Motion till riksdagen
1994/95:Jo251
av Maggi Mikaelsson m.fl. (v)

Ekologiskt lantbruk


Sammanfattning
En enig riksdag ställde sig våren 1994 bakom målet att
fram till år 2000 expandera den ekologiska produktionen
från dagens knappt 2 % till 10 % av de svenska lantbruket.
Regeringen fick i uppdrag att utarbeta ett program för att
möjliggöra denna snabba expansion.
Regeringen har dock ännu inte lämnat något förslag till
sådant program. Med tanke på det högt ställda målet och den
korta tid som återstår, menar Vänsterpartiet att det är
nödvändigt att detta stimulansprogram kan inledas redan
under odlingssäsongen 1995.
I denna motion föreslår vi ett antal konkreta åtgärder som
vi menar måste ingå som centrala delar i ett sådant program.
Det gäller:riktad arealersättning till hela den ekologiskt
odlade arealenhögre ersättning för vall, potatis och
grönsaker, dvs. grödor som ej berättigar till EU:s generella
arealstödinvesteringsstöd till grönsaksproduktion och
djurhållningsärskilda medel till rådgivningundantag från
produktionsbegränsningarekologisk inriktning på
forskning och försöksärskilda medel till marknadsföring,
kontrollverksamhet och informationsverksamhet.
Totalt anslås 285 miljoner kronor, varav 230 miljoner avser
delprogrammet, 40 miljoner avser rådgivning och utbildning
samt 15 miljoner marknadsföring, kontroll- och
informationsverksamhet.
Bakgrund
Huvudmålet för det ekologiska lantbruket är att utforma
resurseffektiva, kretsloppsbaserade produktionssystem som
ger minimal miljöpåverkan och producerar livsmedel med
hög kvalitet i ordets vidaste bemärkelse. Andra viktiga mål
är att ge husdjuren livsbetingelser som tillgodoser deras
naturliga behov, samt att bevara och utveckla ett
kulturlandskap med artrikedom och genetisk mångfald.
Ekologiskt lantbruk eftersträvar därför en produktion som
bygger på lokala och förnyelsebara resurser, på ett optimalt
utnyttjande av solenergin och av jordens biologiska
produktionsförmåga samt på en hög recirkulationsgrad.
Växtnäringsförsörjning och växtskydd baseras på en
varierad växtföljd där vallen, med sin blandning av gräs och
kvävefixerande baljväxter, spelar den avgörande rollen.
Vallen bygger upp en god markstruktur som gynnar hög
biologisk aktivitet, levererar kväve till andra grödor och
minskar både ogräsförekomst och andra växtskyddsproblem.
Kemiska bekämpningsmedel och handelsgödsel används
inte alls i ekologiskt lantbruk.
Den ekologiska djurhållningen fungerar som en integrerad
del i produktionssystemet. Djurtätheten anpassas till gårdens
foderproduktionsförmåga. De stora djurkoncentrationerna
som är en huvudorsak till problemen med
växtnäringsläckage blir därför omöjliga vid ekologisk
produktion. Men även helt djurlös drift är relativt ovanlig
inom ekologiskt lantbruk, eftersom djurens kapacitet att
förädla vallgrödorna till avsaluprodukter och stallgödsel
möjliggör både en effektivare recirkulation och en bättre
totalekonomi.
Den ekologiska produktionen har därmed tagit flera
viktiga steg i riktning mot ett kretsloppsjordbruk och har en
mycket viktig roll att spela som modell och föregångare i den
kretsloppsanpassning av hela jordbruket som nu måste
inledas.
Eko-lantbrukets framväxt
Ekologiska produktionsformer har existerat vid sidan av
det alltmer industrialiserade jordbruket under hela 1990-
talet, men omfattningen var länge mycket liten. Ännu vid
mitten av 1980-talet odlades bara ca 3 000 ha i Sverige med
ekologiska metoder. Intresset från den etablerade
forskningen och lantbrukets organisationer var mycket svagt.
Såväl metodutveckling som distribution och marknadsföring
sköttes uteslutande av odlarna själva.
Sedan dess har det skett en imponerande tillväxt, och 1994
var den ekologiska arealen över 50 000 ha. Samtidigt har
attityden från lantbruksetablissemanget helt förändrats. Så
gott som samtliga större lantbrukskooperativa företag
marknadsför i dag ekologiska produkter, och ekologiska
metoder har blivit helt rumsrena i forskning och rådgivning.
