Det skånska näringslivet fungerar som en nödvändig motor för den regionala utvecklingen, men näringslivets framgång är i sin tur starkt beroende av andra övriga sektorer inom regionen. På företagssidan är inslaget av jordbruk och livsmedelsindustri stort, särskilt i Kristianstads län där dessa näringar har en hög andel av den totala sysselsättningen.
Skåne har påbörjat en anpassning till framtidens näringslivsstruktur som är mer uppbyggd på tjänste- och serviceproduktion än varuproduktion. Men strukturen är ojämn inom regionen med störst problem i den östra delen. Dessutom är näringslivet otillfredsställande differentierat med en otillräcklig andel av framtidsinriktad industri. Regionens problem hänför sig till den hemmainriktade och mindre kvalificerade löneintensiva industrin. Sammantaget får nog Skåne -- inte minst med tanke på vårt jordbruk -- anses vara den del av Sverige som mest liknar EU.
Den svenska internationaliseringen gör visserligen landet extremt utlandsberoende men ger också extra möjligheter för vårt näringsliv. Denna internationalisering har givetvis kraftigt ökat genom det svenska EU-medlemskapet.
Skånsk näringslivsmobilisering
Den pågående och allt starkare internationaliseringen kan bli en möjlighet till en ny och positiv utveckling, där skånskt näringsliv får en nyckelroll och blir ett centrum i en ny geografisk Nordeuropabild.
Detta sker inte av sig självt. För att det ska bli en realitet, krävs en stor målmedvetenhet, en gemensam idé och ett samlat handlande från de regionala näringspolitiska aktörerna. Skåne har starka argument som stöder lanskapets placering i ett större regionalt sammanhang och kanske framförallt inom Östersjöregionen. Starka argument finns också i täthet och närhet till regionalt tillgängliga nätverk av företag och kompetens. Skåne har traditionellt en svagare koppling inte bara affärsmässigt utan också kulturellt till resten av den egna nationen.
De näringspolitiska aktörerna i Skåne måste, för att uppnå kraftsamling runt en gemensam idé, samlas runt gemensamma värderingar. Förutsättningen för en framgångsrik skånsk näringspolitik är att alla kan och vågar spänna kraften till en vision om vart man vill nå. Kortfattat uttryckt är visionen att Skåne ska vara Sveriges medelpunkt i norra Europa år 2000.
För att nå denna vision krävs många olika insatser. Det handlar framför allt om att företag och människor i Skåne ska vinnas för saken. Det är först om dessa krafter sätts i rörelse, som Skåne kan bygga den grund som gör centrumtanken intressant och trovärdig för andra i regionen.
Strategins syfte är att attrahera människor och företag som vill växa i en miljö som ger goda förutsättningar för detta. En sådan strategi innebär främst att man behöver precisera och tydliggöra Skånes profil som tillväxtregion.
Särskild jordbruksoffensiv
Utgångspunkten på den skånska jordbruks- och livsmedelssidan är att ett lantbruk också är ett företag och att vad ovan anförts om näringslivsmobilisering därför ska gälla även här. Men naturligtvis finns vissa skillnader som nu ska behandlas.
I Skåne finns särskilt goda -- till natur och klimat hörande -- förutsättningar men dessutom kompetens och konkurrenskraft med både kvalitet och pris. Målet måste vara att vår jordbruksproduktion ska klara sin avsättning både på den inhemska marknaden och på exportmarknaderna och detta även i ett tufft EU-klimat. Detta förutsätter en stark hemmabas och en uppgradering av konkurrenskraften bl.a. genom att sänka produktionskostnaden på animaliesidan. Det krävs därvid en rejäl och långsiktigt planerad strukturrationalisering för att uppnå nödvändiga storskalighetsfördelar, och detta måste vara möjligt inom ramen för konkurrenslagstiftningen. Satsningar måste ske för att påskynda den pågående teknikutvecklingen. Vidare är det viktigt med samverkan inte bara inom Skåne utan även över nationsgränsen och särskilt då med Danmark. Information och rådgivning till jordbrukarna är ett viktigt led för att nå målet.
Livsmedelskedjan startar i den primära jordbruksproduktionen men fortsätter sedan i många led för att till slut nå konsumenten. Här krävs produktutveckling och rationaliseringar särskilt i förädlingsindustrin, distributionshanteringen och dagligvaruhandeln samt offensiva satsningar på marknadsföring.
