäderna. Länderna
bör samarbeta kring utvecklandet av effektiva
kollektivtrafiksystem, bilavgifter med styrande funktion,
utvecklat cykel- och gångtrafiksystem etc för att minska
biltrafiken i storstäderna.
De flesta av EU-länderna vill också gå vidare med ett
direktiv där kraven vad gäller bilars energiförbrukning
kraftigt skärps. Sverige bör som EU-medlem driva på för att
sätta stark press på bilindustrin att utveckla energisnåla
fordon. I takt med att Europa integreras ökar möjligheterna
att driva på industrin på samma sätt som politikerna drivit
på bilindustrin i USA. En större marknad med gemensamma
spelregler kan lättare sätta effektiv press på industrin än vad
enskilda länder kan. Utsläppen av koldioxid, kväveoxider
och kolväten måste ner under de s.k. kritiska
belastningsgränserna. Målet bör vara att bilar efter år 2005
är nere i en energiförbrukning motsvarande ca 0,3 liter/ mil.
EU:s kretsloppsmål ska också omfatta bilindustrin.
Lagstiftning på gemenskapsnivå innebärande
producentansvar och kretsloppssystem för bilar bör
upprättas.
En gemensam strategi för introducering av motoralkoholer
bör utarbetas. Motoralkoholer bör lågbeskattas. Målet bör
vara att minst hälften av bilparken drivs med annat än fossila
bränslen år 2010. Jordbruksmarken bör ses som en resurs när
det gäller produktion av alternativa bränslen.
8.6 Kombitrafik
För att optimalt kunna ta tillvara de olika trafikslagens
fördelar måste kombitrafiken utvecklas. Bättre terminaler,
standardiseringsarbete etc är viktiga ingredienser för att
möjliggöra bättre samverkan mellan trafikslagen.
9. Jordbrukspolitiken
Kristdemokraterna stöder regeringen i dess ambition att
utveckla EU:s gemensamma jordbrukspolitik i miljövänlig
riktning.
Den förändring av den gemensamma jordbrukspolitiken
som för närvarande äger rum inom EG till följd av det
senaste GATT-avtalet går i rätt riktning men är otillräcklig.
Miljömål har satts upp för jordbruket i förordning 2078/92.
Alla länder skall enligt denna förordning upprätta
miljöprogram för jordbruket. Halva finansieringen sker över
EU:s budget medan resten finansieras på nationell nivå.
Kristdemokraterna har i motioner med anledning av
regeringens proposition 1994/95:75 och
Jordbruksdepartementets budgetbilaga utvecklat synen kring
möjligheterna till ett offensivt miljöprogram för jordbruket
på nationell nivå som står till buds. Detta skedde enligt vår
mening inte i tillräcklig omfattning.
Ett problem inom EG är de länder som är s k
fripassagerare, länder som inte bär kostnaden för vare sig
miljöpåverkan eller överproduktion utan ensidigt låter detta
belasta den gemensamma budgeten. Detta leder till att länder
som tar sitt ansvar och genomför nationella åtgärder för att
minska dessa problem drabbas ekonomiskt, samtidigt som
incitament saknas för andra länder att ta itu med problemen.
Den miljöanpassning av livsmedelsproduktionen som ägt
rum både inom vegetabilie- och animaliesektorn i Sverige
saknar i stort sett motsvarighet inom EU. Viktiga
ingredienser i det svenska miljöarbetet har varit väl utbyggd
lantsbruksrådgivning, sträng miljölagstiftning, stöd till
bevarande av ängs- och hagmarker, skatt på
bekämpningsmedel och handelsgödsel och program för
minskat närsaltläckage. Vad gäller animalieproduktion har
sträng djurskyddslagstiftning med höga krav på bra
stallmiljöer och kvalitetsfoder, utbyggda program för
djurhälsovård och smittskyddsarbete och förbud mot
antibiotika i foder i tillväxtbefrämjande syfte varit de
viktigaste komponenterna.
Det är därför en central uppgift för Sverige att medverka
till en miljöanpassning av EU:s jordbruk i samma riktning.
