med anledning av skriv. 1994/95:167 Det svenska miljöarbetet i EU -- Inriktning och genomförande
Inledning
Miljöpolitikens huvuduppgift är att skydda människors
hälsa och skapa förutsättningar för en hållbar utveckling.
Naturen skall skyddas samtidigt som förutsättningarna för
välfärd, arbete och frihet inte äventyras. Ett effektivt
resursutnyttjande är en förutsättning för att detta skall lyckas.
Arbetet för en god miljö skall präglas av samma
grundläggande värden som allt annat politiskt arbete: respekt
för medborgarnas frihet, rättsstaten, marknadsekonomin,
den enskilda äganderätten och den lilla världens integritet.
Behovet av ökat samarbete mellan Europas stater är stort,
inte minst på miljöområdet. Detta samarbete bör inriktas på
att lösa gemensamma, gränsöverskridande miljöproblem.
Subsidiaritetsprincipen bör liksom på andra områden även
prägla miljöpolitiken där gemensamma lösningar inte är
nödvändiga. Länderna inom EU bör också i framtiden ha stor
möjlighet att välja egna lösningar och utforma politiken efter
egna principer.
I ett historiskt perspektiv har det moderna samhället
medfört att många nya miljöproblem skapats. Men
utvecklingen sedan den industriella revolutionen har också
fört med sig mycket positivt på miljöområdet. Människans
närmiljö har avsevärt förbättrats. Under årens lopp har också
många tidigare allvarliga utsläppsproblem eliminerats.
Näringslivets miljöintresse ökar
Inom industrin har man tydligt visat att man tack vare ny,
bättre teknik kan komma till rätta med många miljöproblem.
Resursåtgången per producerad enhet sjunker. Nya material,
resurssnål informationsteknik och bättre teknik för rening
bidrar till framstegen.
Näringslivet har i ökad utsträckning lärt sig att tillgodose
kundernas krav på miljöhänsyn. För allt fler företag har
miljöhänsyn blivit en överlevnadsfråga på marknaden och en
öppning till nya affärsmöjligheter. För att driva på denna
utveckling måste miljöpolitiken främja konkurrensen och
tillgången på information.
Hårda miljökrav ses inte längre enbart som ett hot, utan i
allt större utsträckning som en möjlighet. Detta har resulterat
i att myndigheternas utsläppsgränser på flera områden ligger
långt över de verkliga utsläppen från moderna anläggningar.
Miljömedvetna kunder och företag har på flera områden
övertagit myndigheternas roll som den pådrivande kraften i
miljöarbetet.
Marknadsekonomi är bra för miljön
Det framtida svenska miljöarbetet inom EU måste bygga
på de positiva erfarenheterna av den fria marknadsekonomin,
rättsstatens miljölagstiftning, den tekniska utvecklingen och
den ekonomiska tillväxten. Många mycket allvarliga
miljöproblem återstår visserligen att lösa inom detta system,
men de miljömässiga erfarenheterna från de socialistiska
planekonomierna visar att miljöframgångar inte uppnås
genom centralstyrning, kollektivt ägande och statlig
prispolitik.
EU-samarbetet måste mot denna bakgrund ses som en ny
möjlighet att åtgärda sådana miljöproblem som man inte
kunnat lösa på nationell nivå, inte som en ny, central
möjlighet att via politiker och tjänstemän styra och
detaljplanera samhället.
Bättre miljölagar behövs
Några av de styrmedel inom EU:s miljöpolitik som nämns
i skrivelsen skulle redan ha funnits inlemmade i den svenska
lagstiftningen om inte den nytillträdda socialdemokratiska
regeringen hade valt att dra tillbaka förslaget till ny samlad
miljölagstiftning i en miljöbalk. Detta har skadat
möjligheterna att skydda miljön i Sverige. Vi har i en annan
motion till riksdagen föreslagit att förslaget till miljöbalk
snarast skall förverkligas.
Vi instämmer i flera av de bedömningar regeringen gör i
skrivelsen om det svenska miljöarbetet inom EU. Bland de
prioriterade sakområdena återfinns exempelvis angelägna,
gränsöverskridande miljöproblem som försurning och
klimatpåverkan, vilka vi hittills haft små möjligheter att lösa
genom nationella åtgärder.
Vi delar också regeringens bedömning att den fortsatta
utvecklingen av miljöpolitiken bör diskuteras i samband med
kommande regeringskonferenser. Att dessa konferenser i
första hand är avsedda att behandla formerna för EU-
samarbetet bör inte hindra Sveriges strävan att utnyttja
tillfället att diskutera miljöpolitiken.
