Det skånska näringslivet fungerar som en nödvändig motor
för den regionala utvecklingen, men näringslivets framgång
är i sin tur starkt beroende av andra övriga sektorer inom
regionen. På företagssidan är inslaget av jordbruk och
livsmedelsindustri stort, särskilt i Kristianstads län där dessa
näringar har en hög andel av den totala sysselsättningen.
Skåne har påbörjat en anpassning till framtidens
näringslivsstruktur som är mer uppbyggd på tjänste- och
serviceproduktion än varuproduktion. Men strukturen är
ojämn inom regionen med störst problem i den östra delen.
Dessutom är näringslivet otillfredsställande differentierat
med en otillräcklig andel av framtidsinriktad industri.
Regionens problem hänför sig till den hemmainriktade och
mindre kvalificerade löneintensiva industrin. Sammantaget
får nog Skåne -- inte minst med tanke på vårt jordbruk --
anses vara den del av Sverige som mest liknar EU.
Den svenska internationaliseringen gör visserligen landet
extremt utlandsberoende men ger också extra möjligheter för
vårt näringsliv. Denna internationalisering har givetvis
kraftigt ökat genom det svenska EU-medlemskapet.
Skånsk näringslivsmobilisering
Den pågående och allt starkare internationaliseringen kan
bli en möjlighet till en ny och positiv utveckling, där skånskt
näringsliv får en nyckelroll och blir ett centrum i en ny
geografisk Nordeuropabild.
Detta sker inte av sig självt. För att det ska bli en realitet,
krävs en stor målmedvetenhet, en gemensam idé och ett
samlat handlande från de regionala näringspolitiska
aktörerna. Skåne har starka argument som stöder lanskapets
placering i ett större regionalt sammanhang och kanske
framförallt inom Östersjöregionen. Starka argument finns
också i täthet och närhet till regionalt tillgängliga nätverk av
företag och kompetens. Skåne har traditionellt en svagare
koppling inte bara affärsmässigt utan också kulturellt till
resten av den egna nationen.
De näringspolitiska aktörerna i Skåne måste, för att uppnå
kraftsamling runt en gemensam idé, samlas runt
gemensamma värderingar. Förutsättningen för en
framgångsrik skånsk näringspolitik är att alla kan och vågar
spänna kraften till en vision om vart man vill nå. Kortfattat
uttryckt är visionen att Skåne ska vara Sveriges medelpunkt
i norra Europa år 2000.
För att nå denna vision krävs många olika insatser. Det
handlar framför allt om att företag och människor i Skåne
ska vinnas för saken. Det är först om dessa krafter sätts i
rörelse, som Skåne kan bygga den grund som gör
centrumtanken intressant och trovärdig för andra i regionen.
Strategins syfte är att attrahera människor och företag som
vill växa i en miljö som ger goda förutsättningar för detta.
En sådan strategi innebär främst att man behöver precisera
och tydliggöra Skånes profil som tillväxtregion.
Särskild jordbruksoffensiv
Utgångspunkten på den skånska jordbruks- och
livsmedelssidan är att ett lantbruk också är ett företag och att
vad ovan anförts om näringslivsmobilisering därför ska gälla
även här. Men naturligtvis finns vissa skillnader som nu ska
behandlas.
I Skåne finns särskilt goda -- till natur och klimat
hörande -- förutsättningar men dessutom kompetens och
konkurrenskraft med både kvalitet och pris. Målet måste vara
att vår jordbruksproduktion ska klara sin avsättning både på
den inhemska marknaden och på exportmarknaderna och
detta även i ett tufft EU-klimat. Detta förutsätter en stark
hemmabas och en uppgradering av konkurrenskraften bl.a.
genom att sänka produktionskostnaden på animaliesidan.
Det krävs därvid en rejäl och långsiktigt planerad
strukturrationalisering för att uppnå nödvändiga
storskalighetsfördelar, och detta måste vara möjligt inom
ramen för konkurrenslagstiftningen. Satsningar måste ske
för att påskynda den pågående teknikutvecklingen. Vidare är
det viktigt med samverkan inte bara inom Skåne utan även
över nationsgränsen och särskilt då med Danmark.
Information och rådgivning till jordbrukarna är ett viktigt led
för att nå målet.
Livsmedelskedjan startar i den primära
jordbruksproduktionen men fortsätter sedan i många led för
att till slut nå konsumenten. Här krävs produktutveckling och
rationaliseringar särskilt i förädlingsindustrin,
distributionshanteringen och dagligvaruhandeln samt
offensiva satsningar på marknadsföring.
