Det svenska folket fick den 13 november 1994 avgöra om
Sverige skulle bli medlem i EU eller ej. På röstsedlarna
angavs entydigt att man skulle rösta ja eller nej till ett
medlemskap i enlighet med det framförhandlade EU-avtalet.
Det måste därför förutsättas att röstsedlarna avgavs utifrån
givna förutsättningar, d.v.s. att majoritetens ja var ett
ställningstagande för avtalet mellan Sverige och EU i dess
helhet. Härav torde följa att Sveriges riksdag har erhållit
uppdraget att besluta om och regeringen att verkställa hur
Sveriges EU-avtal i dess helhet samordnat skall överföras till
svenska förhållanden. Detta gäller naturligtvis också den
viktiga del av EU-avtalet som omfattar jordbrukspolitiken.
På sidan 3 i budgetpropositionen 1994/95:100, bilaga 10,
konstaterar jordbruksministern också helt korrekt att
''Sveriges medlemskap i EU innebär att vi skall samordna
vår politik på livsmedelsproduktionens område med EU:s
jordbrukspolitik. Den gemensamma jordbrukspolitiken --
Common Agricultural Policy (CAP) -- är ett av EU:s
viktigaste samarbetsområden.'' Trots detta bekräftar
regeringen i föreliggande budgetproposition sin redan
tidigare deklarerade inställning: När det gäller jordbruket
och landsbygden är avsikten att frångå viktiga delar av det
framförhandlade EU-avtalet.
Vilka är regeringens avsikter?
Regeringen har i olika sammanhang deklarerat bl.a.:att
alla kommer att tjäna på ett svenskt EU-medlemskapatt
man skall satsa på småföretagenatt man skall driva kampen
mot arbetslösheten
I föreliggande budgetproposition finns inget som för
jordbruksföretagens del bekräftar regeringens ambitioner i
dessa avseenden. Tvärtom tycks målsättningen vara att
strypa företagens möjligheter till den utveckling och
effektivisering som förutsätts för att svensk jordbruks- och
livsmedelsproduktion skall kunna klara en EU-konkurrens.
Ett effektivt jordbruk
Inför folkomröstningen tog svenskt jordbruks
representanter, såväl dess organisationers företrädare som en
majoritet av enskilda utövare, en klar ställning för ett svenskt
EU-medlemskap. Den majoritet som röstade ja gjorde det i
den klara förvissning att Sveriges EU-avtal gav möjligheter
för ett effektivt svenskt jordbruk att möta konkurrensen med
övriga EU-länder.
I budgetpropositionen, bilaga 10, sidan 102, uttalar
regeringen mycket riktigt följande: ''En ökad konkurrens på
den svenska marknaden ställer krav på ökad effektivitet inom
jordbruket och livsmedelsindustrin.'' Observera att samma
krav på effektivitet måste förutsättas oavsett om det gäller
den svenska marknaden eller den övriga EU-marknaden.
Klarar man inte den ena, så klarar man inte heller den andra.
Regeringens ovan citerade uttalande borde ha följts av
både en entydigt bekräftad avsikt att i större omfattning
utnyttja det förhandlingsresultat som uppnåtts i EU-avtalet
och ett i övrigt markerat bejakande av en positiv utveckling
av företagen. I stället visar regeringen, genom en rad för
jordbruksföretagen negativa åtgärder, en klar ambition att
omöjliggöra de satsningar på ökad effektivitet som man
förklarar vara nödvändiga.
Näringens utövare har all anledning att ifrågasätta
regeringens ärliga avsikt. Följande exempelsamling ur
regeringens påbud riktade mot jordbruket talar sitt klara
språk:Avstående från förhandlingsresultatet i för
jordbruket och landsbygden viktiga delar.Nya skatter på
jordbruks- och skogsfastigheter.Försämring av
arealbidragen genom reducering av antalet regioner.
Kraftig urholkning av stödet till missgynnade områden i
södra Sverige.Reducering av antalet prisorter med orimlig
konsekvens.
Man kan också se en klar linje hos regeringen att på olika
sätt mana fram motsättningar mellan mindre och större
producenter inom jordbruket. Svenskt jordbruks och
livsmedelsindustris konkurrensförmåga är helt avhängig hög
effektivitet i samtliga led. Det avgörande därvid är
företagens skicklighet oavsett om man har stor eller liten
produktion. Att produktionsvolymer i vissa sammanhang ger
kostnadsfördelar går för den skull inte att bortse från.
Miljö- och regionalstöd
Viktiga delar i EU-avtalets jordbrukspolitiska avsnitt
reglerar villkoren för miljö- och regionalstöd. Den
föregående regeringen utgick från att de framförhandlade
ramarna skulle utnyttjas i mycket stor omfattning. Här har
regeringen, förebärande det statsfinansiella läget, valt att
endast utnyttja en mindre del av ramarna. Bygder med
svagare förutsättningar går därigenom miste om viktiga
medel som skulle kunna möjliggöra en bibehållen levande
landsbygd med sysselsättning som genererar skatteintäkter.
EU:s jordbrukspolitiska program förutsätter att en
betydande del av medlemsavgifterna skall användas för att
stärka medlemsländernas jordbruk. Detta gäller givetvis
även Sverige. Inte minst gäller det angelägna insatser på de
miljö- och regionalpolitiska områdena. Om Sverige tackar
nej till dessa delar av förhandlingsresultatet exporteras i
praktiken investeringar och sysselsättning till andra EU-
länder. Det är särskilt beklagligt eftersom vår produktion
bedrivs med lägre miljöbelastning än vad som är vanligt i
andra EU-länder. Konsekvensen blir att Sverige genom att
betala medlemsavgiften, men avstå från tilldelat EU-stöd,
bidrar till att stärka konkurrenskraften i andra länders
jordbruk. När vi sedan importerar livsmedel betalar vi för
maten en gång till med svensk valuta.
Konkurrensförutsättningar
Svenskt jordbruk och livsmedelsindustri har
förutsättningar att hävda sig på EU-marknaden. Detta är
uppenbarligen även regeringens bedömning. Att Sveriges
geografiska och klimatmässiga förutsättningar -- i
förhållande till våra viktiga konkurrentländer inom EU --
sammantaget i vart fall inte ger oss ett gynnsammare
utgångsläge för en lönsam jordbruks- och
livsmedelsproduktion torde vara ett okontroversiellt
påstående. En grundläggande förutsättning för en rimlig
konkurrenssituation måste därför vara att det
framförhandlade EU-avtalet skall utnyttjas enligt förslaget i
den borgerliga regeringens EU-proposition (prop.
1994/95:19) vad gäller miljöstöd och stöd till mindre
gynnade områden. Genom att dessutom biträda näringens
vilja att satsa investeringar i effektiv produktion av
efterfrågade kvalitetslivsmedel i stället för att motarbeta
genom särskilda skatter och pålagor, skulle effekten bli en
för landet lönsam export, levande landsbygd och ökad
sysselsättning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tillämpningen av Sveriges EU-
avtal med avseende på jordbruket,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att det framförhandlade resultatet
skall utnyttjas i större utsträckning.