Jordbrukets uppgift ska inte bara vara att producera livsmedel utan arealen måste också kunna användas för produktion av energi och industriella råvaror.
Även andra areella näringar än jordbruket har sina problem. Därför bör även situation för trädgårdsnäringen och fisket uppmärksammas.
För att undvika alla missförstånd bör tilläggas att denna jordbruksoffensiv inte får ske på bekostnad av livsviktiga dimensioner som öppna landskap och en god miljö.
Liberal utgångspunkt
I en liberal marknadsekonomi råder fri konkurrens utan regleringar och subventioner. Den underförstådda självklarheten är att det därvid ska föreligga lika konkurrensförutsättningar.
På jordbruks- och livsmedelsområdet förekommer ingående regleringar och omfattande subventioner över hela världen inkl. inom EU. Arbete pågår inom både GATT/WTO och EU för att avveckla regleringarna och subventionerna. På vägen mot detta slutmål krävs det att i vart fall medlemsländerna inom EU går i takt i avregleringsarbetet.
Mot denna bakgrund och för att konkurrensen inte ska snedvridas måste Sverige ligga på EU-nivå och då varken högre eller lägre. För att effektivt bevaka att den svenska stödnivån ligger neutralt bör riksdagen med jämna mellanrum genomföra särskilda konkurrenskontroller. Sådana är ju av stort intresse för konsumenterna/skattebetalarna.
Nödvändiga förutsättningar
En framgångsrik skånsk jordbruks- och livsmedelsoffensiv bygger på fyra grundläggande förutsättningar.
1. Nationellt marknadsinriktat mål. -- Landet behöver ett långsiktigt mål på jordbruksområdet. Sverige går nu in i EUs jordbrukspolitik och vi gör detta med bl a den uttalade förutsättningen att verka för en ändring av densamma. En förändring blir också nödvändig därigenom att EU sakta men säkert öppnar sig mot Östeuropa. Även samarbetet inom GATT/WTO leder till förändring främst genom en sänkning av regleringsgraden världen över. Med vilken hastighet dessa processer kommer att drivas vet vi mycket lite om, men även om vi förutsätter en långsam process, så är slutmålet ändå känt. Sveriges, Europas, och världens jordbruk kommer att få arbeta tillsammans på en i det närmaste avreglerad internationell livsmedelsmarknad, där varje lands livsmedelsproducenter utifrån sina kompetenser och förutsättningar kommer att forma sin roll i en internationell arbetsfördelning. Samtidigt måste varje del i den nationella livsmedelskedjan bära sin del av kostnaden men också åtnjuta rimlig del av vinsten.
Jordbruks- och livsmedelspolitikens mål bör vara att smidigt och konsekvent anpassa det svenska jordbruket till att leva upp till sin rättmätiga plats i denna arbetsfördelning.
Myndigheter och politiker är inte längre en motpart till näringen vid återkommande prisförhandlingar. Regeringen bör därför i samråd med konsument- respektive producentsidan formulera en målsättning för en marknadsinriktad jordbruks- och livsmedelspolitik.
2. Sänkning av regleringsgraden. -- Redan nu måste de politiska ingreppen verka för en sänkning av regleringsgraden inom jordbrukssektorn. Vi kan inte nu öka avståndet till en marknadsmässig resursfördelning för att sedan minska det om några år. En sådan instabilitet i det politiska handlandet skadar näringen och landet.
Vissa genomförda och diskuterade åtgärder tycks vara av den karaktären att de ökar regleringsgraden och bör därför vara aktuella för omprövning. Här kan nämnas två exempel. Subventioner i form av ej avkastningsrelaterade arealersättningar leder huvudsakligen till att vi avlägsnar oss från en marknadsmässig resursfördelning. Mark enbart lämplig för vallodling kan komma att överföras till spannmålsodling. Begränsningen av antalet interventionsorter för spannmål har samma effekt. Om Sverige skall ha 4 orter (medan Finland har 28) avlägsnar sig den svenska prisbildningen från den marknadsmässigt riktiga.