Jordbrukets uppgift ska inte bara vara att producera
livsmedel utan arealen måste också kunna användas för
produktion av energi och industriella råvaror.
Även andra areella näringar än jordbruket har sina
problem. Därför bör även situation för trädgårdsnäringen
och fisket uppmärksammas.
För att undvika alla missförstånd bör tilläggas att denna
jordbruksoffensiv inte får ske på bekostnad av livsviktiga
dimensioner som öppna landskap och en god miljö.
Liberal utgångspunkt
I en liberal marknadsekonomi råder fri konkurrens utan
regleringar och subventioner. Den underförstådda
självklarheten är att det därvid ska föreligga lika
konkurrensförutsättningar.
På jordbruks- och livsmedelsområdet förekommer
ingående regleringar och omfattande subventioner över hela
världen inkl. inom EU. Arbete pågår inom både GATT/WTO
och EU för att avveckla regleringarna och subventionerna.
På vägen mot detta slutmål krävs det att i vart fall
medlemsländerna inom EU går i takt i avregleringsarbetet.
Mot denna bakgrund och för att konkurrensen inte ska
snedvridas måste Sverige ligga på EU-nivå och då varken
högre eller lägre. För att effektivt bevaka att den svenska
stödnivån ligger neutralt bör riksdagen med jämna
mellanrum genomföra särskilda konkurrenskontroller.
Sådana är ju av stort intresse för
konsumenterna/skattebetalarna.
Nödvändiga förutsättningar
En framgångsrik skånsk jordbruks- och livsmedelsoffensiv
bygger på fyra grundläggande förutsättningar.
1. Nationellt marknadsinriktat mål. -- Landet behöver ett
långsiktigt mål på jordbruksområdet. Sverige går nu in i EUs
jordbrukspolitik och vi gör detta med bl a den uttalade
förutsättningen att verka för en ändring av densamma. En
förändring blir också nödvändig därigenom att EU sakta men
säkert öppnar sig mot Östeuropa. Även samarbetet inom
GATT/WTO leder till förändring främst genom en sänkning
av regleringsgraden världen över. Med vilken hastighet dessa
processer kommer att drivas vet vi mycket lite om, men även
om vi förutsätter en långsam process, så är slutmålet ändå
känt. Sveriges, Europas, och världens jordbruk kommer att
få arbeta tillsammans på en i det närmaste avreglerad
internationell livsmedelsmarknad, där varje lands
livsmedelsproducenter utifrån sina kompetenser och
förutsättningar kommer att forma sin roll i en internationell
arbetsfördelning. Samtidigt måste varje del i den nationella
livsmedelskedjan bära sin del av kostnaden men också
åtnjuta rimlig del av vinsten.
Jordbruks- och livsmedelspolitikens mål bör vara att
smidigt och konsekvent anpassa det svenska jordbruket till
att leva upp till sin rättmätiga plats i denna arbetsfördelning.
Myndigheter och politiker är inte längre en motpart till
näringen vid återkommande prisförhandlingar. Regeringen
bör därför i samråd med konsument- respektive
producentsidan formulera en målsättning för en
marknadsinriktad jordbruks- och livsmedelspolitik.
2. Sänkning av regleringsgraden. -- Redan nu måste de
politiska ingreppen verka för en sänkning av
regleringsgraden inom jordbrukssektorn. Vi kan inte nu öka
avståndet till en marknadsmässig resursfördelning för att
sedan minska det om några år. En sådan instabilitet i det
politiska handlandet skadar näringen och landet.
Vissa genomförda och diskuterade åtgärder tycks vara av
den karaktären att de ökar regleringsgraden och bör därför
vara aktuella för omprövning. Här kan nämnas två exempel.
Subventioner i form av ej avkastningsrelaterade
arealersättningar leder huvudsakligen till att vi avlägsnar oss
från en marknadsmässig resursfördelning. Mark enbart
lämplig för vallodling kan komma att överföras till
spannmålsodling. Begränsningen av antalet
interventionsorter för spannmål har samma effekt. Om
Sverige skall ha 4 orter (medan Finland har 28) avlägsnar sig
den svenska prisbildningen från den marknadsmässigt
riktiga.