I första hand gäller det att inte backa på de områden där
övergångsregler gav i medlemsavtalet. Exempelvis måste
Sverige driva på för att förbudet mot generell användning av
antibiotika i foder utvidgas till att gälla inom hela EU. Denna
fråga är inte bara en etisk fråga utan tenderar att alltmer bli
en folkhälsofråga då immunitet hos framförallt barn mot
antibiotika blir ett allt allvarligare problem. Vägen till ett
fullt ut kretsloppsanpassat jordbruk är dock lång och får ske
stegvis.
9.1 En gemensam vision nödvändig
Det är nu mer än 30 år sedan Rachel Carsons bok Tyst vår
publicerades (1962). Den boken blev något av en
väckarklocka för miljörörelsen. Boken handlar om ekologisk
kollaps till följd av användning av bekämpningsmedel.
Bokens tema har förverkligats gång på gång (t.ex. DDT-
alarmet) utan att vi radikalt lagt om inriktningen för vår
produktion.
Det är hög tid att slå fast en ny vision för vår nyttjande av
jordbruksmarken. Livsmedelsproducenter måste ges
ekonomiska och praktiska möjligheter att ställa om både
animalie- och vegetabiliesektorn i ekologisk riktning.
Dagens konventionella jordbruk innebär en stor
miljöbelastning framförallt i de tätbefolkade EU-länderna.
Nästan allt grundvatten är i dessa länder kontaminerat av
nitrater och bekämpningsmedel. Läckage av närsalter och
bekämpningsmedel till yt- och grundvatten, sjöar och hav är
ett allvarligt problem. Detta kommer att bli tydligt efter
vårens översvämningar i nordvästra Europa och vid de
algblomningar dessa kan komma att ge upphov till i
Nordsjön och Skagerack. Dagens konventionella jordbruk
innebär också att stora mängder luftföroreningar
(ammoniumläckage etc) sprids. Det konventionella
jordbruket innebär hög energiförbrukning, ett hot mot
jordbruksmarkens långsiktiga produktionsförmåga och att
målen om bevarande av den biologiska mångfalden inte
uppfylls.
Det är lätt att inse att de samhällsekonomiska vinsterna av
en omläggning av jordbruket i ekologisk riktning är mycket
stora. Stor tyngd måste ges arbetet med miljöanpassning av
jordbruket. Omläggning till ekologisk produktion måste löna
sig genom att stödnivån läggs på sådan nivå att
kompensation ges för minskad produktion och övriga
merkostnader. Sverige bör i EU driva frågan om
gemensamma minimiskatter på bekämpningsmedel och
handelsgödsel samt driva kravet om en kraftigt sänkt
maximigräns för kadmiuminnehåll i handelsgödsel och
styrande skatt på kadmiuminnehållet. Den
produktionsbaserade arealersättningen bör inkludera vall
och successivt sänkas. Ökad andel vall skulle bidra starkt till
minskat närsaltläckage.
De ovan beskrivna miljöproblemen som är kopplade till
livsmedelsproduktionen skulle istället för minusposter
kunna bli plusposter. Landsbygden skulle kunna utgöra en
hörnpelare i arbetet för bevarande och utvecklad biologisk
mångfald, utgöra en resurs för framtida energiförsörjning
samt av andra biotekniska produkter, utgöra grundbulten i
utvecklandet av det framtida kretsloppsanpassade samhället
genom att storstädernas restprodukter tas till vara som
resurser på landsbygden. Sverige bör i EU verka för en ny
syn när det gäller kopplingen mellan stad och land. Sverige
bör verka för att resurser till forskning i en ''ny'' innovativ
samhällsplanering som utvecklar kretsloppsmöjligheterna
fullt ut tillgodoses.
Jordbrukets möjlighet att utgöra en sänka för klimatgaser
bör tas till vara. I odlingssystem där humusmängden i
jordbruksmarken byggs upp binds stora mängder koldioxid
upp. Idag bedrivs jordbruket på det sättet endast inom vissa
riktningar inom det ekologiska jordbruket. Detta trots att
humushalten sjunkit på ett oroande sätt inom vissa jordar.
Forskning kring potentialen att utnyttja jordbruksmarken
som sänka för klimatgaser bör stimuleras. Stöd till
jordbrukare som lägger om sina odlingssystem i denna
riktning bör då kunna utgå. Detta stöd skulle kunna
finansieras genom en framtida gemensam koldioxidskatt.