Regeringen måste inför alla förslag göra en analys av förslagets konsekvenser som belyser den prisbildnings- och resursfördelningseffekt förslaget har i förhållande till vad som kan förväntas råda på en avreglerad marknad.
3. Likartade utvecklingsförutsättningar. -- Området runt södra Östersjön har komparativa fördelar för produktion av livsmedel. Området, som omfattar norra delarna av Tyskland och Polen, Baltikum, östra Ryssland, Danmark och södra Sverige har ca 75 miljoner innevånare. Livsmedelsproduktionen inom området bör ges så goda och likartade utvecklingsförutsättningar som möjligt. Detta för att tillskapa långsiktigt uthållig konkurrenskraft. Hela Östersjöregionens utveckling kommer att bli mycket beroende av hur livsmedelsproduktionen utvecklas. Det verkar i dagsläget vara så att Danmark är det starkaste och mest utvecklingsintensiva livsmedelslandet i regionen. Sydsvenskt lantbruk och livsmedelsindustri måste på alla sätt ges möjligheter att hålla en med danskarna jämförbar position. I Sydsverige finns idag ett antal utbildnings- och forskningsinstitutioner inom livsmedelsområdet. Dessa måste tillförsäkras resurser för ett intensifierat samarbete i första hand med Danmark och för att underlätta näringslivets egna utvecklingsansträngningar.
4. Likvärdig politisk kostnadsbelastning. -- Inte minst mot bakgrund av vad som anförts ovan är det viktigt att produktionen i Sydsverige inte drabbas av politiskt beslutade kostnader som kraftigt avviker från dem som gäller inom närområdet. Marknaden är nu öppnad och såväl danska som tyska livsmedelsprodukter finns i våra butiker. Det finns många kalkyljämförelser mellan Malmöhus län och Själland. Analyserar man kalkylerna finner man att exempelvis att Malmöbonden, om alla nu liggande förslag blir genomförda, drabbas av politiskt beslutade kostnader på 18--20 öre per kg spannmål medan hans danska kollega får betala ca 7 öre. En sådan differens påverkar givetvis den sydsvenska konkurrenskraften starkt negativt. Regeringen måste avstå från sådana kostnadsbelastningar som kommer att omöjliggöra för Sydsverige att tillvarata sina naturliga förutsättningar för livsmedelsproduktion.
Viktiga satsningar
För att nå uppställda mål och utnyttja verksamma medel måste man satsa på ett avancerat forsknings- och utvecklingsarbete med praktisk inriktning. Även här är Danmark ett föregångsland. Där har etablerats tre forskningscentra med tillsammans 120 medarbetare inkl. 35 forskningsstuderande och med löpande kontakt med 120 företag. Dessutom har igångsatts ett ramprogram om 1 miljard kronor. Detta är nu till största delen intecknat genom projekt betr. bl.a. bioteknologi, köttforskning och mjölk. Vidare har man åtskilliga marknadsföringsprojekt och flera industrinära utvecklingsprojekt. Detta visar att även Sverige måste göra kraftiga infrastrukturella satsningar med inriktning på jordbruks- och livsmedelssektorn, särskilt med tanke på vårt agerande på Europamarknaden. Regeringen uppmanas ta fram ett konkret program för hur förutsättningarna för Sydsveriges livsmedelsproduktion bäst skall tillvaratas. Så kan lämpligen ske genom ett svenskt ramprogram på mycket hög ambitionsnivå kring ett skånskt ''nätverksuniversitet'' bestående av Lunds universitet med dess ekonomiska högskola och tekniska högskola, Lantbruksuniversitetet i Alnarp med dess anläggning på Balsgård samt Högskolan i Kristianstad.
Det övergripande skånska jordbrukspolitiska målet ska vara att först bli lika bra som Danmark och sedan bäst i Europa; men den helt avgörande -- och typiskt marknadsliberala -- förutsättningen är att vårt jordbruk får konkurrera på lika villkor med övriga länder.
Skånsk diskriminering
I Skåne finns det en känsla av ''orättvis'' behandling i förhållande till rikets övriga regioner. Realiteten i denna bedömning kan bäst illustreras genom statsmakternas fördelning av anslagen till regionala utvecklingsinsatser mellan de olika länsstyrelserna i landet. Vid en rangordning mellan de 25 länsstyrelserna placeras Malmöhus län och Kristianstads län i tabellens absoluta bottenskikt. En sådan bild talar för sig själv.