Regeringen måste inför alla förslag göra en analys av
förslagets konsekvenser som belyser den prisbildnings- och
resursfördelningseffekt förslaget har i förhållande till vad
som kan förväntas råda på en avreglerad marknad.
3. Likartade utvecklingsförutsättningar. -- Området runt
södra Östersjön har komparativa fördelar för produktion av
livsmedel. Området, som omfattar norra delarna av Tyskland
och Polen, Baltikum, östra Ryssland, Danmark och södra
Sverige har ca 75 miljoner innevånare.
Livsmedelsproduktionen inom området bör ges så goda och
likartade utvecklingsförutsättningar som möjligt. Detta för
att tillskapa långsiktigt uthållig konkurrenskraft. Hela
Östersjöregionens utveckling kommer att bli mycket
beroende av hur livsmedelsproduktionen utvecklas. Det
verkar i dagsläget vara så att Danmark är det starkaste och
mest utvecklingsintensiva livsmedelslandet i regionen.
Sydsvenskt lantbruk och livsmedelsindustri måste på alla
sätt ges möjligheter att hålla en med danskarna jämförbar
position. I Sydsverige finns idag ett antal utbildnings- och
forskningsinstitutioner inom livsmedelsområdet. Dessa
måste tillförsäkras resurser för ett intensifierat samarbete i
första hand med Danmark och för att underlätta näringslivets
egna utvecklingsansträngningar.
4. Likvärdig politisk kostnadsbelastning. -- Inte minst mot
bakgrund av vad som anförts ovan är det viktigt att
produktionen i Sydsverige inte drabbas av politiskt beslutade
kostnader som kraftigt avviker från dem som gäller inom
närområdet. Marknaden är nu öppnad och såväl danska som
tyska livsmedelsprodukter finns i våra butiker. Det finns
många kalkyljämförelser mellan Malmöhus län och Själland.
Analyserar man kalkylerna finner man att exempelvis att
Malmöbonden, om alla nu liggande förslag blir genomförda,
drabbas av politiskt beslutade kostnader på 18--20 öre per kg
spannmål medan hans danska kollega får betala ca 7 öre. En
sådan differens påverkar givetvis den sydsvenska
konkurrenskraften starkt negativt. Regeringen måste avstå
från sådana kostnadsbelastningar som kommer att
omöjliggöra för Sydsverige att tillvarata sina naturliga
förutsättningar för livsmedelsproduktion.
Viktiga satsningar
För att nå uppställda mål och utnyttja verksamma medel
måste man satsa på ett avancerat forsknings- och
utvecklingsarbete med praktisk inriktning. Även här är
Danmark ett föregångsland. Där har etablerats tre
forskningscentra med tillsammans 120 medarbetare inkl. 35
forskningsstuderande och med löpande kontakt med 120
företag. Dessutom har igångsatts ett ramprogram om 1
miljard kronor. Detta är nu till största delen intecknat genom
projekt betr. bl.a. bioteknologi, köttforskning och mjölk.
Vidare har man åtskilliga marknadsföringsprojekt och flera
industrinära utvecklingsprojekt. Detta visar att även Sverige
måste göra kraftiga infrastrukturella satsningar med
inriktning på jordbruks- och livsmedelssektorn, särskilt med
tanke på vårt agerande på Europamarknaden. Regeringen
uppmanas ta fram ett konkret program för hur
förutsättningarna för Sydsveriges livsmedelsproduktion bäst
skall tillvaratas. Så kan lämpligen ske genom ett svenskt
ramprogram på mycket hög ambitionsnivå kring ett skånskt
''nätverksuniversitet'' bestående av Lunds universitet med
dess ekonomiska högskola och tekniska högskola,
Lantbruksuniversitetet i Alnarp med dess anläggning på
Balsgård samt Högskolan i Kristianstad.
Det övergripande skånska jordbrukspolitiska målet ska
vara att först bli lika bra som Danmark och sedan bäst i
Europa; men den helt avgörande -- och typiskt
marknadsliberala -- förutsättningen är att vårt jordbruk får
konkurrera på lika villkor med övriga länder.
Skånsk diskriminering
I Skåne finns det en känsla av ''orättvis'' behandling i
förhållande till rikets övriga regioner. Realiteten i denna
bedömning kan bäst illustreras genom statsmakternas
fördelning av anslagen till regionala utvecklingsinsatser
mellan de olika länsstyrelserna i landet. Vid en rangordning
mellan de 25 länsstyrelserna placeras Malmöhus län och
Kristianstads län i tabellens absoluta bottenskikt. En sådan
bild talar för sig själv.
