I denna motion ger folkpartiet liberalerna sin syn på svensk
säkerhetspolitik inför nästa försvarsbeslut och på
regeringens förslag i budgetpropositionen vad gäller
totalförsvaret.
Försvarspolitiken är mindre bekymmersam än tidigare.
Det gäller både hotbild och försvarsorganisationen i sig.
Genom kommunismens, Sovjetunionens och
Warszawapaktens sammanbrott finns inte längre hot om ett
storkrig på kontinenten. Inte heller finns under överblickbar
tid något invasionsshot mot svenskt territorium.
De stora obalanserna mellan numerär och kvalitet inom det
svenska försvaret är på god väg att undanröjas. Alla
bekänner sig nu till ett kvantitativt mindre men kvalitativt
bättre försvar. Folkpartiet liberalerna, som under mer än 20
år varit pådrivande för en sådan omstrukturering, beklagar
att dessa tankar så länge avvisades av riksdagsmajoriteten.
Den nödvändiga förnyelsen inleddes med 1987 års
försvarsbeslut, vilket innebar ett genombrott för tanken på
att strukturomvandlingar var nödvändiga inom både militära
och civila delar av totalförsvaret. Ett antal viktiga följdbeslut
fattades åren därefter, och 1992 års försvarsbeslut blev en
fortsättning på denna moderniseringsprocess.
Den principiellt viktigaste och i sak största förändringen
kom genom riksdagens beslut i december 1994 att föra
samman hittillsvarande militära och civila pliktlagar till en
gemensam totalförsvarsplikt. Länge ensamt bland svenska
partier har folkpartiet liberalerna drivit denna fråga sedan 70-
talet.
Genom totalförsvarsplikten kan olika delar av
totalförsvaret på ett rationellt sätt nu få sitt behov av
pliktpersonal tillgodosett. Det tidigare systemet innebar att
försvarsmakten kallade in fler än som behövdes för
krigsorganisationens bemanning. Civila delar av
totalförsvaret förnekades samtidigt en välbehövlig
föryngring och kvalitetshöjning.
Genom totalförsvarsplikten slås fast att det antal som
utbildas för respektive uppgift och olika utbildningars längd
och innehåll ska styras av krigsorganisationens behov.
Totalförsvarsplikten ger därmed en långt större flexibilitet än
det tidigare systemet. De grundläggande principerna i det
nya systemet gäller oavsett om totalförsvarets behov av
pliktpersonal skulle öka eller minska i framtiden.
Sveriges samhällsekonomiska utveckling inger
fortfarande mycket stor oro. Det ställer stora krav på att
hushålla med offentliga medel. Det ställer naturligen krav på
att spara också inom försvarsbudgeten. Varje möjlighet att
spara, effektivisera och även ompröva måste tas till vara. En
sund svensk ekonomi är en förutsättning också för ett
effektivt och tillfredsställande försvar.
Säkerhetspolitiska förändringar är långsiktiga.
Försvarsbeslut har långa ledtider och är därför också
långsiktiga. De beslut som skall fattas de kommande åren får
fullt genomslag först en bra bit in på 2000-talet. De skall
fattas mot bakgrund av en väsentligt förändrad hotbild, en
samhällsekonomi som brottas med stora problem och av att
få svar kan ges om den långsiktiga säkerhetspolitiska
utvecklingen.
Mot den här bakgrunden har folkpartiet liberalerna
föreslagit att inför 1997 års försvarsbeslut, som nu
regeringen föreslår skall fattas hösten 1996, skall övervägas
också en kraftig minskning av utgifterna inom totalförsvaret.
Förutsättningarna för kraftigt minskade försvarskostnader är
större än under hela efterkrigstiden. Därför bör vi inför 96
års försvarsbeslut seriöst få prövat möjligheter och
konsekvenser av ett sådant alternativ.
Folkpartiet har ställt sig positivt också till att pröva
regeringens förslag att för tiden fram till nästa försvarsbeslut
minska försvarskostnaderna. Lika angeläget som det är att
pröva möjligheterna att långsiktigt minska försvarsutgifterna
rejält, lika svårt kan det emellertid vara att minska
försvarsutgifterna på kort sikt utan allvarliga konsekvenser.
Att vidmakthålla besluten om försvarets kvalitet talar emot
att mer omfattande ställa in repetitionsutbildningar eller
senarelägga materielbeställningar. Det är viktigt att den
inledda strukturomvandlingen fortsätter och att återfall i
gamla tänkesätt förhindras.
1. Säkerhetspolitiska utvecklingstendenser i Europa
Försvarsbeslutet våren 1992 togs endast två och ett halvt
år efter Berlin-murens fall, ett och ett halvt år efter Tysklands
återförening och ett halvt år efter Sovjetunionens
upplösning. Likaså ett halvt år efter Maastrichtfördragets
tillkomst, men ett och ett halvt år innan det trädde i kraft. 92
års försvarsbeslut togs i en tid av stora förändringar av de
säkerhetspolitiska förutsättningarna. Möjligheten att göra
några som helst säkerhetspolitiska långsiktsbedömningar var
mycket liten.