En oberoende kontrollorganisation -- KRAV -- har
etablerats med brett stöd från såväl jordbrukets
organisationer som förädlare, grossister, detaljhandel och
ideella miljö- och djurskyddsorganisationer. Ett visst statligt
stöd har de senaste åren utgått till bland annat rådgivning,
marknadsföringsinsatser, kontroll- och
informationsverksamhet. Förutom det tidsbegränsade
omläggningsstöd till ekologisk spannmålsodling som
infördes 1989 har däremot inga medel betalats direkt till de
ekologiska lantbrukarna.
Utvecklingens drivkrafter har hittills framför allt varit en
kombination av ett stort personligt engagemang hos
jordbrukarna själva och ett stort intresse från konsumenterna,
som genomgående betalar merpriser för ekologiska
jordbruksprodukter. Till skillnad från jordbruket i övrigt har
den ekologiska produktionen utvecklats i nära samarbete
med sin marknad.
Bristsituation på marknaden
Efterfrågan på ekologiska produkter är i dag betydligt
större än tillgången. Varken spannmål, mjölk, kött eller
grönsaker finns i tillräckliga mängder för att försörja den
svenska marknaden. Särskilt på grönsakssidan sker en allt
större import. Förutsättningarna för en snabb expansion av
den ekologiska produktionen är alltså mycket goda. Det finns
både en stark efterfrågan och en relativt väl utvecklad
infrastruktur med forskning, rådgivning och ett inarbetat
kontrollmärke.
Den tveksamhet som fortfarande tycks stå i vägen för en
mycket bredare anslutning från lantbrukarna har framför allt
två orsaker.
Den ena är att lönsamheten i den ekologiska produktionen
ännu i allmänhet är sämre än för motsvarande konventionella
produktion. Av de merpriser som konsumenterna betalar går
största delen till att betala merkostnaden för särhanteringen
i handels- och distributionsleden. Även kontrollen och
märkningen skall betalas av merpriserna. Den andel som
slutligen blir kvar till lantbrukaren är sällan tillräcklig för att
kompensera merkostnaderna i själva produktionen. Förutom
risktagandet i att satsa på något nytt och oprövat krävs alltså
beredskap att acceptera lägre inkomster.
Den andra orsaken till lantbrukarnas tveksamhet är att de
jordbrukspolitiska signalerna hittills varit tvetydiga. Det har
visserligen talats alltmer om en miljövänligare inriktning av
jordbruket, men den dominerande tendensen i
jordbrukspolitiken har samtidigt varit avreglering med bland
annat kraftiga prissänkningar på produkterna och sänkta
avgifter på kemiska insatsmedel och importerat kraftfoder --
åtgärder som direkt motverkat en övergång till ekologisk
produktion.
Tydliga signaler
Om 10-procentsmålet skall kunna realiseras måste
orsakerna till denna tveksamhet undanröjas snarast. De
lantbrukare som är beredda att gå före på vägen mot ett
kretsloppsjordbruk måste garanteras en lönsamhet som är
bättre än vid konventionell drift. I dag är det i stället tvärt om.
Dessutom måste utvecklingen av det ekologiska lantbruket
stöttas med andra jordbrukspolitiska åtgärder för att tydligt
signalera att samhällets engagemang för den ekologiska
produktionen är seriös och långsiktig.
Förutsatt ett sådant engagemang bedömer vi det fullt
realistiskt att nå 10-procentsmålet till år 2000, även om detta
givetvis är ett mycket ambitiöst mål. Redan den nuvarande
andelen är hög internationellt sett. Men förutsättningarna för
en expansion är i dag mycket gynnsamma, och klara
politiska signaler kan nu snabbt öka anslutningen från
lantbrukarna.
Riksdagen beslutade i december 1994 att hela gården
måste ställa om för att brukaren skall få rätt till ekonomiskt
stöd. Vänsterpartiet ser det som självklart att målet för en
ekologisk omställning skall vara att hela gården ställs om.
Det kan inte vara förenligt med en långsiktig miljösyn att
man skall kunna driva en gård med två parallella system.
Detta får emellertid inte tolkas så att omställningar
förhindras. Det är angeläget att så många lantbrukare som
möjligt vågar börja odla ekologiskt, och det måste självfallet
finnas möjlighet till dispens, t.ex. för stora gårdar. Det
samma gäller inom utbildning och forskning om ekologiskt
jordbruk, där det är naturligt att det ekologiska jordbruket
endast utgör en del av verksamheten.
