Sverige som rättssamhälle kännetecknas av rättvisa
regelsystem för alla medborgare.
På jordbruksområdet har regleringsivern varit stor och den
enskilde jordbrukaren blir ibland ett offer för regelsystemet.
Politisk bakgrund
Det jordbrukspolitiska beslutet som riksdagen tog i juni
1990 syftade till att efter en femårig övergångsperiod -- med
vissa statliga åtaganden -- avreglera och marknadsanpassa
svenskt jordbruk. För att minska den ca 30-procentiga
överproduktionen av spannmål erbjöds lantbrukare att mot
ersättning ta åkerareal ur spannmålsproduktion under en
femårsperiod.
Ersättningen -- som i praktiken kom att omfatta sex
skördar eftersom den började 1/7-91 och upphör 30/6-96 --
uppgick för genomsnittsbördig areal till 9.000 kr/ha och
utbetalades vid ingången av den s.k. omställningsperioden.
Med tillägg för ränta kan man beräkna ersättningen till 1.800
kr/ha och år. För att avskräcka från fusk bestämdes att den
som avbryter omställningen eller i övrigt inte följer
bestämmelserna är skyldig att återbetala hela beloppet med
ränta.
Tanken var att omställningsarealen skulle kunna användas
för annat än livsmedelsproduktion, i första hand
energiproduktion som det fanns förhoppningar om skulle
vara lönsam när perioden var till ända, men några garantier
härom gavs inte från statens sida. Om andra lönsamma
produktionsinriktningar inte fanns när omställningsperioden
var över var odlaren oförhindrad att åter producera spannmål
men då på normala marknadsmässiga villkor eftersom den
statliga prisgarantin skulle vara borttagen.
För staten -- som sedan 1930-talet genom
prisregleringslagen garanterat pris och avsättning för
spannmål -- var uppgörelsen en bra affär. Staten har under
senare decennier varje år fått exportera stora volymer
överskottsspannmål till dumpade världsmarknadspriser.
Med en normalavkastning av 5.000 kg/ha och en statlig
exportkostnad på genomsnittligt 75 öre/kg uppgår kostnaden
per ha till 3.750 kr. Till detta kommer den s.k. arealersättning
som staten betalt till spannmålsodlarna. Detta skall jämföras
med den ovan beräknade ersättningen för omställning om
l.800 kr.
Ändrade förutsättningar
Nu kunde 1990 års jordbrukspolitiska beslut inte fullföljas.
Redan året efter ansökte Sverige om medlemskap i EU och
därmed var det inte längre aktuellt att med bibehållet
gränsskydd företa en inhemsk marknadsanpassning av
jordbruket. Vi skulle förmodligen komma att omfattas av
EUs jordbrukspolitik. Efter rekommendation från den
tillsatta s.k. Omställningskommissionen höjdes
arealersättningen till spannmålsodlarna och förlängdes
systemet med garanterade inlösningspriser.
Först när EU-medlemskapet nu är ett faktum har regler
lagts fast när det gäller omställningsarealen. En brukare kan
1995 ta arealen ur omställning, han får då EU:s
arealersättning men samtidigt får han betala tillbaka 40 %
av den omställningsersättning som uppburits. Om han
väntar med övergången till 1996 får han betala tillbaka 20 %.
Detta
är en praktisk anpassning av
omställningsbestämmelserna med anledning av EU-
medlemskapet.
Orimligt resultat
Det borde dock företas ytterligare en anpassning för en
mindre grupp lantbrukare, uppskattningsvis en 10--20 st,
som råkat illa ut.
Efter ansökan om EU-medlemskap har av naturliga skäl
intresset för mark i omställning minskat betydligt. De
åsyftade lantbrukarna har av olika anledningar varit
nödsakade att upphöra med jordbruksdrift och har inte
lyckats träffa uppgörelse med efterträdare om att överta
omställningen. Staten har då återkrävt hela
omställningsbeloppet, trots att odling under visst antal år inte
förekommit.
I december 1994 dömde tingsrätten i Jönköping i ett
rättsfall av stort intresse. Ett par makar var efter två år med
areal i omställning nödsakade att sälja sin gård men lyckades
inte få någon köpare som var villig att gå in och överta
omställningen. Till slut såldes gården ändå och makarna
betalade tillbaka den del av omställningsersättningen som
avsåg tiden efter övertagandet. I domen ålades makarna att
betala tillbaka omställningsersättningen för två år då arealen
bevisligen inte brukats. Tingsrättens dom har nu överklagats
till hovrätten.
Det är orimligt att de som försökt men inte lyckats överlåta
brukandet med förbehåll om omställningen får betala även
för den tid då någon spannmålsproduktion inte förekommit.
Det har ju som tidigare påvisats varit lönsamt för staten att
betala för att produktion ej skulle ske.
Nödvändig ändring
Innan rättsmaskineriet mal vidare och fallet eventuellt
kommer att dragas inför internationella rättsfora borde i
politisk ordning en anpassning av berört regelsystem ske för
det fåtal lantbrukare som sedan ansökan om EU-
medlemskap på beskrivet sätt fått bekymmer med att överlåta
omställd areal. Allt för att undvika en orimlig
återbetalningsskyldighet.
Staten kommer att tjäna på att inte återkräva ersättning för
tid då spannmålsproduktion ej skett. De belopp som staten
kan få åter kommer inte att täcka de kostnader som uppstår
i form av extraarbete inom jordbruksverket, domstolar,
exekutiva myndigheter och skattemyndigheter. I det senare
fallet rör det sig om upprivna taxeringar då
omställningsersättningen tagits upp till beskattning med 20 %
per år.
Eftersom kravet på återbetalning är stötande för det
allmänna rättsmedvetandet skulle Sveriges anseende som
rättsstat minska om tvisten drogs inför Europadomstolen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen framförts om korrigering av regelsystemet för
omställningsarealen.
Stockholm den 24 januari 1995
Bengt Harding Olson (fp)
Eva Eriksson (fp)
Ingvar Eriksson (m)