92 års försvarsbeslut var således inte någon anpassning till
ett nytt säkerhetspolitiskt läge utan en fortsatt
strukturomvandling av svenskt försvar, vilken inleddes med
87 års försvarsbeslut. Detta kom till, när ingen kunde
drömma om det snabba uppbrytandet av mer än 40 års kallt
krig och uppdelning av Europa i två block, som stod rustade
till tänderna mot varandra från Norra Ishavet till
Medelhavsområdet.
Två och ett halvt år senare kan vi blicka tillbaka på ett
försvarsbeslut, som togs under stora förändringar och stor
osäkerhet om framtidsbedömningarna. Förhoppningarna om
fred, frihet, demokrati och samarbete i Europa var vida mer
optimistiska än i dag.
Inte minst för det nordiska området har ett antal positiva
steg tagits, som väsentligt förbättrat de säkerhetspolitiska
förutsättningarna i vårt närområde. Våra baltiska
broderländers oberoende har stärkts. Förhandlingarna om
tillbakadragande av de återstående ryska trupperna har
avslutats och återtåget genomförts. EU skall nu inleda
förhandlingar om Europaavtal med de baltiska staterna.
Finland och Sverige är efter folkomröstningar den gångna
hösten medlemmar i EU från nyår 1995. Samarbetet inom
ramen för Partnerskap För Fred har etablerats. Sverige och
Finland har sökt observatörskap i Västeuropeiska Unionen.
Medlemskapet i EU och de möjligheter, som det ger att
medverka till demokratisk och ekonomisk utveckling i
Europa och särskilt i de nya demokratierna, är det viktigaste
bidraget till vår egen säkerhet i Europa.
Trots dessa viktiga och positiva steg har osäkerheten på
intet sätt skingrats om den framtida säkerhetspolitiska
utvecklingen. Förhoppningarna är om inte pessimistiska så
ändå vida mer realistiska än de var fortfarande våren 1992.
Warszawapaktens upplösning, de sovjetiska truppernas
återtåg från Mellaneuropa och de baltiska staternas
självständighet har drastiskt minskat det direkta hotet mot
Sveriges säkerhet. Den ryska ekonomins sönderfall och dess
följder på samhällsmoralen har radikalt urgröpt kvaliteten i
de ryska militära förbanden.
Ändå kvarstår Murmansk-området som det strategiskt
hetaste området i Europa, vilket oundvikligen drar in det
nordiska området i strategiska överväganden. Utvecklingen
i Ryssland har sedan 1992 tagit steg som gör bedömningen
av landets framtida ekonomiska och politiska utveckling
mycket mer svårbedömd. Händelserna i Tjetjenien skall inte
här övertolkas, men de understryker den ökade osäkerheten
i bedömningarna av utvecklingen i Ryssland.
Kriget i Bosnien-Hercegovina har katastrofalt
demonstrerat svagheten i de hitillsvarande europeiska
säkerhetsstrukturerna. Vad värre är, har det också
demonstrerat att det inte enbart handlar om strukturer och
mandat. Det nya Europa som uppstått efter murens och
kommunismens fall har också fått se gamla geopolitiska
spänningar mellan de europeiska stormakterna återuppstå.
Utan att heller här dra några långtgående slutsatser kan vi
konstatera att den gångna hösten visat upp slitningar även
inom den gamla västalliansen i öppen dager.
Vi befinner oss i en med all sannolikhet långvarig
övergångsperiod från efterkrigstidens blockuppdelning och
kalla krig till något, som vi knappast ens kan sia om. Den
direkta hotbilden för svensk del har kraftigt försvagats, men
osäkerheten om den långsiktiga säkerhetspolitiska
utvecklingen är stor.
Folkpartiet liberalerna anser att EU skall utgöra en
hörnsten i Europas framtida säkerhetsordning. Den
europeiska integrationen har bidragit till att tränga ut farliga
nationalistiska föreställningar och intolerans. Det har spelat
en stor roll för hela Europas stabilitet och säkerhet. Nu är den
stora utmaningen att fylla ut de tomrum som den
kommunistiska kollapsen skapade i öst och att avväpna den
på sina håll snabbt växande aggressiva nationalismen och
finna vägar att hantera svårartade etniska konflikter som dem
i Kaukasus.
Målet för svensk säkerhetspolitik är oförändrat att utan
underkastelse hålla Sverige utanför krig. Från liberal
synpunkt är det av central betydelse att en ny
säkerhetsordning byggs i Europa för att värna och främja
fred, demokrati och mänskliga rättigheter. Avgörande inför
framtiden vid valet av säkerhetsordning blir dels
utvecklingen i Östeuropa, dels i vilken grad den viktiga roll
USA spelar för Europas säkerhet består.