Rent allmänt är det viktigt att få med slättgårdarna,
eftersom de har goda förutsättningar för att odla ekologiskt
med hänsyn till goda jordar, gynnsamt klimat och närhet till
marknaden. Kravet på att hela gården måste ställas om inom
fem år kan innebära att vissa odlare avstår från att ställa om.
Större gårdar och gårdar med ''dåliga'' växtföljder
(kreaturslösa gårdar med höstspannmål, sockerbetor,
vårspannmål och höstoljeväxter) kommer att ha svårt att
ställa om gården på så kort tid. Jordar som odlats intensivt
med stor tillförsel av handelsgödsel och omfattande
användning av kemiska bekämpningsmedel måste bygga
upp den biologiska aktiviteten i marken. Detta kan ta
betydligt längre tid än fem år beroende på utgångsläget. Efter
en försöksperiod på ett par år kan det behövas en
kontrollstation där brukaren kan få möjlighet att utvärdera
verksamheten.
Riktad arealersättning
Den nödvändiga lönsamhetsförstärkningen måste med
dagens förutsättningar komma i form av en riktad
arealersättning till hela den ekologiskt odlade arealen i
enlighet med det beslut riksdagen redan tagit.
I princip är det önskvärt att ökade miljökrav på jordbruket
betalas direkt av konsumenterna via priset. Men i en situation
där jordbrukspolitiken är bunden av EU-regleringar med
administrativa priser är detta omöjligt att genomföra fullt ut.
Så länge det konventionella jordbrukets miljökostnader inte
kan läggas på produktpriserna blir det orimliga prisskillnader
om merkostnaden för ekologisk produktion helt och hållet
måste tas ut på marknaden.
Dagens merpriser ligger på en måttlig nivå, vilket i sin tur
betytt mycket för att göra produkterna tillgängliga för alla
konsumenter. Medan ekologisk mat i större delen av Europa
fortfarande är en exklusiv nischprodukt, som mestadels säljs
i specialbutiker, har den i Sverige nått ut på en bred front i
den vanliga livsmedelshandeln.
Så länge nuvarande jordbrukspolitiska förutsättningar
gäller menar vi därför att samhället bör gå in och kompensera
de ekologiska producenterna för den kvarstående
lönsamhetsskillnaden. Ersättningen bör avpassas så att det
totala ekonomiska utfallet blir bättre vid övergång till
ekologisk drift. Det nödvändiga tillskottet kan för de flesta
lantbruk uppskattas till mellan 1 000 och 2 500 kr/ha --
summor som väl ryms inom ramarna för EU:s miljöprogram.
Vi bedömer att den totalram som föreslås för ekologisk
odling bör höjas med ytterligare 30 miljoner kronor jämfört
med regeringens förslag. Vi föreslår vidare att ca 40 miljoner
kronor av stödet till rådgivning och utbildning som
Vänsterpartiet föreslår inom ramen för miljöprogrammet
används inom det ekologiska jordbruket.
Den föreslagna ramen på 230 miljoner kronor under de två
odlingssäsonger som budgeten omfattar bör vara tillräcklig
för att uppnå målet på 10 % fram till sekelskiftet. Skulle
ökningen bli snabbare måste det dock finnas beredskap för
att anslå ytterligare medel. Den fastställda ramen får heller
inte ses som ett tak för det årliga stödet. Efter 1996 torde det
krävas en ökning av de årliga anslagen. Ett ökat intresse för
svenskodlade ekologiska produkter är en viktig del av den
miljöinriktade framtid som Sverige skall satsa på. Det är ett
utmärkt sätt att skapa nya framtidsinriktade jobb med grön
profil.
Utformning av arealersättningen
Det är viktigt att ersättningsnivåerna tar hänsyn till de
ganska stora skillnader som finns i kostnadsnackdel mellan
olika driftsinriktningar -- framför allt skillnaden mellan de
gårdar som bara driver växtodlingen ekologiskt och de som
även har ekologisk djurhållning. Miljöprogramutredningen
(SOU 1994:82) har inte tillräckligt beaktat den skillnaden.