Jordbrukets potential att medverka i en klimatstrategi bli
dubbel om man därtill lägger potentialen till
energiproduktion med energigrödor som ersättning till
fossila bränslen.
9.2 Bevara kulturarvet
Bevarad biologisk mångfald bör, förutom att gälla vilda
djur och växter samt deras livsmiljöer, också gälla gamla
lantraser och kulturväxter.
I och med EES-avtalet förband sig Sverige bl a att följa
EU:s regler för bland annat köksväxtfröer (grönsaksfröer).
För att en frösort ska få säljas måste den finnas upptagen på
en officiell sortlista, antingen i något EU-land eller på EU:s
gemensamma sortlista. För att komma upp på en sortlista
måste någon gå in som ägare vilket är dyrt. Står en sort inte
uppsatt på lista får den inte säljas eller marknadsföras.
De här reglerna gynnar de stora fröfirmorna som mest ser
på försäljningsvolymen. Och ju färre sorter desto lägre avgift
totalt sett. Argumentet att systemet innebär en
kvalitetssäkring håller inte för att försvara att kravet ställs på
fröer också för hobbyodling. De kvalitetskrav som riktas från
de större odlarna om hög avkastning, samtidig mognad etc
är inte relevant för hobbyodlaren som mer ser till smak,
resistens etc.
Reglerna innebär i princip att hälften av sorterna
försvinner inom kort när de nya EU-bestämmelserna träder
i kraft på allvar. Inom EU-länderna innebär dessa
bestämmelser att närmare 2 000
sorter försvunnit. I praktiken betyder det att dessa
sorter försvinner för alltid. Samtidigt raderas unika gener
bort från vårt kulturarv, gener som kan bli livsviktiga vid t ex
en klimatförändring.
I det avtal Sverige tecknade med EU är det dock möjligt
att göra ett undantag från regelverket om ''särskilda skäl''
föreligger. Sverige bör verka för ett sådant generellt
undantag för portionsförpackat frö avsett för
husbehovsodlare. Chanserna för att få gehör för en sådan
regel bör vara goda då även andra EU-länder är missnöjda.
Dessutom har EU-länderna slutit upp bakom Agenda 21 och
åtagit sig ett ansvar för att skydda biologisk mångfald och
genetisk rikedom.
10. Naturvårdsarbetet inom EU
Naturvårdsfrågorna ansågs inom EU länge som i huvudsak
en nationell angelägenhet. Dock antogs redan 1979 ett
direktiv om fågelskydd. EU har under årens lopp också
undertecknat ett antal internationella konventioner på
naturvårdsområdet såsom Bonnkonventionen (skydd för
vilda flyttande djur); Bernkonventionen (skydd av hotade
arters livsmiljöer) och CITES-konventionen (reglerar handel
med utrotningshotade växter och djur). Naturvårdspolitiken
har under senare år vuxit och lyfts upp till en gemensam
angelägenhet för EU då hotade arter och livsmiljöer alltmer
kommit att ses om en del av det gemensamma naturarvet och
på grund av att hoten mot dem oftast är av
gränsöverskridande karaktär.
1992 tillkom habitatdirektivet om bevarandet av naturliga
livsmiljöer och av vilda djur och växter. Det inriktar sig på att
bevara biologisk mångfald med beaktande av ekonomiska,
sociala, kulturella och regionala behov och ska utgöra ett led
i arbetet för att uppnå uthållig utveckling inom
gemenskapen. En av de viktiga åtgärderna enligt
habitatdirektivet är att upprätta ett europeiskt ekologiskt
nätverk (Natura 2000) av särskilda skyddsområden. Syftet
med Natura 2000 är att få till stånd ett sammanhängande
nätverk av skyddsvärda ekosystem av alla olika slag. Detta
ställer krav på korridorer och övergångar mellan de olika
områdena. Medlemsländerna ska upprätta och överlämna en
lista som anger viktiga områden i enlighet med direktivet.
