1. Inledning 1.1. EU och miljön
Alltfler miljöproblem blir alltmer internationella. Därmed blir en förutsättning för att lösa dem ett allt intensivare och effektivare internationellt samarbete. Dagens svåra, komplexa och integrerade miljöproblem kan inte lösas inom ramen för nationella beslut.
I Europa -- denna lilla, folktäta kontinent -- ser vi den internationella dimensionen i miljöfrågorna mycket tydligt. Två exempel bland många: 90 % av de försurande luftföroreningarna över Sverige kommer från grannländer, endast en femtiondel av EU:s koldioxidutsläpp är svenska.
Skall människan klara uppbyggnaden av det miljöanpassade samhället, med kretsloppsbaserade strukturer där miljöpåverkan är försumbar, måste vi arbeta med gemensamma lösningar både på det lokala, regionala och globala planet. För att det skall fungera krävs enskilda människor med kunskap, möjlighet och engagemang. Det krävs också demokratiska, öppna och jämlika beslutsprocesser. Det krävs nationella regeringar som driver frågorna i internationella fora.
De rekommendationer och konventioner som antogs vid FN-konferensen i Rio de Janeiro 1992 är de internationella riktlinjer som för närvarande är de övergripande i arbetet med att skapa det uthålliga samhället. Rio-konferensens resultat är en grund och ger juridisk legitimitet för både lokalt och regionalt miljöarbete. Inte minst vissa svenska kommuner har hänvisat till Rio när deras aktiva Agenda 21- arbete har mött motstånd.
EU har både nackdelar och fördelar men är i dag den organisation som existerar och som kan verka effektivt i vissa frågor. I andra frågor är EU onödigt eller t.o.m. negativt.
I sådana frågor som att begränsa luftföroreningar, minska varors miljöpåverkan, bevara biologisk mångfald och lindra miljöproblemen i Östeuropa är EU inget bra forum men ändå det bästa.
När nu Sverige har blivit medlem måste vi verka på flera sätt. Vänsterpartiet delar i stort sett skrivelsens prioriteringar av försurning, klimatpåverkan, varor och kemikaliers miljöpåverkan och biologisk mångfald. Vi lägger till vattenkvalitet. I övrigt pekar denna motion på ett antal punkter som regeringen glömt eller försummat.
I övrigt hänvisar vi till en rad motioner som Vänsterpartiet lagt i riksdagen som behandlar internationellt samarbete, miljöfrågor, energisektorn, jord- och skogsbruk, kommunikationssektorn m.m.
1.2. Sammanfattning av Vänsterpartiets miljöpolitiska strategi i EU
Sveriges miljöstrategi i EU skall baseras på följande:
Målet att skapa det uthålliga samhället måste beaktas i alla politiska processer i EU.Enskilda regioner och medlemsländer måste ha möjlighet att tillämpa högre miljökrav än de som gäller i EU.Beslut i EU skall inte resultera i negativ miljöpåverkan i vare sig medlemsländer eller andra länder.EU:s politik skall gynna världens fattiga länder, inte enbart de länder EU har speciella avtal med.En större del av de gemensamma resurserna skall användas till att bygga upp det miljöanpassade samhället.En större del av PHARE-programmet och TACIS-programmet (EU:s stödprogram till Central- och Östeuropa (utom OSS) respektive till OSS skall användas till miljöarbetet.En större vikt skall läggas vid miljöproblemen kring Barentsregionen, Östersjön och Medelhavsregionen. Principen att beslut skall fattas på så lokal nivå som möjligt -- närhetsprincipen -- skall tillämpas.Gemensamma miljöpolitiska beslut i EU måste åtföljas av effektiva sanktionsmöjligheter.Genomförande, utvärdering, uppföljning och utveckling av gemensamma beslut måste tillämpas strikt och strategiskt.EU:s organisation måste förändras och bli mer demokratisk, offentlig, effektiv och begriplig.Informationsinsatser till allmänhet och företag om EU:s funktion, organisation och möjligheter i miljöpolitiken måste förstärkas.Ideella organisationers -- bl.a. miljöorganisationer -- möjlighet att verka inom EU måste stärkas.
1.3. EU:s aktuella miljöpolitik
EU:s miljöarbete grundlades på 1970-talet även om de första miljöreglerna kom redan på 1960-talet. Artikel 235 i Romfördraget, enhetsakten år 1987 och Maastrichtfördraget 1992 innebar fördjupningar av EU:s miljöarbete. Ett första miljöhandlingsprogram som fastställdes 1973 har därefter successivt reviderats. Efter Maastricht stärktes miljöpolitiken eftersom hänsyn till miljön då blev ett grundläggande mål.