De regionala lönsamhetsskillnaderna har däremot
överdrivits i utredningens beräkningar, vilka uteslutande
baserats på ekonomin i växtodlingen. Den lägre
arealavkastningen vid ekologisk drift ger effekter också på
lönsamheten i djurhållningen. Om hänsyn tas till detta är de
regionala lönsamhetsskillnaderna relativt små. Vi anser
därför att den regionala differentieringen kan slopas.
Däremot är utredningens förslag om differentiering av
ersättningen efter djurtäthet i princip bra. Lika ersättning
oberoende av djurtäthet skulle missgynna de gårdar som
kommit närmare kretsloppsmålet och premiera dem som
bara nätt och jämnt håller sig inom gränsen för de ekologiska
reglerna. Både ersättningsnivåerna och spännvidden i
differentieringen behöver dock ökas i förhållande till
utredningsförslaget.
Miljöstödet skall prioritera ekologisk djurhållning.
Ekologisk djurhållning skall tilldelas dubbelt arealstöd.
Ersättningen bör också vara högre för sådana grödor som
inte kvalificerar för EU:s generella arealstöd, framför allt
vall, potatis och grönsaker. EU tillåter stödsummor upp till
250 ecu/ha för dessa grödor. Vi menar att den maximala
summan bör utnyttjas, i varje fall för potatis- och
grönsaksarealen där produktionsvärdet per hektar är mycket
större än för vanliga lantbruksgrödor.
Lönsamhetsskillnaderna är följaktligen också större.
Ersättningen bör heller inte knytas till KRAVs eller EUs
regelverk för ekologisk odling. Båda dessa är komplicerade
och består till stora delar av regler avsedda att garantera
produkten gentemot konsumenterna. Det skulle i praktiken
bli omöjligt att övervaka efterlevnaden på ett trovärdigt sätt
med den begränsade stickprovskontroll som kan komma i
fråga.
En statlig arealersättning är motiverad av miljövinsterna
med den ekologiska produktionen, och regelverket bör
därför begränsas till de faktorer som direkt har med
miljövinsterna att göra -- framför allt oberoendet av
handelsgödsel och kemiskt växtskydd.
Investeringsstöd till grönsaksproduktion och djurhållning
Grönsaksodlingens ekonomi skiljer sig radikalt från den
övriga jordbruksproduktionen, eftersom den är mycket
arbetsintensiv och omsätter stora summor per hektar.
Produktionsvärden på flera hundra tusen kronor per hektar
är fullt normala i grönsaksodlingen. Lönsamhetsskillnaden
vid övergång till ekologisk drift kan följaktligen röra sig om
åtskilliga tiotusentals kronor per hektar, även om skillnaden
är måttlig räknat i procent.
De arealersättningar som är aktuella inom
miljöprogrammet kan därför aldrig kompensera mer än en
bråkdel av lönsamhetsskillnaden i den ekologiska
grönsaksodlingen. För att uppnå motsvarande ekonomiska
stimulans till omläggning krävs också kompletterande
insatser av annat slag.
Vi föreslår därför att det öppnas en möjlighet för stöd till
investeringar i lagerbyggnader och maskiner inom den
ekologiska grönsaksproduktionen. Förutom att stimulera fler
grönsaksodlare till omläggning bör det också ha effekten att
existerande producenter ser nya möjligheter att utöka sin
produktion.
En annan grupp ekologiska producenter som har särskilt
stora kostnader är de som är engagerade i utvecklingen av
nya djurhållningssystem, särskilt inom svin- och
hönsproduktionen. Även dessa bör ha möjlighet att söka
investeringsbidrag, i första hand för byggnader.
Vänsterpartiet har i jordbruksmotionen föreslagit ett
investeringsstöd på 20 miljoner kronor till investeringar med
miljöprofil. Vid fördelningen bör investeringar i det
ekologiska jordbruket prioriteras.
Tillräckliga resurser för rådgivning
Om 10-procentsmålet skall uppnås måste ca 7 000
lantbrukare introduceras i det ekologiska lantbrukets
principer och metoder under en period på fem år. Det kräver
rådgivning och utbildning av betydligt större omfattning än
i dag.
Särskilt i början av omläggningen behövs en koncentrerad
insats med både utbildning och individuell rådgivning på
gården. Även under den fortsatta omläggningstiden finns
behov av regelbunden rådgivning. Också efter avslutad
omläggning behövs givetvis resurser för assistans med att
lösa särskilda problem i produktionen, liksom möjlighet till
fördjupning och utveckling. Man bör även komma ihåg att
en betydande del av metodutvecklingen i det ekologiska
lantbruket sker i samarbete mellan erfarna lantbrukare och
rådgivare/forskare.
