Övergödningen i vårt odlingslandskap är idag ett av våra
största miljöproblem. Läckaget till våra åar och vattendrag
är högt av både fosfor och kväve. Den främsta orsaken till
detta är att vi har ett odlingssätt där kvantitet är en av de mest
prioriterade parametrarna. När det gäller belastningen på åar
och vattendrag kommer 52 procent av fosforläckaget och
hela 87 procent av kväveläckaget från åkermark.
Studier som gjorts i hur balansen är vad gäller hur mycket
gödningsmedel man lagt ut och hur mycket uttag som finns
i skörden visar att där finns en stor differens. Denna differens
är störst när det gäller kväve.
I slutet av 1940-talet var detta nästan i balans för att sedan
öka stadigt fram till 1980-talet då ökningen har minskat. Här
syns också sambandet mellan att öka självförsörjningen av
livsmedel med god kvalitet och förädling med kraven att få
en högre avkastning.
Vi vet också att näringstillsatser behövs för att vi ska få
den kvalitet på livsmedlet som vi konsumenter vill ha.
Samtidigt vet vi också att detta med näringstillsättning
skapar problem.
Det måste vara möjligt att finna balans mellan
näringstillförsel på brukad mark och totaluttaget i skörden.
Det måste bli en uppgift för växtförädlingen att snarast
påbörja program för att finna odlingssätt där balans uppnås
mellan fosfor- och kvävegivan och totaluttaget i skörden. Ska
vi komma tillrätta med problemet med övergödning måste vi
ge oss på den verkliga källan.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av fosfor- och kvävebalans i
växtodling.
Stockholm den 24 januari 1995
Christin Nilsson (s)