De senaste åren har miljöfrågornas vikt ökat och ett femte miljöhandlingsprogram togs 1993. Programmet betonar att besluten och åtagandena vid Rio-konferensen måste vara vägledande. Det finns med andra ord förutsättningar för en kraftfull miljöpolitik inom EU. Emellertid finns det också starka krafter som motarbetar miljöomställningen. Industrisektorer som lever på hög resurs- och energiförbrukning, t.ex. bilbranschen, kärnkraftsindustrin, petroleumbaserad industri, går sällan först i miljökampen. Även statliga, nationella monopolföretag är ibland bromsklossar liksom oengagerade politiker.
En av regeringens förhoppningar med det svenska medlemskapet är att Sverige nu dels skall driva på miljöarbetet i EU, dels bidra med sina många gånger unika miljökunskaper. T.ex. när det gäller retursystem, bilavgaser, ekologiskt jordbruk, energieffektiviseringsteknik etc. Vi delar regeringens förhoppning men menar att regeringen borde ha preciserat sina miljöambitioner och förtydligat sin miljöstrategi. Till regeringskonferensen 1996 måste ambitionerna ha klargjorts. Hur skall t.ex. svenska regeringen agera för att få Storbritannien att förstå försurningsproblemet i Norden?
Skall vi driva skatteväxlingsfrågan i EU och i så fall hur? Hur mycket och på vilket sätt skall EU satsa i Östeuropa och runt Medelhavet? Vad är vi beredda att göra för att bevara biologisk mångfald i Sverige och resten av EU? Hur skall vi få transporterna att minska och bli mer miljövänliga? Frågorna är många -- svaren ofta svävande eller icke- existerande.
2. Prioriterade sakområden 2.1. Inledning
I stort delar Vänsterpartiet Naturvårdsverkets och regeringens prioritering frånsett att vi lägger till vattenkvalitet. Att regeringen tagit intryck av remissinstanserna och lagt till biologisk mångfald som ett prioriterat område är utomordentligt tillfredsställande.
2.2. Försurning och klimatpåverkan 2.2.1. Försurning
I Sverige är enigheten stor om att försurningen är ett avgörande problem. Försurningen av våra marker och vattendrag hotar den kemiska och biologiska balansen. Därmed hotas både den naturliga faunan och floran, även kallad den biologiska mångfalden. Trots relativt kraftiga utsläppsminskningar i Sverige och andra länder förvärras försurningssituationen. Markerna är uttömda på ämnen som kan neutralisera det fortsatta nedfallet av försurande ämnen.
Det har varit svårt att få gehör för nordiska krav på åtgärder mot försurande ämnen eftersom markerna söder om Småland till stor del är kalkhaltiga och därmed har en hög kapacitet att stå emot försurning. Rimligen ökar nu Sveriges och Finlands möjligheter att få till stånd ytterligare åtgärder.
Frånsett det regeringen nämner i propositionen vill Vänsterpartiet ändra eller poängtera följande:Det sektorsövergripande arbete som behövs för att minska transportbehovet och trafikens miljöpåverkan bör nu lyftas fram.Redan nu bör arbetet med att precisera nya, hårdare avgasutsläpp påbörjas.Uppbyggnaden av kollektiva transporter som högfarts- och snabbtågssatsningar skall påskyndas.EU bör främja utvecklingen av miljövänliga fordon, t.ex. genom stimulera offentlig upphandling av miljövänliga fordon.Beslut om minskade halter av svavel i drivmedel för både vägfordon, arbetsmaskiner och sjöfart. Skatteregler skall konstrueras så att varje transportslag står för sina externa kostnader som t.ex. miljökostnader. Programmet för energieffektivisering (SAVE) och alternativa energislag (ALTENER) skall årligen revideras. NUTEK:s goda erfarenheter kan vara grunden för Sveriges del i detta arbete.Sverige skall tillsammans med de andra nordiska länderna förhandla med bl.a. Storbritannien för att minska utsläppen och få till stånd en ändring av policy. Delar av jordbruksstödet skall kanaliseras till att bl.a. minska utsläppen av kväve från jordbruksverksamhet.Vi vill stryka under att arbetet med att biltillverkarnas ansvar för att avgasreningsutrustningen skall fungera hela fordonets livslängd är angeläget. Målet att detta skall vara infört i EU senast år 2000 är ett absolut krav.
