Det äldsta funna dokumentet angående fäbodar visar att
sådana fanns redan på 1200-talet i Sörmland. Ett annat
dokument från 1425 visar att ett väl utvecklat fäbodssystem
då fanns i Hälsingland och Dalarna. Glansperioden inföll så
sent som i slutet av 1800-talet och kring sekelskiftet, då det
fanns ca 20 000 levande fäbodar i Sverige. I dag finns färre
än 150 kvar och antalet sjunker med en skrämmande
hastighet, ca 10 % årligen. Några av våra gamla rötter håller
på att förintas och en kultur håller på att dö ut. De levande
fäbodar som i dag finns kvar håller Sveriges äldsta tradition
levande. Genomsnittsåldern på brukarna är 60 år och den nya
generation som vill ta över ges mycket ringa möjlighet till
detta. Tvärtom motarbetas de ibland t.o.m. av
mejeriföreningarna som en gång bildades för att värna om
de små mjölkleverantörerna. Men fäbodfolket är mer än
kultur, det är ett sätt att leva och dessutom en form av
ekologiskt anpassat jordbruk. I Norge, där man värnar om
fäbodbruket, finns i dag väl fungerande fäbodar i drift. I
Sverige satsas framförallt på en handfull stora och
välreklamerade fäbodar som stöds av samhället. De ägs av
kommuner och drivs av turistföreningar eller
hembygdsföreningar. Besökarna är många. Projekten är
lovvärda. De få verkligt levande fäbodarna, som ägs och
brukas av dem som bor i bygden, kommer snart att vara döda
fäbodar. Kvar blir endast några turistjippobetonade projekt
och fäbodar ombyggda till sommarstugor, trots att det finns
människor som vill bli fäbodbrukare. Med utveckling mot ett
biologiskt jordbruk, utan kemikalier och konstgödning kan
fäbodarna bli en såväl lönsam som praktisk nisch. Medan
djuren betar på fäboden kan marken på gården användas till
att odla det foder djuren behöver under vintersäsongen. Som
en liten del av Landsbygd 90-projektet bör stöd till
fäbodsverksamhet vara en naturlig del. Blir det för få
djurhållare kvar, så upphör snart förutsättningarna för de
kvarvarande. T.ex. mejeriernas mjölkhämtning,
seminorganisationen, veterinärverksamheten och inte minst
vetskapen om sedvanerätten och det fria mul- och klövbetet.
Redan nu är allmänhetens kunskaper näst intill obefintliga.
Därav alla onödiga ''stridigheter'' med fritidsfolk och
myndigheter. Jordbrukspolitiken med bl.a. handläggningen
av förvärvstillstånd har gjort att det i princip är den som
betalar bäst, som får köpa jordbruksfastigheter.
Fäbodbrukens fastigheter är som regel lagom små och
populära som investeringsobjekt för storstadsregionens
invånare. ''Hästgårdar'' och fritidsbostäder prioriteras
framför fortsatt småjordbruk. Detta utgör ett stort hinder för
kommande yngre brukare att förvärva jordbruksfastigheter.
Fäbodbruket utgör sista utposten för Svensk Rödkulla,
fjällkor och lantrasgetter i ursprunglig miljö. Deras fria bete
hjälper även till att bevara de sista resterna av en urgammal
svensk flora och fauna liksom lokala traditioner. Försvinner
detta är det sedan borta för all framtid i vårt land. Lokalt stöd
till fäbodbruket hjälper föga, när det nu alltmer drabbas av
riksdagsbeslut och EUs regler.
Taggtrådar, som sätts upp skadar djuren, som i fäbodbruket
går fritt i skogen. Skador av taggtråd är vanliga även bland
vilda djur och fritidsfolk. När trådarna slaknar och blir lägre
än de ursprungligen var ämnade att vara, kan djuren kliva
över och få skador på både juver och ben. Förbud mot
taggtråd på ängsmark och i skog borde införas. Ur
beredskaps- och sårbarhetssynpunkt kan fäbodarna betyda
mycket med bibehållandet av gamla kunskaper. De spridda
brukningsenheterna ger också gott underlag att växa vid
behov av ökad produktion av kött- och mjölkprodukter med
resurssparande ekologiskt riktig djurhållning.