Skrivelsen tar också fasta på att Sverige inte skall sänka
sina miljönormer och att vi skall verka för att EU på flera
områden skärper sina miljökrav. Dessa synpunkter har
tidigare framförts i en moderat partimotion.
När det gäller kretsloppsanpassningen görs bedömningen
att målen bör sättas centralt medan det skall råda stor frihet
att utforma medel och metoder för att nå dessa mål. Vi delar
denna bedömning, liksom bedömningen att
energiåtervinning är ett möjligt sätt att minska
avfallsmängderna i Europa.
I skrivelsen görs bedömningen att Östersjöområdet är av
särskild vikt för EU:s internationella arbete. Vi delar till fullo
denna inställning. Sverige har en särskild skyldighet att visa
engagemang för de baltiska staternas strävan att inlemmas i
EU:s samarbete på olika områden. Vi har ett starkt intresse
av att det inte inrättas en miljögräns rakt över Östersjön.
På några områden ställer vi oss dock tveksamma till
regeringens bedömningar.
Nya investeringar
För att utnyttja naturresurserna på ett hållbart sätt bedömer
regeringen att Sverige skall verka för en långsiktig
investeringsstrategi inom EU. Enligt regeringen skall detta
vidare innebära att Sverige i EU-arbetet skall förena
insatserna för en bättre miljö med åtgärder för att skapa nya
arbetstillfällen.
Regeringen återkommer till tanken på en långsiktig
investeringsstrategi på flera ställen i skrivelsen, bl.a. i
avsnittet Tillväxt och miljö -- en ny utvecklingsmodell och i
avsnittet om de prioriterade sakområdena.
Det är något oklart vad regeringen åsyftar med en
långsiktig investeringsstrategi. Tanken på att en politiskt
fastlagd plan för investeringar i allmänhet skulle vara till
gagn för miljön förefaller dock främmande. Enligt vår
mening bör Sverige i stället hindra onödig politisk
inblandning i investeringsbesluten.
Erfarenheterna från statlig inblandning i investeringar i
näringsverksamhet avskräcker, både när det gäller Sverige
och när det gäller övriga Europa. De offentliga
investeringarna har i dessa fall tenderat till att konservera en
gammal industristruktur med Stålverk 80 som det främsta
exemplet, medan det fria näringslivet lett satsningar på ny
resurssnål informationsteknologi som varit omöjliga för
politiker och tjänstemän att förutse.
Den offentliga styrningen och kontrollen av
investeringsbeslut bör enligt vår mening i stället ske genom
att politikerna formulerar allmänna miljömål. Dessa mål
skall sedan uppnås genom att man via lagstiftning, nationellt
eller på EU-nivå, ställer rimliga krav på utsläppsnivåer,
miljökonsekvensbeskrivningar, säkerhet m.m. Detta bör
även vara vägledande för beslut om offentliga investeringar
i t.ex. infrastruktur. Riksdagen bör därför korrigera
skrivelsen i berörda avsnitt vad gäller frågan om en
långsiktig investeringsstrategi inom EU.
Vi ställer oss vidare tveksamma till bedömningen att
Sverige i EU-arbetet skall förena insatserna för en bättre
miljö med åtgärder för att skapa nya arbetstillfällen. Även
här är det oklart vilken typ av åtgärder som regeringen syftar
på. Vi bedömer dock att miljöpolitiken och
miljölagstiftningen blir mest effektiv och ändamålsenlig om
den helt ägnas målet att förbättra miljön. Skall miljöarbetet
ha dubbla mål riskerar man sänkta miljöambitioner.
Enligt vår bedömning bör skrivelsen i stället för förslagen
om investeringsstrategi och sysselsättningsåtgärder
kompletteras med bedömningen att Sverige i miljöarbetet
inom EU bör verka för ett ökat inslag av
marknadsekonomiska lösningar, avmonopoliseringar och
ökade valmöjligheter för konsumenterna i syfte att förbättra
miljöhänsynen.
Trafiken och miljön
På flera ställen i skrivelsen nämns att trafiken i dag orsakar
stora miljöproblem i Europa. Detta är en riktig bedömning.
I första hand är det utsläppen från trafiksektorn som måste
bringas ner. Trafikarbetet i sig utgör inget miljöproblem utan
tillför samhället flera positiva effekter. Arbetet skall inriktas
på renare och effektivare fordon och inte präglas av en
negativ inställning till bilen som transportmedel.
I miljöarbetet bör Sverige verka för att både morot och
piska används. De ekonomiska styrmedlen som nämns i
skrivelsen är miljöskatter. Men det är också viktigt att
markera att även skatterabatter bör användas. På 80-talet tog
moderaterna initiativet till en skatterabatt för dem som köpte
katalysatorrenad bil innan sådan rening blev obligatorisk.