Samtliga dessa krav bör också beaktas i samarbetet och utvecklingsarbetet med CEE ( Central- och Östeuropa).
2.2.2. Risken för klimatförändringar
Hotet om klimatförändringar växer. Världens ledande klimatforskare blir för varje år allt mer bekymrade. Tendenserna i klimatförändringarna är oroande. Som Bert Bolin, ordförande för FN:s klimatgrupp, säger: Om nuvarande trend i den globala temperaturökningen står sig kan vi om 10 år med vetenskaplig statistisk säkerhet säga att människan orsakar klimatförändringar. Det är framförallt koldioxidutsläppen från förbränning av fossila energislag som orsakar eventuella klimatförändringar. Halten av koldioxid i atmosfären stiger sakta men säkert sedan industrialismens start. Det är ett oerhört komplext system men risken finns för så omfattande förändringar av vädret, havsnivåer och havsströmmar att hela länder hotas av utplåning.
Denna globala risk gör det ytterligt angeläget att försiktighetsprincipen skall tillämpas. Det mål som finns i EU och Sverige om att utsläppen skall stabiliseras år 2000 på 1990 års nivå räcker inte långt. I-länderna behöver minska utsläppen med minst 70--80 % om vi skall ge de fattiga länderna en chans till utveckling utan att riskera vår fortsatta existens. Arbetet som är kopplat till klimatkonventionen måste få betydligt mer skärpta krav som mål.
Den viktigaste enskilda åtgärden för att minska koldioxidutsläppen är kanske en koldioxidskatt. Inför EU koldioxidskatt är möjligheten stor att det blir en koldioxidskatt i alla OECD-länder. Då finns det för första gången hopp om att vi skall kunna bemästra risken för klimatförändringar.
Det resulterar i ungefär samma krav som nämndes under försurning med vissa justeringar:Sverige skall verka för att EU:s koldioxidutsläpp minskar med minst 20 % till år 2005. På sikt skall målet vara högre.Sverige bör tillsammans med andra likasinnade länder bedriva ett intensivt upplysningsarbete i och till de länder i EU som vägrat vidta verkningsfulla åtgärder för att begränsa koldioxidutsläppen.Införandet av en koldioxidskatt är högprioriterat. Att England nu sagt nej till liggande förslag får inte stoppa upp arbetet. I stället krävs det intensifierade insatser i EU:s alla instanser för att få en ändring till stånd.
2.3 Biologisk mångfald
Bevarandet av den biologiska mångfalden skall vara ett prioriterat område. Det är bra att regeringen tagit detta till sig. Biologisk mångfald har ett stort värde ur både ekonomisk och ekologisk synvinkel. Förlust av biologisk mångfald (t.ex. utrotande av en art) går aldrig att reparera. De flesta miljöproblem går, åtminstone teoretiskt, under en viss tidsrymd att åtgärda men förlust av biologisk mångfald går aldrig att reparera hur lång tid man än har på sig.
Förlusten av biologisk mångfald inom det område vi idag kallar EU är massiv, Detsamma gäller omkringliggande länder. Hela Medelhavsområdet kan betecknas som ett ekologiskt katastrofområde. Visserligen är en del av skadorna tusentals år gamla men ändå är det miljökatastrofer. Omtalade skogar i Grekland och rika fiskevatten i Adriatiska havet har utplånats, kvar är artfattiga miljöer med låg biologisk produktion och variation.
Samma utarmning av flora och fauna har skett i övriga delar av Europa. Dels p.g.a. utsläpp, dels p.g.a. av det intensiva och maskinbaserade skogs- och jordbruket. Men även en lång rad andra mänskliga aktiviteter har inneburit total förlust av biologisk mångfald i kusttrakter, våtmarker, rinnande vattendrag etc. Sverige utgör här inget undantag; frånsett vissa nordliga naturtyper har vi utplånat de naturliga biotoperna med mer än 90 %.
Därför är det viktigt med gemensamma åtgärder för att bevara de sista spillrorna av naturliga biotoper i Västeuropa och kring Medelhavet. Det är också frågan om att återskapa miljöer som så långt det är möjligt kan användas till att säkerställa den återstående mångfalden.
Större biologisk rikedom har bevarats i Östeuropa. Det innebär att EU:s insatser, investeringar och andra initiativ måste ta sådan hänsyn att den östeuropeiska naturrikedomen inte går samma öde till mötes.