Även i regeringens lista med förslag till fördelning av
medel från EU:s strukturfonder till målområdena 2 och 5b
diskrimineras Skåne. Inte något stöd föreslås till något
skånskt område, trots att man därmed allvarligt förstör det
skånska lantbrukets möjligheter inför framtiden. Däremot
erhåller både närliggande och likvärdiga områden stöd.
Några särskilt upprörande exempel är att Olofström i
Blekinge med sin lönsamma bilfabrik får stöd men inte den
fattiga skånska grannkommunen Bromölla och likaså att rika
Karlshamn med expanderande näringsliv och hamn gynnas
med stöd men inte stangerande Simrishamn med sin hamn.
Om nu stöd ska utdelas så måste ett minimikrav vara att
det inte används helt godtyckligt och så att
konkurrensförutsättningarna kraftigt snedvrids. Men nu
verkar så likväl bli fallet och då måste i vart fall de största
orättvisorna åtgärdas på lämpligt sätt. Så kan ske genom
gynnsam behandling av Skåne vid medelstilldelning vad
gäller målområdena 3 och 4. Ytterst finns möjligheten att öka
den skånska tilldelningen av det nationella anslaget för
regionala utvecklingsinsatser.
I nuvarande allvarliga arbetslöshetssituation handlar det
även om arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Särskild
uppmärksamhet måste ägnas arbetslösheten i
storstadsområdena, för Skånes del i Malmö och Helsingborg.
De sociala effekterna av hög och långvarig arbetslöshet kan
på goda grunder antas vara större i storstaden än i andra delar
av landet. Dessutom kommer en sådan arbetslöshet att ge
allvarliga skador på hela samhällsekonomin. Samtidigt bör
också framhållas att tillväxtgenererande insatser i
storstadsområdena positivt kommer att påverka utvecklingen
i hela landet. Därför gäller det att satsa särskilt på bl.a.
tidigareläggning av infrastrukturella investeringar och
omfattande upprustningsprogram beträffande offentliga
byggnader och VA-system särskilt i de större skånska
städerna.
Skånska rådet
Ett lyckosamt resultat av en skånsk framtidssatsning
förutsätter en bred regional samverkan inom Skåne. Det
skånska parlamentet -- som behandlas i särskild motion --
har här en ansvarsfull nyckelroll. Till detta parlament bör
därför knytas ett regionalt utvecklingsorgan som stimulerar
till en fruktbar samverkan mellan parlamentariska organ,
myndigheter och näringsliv för offensivt arbete med
regionens frågor.
Denna näringspolitiska grupp -- här döpt till ''Skånska
rådet'' -- har till huvuduppgift att hålla grundsynen och
visionen levande under lång tid, att verka för samordning
mellan de olika näringspolitiska aktörerna och att driva vissa
frågor som kräver gemensam hantering.
Till detta organ bör knytas ett regionalt forskningsråd samt
erforderliga regionala utvecklingsgrupper. Dessa senare
grupper bör var och en behandla sitt intresseområde,
exempelvis skilda näringslivsbranscher, jordbruk,
utbildning, kultur, kollektivtrafik och turism. Gruppernas
sammansättning anpassas till det aktuella intesseområdet
men bör innehålla företrädare från både myndigheter och
privata näringslivet.
En särskilt angelägen uppgift blir att etablera nära danska
kontakter.
Parlamentariskt mål
Denna regionala mobilisering måste ske inte bara i
organiserade utan naturligtvis även i demokratiska former.
Här har det skånska parlamentet sin givna plats, vilket
närmare behandlas i en särskild motion.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en marknadsinriktad målsättning
för jordbruks- och livsmedelspolitiken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om konsekvensanalyser beträffande
marknadsmässig prisbildning och resursfördelning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om politiskt beslutad
kostnadsbelastning,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ramprogram på jordbruks- och
livsmedelssektorn för Sydsverige,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rättvis fördelning av EU:s
strukturfonder till målområdena 2 och 5b,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rättvis fördelning av EU:s
strukturfonder till målområdena 3 och 4,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rättvis fördelning av det regionala
utvecklingsanslaget,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om särskilda konkurrenskontroller på
jordbruks- och livsmedelsområdet.
Stockholm den 25 januari 1995
Bengt Harding Olson (fp)
Margitta Edgren (fp)
Siw Persson (fp)