Åtgärden föll mycket väl ut och resulterade i att flera
hundratusen bilar som annars inte skulle blivit utrustade med
katalysator blev det.
För att värna om effektiviteten och miljöhänsynen inom
transportsektorn bör Sverige verka för att möjligheten att
använda 24 meter långa lastbilar skall finnas kvar eftersom
detta sparar resurser och bidrar till minskad trafik. Det bör
tydligt markeras att frågan om behållandet av de långa
lastbilarna inte bara gäller ekonomisk effektivitet och
konkurrensmöjligheter, utan även hänsynen till miljön.
Skärpt klimatstrategi
På klimatområdet utelämnar regeringen många viktiga
synpunkter i sin bedömning. När det gäller skatterna ser vi
ingen anledning att driva frågan om energirelaterade skatter.
Det är knappast energikonsumtionen i sig utan utsläppen från
energi- och transportsektorn som utgör hotet mot miljön. En
ökad miljörelatering av skatterna inom EU:s medlemsländer
bör därför utgå från en omfördelning från allmänna
energiskatter till utsläppsrelaterade skatter. Sverige bör alltså
inte som bedöms i skrivelsen verka för en gemensam
energibeskattning, utan för en gemensam miniminivå för
nationella koldioxidskatter och en i övrigt stärkt miljöprofil
på de befintliga energiskatterna.
I den centrala bedömningen bör också starkare betonas
möjligheten att införa energieffektivitetsnormer för fordon
som ett komplement till högre drivmedelsskatter för
transportsektorn.
Enligt vår mening bör också Sverige verka för att
ambitionerna höjs när det gäller minskade utsläpp av
koldioxid. Vi har tidigare lagt förslag i riksdagen om att
Sverige borde anta rekommendationen från
Torontokonferensen 1987 om sänkta utsläpp. Dessa
rekommendationer innebär att utsläppen bör minska med 20
procent till år 2005 jämfört med 1988. Skrivelsen bör därför
kompletteras med bedömningen att Sverige inom EU skall
verka för en skärpning av klimatstrategin i enlighet med
detta.
Biologisk mångfald
Ekosystemens betydelse för råvaruproduktionen,
vattencirkulationen och naturens egna reningsprocesser får
inte underskattas. Skrivelsen bör kompletteras på några
punkter vad gäller bevarandet av den biologiska mångfalden
och skyddet av ekosystemen.
Jordbruket upptar i dag en mycket stor del av Europas yta.
I tidigare motioner till riksdagen har vi pekat på hur EU:s
jordbrukspolitik kan användas till att stimulera återställande
av våtmarker i syfte att minska kväveläckaget till haven och
öka förutsättningarna för en bevarad biologisk mångfald.
Betydelsen av våtmarkerna och de möjligheter som finns att
återställa sådana områden bör markeras i skrivelsen.
När det gäller den biologiska mångfalden är det viktigt
med en dialog mellan myndigheter och olika näringar, samt
ett fungerande sektorsansvar, vilket betonas i skrivelsen.
Men en väl fungerande offentlig administration är långt ifrån
en tillräcklig förutsättning för att naturvårdsarbetet skall
fungera. I detta sammanhang bör därför också tydligt
uttryckas att Sverige verkar för att framhålla vikten av
definierade äganderätter till mark och vatten samt
fungerande civilrättsliga möjligheter att driva
skadeståndsprocesser i miljömål.
Internationellt samarbete
Enligt skrivelsen bör det övervägas om en ram med
konditionalitet till delar skall gälla för EU:s miljöstöd till
Central- och Östeuropa, dvs. att stödet är kopplat med vissa
miljöåtaganden. Vidare föreslås att Sverige skall verka för
att miljöhänsyn integreras i biståndet. Vi delar dessa
synpunkter. Dessutom anser vi att Sverige, med stöd från
bl.a. rekommendationerna i Agenda 21, även bör verka för
att koppla EU:s olika internationella stöd och
biståndsinsatser med krav på marknadsekonomiska
reformer.
Ekonomiska förutsättningar som båda på det nationella
och det internationella planet främjar en fri handel och ett
fritt tillträde till marknader, kommer att skapa en positiv
samverkan mellan ekonomisk tillväxt och miljövård i alla
länder, särskilt u-länderna och de länder som genomför en
övergång till marknadsekonomi. (Agenda 21)
Decentraliserade beslut om markanvändning
Hushållningen med mark, vatten och andra naturresurser
sker bäst inom ramen för en fri marknad med definierade
äganderätter, där lagstiftarna ställer tydliga miljökrav och
där varje verksamhet ansvarar för sina egna kostnader.