Åtgärder:
En gemensam plan bör utarbetas för att bevara den biologiska mångfalden i EU:s många olika naturmiljöer, från de arktiska tundrorna i norr till de subtropiska öarna i Medelhavet.Sanktionsmöjligheterna mot länder, företag och enskilda som bryter mot skyddet av den biologiska mångfalden måste stärkas.Forskningen om hur människan påverkar ekosystemen och hur de kan återhämta sig måste öka.Jord- och skogsbrukspolitiken måste förändras så att större ekologisk hänsyn tas. Speciellt viktigt är det att EU:s jordbruksstöd ändras och minskas och att ekologiska processer och produkter främjas.EU:s fiskepolitik måste ta hänsyn till havens långsiktiga produktionsförmåga.
2.4. Kretsloppsanpassning av varor och kemikalier
Producentansvaret för varors och kemikaliers hela livscykel skall utvecklas. Den fria rörligheten för varor inom gemenskapen kräver också gemensamma regler så långt det är möjligt. Till dess att reglerna är gemensamma och miljöpåverkan från varor och kemikalier är försumbar skall dock medlemsländerna tillåtas att ha egna, hårdare krav. Sverige bör verka för att producentansvaret fungerar inom hela EU. Ett villkor för en varas eller kemikalies fria rörlighet är att dess kretslopp skall kunna vara slutet var i EU den än finns.
Avgörande om vi skall få bukt med varors och kemikaliers miljöpåverkan är att substitutionsprincipen, försiktighetsprincipen och PPP-principen (förorenare betalar) verkligen tillämpas. Flera remissinstanser är oroliga för att detta försvåras i landet efter inträdet i EU. Andra pekar på det faktum att tillämpningen av dessa principer redan innan inträdet i EU är svag i många avseenden.
Exempel på områden där EU ligger efter är användningen av tungmetaller som bly, kadmium, kvicksilver, där Sverige dock har kommit långt i arbetet med att fasa ut dem.
Följande skall Sverige agera för:
Substitutionsprincipen skall gälla inom EU. Det bör utarbetas en gemensam strategi för hur den skall tillämpas, övervakas och utvärderas. Möjligheter till verkningsfulla sanktioner skall finnas.Försiktighetsprincipen skall gälla även på kemikalieområdet, dvs. finns det allvarliga misstankar om att en kemikalie är miljö- eller hälsovådlig skall den ersättas såvida man inte kan bevisa ämnets ofarlighet.Avfallshanteringen är en specifik del av varornas och kemikaliernas kretslopp eller livscykel. Även i denna verksamhet växer successivt behovet av samordning och gemensamma regler eftersom en stor del av de ämnen och föremål som hamnar i ett lands avfallshantering har utländskt ursprung.
Följande riktlinjer skall vara vägledande:
Kretsloppsprincipen och därmed avfallsminimering måste vara ett övergripande mål vid utformning av EU:s direktiv och förordningar.Varje land skall tills vidare ha rätt att ha hårdare miljökrav på avfallshantering än EU:s krav. Export av miljöfarligt avfall till länder som saknar kapacitet att ta emot det på ett miljömässigt adekvat sätt skall förbjudas och stoppas.Återanvändning skall prioriteras före återvinning där så är möjligt och återvinning skall prioriteras före förbränning av avfallet.Förbränning av osorterat avfall skall förbjudas.Det behövs gemensamma definitioner av begrepp såsom ''sorterat avfall'' och återvinning.Det behövs satsningar för att få fram förpacknings- och retursystem som kan få spridning i hela EU. I dag hotas nationella retursystem av att andra länders produkter inte kan ingå i det nationella systemet -- t.ex. returglassystem.
2.5. Skydda det rena vattnet
Bristen på rent vatten orsakar allt fler konflikter runt om i världen. Tillgången på användbart vatten speglar också ett lands välfärd. Ett rikt land har ofta goda vattentillgångar och tvärtom. I Västeuropa har vi i huvudsak ännu inte problem med vattentillgången. Det förekommer dock allt fler problem med kontaminering av både grund- och ytvatten. Situationen är annorlunda i Östeuropa och i många andra regioner. Ofta är det vattentillgången som sätter gränsen för samhällets utveckling.