EU:s miljöprogramförordning innehåller generösa ramar
för delfinansiering av utbildningskostnader -- ända upp till
2 500 ecu per ansluten lantbrukare och år. Samtliga statliga
rådgivningsresurser till ekologiskt lantbruk bör därför
kanaliseras via miljöprogrammet -- liksom samtliga medel
för rådgivning rörande landskapsvård och i möjligaste mån
även övrig miljörådgivning till jordbruket.
Som en del i vårt förslag till förstärkning av
miljöprogrammet ingår därför en särskild post för rådgivning
och utbildning, varav ca 40 miljoner kronor kan beräknas
åtgå för rådgivning och utbildning inom ekologiskt lantbruk.
Statens kostnadsökningar för denna förstärkning är måttliga
eftersom hälften av kostnaderna täcks av EU-bidrag.
Samtliga medel till rådgivning och utbildning under anslaget
B 4 kan sparas in, liksom minst hälften av medlen till
miljöförbättrande åtgärder under anslaget F 4. Detta föreslås
i vår riksdagsmotion om jordbruk.
Totalramen för ekologisk rådgivning bör direkt anpassas
efter antalet lantbrukare som ansluter sig till programmet.
Summan bör vara ca 15 000 kr per lantbrukare under det
första anslutningsåret och ca 7 000 kr per år under de
följande åren.
Den ekologiska rådgivningen är i dag delad på en rad olika
institutioner. Förutom Jordbruksverket och länsstyrelserna
har många hushållningssällskap ekologiska rådgivare. Även
odlarföreningar och några privata institut erbjuder
rådgivning.
Det är viktigt att de ökade resurserna görs tillgängliga för
alla dessa aktörer, och inte bara för de statliga institutionerna.
Tillgången på erfarna rådgivare kommer nämligen att vara en
besvärlig flaskhals om nyanslutningen av lantbrukare ökar
snabbt. Påbyggnadsutbildning av rådgivare blir en första
nödvändig åtgärd. Likaså bör det skapas bättre möjligheter
att mot ersättning utnyttja erfarna ekologiska lantbrukare i
rådgivningsfunktioner.
Undantag från produktionsbegränsningar
Med EU-medlemskapet införs flera nya
produktionsbegränsande åtgärder som alla har syftet att
minska överskottsproduktionen. På den ekologiska
marknaden finns dock inga överskott. Tvärtom råder kraftiga
underskott på praktiskt taget alla produkter. Dessutom har
ekologisk produktion redan betydligt lägre avkastning, lägre
spannmålsandel och lägre djurtäthet.
Såväl miljö-, marknads- som rättviseskäl motiverar därför
att ekologiska gårdar undantas från samtliga generella
produktionsbegränsningar (tvångsträda samt mjölk-, kött-
och sockerbetskvoter). När det gäller mjölk fattade riksdagen
ett positivt beslut i december 1994: ekologiska
mjölkproducenter skulle undantas från begränsningar när det
gäller tilldelning av mjölkkvoter. (Enligt uppgift har beslutet
inte beaktats lika positivt i praktiken, vilket i så fall lätt hade
kunnat undvikas om departementet och jordbruksverket
hade fört en dialog med representanter för den ekologiska
näringen.)
Finns inte möjlighet att skapa svenska särregler måste
regeringen i stället lägga fram förslag till ministerrådet --
som riksdagen redan begärt beträffande tvångsträdan.
Försvara KRAV-kontrollen
Den framgångsrika KRAV-kontrollen, som från en
blygsam början vid mitten av 1980-talet växt till ett av de
mest välkända miljömärkena, har spelat en avgörande roll
för det ekologiska lantbrukets expansion.
KRAV har en bred förankring och ett smidigt regelsystem
med kriterier som regelbundet skärps i takt med
metodutvecklingen. Till skillnad från EU:s ekologiska
regelverk, som har höga trösklar för nyrekrytering och till
stora delar bygger på en nischproduktionsfilosofi, har KRAV
en låg ingångströskel och en inriktning på bred anslutning.