EU-samarbetets fördelar ligger främst i att kunna besluta
om miljölagar som förhindrar gränsöverskridande
föroreningar. Planeringsarbetet och besluten om
markanvändningen bör däremot präglas av subsidiaritet. Det
är av stor vikt att miljöhänsyn tas i planeringsarbetet och
detta gagnas inte av att planeringsarbetet centraliseras.
Miljön i Europa präglas av att olika länder har olika
strukturer. På vissa håll har småskaliga lösningar ett starkare
genomslag än vad vi är vana vid i Sverige. Vi ser ingen
anledning till att Sverige, vilket föreslås i skrivelsen, skall
verka för att det som kännetecknar den svenska fysiska
planeringsmodellen får genomslag på det gemensamma
arbetet inom EU.
Den svenska planeringsmodellen bygger på ett
centraliserat synsätt, vilket inte är det självklart bästa.
Sverige bör i stället verka för att subsidiaritetsprincipen lyfts
fram i frågor inom EU som rör den fysiska planeringen.
Grundforskning för miljön
Sverige bör, enligt skrivelsen, inom EU:s
forskningsprogram verka för forskning kring renare och
effektivare industriella processer och tillämpningar,
forskning mot kretsloppsanpassning och avfallshantering
samt forskning om förnybara naturresurser. Det är med all
säkerhet en riktig bedömning att ökade framsteg inom dessa
områden skulle gagna miljön. Men det innebär inte att dessa
prioriteringar på forskningsområdet är de bästa ur
miljösynpunkt.
I stället föreslår vi att Sverige i första hand skall verka för
att de offentliga forskningsresurserna inom EU:s
miljöforskningsprogram satsas på grundforskning.
Argumentet för detta är att statens ansvar i första hand ligger
i att ansvara för att grundforskningen upprätthålls då få andra
aktörer gör det. Däremot finns större möjligheter att locka
andra aktörer och privat kapital åt utveckling och tillämpning
av nya processer inom industrin. Enligt vår mening är det i
första hand företagen som skall ta utvecklingsansvar för att
deras processer, maskiner och produkter uppfyller de
miljökrav som lagstiftarna beslutar om.
Sverige bör tydligt markera för att tillämpad
miljöforskning för bl.a. industrin skall ges en lägre prioritet
i EU:s program än grundforskningen på miljöområdet. Inte
minst inom energisektorn är framsteg inom
grundforskningen nödvändig på sikt. Både utvecklingen av
bioenergin, solenergin och möjligheterna att lagra energi
kräver framsteg på ett grundläggande plan för att nya
alternativa energisystem skall bli konkurrenskraftiga. EU
kan i kraft av sin samlade storlek spela en betydande roll för
att kostsamma satsningar görs inom grundforskningen, något
som enskilda stater har svårt att klara.
Utsläppshandel på EU-nivå
Slutligen anser vi att skrivelsen bör kompletteras med
förslag till att Sverige skall verka för införandet av nya
miljöpolitiska verktyg som tidigare inte använts i Europa. Ett
sådant förslag är handel med överlåtelsebara utsläppsrätter
inom en miljöbubbla.
En kraftigt industrialiserad region som Europa erbjuder
flera möjligheter att införa denna typ av miljöpolitiskt
verktyg. Fördelen med ett system där man tvingas köpa
rätten att kunna göra utsläpp är att det leder till
kostnadseffektiva investeringar för minskade utsläpp.
Sverige bör därför verka för att ett regelverk skapas på EU-
nivå för handel med utsläppsrätter.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om de allmänna målen med EU:s
miljösamarbete,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en långsiktig investeringsstrategi,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder för att skapa nya
arbetstillfällen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om marknadsekonomiska lösningar,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om koldioxidskatt och en ökad
miljörelatering av energiskatterna,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om trafik och miljö,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en skärpt klimatstrategi,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om våtmarker och biologisk
mångfald,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en koppling av EU:s bistånd till
krav på marknadsekonomiska reformer,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att lyfta fram
subsidiaritetsprincipen i den fysiska planeringen,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en prioritering av
grundforskningen på miljöområdet,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om handel med utsläppsrätter.
Stockholm den 6 april 1995
Göte Jonsson (m)
Ingvar Eriksson (m)
Carl G Nilsson (m)
Eva Björne (m)
Ola Sundell (m)
Peter Weibull Bernström (m)
Inger René (m)
Anders G Högmark (m)
Lars Björkman (m)
Jan-Olof Franzén (m)
Patrik Norinder (m)