Jordbrukspolitiken 1990 fattade Sveriges riksdag beslut om avreglering av det svenska jordbruket. Inom ramen för ett bevarat gränsskydd gentemot omvärlden skulle det inhemska regleringssystemet avvecklas och den kostsamma överproduktionen av vissa jordbruksprodukter -- särskilt spannmål -- upphöra.
Innan reformen fullt ut fått genomslag ansökte emellertid Sverige om medlemskap i den europeiska unionen. Detta skapade, mot bakgrund av den hårda regleringen av jordbruket inom EU, en osäkerhet om den inledda avregleringen och den framtida jordbrukspolitiken över huvud taget. Även regeringsskiftet 1991 påverkade utvecklingen inom detta område.
Den påbörjade avregleringen i Sverige innebar flera positiva förändringar. Hela livsmedelsbranschen, från primärproduktion till industri, blev mera följsam i förhållande till konsumenternas krav. Nytänkande och kreativitet stimulerades och mångfalden ökade.
Medlemskapet i EU har åter förändrat jorbrukets och livsmedelsindustrins förutsättningar. Det innebär i och för sig att branschen, som nu måste agera på en gemensam EU- marknad för livsmedel, i fortsättningen utsätts för ett hårt och växande konkurrenstryck som tvingar fram fortsatt produkt- och produktionsförnyelse. Det är i grunden positivt men innebär förstås också legitima krav på att jordbruket och livsmedelsindustrin skall ges likvärdiga förutsättningar i förhållande till konkurrenterna i andra EU-länder.
Medlemskapet i EU innebär emellertid också och inte minst en återreglering av jordbruket, och den utvecklingen är inte önskvärd. EU:s jordbrukspolitik CAP (common agriculture policy) är kostsam och krånglig. Tidigare har den slukat två tredjedelar av den gemensamma budgeten för EU- länderna. Nu går halva budgeten till jordbrukspolitiken och framför allt till regleringssystemen, som liksom det tidigare svenska systemet bygger på att allt som produceras köps upp till bestämda priser oavsett om det finns en efterfrågan eller inte. Överskottet dumpas på världsmarknaden till priser långt under produktionskostnaden.
Denna snedvridna ordning har hämmat utvecklingen av livsmedelsproduktion i u-länderna. Många av dem har i stället blivit beroende av billig import från i-länderna. Deras eget jordbruk har slagits ut.
CAP har nyligen reformerats, vilket lett till en minskning av interventionspriserna och en ökad satsning på miljöstöd. Reformen väntas även leda till sänkta kostnader, vilket dock ännu inte kan verifieras, och reformen är hur som helst otillräcklig.
Genom GATT-förhandlingarna som pågått sedan 1986 och som slutfördes 1994 kommer ökade krav på internationell avreglering. Utvecklingen går emellertid sakta och många stödformer har undantagits.
Det är mycket angeläget att Sverige, med sina erfarenheter av en genomförd avreglering, i EU-samarbetet tar på sig ett särskilt ansvar för att driva frågorna om en avreglering av jordbruket inom EU. Det fanns i Sverige en bred politisk enighet i riksdagen om avregleringen, och frågan bör därför kunna få brett stöd i riksdagen och kunna förankras i hela den svenska EU-parlamentsgruppen över partigränserna.
Även företrädare för de svenska myndigheter som ansvarar för internationellt samarbete på livsmedelsområdet bör ges underlag för att sprida de svenska erfarenheterna. Konsument-, miljö- och andra ideella organisationer bör ges tillfälle att i internationella sammanhang delta i det viktiga förändringsarbetet.
I Sverige bör den nuvarande återregleringen -- i väntan på att en ny avreglering kan komma till stånd -- utvärderas och följas upp med avseende på vilka konsekvenser den får för det svenska jordbruket. Det är i det sammanhanget viktigt att sträva efter att de interna, nationella reglerna utformas så att olika typer av lantbruk bedrivs där de naturliga förutsättningarna för produktion är bäst. Ambitionen måste vara att regionalpolitiskt stöd eller stöd till olika miljöinsatser så långt möjligt separeras från direkt produktionsstöd, exempelvis till spannmålsproduktion.
Mjölk- och köttproduktion lämpar sig väl för skogs- och mellanbygder medan spannmålsproduktion lämpar sig bäst för slättbygderna i Skåne, Uppland och på Skaraslätten. Det finns en uppenbar risk att regleringssystemen geografiskt snedvrider olika delar av produktionen så att den lokaliseras till mindre lämpade områden. Detta med negativa effekter på produktiviteten och kostnaden för konsumenterna/skattebetalarna.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ett aktivt svenskt agerande för en reformering av EU:s jordbrukspolitik,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nödvändigheten av en utvärdering och uppföljning av återregleringens konsekvenser för det svenska jordbruket.
Stockholm den 24 januari 1995 Bo Bernhardsson (s) Marie Granlund (s) Bengt Kronblad (s) Ronny Olander (s)