En stelbent tillämpning av EU-reglerna skulle därför
allvarligt försvåra den vidare utvecklingen av det ekologiska
lantbruket. Om 10-procentsmålet skall nås måste svenska
jordbruksmyndigheter visa en positiv vilja att utnyttja det
utrymme för tolkning och tillämpning som bestämmelserna
ger. Likaså är det viktigt att regeringen har ett nära samarbete
med det ekologiska lantbruket när det gäller pågående och
framtida förändringar.
Regeringen bör verka för att den rigida detaljstyrning som
präglar EU-reglerna på sikt upphör. En huvudprincip i
ekologisk produktion är lokal anpassning, och det är
omöjligt att skapa gemensamma detaljreler som kan fungera
i länder med vitt skilda klimat och biologiska förutsättningar.
Ekologisk inriktning på forskning och försök
Efter flera decenniers försummelser inriktas i dag alltmer
av jordbruksforskningen mot resurshållande
produktionsformer. Det är en glädjande utveckling.
Fortfarande är dock de specifika satsningarna på forskning
om ekologiskt lantbruk mycket blygsamma. Särskilt viktig i
detta skede är den tillämpade forskningen som kan ge snabb
praktisk stimulans i utvecklingen. Den behöver genast
ordentligt förstärkta resurser.
Riksdagen bör därför i sin anslagsgivning till Sveriges
lantbruksuniversitet, Skogs- och jordbrukets forskningsråd
samt Skogs- och lantbruksakademien särskilt markera att 10-
procentsmålet givetvis är relevant även för
forskningsområdet. Med hänsyn till forskningens syfte -- att
ligga steget före och vägleda och stödja praktiken -- bör
takten dessutom vara högre inom forskningen.
Det är också viktigt att det ekologiska lantbrukets
företrädare får ett mer direkt inflytande på hur medel till
detta område fördelas. Vi föreslår därför att hanteringen av
forskningsmedel riktade specifikt till ekologisk
lantbruksforskning formaliseras i en rådgivande nämnd med
representanter från det ekologiska lantbrukets
organisationer, övriga lantbruksorganisationer, miljö- och
djurskyddsorganisationer samt relevanta myndigheter och
utbildningsanordnare.
Stöd till ekologiska lantbrukets organisationer
De senaste fyra åren har ett visst statligt stöd utgått till det
ekologiska lantbrukets organisationer för marknadsföring
och för kontrollverksamhet. Under 1994 tillkom ett stöd för
informationsverksamhet.
Dessa bidrag har varit till stor hjälp i uppbyggnaden av den
stabila marknad för ekologiska produkter som finns i dag och
för att sprida grundläggande information både inom
lantbruket och till allmänheten.
En snabbare expansion kommer att öka kraven både på
marknadssidan och i synnerhet på informationssidan.
Kontrollverksamheten utsätts också för stora påfrestningar,
eftersom arbetsinsatsen, och därmed kostnaden, för att
kontrollera nyanslutna producenter är betydligt större än för
de etablerade.
10-procentsmålet förutsätter därför ett fortsatt stöd till
marknadsföring, kontroll- och informationsverksamhet.
Regeringen anser att dessa satsningar kan ersättas av
miljöprogrammet. Vänsterpartiet håller inte med om detta.
Miljöprogrammet kan endast användas för direktstöd till
lantbrukare, samt för utbildning och rådgivning i anslutning
till detta.
Vänsterpartiet föreslår att det för 1995/96 anslås 15
miljoner kronor för dessa ändamål, varav 7 miljoner till
marknadsföring, 3 miljoner till kontrollverksamheten samt 5
miljoner till de ekologiska organisationernas
informationsverksamhet. Detta innebär en mindre ökning av
informationsanslaget jämfört med 1994/95, men i övrigt
oförändrade anslag. Dessa ökade resurser ryms inom de
anslag som Vänsterpartiet föreslår i riksdagsmotionen om
jordbruk.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av tydliga signaler för att
främja ekologisk produktion,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om storlek och utformning av riktad
arealersättning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om investeringsstöd till
grönsaksproduktion och djurhållning,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ekologisk rådgivning inom
förstärkt anslag till miljöprogrammet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om produktionsbegränsningar,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om KRAV-kontrollen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ekologisk inriktning på forskning
och försök.

Stockholm den 24 januari 1995

Maggi Mikaelsson (v)

Lennart Beijer (v)

Owe Hellberg (v)

Karl-Erik Persson (v)

Hanna Zetterberg (v)