Även i regeringens lista med förslag till fördelning av medel från EU:s strukturfonder till målområdena 2 och 5b diskrimineras Skåne. Inte något stöd föreslås till något skånskt område, trots att man därmed allvarligt förstör det skånska lantbrukets möjligheter inför framtiden. Däremot erhåller både närliggande och likvärdiga områden stöd. Några särskilt upprörande exempel är att Olofström i Blekinge med sin lönsamma bilfabrik får stöd men inte den fattiga skånska grannkommunen Bromölla och likaså att rika Karlshamn med expanderande näringsliv och hamn gynnas med stöd men inte stangerande Simrishamn med sin hamn.
Om nu stöd ska utdelas så måste ett minimikrav vara att det inte används helt godtyckligt och så att konkurrensförutsättningarna kraftigt snedvrids. Men nu verkar så likväl bli fallet och då måste i vart fall de största orättvisorna åtgärdas på lämpligt sätt. Så kan ske genom gynnsam behandling av Skåne vid medelstilldelning vad gäller målområdena 3 och 4. Ytterst finns möjligheten att öka den skånska tilldelningen av det nationella anslaget för regionala utvecklingsinsatser.
I nuvarande allvarliga arbetslöshetssituation handlar det även om arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Särskild uppmärksamhet måste ägnas arbetslösheten i storstadsområdena, för Skånes del i Malmö och Helsingborg. De sociala effekterna av hög och långvarig arbetslöshet kan på goda grunder antas vara större i storstaden än i andra delar av landet. Dessutom kommer en sådan arbetslöshet att ge allvarliga skador på hela samhällsekonomin. Samtidigt bör också framhållas att tillväxtgenererande insatser i storstadsområdena positivt kommer att påverka utvecklingen i hela landet. Därför gäller det att satsa särskilt på bl.a. tidigareläggning av infrastrukturella investeringar och omfattande upprustningsprogram beträffande offentliga byggnader och VA-system särskilt i de större skånska städerna.
Skånska rådet
Ett lyckosamt resultat av en skånsk framtidssatsning förutsätter en bred regional samverkan inom Skåne. Det skånska parlamentet -- som behandlas i särskild motion -- har här en ansvarsfull nyckelroll. Till detta parlament bör därför knytas ett regionalt utvecklingsorgan som stimulerar till en fruktbar samverkan mellan parlamentariska organ, myndigheter och näringsliv för offensivt arbete med regionens frågor.
Denna näringspolitiska grupp -- här döpt till ''Skånska rådet'' -- har till huvuduppgift att hålla grundsynen och visionen levande under lång tid, att verka för samordning mellan de olika näringspolitiska aktörerna och att driva vissa frågor som kräver gemensam hantering.
Till detta organ bör knytas ett regionalt forskningsråd samt erforderliga regionala utvecklingsgrupper. Dessa senare grupper bör var och en behandla sitt intresseområde, exempelvis skilda näringslivsbranscher, jordbruk, utbildning, kultur, kollektivtrafik och turism. Gruppernas sammansättning anpassas till det aktuella intesseområdet men bör innehålla företrädare från både myndigheter och privata näringslivet.
En särskilt angelägen uppgift blir att etablera nära danska kontakter.
Parlamentariskt mål
Denna regionala mobilisering måste ske inte bara i organiserade utan naturligtvis även i demokratiska former. Här har det skånska parlamentet sin givna plats, vilket närmare behandlas i en särskild motion.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en marknadsinriktad målsättning för jordbruks- och livsmedelspolitiken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konsekvensanalyser beträffande marknadsmässig prisbildning och resursfördelning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om politiskt beslutad kostnadsbelastning,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ramprogram på jordbruks- och livsmedelssektorn för Sydsverige,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rättvis fördelning av EU:s strukturfonder till målområdena 2 och 5b,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rättvis fördelning av EU:s strukturfonder till målområdena 3 och 4,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rättvis fördelning av det regionala utvecklingsanslaget,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om särskilda konkurrenskontroller på jordbruks- och livsmedelsområdet.
Stockholm den 25 januari 1995 Bengt Harding Olson (fp) Margitta Edgren (fp) Siw Persson (fp)