Jordbrukspolitiken 1990
fattade Sveriges riksdag beslut om avreglering av det
svenska jordbruket. Inom ramen för ett bevarat gränsskydd
gentemot omvärlden skulle det inhemska regleringssystemet
avvecklas och den kostsamma överproduktionen av vissa
jordbruksprodukter -- särskilt spannmål -- upphöra.
Innan reformen fullt ut fått genomslag ansökte emellertid
Sverige om medlemskap i den europeiska unionen. Detta
skapade, mot bakgrund av den hårda regleringen av
jordbruket inom EU, en osäkerhet om den inledda
avregleringen och den framtida jordbrukspolitiken över
huvud taget. Även regeringsskiftet 1991 påverkade
utvecklingen inom detta område.
Den påbörjade avregleringen i Sverige innebar flera
positiva förändringar. Hela livsmedelsbranschen, från
primärproduktion till industri, blev mera följsam i
förhållande till konsumenternas krav. Nytänkande och
kreativitet stimulerades och mångfalden ökade.
Medlemskapet i EU har åter förändrat jorbrukets och
livsmedelsindustrins förutsättningar. Det innebär i och för
sig att branschen, som nu måste agera på en gemensam EU-
marknad för livsmedel, i fortsättningen utsätts för ett hårt och
växande konkurrenstryck som tvingar fram fortsatt produkt-
och produktionsförnyelse. Det är i grunden positivt men
innebär förstås också legitima krav på att jordbruket och
livsmedelsindustrin skall ges likvärdiga förutsättningar i
förhållande till konkurrenterna i andra EU-länder.
Medlemskapet i EU innebär emellertid också och inte
minst en återreglering av jordbruket, och den utvecklingen
är inte önskvärd. EU:s jordbrukspolitik CAP (common
agriculture policy) är kostsam och krånglig. Tidigare har den
slukat två tredjedelar av den gemensamma budgeten för EU-
länderna. Nu går halva budgeten till jordbrukspolitiken och
framför allt till regleringssystemen, som liksom det tidigare
svenska systemet bygger på att allt som produceras köps upp
till bestämda priser oavsett om det finns en efterfrågan eller
inte. Överskottet dumpas på världsmarknaden till priser långt
under produktionskostnaden.
Denna snedvridna ordning har hämmat utvecklingen av
livsmedelsproduktion i u-länderna. Många av dem har i
stället blivit beroende av billig import från i-länderna. Deras
eget jordbruk har slagits ut.
CAP har nyligen reformerats, vilket lett till en minskning
av interventionspriserna och en ökad satsning på miljöstöd.
Reformen väntas även leda till sänkta kostnader, vilket dock
ännu inte kan verifieras, och reformen är hur som helst
otillräcklig.
Genom GATT-förhandlingarna som pågått sedan 1986 och
som slutfördes 1994 kommer ökade krav på internationell
avreglering. Utvecklingen går emellertid sakta och många
stödformer har undantagits.
Det är mycket angeläget att Sverige, med sina erfarenheter
av en genomförd avreglering, i EU-samarbetet tar på sig ett
särskilt ansvar för att driva frågorna om en avreglering av
jordbruket inom EU. Det fanns i Sverige en bred politisk
enighet i riksdagen om avregleringen, och frågan bör därför
kunna få brett stöd i riksdagen och kunna förankras i hela
den svenska EU-parlamentsgruppen över partigränserna.
Även företrädare för de svenska myndigheter som ansvarar
för internationellt samarbete på livsmedelsområdet bör ges
underlag för att sprida de svenska erfarenheterna.
Konsument-, miljö- och andra ideella organisationer bör ges
tillfälle att i internationella sammanhang delta i det viktiga
förändringsarbetet.
I Sverige bör den nuvarande återregleringen -- i väntan på
att en ny avreglering kan komma till stånd -- utvärderas och
följas upp med avseende på vilka konsekvenser den får för
det svenska jordbruket. Det är i det sammanhanget viktigt att
sträva efter att de interna, nationella reglerna utformas så att
olika typer av lantbruk bedrivs där de naturliga
förutsättningarna för produktion är bäst. Ambitionen måste
vara att regionalpolitiskt stöd eller stöd till olika
miljöinsatser så långt möjligt separeras från direkt
produktionsstöd, exempelvis till spannmålsproduktion.
Mjölk- och köttproduktion lämpar sig väl för skogs- och
mellanbygder medan spannmålsproduktion lämpar sig bäst
för slättbygderna i Skåne, Uppland och på Skaraslätten. Det
finns en uppenbar risk att regleringssystemen geografiskt
snedvrider olika delar av produktionen så att den lokaliseras
till mindre lämpade områden. Detta med negativa effekter på
produktiviteten och kostnaden för
konsumenterna/skattebetalarna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ett aktivt svenskt
agerande för en reformering av EU:s jordbrukspolitik,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nödvändigheten av en utvärdering
och uppföljning av återregleringens konsekvenser för det
svenska jordbruket.
Stockholm den 24 januari 1995
Bo Bernhardsson (s)
Marie Granlund (s)
Bengt Kronblad (s)
Ronny Olander (s)