Allt fler aktörer i samhällslivet, inte minst myndigheter
använder begrepp som ''riskanalys'' eller ''kvalificerad
riskanalys'' i sina föreskrifter, anvisningar eller
rekommendationer. Detta gäller på de lokala, nationella och
internationella planet. Bedömningar av risknivåer styr beslut
som rör människors säkerhet, hälsa och miljö.
Riskanalys, riskbedömning och riskhantering är
följaktligen på väg att bli centrala instrument i ett
beslutsfattande som täcker stora områden av samhället och
med mycket omfattande ekonomiska och andra
konsekvenser.
Ovanstående utveckling förstärks av händelserna under
fjolåret med Estoniakatastrofen som en tragisk kulmen.
Tragedin på Östersjön har satt en direktbelysning på behoven
av kvalificerad förmåga till analys och hantering av risker.
Olyckor av Estonias art måste förebyggas med alla medel.
Riskforskningens ställning i Sverige
Sverige måste betecknas som mindre utvecklat vad gäller
riskforskning. Detta gäller inte minst vid en jämförelse med
övriga nordiska länder. I Finland finns gruppen ''Safety and
Risk Analysis'' vid Statens tekniska forskningscentral
(VTT). Danmark har forskningsgrupper för riskanalys och
kognitiv forskning som båda sysslar med riskhantering och
Norge har en lång tradition av forskning på riskområdet vid
SINTEF. Samtliga nu nämnda forskningsgrupper är
koncentrerade på området industriell säkerhet och saknar
motsvarighet i Sverige.
Bland riskhanterande myndigheter är inslaget av FoU
högst varierande. Det kan konstateras att kvalificerad
riskanalys och riskbedömning ofta saknas och att ansvaret är
fragmenterat. Samtidigt är som nedan konstateras
potentialen för riskreducering mycket stor. En ökad
forskning borde därför vara av strategisk betydelse för
välfärdsutvecklingen och den ekonomiska tillväxten.
Lönsam riskforskning
I kall statistisk belysning kan konstateras att kostnaderna
som är förknippade med olyckor i s.k. organiserad
verksamhet uppskattas till storleksordning 10--12 miljarder
kronor årligen. Ser vi till personolyckor i samhället dör varje
år ca 3 000
människor i Sverige till följd av olyckor. Årligen
vårdas ca 140 000
personer på sjukhus och ca 800 000
besöker vården som följd av olycksfallsskada.
Tragedin på Östersjön leder till en skrämmande uppjustering
av dessa siffror för 1994.
I detta perspektiv ser vi det som utomordentligt viktigt att
vi också i Sverige inte längre tvekar inför kvalificerade
satsningar på forsknings- och utbildningsinsatser inom
riskområdet.
Antar man en procents respektive tio procents minskning
av olyckorna i organiserad verksamhet skulle detta ge
minskad förlust på 100--200 respektive 1 000--2 000
miljoner kronor. Ännu viktigare är självfallet de
humanitära aspekterna. Det förtjänar också att nämnas i detta
sammanhang att Sverige har anslutit sig till
världshälsoorganisationernas mål att reducera antalet
dödsolyckor med 25 procent till år 2000.
Riskcentrum
Att någon ny organisation med överblick och
påverkansmöjligheter behövs är uppenbart. Riskhantering är
till sin natur praktiskt taget alltid flervetenskaplig allt under
det att Sverige är ett ''stuprörsland''. Varje departement har
sålunda ansvar för forskning inom sitt eget område, varje
myndighet likaså och universitets- och högskolevärlden är
strikt fakultetsuppdelad. Att resultat av forskningen kommer
till nytta i samhället kräver också nya grepp.
Det behövs någon organisation som med överblick över
forskningen kan påverka utbildningens innehåll vid våra
universitet och högskolor så att riskfrågor behandlas i
flertalet utbildningsinriktningar.
För att nå långsiktighet och bredd i forskning och
utbildning krävs också tämligen omfattande
doktorandprogram.
Parallellt med ovanstående aktiviteter bör man genom
uppdragsverksamhet sträva efter att nå ut i kommuner,
landsting, näringsliv och andra organisationer. Sambandet
mellan forskningen och uppdragsverksamheten måste vara
nära och tydlig för att samhällets riskhantering skall kunna
vara ''på framkant''.
Riskcentrum har tagit fram ett treårigt program för
riskforskning och kopplat till detta ett doktorandprogram för
15--20 doktorander. Knutet till ramprogrammet har, med
hjälp av ett 25-tal forskare i hela landet, programinnehållet
exemplifierats med ca 40 projekt/frågeställningar.
Det är att notera att i ca 25 procent
av fallen torde FOAs olika enheter vara
lämpligaste underleverantör av forskningen vilket skulle
knyta samman civila och militära forskningsresurser på ett
länge önskat sätt.
Arbetet med att ta fram och att lansera programmet har
tydligt visat att vi i Sverige saknar vana att hantera breda
program och tvärvetenskaplighet. Riskfrågorna hör i dag
hemma ''överallt och ingenstans''.
Skall man åstadkomma resultat krävs, som ovan påpekats,
något organisatoriskt nytt.
I uppdragsverksamheten har Riskcentrum kunnat
konstatera betydande behov av förbättrad riskhantering för
att öka säkerhet och trygghet. I varje analyserad organisation
har sålunda de för verksamheten ansvariga funnit behov av
fördjupade analyser inom olika funtioner och härtill
kopplade åtgärdsprogram för att reducera olika typer av
risker.
För att rimligt snabbt förbättra Sveriges beredskap mot hot
och risker av olika slag krävs ett över flera
departementsgränser taget politiskt beslut. Detta torde också
vara enda möjligheten att leva upp till regeringsförklaringens
löfte rörande riskhanteringen i landet och nåendet av WHOs
mål och illustreras för övrigt väl av de slutsatser och förslag
som under hand har redovisats av Hot- och riskutredningen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behoven av förbättrad forskning och
utbildning inom riskområdet.
Stockholm den 24 januari 1995
Lisbeth Staaf-Igelström (s)
Bo Finnkvist (s)
Kristina Svensson (s)
Jarl Lander (s)
Ann-Kristine Johansson (s)