De områden som ska ingå i Natura 2000 ska kunna ges ett
fullgott skydd. Här är bristerna stora idag. Studier har visat
att endast 10--20 procent av nationalparkerna sköts på ett
tillfredsställande sätt. Sveriges ambitionsnivå bör vara hög
vad gäller detta arbete. Därför bör Sverige bl a medverka till
att en konferens anordnas av EU-länderna där man fastställer
normer för skötseln av kategori V-områden -- landskap och
våtmarker -- som alltför ofta sköts bristfälligt. Sverige bör
också inom lämpliga fora verka för att stöd ges till Öst- och
Centraleuropa så att de skyddade områdena med höga
naturvärden inte minskas. En handlingsplan som mildrar
effekten till följd av privatisering och fördelning av land bör
utarbetas.
10.1 Brister i naturvårdspolitiken
EU:s bestämmelser på naturvårdsområdet innebär i flera
fall en skärpning sett till svensk naturvårdslagstiftning. För
att leva upp till EU:s fågelskyddsdirektiv kommer de
områden som Sverige fått listade enligt Bernkonventionen
och Ramsarkonventionen att behöva ökat garanterat skydd.
Exempelvis räcker inte den översyn av
naturvårdslagstiftningen som Sverige genomfört, för att leva
upp till kraven i fågelskyddsdirektivet och habitatdirektivet.
Alla lagstiftningar där konfliktytor mellan dessa
skyddsdirektiv kan uppstå måste ses över. Det innebär bl a
att lagen om skötsel av jordbruksmark, skogsvårdslagen,
plan- och bygglagstiftningen måste ses över.
Det är också nödvändigt att Sverige skärper arbetet för att
leva upp till CITES-konventionen. I en motion lagd på
proposition 1994/95:117 Lag om åtgärder beträffande djur
och växter som tillhör skyddade arter, m.m. föreslår
kristdemokraterna att en expertgrupp på CITES-kriminalitet
inrättas centralt inom rikskriminalens ekorotel. Sådana
expertgrupper finns i flera länder bl.a. i vårt grannland Norge
och består bland annat av sakkunniga zoologer. En sådan
expertgrupp skulle också underlätta det gränsöverskridande
arbete som är helt nödvändigt för att bekämpa den ofta
mycket välorganiserade illegala handeln med hotade växter
och djur. Det kan också finnas anledning att se över
straffsatserna för grova brott på detta område och höja dessa
ytterligare.
Direktiven på EU:s naturvårdspolitik utgör s.k.
minidirektiv. Det innebär att Sverige har rätt att gå längre i
skyddet av hotad biologisk mångfald än vad EU:s direktiv
föreskriver. Ett nationellt mål som kristdemokraterna betonat
i ett flertal motioner är en hög ambitionsnivå vad gäller
avsättandet av naturreservat. Målet bör vara att nå minst en
femprocentig avsättning av produktiv skogsmark nedan
skogsodlingsgränsen som naturreservat. I huvudsak behöver
vi skydda produktiv skogsmark i kustområden och södra
Sverige.
För bevarande av den biologiska mångfalden i Sverige är
det också nödvändigt med kraftfulla utsläppsreduktioner av
bl a försurande utsläpp inom EU. Kristdemokraterna stöder
därför regeringens arbete och åtgärdsförslag på detta
område.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige vid EU:s
regeringskonferens 1996 driver frågan om en förstärkt
miljögaranti innebärande bl.a. en omvänd bevisordning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige vid
regeringskonferensen skall verka för en ändring från
enhällighet till kvalificerad majoritet i fråga om
gemensamma miljöskatter,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige som EU-medlem skall
verka för en effektivare implementering av det femte
miljöhandlingsprogrammet i enlighet med vad som anförts i
motionen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en kontrollstation om ett år för att
utvärdera hur offentlighetsprincipen tillgodosetts på
nationell nivå när det gäller Sveriges miljöarbete i EU,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige skall driva på arbetet
för ökad offentlighet beträffande EU:s miljöarbete och själv
gå före genom att deklarera hur Sverige röstat i
ministerrådet,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om översättning av dokument till flera
språk samt användning av informationsteknologin för
spridning av relevant miljöinformation till allmänhet och
EU:s instanser,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige som medlemsland i
EU kraftfullt skall verka för att 1992 års
Helsingforskonvention ratificeras av samtliga signatärer,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige inom EU skall verka
för ett särskilt Barentsinitiativ inom ramen för s.k.