Även haven hotas -- särskilt grunda, instängda havsområden som ofta har stor ekonomisk betydelse eftersom merparten av fisket bedrivs i sådana områden. Medelhavet, Östersjön, Nordsjön, Svarta havet är samtliga exempel på vattenområden där fisket har drabbats av upprepade bakslag. Fiskfångsten i t.ex. Medelhavet och Svarta havet har minskat med 25 % sedan toppåret 1988. Sedan 1989 har världens totala fångst av fisk, skaldjur, musslor etc. minskat med 5 % och stagnerat på den nivån. (Tillståndet i världen -95, Worldwatch Institute)
Särskilt katastrofen i Aralsjön, som Vänsterpartiet tidigare har aktualiserat i riksdagen, är ett exempel som avskräcker och borde tjäna som en väckarklocka. Både själva sjön, omkringliggande miljöer och människorna som levde på fångsterna i sjön har skadats eller försvunnit p.g.a. överutnyttjandet av vattnet. Vi kan vänta oss fler konflikter som har sin grund i vår misshushållning med vattenresurserna -- konflikter som om de inte löses kommer att påverka Europa alltmer.
Sverige bör verka för att EU utvecklar sina program för att påskynda framtagandet av teknik, processer och system som dels är vattensnåla, dels inte förgiftar/övergöder vattnet. Inte minst inom jordbrukssektorn är behovet av effektivare teknik stort.
Israel har t.ex. tagit fram mycket effektiva bevattningssystem och andra tekniska lösningar som är extremt vattensnåla. Inom detta område finns en stor utvecklingspotential för att ta fram fungerande system som kan bidra till att lösa vattenbristen i Nordafrika, Östeuropa, södra Afrika m.fl. områden. Sådana vattenprogram kan också innebära att vi hindrar uppkomsten av vattenbrist i länder där situationen just nu är tillfredsställande.
3. EU:s jordbrukspolitik
Sveriges medlemskap i EU innebär för jordbrukets del en återgång till ett genombyråkratiserat, detaljreglerat och centralstyrt jordbruk med stödformer som i EU har lett till överproduktion, dumpade priser på världsmarknaden och marknadsregleringar. Detta gynnar EU:s inhemska produktion, fördyrar för konsumenterna och förhindrar en rättvis världshandel.
Vänsterpartiet delar därför regeringens bedömning att Sverige aktivt skall verka för en revidering av den gemensamma jordbrukspolitiken. Mer än hälften av EU:s budget används i dag inom jordbrukssektorn. Mycket förenklat kan man säga att EU står för stödet till överproduktionen medan miljö- och strukturåtgärder måste betalas över statsbudgeten för att berättiga till EU-stöd. En viktig uppgift måste därför vara att minska subventionerna. EU:s jordbrukspolitik (CAP) skall reformeras -96.
Sverige skall driva följande miljökrav när det gäller EU:s gemensamma jordbrukspolitik:
Stöd som till 100 % finansieras ur EU:s garantifond avvecklas till förmån för stöd som kräver medfinansiering från respektive medlemsland.Jordbruket skall kretsloppsanpassas vilket bland annat innebär kraftigt minskad användning av konstgödsel och bekämpningsmedel.Kraftigt minskade stöd till det konventionella jordbruket.De ekonomiska stöden till jordbruket skall styras mot mer extensiv och ekologisk produktion.Införande av PPP-principen i jordbruket. Minskad användning av insatsmedel som inte naturligt kan ingå i kretsloppet.Ökad användning av ekonomiska styrmedel.
4. Regionala och globala aspekter
EU:s agerande på olika områden, inte minst inom miljöpolitiken, måste utformas utifrån kravet på att utjämna skillnader i standard mellan olika regioner och olika människor. Detta gäller även standard i miljöavseende.
Vänsterpartiet konstaterar att EU:s förhållande till de fattiga länderna måste omprövas. Handel med dem måste baseras på långsiktig, uthållig utveckling i både export- och importländerna. EU får inte grunda sin handel på ensidig import av billiga råvaror som ofta utvinns med förödande miljöpåverkan -- en handel som ofta utförs utan att miljökostnaderna för verksamheterna betalas eller synliggörs. Utöver det som redan nämnts innebär en sådan omställning att marknaderna i EU öppnas för produkter från tredje världen. En analys bör även göras inför regeringskonferensen 1996 om hur EU skall agera på effektivaste sätt för att bidra till en uthållig utveckling i de fattiga länderna.
Ungefär samma resonemang gäller EU:s förhållande till Östeuropa. Vi har utvecklat detta i riksdagsmotioner i samband med behandlingen av statsbudgeten och till propositionen om samarbete med Öst- och Centraleuropa (1994/95:U809 resp 1994/95:U33).