Skälen för att inte utarma fäbodkulturen är många:
sysselsättningsskäl: fler arbetstillfällen i glesbygd
landskapsvård: djuren håller efter sly och håller landskapet
öppet, kulturlandskapet hålls levandeturistnäringen: i
glesbygdskommuner har turismen kommit att få en allt större
betydelse -- levande fäbodar är en kulturell tillgång
bevarande av SKB: svensk kullig boskap (fjällkor och
rödkulla) är den ursprungliga och uthålliga gamla svenska
lantrasen, som är lämpad för valldrift och hårda klimat- och
terrängförhållandendet kulturhistoriska värdet: en
hantverkstradition hålls levande med allt vad det innebär av
mat, musik, berättartradition och rötter.
Norge har till och med nyodlare när det gäller extensiv
boskapsskötsel. Enligt Ultuna är extensiv boskapsskötsel
och potatisodling i stort sett de enda delarna av svenskt
jordbruk som ger mer energi än insatsen. De små jordbruken
och fäbodarna slås ut bland annat av hur jordbruksstöden i
Sverige varit utformade, och EUs stöd ger för många den
sista nådastöten. Man får inte längre transportera slaktade
djur till kontrollslakterier. Rennäringen har fått undantag för
slakt till husbehov, vilket också småbrukare och
fäbodbrukare borde få. För att få EU-stöd behövs 2 tjurar/år
med minst 200 kg slaktvikt. Den vikten kommer inte
lantraserna upp i under den stipulerade tiden, då de vid
slakten ska vara 10 månader eller 23 månader (ungdjur). Om
den åldern ska behållas måste slaktvikten reduceras för
lantrasdjur. Där kan miljöstödet också vara aktuellt. Genom
nedläggningen av slakteriet i Vilhelmina måste man i
Norrlands inland åka till Umeå eller Östersund. Ingen tänker
på djuren. De får stå omjölkade över natten kanske, och det
blir för komplicerat för brukaren att ta hem kött ens för eget
bruk. Småbrukaren måste ha minst 10 modertackor för att få
djurstöd. Här behövs undantag. Getter har helt kommit bort
i byråkratin. Det finns dålig kunskap om sedvanerätten både
på länsstyrelsen och inom Jordbruksverket, men framförallt
bland allmänheten. Fäbodbrukarna har inte ekonomiskt
underlag för en maskinpark och köper oftast vinterfoder och
låter djuren gå ute så länge som möjligt med mindre
avkastning som följd. Man får inte räkna in betesmark i
arealen med ris, skog, myrmark eller dylikt och kan inte
heller av denna orsak få EU-stöd. Man måste undersöka om
pengar kan tas ur miljöstödet eller glesbygdsstödet. Det rör
sig inte om stora summor. Kraven på mjölktank och
varmvatten för att få sälja mjölk innebär också för stora
investeringar då genomsnittet för djurhållningen är 3--4 kor,
3--4 getter och 3--4 får. Här behövs också undantag för
fäbodbrukare och samarbete med miljönämnderna i
kommunerna.
Då fäbodbrukare och vissa småbrukare inte kan komma
upp i EUs mjölkkvoter borde de undantas vid beräkningen
av mjölkkvoter.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fäbodbruket och dess roll i ett
levande kulturlandskap,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur
fäbodbruket skall kunna utvecklas,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vad en ökning av antalet fäbodar
betyder ur sårbarhets- och beredskapssynpunkt,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en snabb handläggning
av frågan då antalet fäbodar minskar katastrofalt för varje år,
5. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
förvärvstillståndshandläggningen rörande försäljning av
fäbodar och jordbruksfastigheter,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att fäbodarnas betydelse bör
uppmärksammas vad gäller gamla lantraser,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om undantag för fäbod- och
småbrukare angående husbehovsslakt,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om slaktvikten för att få EU-stöd,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen angivits när det gäller behovet av annan syn
på arealstödet vid betning,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen framhållits om fäbodbrukares undantag från
mjölkvoterna.
Stockholm den 24 januari 1995
Ragnhild Pohanka (mp)
Gudrun Lindvall (mp)