Gemenskapsinitiativ samt för ett Barentsregionskontor i
Stockholm,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige inom EU skall verka
för att EU i sin handel med u-länder ger information så att
dessa smidigt kan anpassa sig till marknadsutvecklingen
inom EU,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en övervakningsfunktion inom
EU för att förhindra export till u-länder av produkter
förbjudna inom EU,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige inom EU skall verka
för att EU som part driver på det internationella arbetet att
finna lösningar på svåra miljöproblem orsakade av
miljöföroreningar eller överutnyttjande av gemensamma
globala naturresurser,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige i EU verkar för ett
offensivt klimatarbete innebärande nödvändiga
reduktionsmål samt tillräckliga åtgärder för att nå dessa,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige tillsammans med
övriga progressiva länder i EU aktivt skall arbeta för en
gemensam skatteväxling för miljöns och sysselsättningens
skull,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige tillsammans med andra
länder i EU använder sig av möjligheten att genomföra
informationskampanjer om åtgärdsförslag på miljöområdet i
de länder där dessa idéer inte slagit rot,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige offensivt skall stödja
arbetet inom EU vad gäller framtagande av en gemensam
koldioxid-/energiskatt,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige i EU kraftfullt skall
stödja arbetet för framtagande av teknikutvecklande
energiprestandanormer i hushållsapparater m.m.,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige inför
regeringskonferensen 1996 skall driva frågan om en
omskrivning av unionsfördraget vad avser målen för EU:s
energipolitik i enlighet med vad som anförts i motionen,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige inom EU skall verka
för en utfasning av subventioner till icke förnybara
energislag,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige skall verka för att EU
upprättar en avvecklingsplan för alla svårnedbrytbara,
bioackumulerbara ämnen samt för in detta som ett mål vid
revideringen av EU:s femte miljöhandlingsprogram,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige i EU skall ta initiativ
till ett direktiv som förbjuder alla typer av klorkemikalier vid
pappersmassatillverkning,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige inom EU skall verka
för principen om att alla transportslag bär sina totala
kostnader,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om dels att Sverige skall verka för att
EU inom TEN-samarbetet prioriterar utbyggnad av
snabbtågsnätet, dels i övrigt främjar järnvägstrafiken,
23. att Sverige som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige i EU skall verka för
att en fond för fartygstrafiken upprättas dit fartyg utan
katalysatorteknik betalar och där stöd utgår till fartyg som
investerar i denna teknik,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige skall samverka med
övriga EU-länder när det gäller forskning, utveckling och
etablering av effektiva kollektivtrafiksystem,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige som EU-medlem
aktivt skall driva på arbetet med ett direktiv med kraftigt
skärpta krav vad gäller energiförbrukning,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige i EU skall verka för
en gemensam strategi för introducering av motoralkoholer,
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige av EU skall begära ett
förbud mot generell användning av antibiotika i djurfoder
från det år Sveriges undantag på detta område upphör,
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige i EU skall arbeta för
att ekologiskt jordbruk expanderar,
29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige i EU skall verka för
miljöskatt på bekämpningsmedel, handelsgödsel och
kadmium samt verka för ett kraftigt sänkt gränsvärde för
kadmiuminnehåll i handelsgödsel,
30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige i EU skall verka för
en ny vision och strategi för jordbruket i ett framtida
kretsloppssamhälle där stad och landsbygd gemensamt
bidrar till energiförsörjning, alternativ produktion och
biologisk mångfald,
31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige i EU skall verka för
ett slopande av det generella kravet på att frösorter skall vara
upptagna på EU:s officiella sortlista vad gäller
portionsförpackat frö avsett för husbehovsodlare,
32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige i EU skall ta initiativ
till en naturvårdskonferens om nationalparker,
33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en grundlig översyn av svensk
lagstiftning i förhållande till EU:s habitat- och
fågelskyddsdirektiv,
34. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skärpt arbete för att leva upp till
åtagandena enligt CITES-konventionen.
Stockholm den 6 april 1995
Mats Odell (kds)
Dan Ericsson (kds)
Ulf Björklund (kds)
Ulla-Britt Hagström (kds)
Göran Hägglund (kds)
Michael Stjernström (kds)