I förhållandet till jordens fattiga länder måste vi få till stånd en ekonomisk och ekologisk utveckling om dessa länder skall kunna utvecklas. Det stöd som EU och enskilda EU-länder ger är bra men långt ifrån tillräckligt. Avgörande är att handelshinder avskaffas och att det kommer till stånd en handel på lika villkor vars ram sätts av vad miljön tål. Viktigast är detta kanske på jordbruksområdet.
Även den sociala situationen och miljötillståndet runt Medelhavet -- med vissa undantag -- gör att EU bör analysera vad som mer kan göras för att minska detta områdes problem.
Miljösituationen är mycket bekymmersam. Medelhavet drabbas varje år av drygt 600 000 ton oljeföroreningar, enbart Rhnefloden beräknas transportera 70--100 ton kadmium till havet, delfiner i Medelhavet kan ha PCB-halter på upp till 450 ppm, 30 % av fisken har plast i tarmarna (!), 6 000 ton fosfor och drygt 110 000 ton kväve som hamnar i Adriatiska havet har bidragit till att den delen av Medelhavet nu är helt förändrad och drabbas av återkommande algblomningar.
Även miljöerna på land runt Medelhavet är i mycket stor utsträckning mer eller mindre påverkade. I de värst drabbade regionerna har tidigare rika skogar och kulturbygder övergått i öken eller grässtäpp. Många skador är gamla men mycket skulle kunna göras för att återställa miljöer. Beskogningsåtgärder, minskning av utsläpp, bättre avfallshantering, utbyggnad av reningsverk etc. Sverige bör i EU verka för att ett miljöhandlingsprogram för hela Medelhavsregionen fastställs tillsammans med berörda länder. Speciellt viktigt är att sanktionsmöjligheterna ökar mot länder som inte vidtar rimliga åtgärder.
5. Städernas miljöproblem
Regeringen konstaterar att ca 80 % av Västeuropas invånare bor i städer som i många fall har betydande miljö- och hälsoproblem. Denna urbanisering fortsätter. Även i tredje världen accelererar urbaniseringen.
Frågan är om en fortsatt inflyttning till städer är förenlig med byggandet av det uthålliga samhället och att hälsoproblemen i städerna går att lösa. Regeringen förefaller inte ha någon klar bild av detta. Svaret på frågan är troligen nej men denna fråga bör analyseras av EU och Sverige bör vara aktivt i detta utredningsarbete.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om grunden för Sveriges miljöstrategi i EU,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det sektorsövergripande arbete som nu behövs för att minska försurningsproblematiken,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att minska utsläppen av försurande ämnen från transportsektorn,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att försiktighetsprincipen skall gälla i arbetet med att minska risken för klimatförändringar,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att EU:s koldioxidutsläpp skall minska med minst 20
% till år 2005,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att införandet av en koldioxidskatt i EU är högprioriterat,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bevarandet av biologisk mångfald genom gemensamma planer för att bevara alla de olika slags naturmiljöer som finns i EU,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att effektiva sanktionsmöjligheter skall införas i EU mot länder, företag och enskilda som bryter mot skyddet av den biologiska mångfalden,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige skall verka för producentansvar inom hela EU för varor och kemikalier,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige skall verka för att tillämpningen av substitutionsprincipen och försiktighetsprincipen skall gälla inom EU,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kretsloppsprincipen och avfallsminimering skall vara ett övergripande mål vid utformning av EU:s direktiv och förordningar,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att export av miljöfarligt avfall från EU till länder som saknar möjlighet att ta emot avfallet på ett miljömässigt adekvat sätt skall förbjudas och stoppas,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige skall verka för att få fram förpacknings- och retursystem som kan användas inom hela EU,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige skall verka för att EU utvecklar sina program, direktiv och förordningar för att påskynda framtagandet av teknik och processer som skyddar vattentillgångar,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring av EU:s jordbrukspolitik för att minska miljöproblemen och ge konsumenterna större tillgång till ekologiskt odlade produkter,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att EU skall agera på effektivast möjliga sätt för att gynna en uthållig utveckling i jordens fattiga länder,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att EU skall agera på effektivast möjliga sätt för att gynna en uthållig utveckling i Öst- och Centraleuropa,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige aktivt skall medverka i arbetet med miljöhandlingsprogrammet för att minska miljöproblemen i Medelhavsregionen,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige skall driva kravet på en analys av om fortsatt urbanisering är förenligt med målet om det uthålliga samhället.
Stockholm den 6 april 1995 Gudrun Schyman (v) Hans Andersson (v) Ingrid Burman (v) Björn Samuelson (v) Eva Zetterberg (v) Maggi Mikaelsson (v)