Det finns en internationell samsyn om att konflikthantering
och konfliktlösning steg för steg måste ersätta militära
rustningar som ett medel att möta världens säkerhetspolitiska
behov. Den kris som råder i världen visar på behovet av en
utvidgning av civila fredstjänster till att också omfatta
exempelvis medling, förhandling, konflikthantering, stöd till
skydd för mänskliga rättigheter, demokratiträning och
utbildning som medverkar till ickevåldslösningar på
konflikter.
Denna nya syn på säkerhet kommer mycket tydligt till
uttryck i det socialdemokratiska partiets politiska dokument
inför valet 1994, ''Gränslös demokrati -- säkerhet och
solidaritet inför 2000-talet'':
I dag efter det kalla krigets slut och med den växande
insikten om ett regionalt och globalt samöde, befinner vi oss
i en liknande situation som i början av omorienteringen på
1960-talet med ett starkt omvärldsberoende och i behov av
nytänkande. Det behövs en helhetssyn, en integrerad svensk
politik för solidaritet och säkerhet, fred och utveckling i
världen.
Vi vill att en nationell kommission tillsätts i syfte att se
över och stärka Sveriges internationella ansvarstagande.
Det har blivit uppenbart att säkerhet efter det kalla
krigets slut mer och mer måste byggas med ickemilitära
medel.
En ickemilitär säkerhetsstruktur kräver en omdisponering
av resurser från traditionella försvarsutgifter till
säkerhetsskapande samarbete; system för kontinuerlig
bevakning av konfliktområden som tidigt kan ge
varningssignaler, konfliktförebyggande verksamhet,
fredsstiftande verksamhet som t.ex. medling och
konfliktlösning samt fredsbyggande verksamhet för att
stärka freden i ett område och förhindra att konflikt bryter ut
på nytt.
Utifrån detta synsätt menar vi att det också är angeläget att
dra motsvarande slutsatser för totalförsvarets och
civilpliktens del. Det hade varit önskvärt att ta hänsyn till
sådana perspektiv i samband med behandlingen av
pliktutredningens betänkande, men detta yttrande förbigicks
helt med tystnad i den proposition om totalförsvarsplikt som
framlades av den tidigare regeringen.
Civilplikten bör enligt vår uppfattning i väsentlig mån
utvecklas till en samhällstjänst som innefattar såväl
fredsskapande, fredsbevarande som fredsbyggande
verksamhet inom ramen för ett vidgat internationellt
säkerhetsbegrepp.
En principiellt synnerligen viktig fråga i detta
sammanhang är att öppna en möjlighet till tjänstgöring i
biståndsverksamhet och likartat internationellt arbete. I
samband med en översyn av Sandö U-centrum samt
omvandling av den dittills varande statliga fredskåren till en
enskild volontärorganisation beslöt riksdagen 1980--1981
samtidigt att införa en sådan möjlighet. Eftersom
pliktpersonal ej kan åläggas tjänstgöring utomlands innebar
beslutet att de som antagits till volontärtjänst -- en antagning
som i sin tur förutsatte fullgjord yrkesutbildning och två års
praktik -- skulle beviljas anstånd till dess volontärtjänsten
fullgjorts. I efterskott skulle man sedan få tillgodoräkna
denna som fullgjord vapenfri tjänst. Det nämnda
riksdagsbeslutet påstås aldrig ha fått någon praktisk
betydelse och torde nu vara upphävt.
Viktiga motiv för oss när vi föreslår att på nytt en möjlighet
öppnas att tillgodoräkna biståndsarbete etc. som vapenfri
tjänst är dels att detta ligger väl i linje med ett vidgat
säkerhetsbegrepp, dels att det kan tillföra det civila
totalförsvaret värdefulla erfarenheter. Det senare gäller inte
minst i fråga om flyktingmottagning och liknande
verksamhet. Tjänstgöring i biståndsverksamhet och annat
internationellt arbete finns sedan länge som en möjlighet för
vapenfria i bl.a. Tyskland och i USA. Att det bland de
vapenfria själva finns intresse för en sådan möjlighet framgår
bl.a. av ett förslag om en vapenfri tjänst i konfliktområden
som nyligen framlagts för försvarsdepartementet av
Nätverket för Vapenfria Försvarsmetoder.
I pliktutredningens betänkande saknade vi också en
diskussion av ickemilitärt motstånd. Enligt upprepade
riksdagsbeslut ska ickemilitärt motstånd vara en del av det
civila totalförsvaret. Ansvaret för denna del har tidigare
åvilat en särskild delegation men har numera överförts till
styrelsen för psykologiskt försvar. Eftersom verksamheten
emellertid fått alltför små resurser till sitt förfogande har den
hittills gått på sparlåga.
Gällande riktlinjer understryker att det ickemilitära
motståndet knappast kan planeras i förväg. Det kan däremot
förberedas genom utbildning och övning av nyckelpersoner
vilket också är ett sätt att bredda intresset för frågan och
skapa förutsättningar för en intellektuell verksamhet och ett
utvecklingsarbete på området. Särskilt intressanta
målgrupper för en utbildnings- och övningsverksamhet är
dels kyrkor och andra folkrörelser, dels den frivilliga
hemskyddsorganisationen. Inom den senare har man på
länsnivå inlett en försöksverksamhet med sådan utbildning.
Trossamfunden kan med sin rikt förgrenade verksamhet
otvivelaktigt bli en viktig tillgång när det gäller att skapa och
vidmakthålla den ickemilitära motståndsanda som är en
förutsättning för ett mer utbrett civilt motstånd.
Från olika håll har på senare tid markerats en otålighet över
att frågan utvecklas så trögt. Det är nu angeläget att en
försöksverksamhet med utbildning och övning får möjlighet
att komma igång utan ytterligare fördröjning.
Inom civilpliktens ram bör det finnas förutsättningar att
bygga upp en resurs för ickemilitärt motstånd. Vi föreslår att
försöksverksamheten får målsättningen att utbilda ett antal
utbildare som kan serva både kyrkor och andra folkrörelser
och hemskyddsorganisationen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om principiell möjlighet för
civilpliktiga att få tillgodoräkna sig tjänstgöring utomlands i
biståndsverksamhet etc.,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en försöksverksamhet
inom civilpliktens ram med utbildning för icke-militärt
motstånd.
Stockholm den 24 januari 1995
Lena Klevenås (s)
Inger Lundberg (s)