I en framtida säkerhetsordning utgör EU en av
hörnstenarna. Den ursprungliga målsättningen för EU var att
cementera freden mellan dess medlemsländer,
enkannerligen mellan Tyskland och Frankrike. En fråga vid
regeringskonferensen 1996 och i dess utvidgningsdiskussion
är EUs eventuella ansvar även för ansökarländernas säkerhet
och stabilitet, och vilka former detta i så fall skulle ta sig.
Det ligger i Sveriges intresse att Europas framtida
säkerhetsordning blir så stark som möjligt. I den mån Sverige
aktivt kan bidra till detta ökar vårt lands och Nordens
möjlighet att leva i fred. Folkpartiet liberalerna har en öppen
attityd till hur den framtida säkerhetsordningen skall
utformas. Partiet har redan tidigare -- bl.a. i föregående års
EU-motioner -- ställt sig bakom tanken på en gemensam
utrikes- och säkerhetspolitik inom EU, som vi själva är med
och utformar.
Inför det kommande försvarsbeslutet hösten 1996 kan vi
således konstatera att den kraftigt försvagade hotbilden för
Sveriges del består för överskådlig tid. Samtidigt består en
betydande osäkerhet om de avgörande säkerhetspolitiska
förutsättningarna i vårt närområde. Till det kommer att den
framtida gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken inom
EU kommer att vara en huvudfråga inom ramen för 1996 års
regeringskonferens.
Det finns mot bakgrund av de allt tydligare
utvecklingstendenserna inom den gamla västalliansen inte
anledning att förvänta sig alltför stora steg mot en gemensam
försvarspolitik. Å andra sidan måste utvecklingen inom de
olika europeiska säkerhetsstrukturerna i riktning mot ökad
gemensam europeisk säkerhet beaktas även i svensk
säkerhetspolitisk långsiktsbedömning.
2. Synpunkter med anledning av förslag i
budgetpropositionen
I detta avsnitt ges synpunkter med anledning av förslag och
påståenden i budgetpropositionen. Därav följer att
detaljeringsgraden anpassas till den i propositionen.
2.1. Planering och uppföljning
Försvarsutskottet har sedan några år ägnat intresse åt
uppföljning av fattade beslut. Det är därför positivt, att
propositionen på ett kanske mer systematiskt sätt än som
tidigare gjorts, fäster uppmärksamheten på i vilken
utsträckning myndigheterna redovisar verksamhet och
ekonomi, så att man kan se om uppställda mål nåtts.
I en rad fall noteras att myndigheter brister ifråga om
redovisning. I en del fall hänför regeringens sådana brister
till omorganisationer. En sannolikt mer bidragande orsak är
att statsmakterna tidigare inte reagerade på bristfälliga
redovisningar från myndigheter. Om en myndighet haft en
god verksamhetsplanering, är det sannolikt att man också
klarar en omstrukturering utan att tappa verksamhetsmålet ur
sikte.
Ifråga om de civila delarna av totalförsvaret uttalar
departementschefen att Överstyrelsen för civil beredskap
(ÖCB) på ett mer självständigt sätt bör redovisa
bedömningar av beredskapsläget inom olika områden och
även lämna synpunkter på myndigheternas
beredskapsplanering. Ända sedan tillkomsten av ÖCB har
det varit uppenbart att myndigheten oftast tagit större hänsyn
till andra myndigheter än till statsmakter och skattebetalare.
I stället för att redovisa brister till statsmakterna har ÖCB
valt att tona ned och mer eller mindre okritiskt i
programplaner föra fram underlag från andra myndigheter.
En försvårande faktor kan vara att företrädare för andra
myndigheter funnits i ÖCB:s styrelse. Det skulle kunna leda
till att även brister ÖCB känner till inte förs vidare av
kollegiala hänsyn till dessa myndigheter. En misstanke, som
ligger nära till hands, är att myndigheter tenderar hålla
varandra om ryggen i försök att utverka högre anslag, medan
deras intresse av att få ut mer effekt av redan anslagna medel
är betydligt mindre.
Det är av stor vikt att uppföljningen i hela kedjan riksdag--
regering--myndigheter ges ökad roll. Former för fortsatt
uppföljning bör utgöra ett centralt inslag i nästa fleråriga
försvarsbeslut.
På sidan 37 skriver statsrådet: ''Regeringen konstaterar att
utvecklingen av Försvarsmaktens planeringssystem är
myndighetens eget ansvar samtidigt som ett väl fungerande
budgetsystem ingår i regeringens och regeringskansliets
ansvarsområde.'' Det är tveksamt om denna kortfattade
beskrivning stämmer med vad riksdagen vid olika tillfällen
beslutat rörande försvarets planerings- och ekonomisystem.
Statsmakternas styrning gäller också övergripande mål, och
det är tveksamt om allt detta kan sägas ingå i budgetsystemet.
Försvarsutskottet har uttalat, att regeringen ska återkomma
till riksdagen med förslag till hur Försvarsmaktens
planeringssystem bör anpassas till det budgetsystem som
gäller statsförvaltningen. Regeringen har uppdragit åt den
expertgrupp, som ska granska osäkerheter i Försvarsmaktens
ekonomiska underlag, att också granska Försvarsmaktens
planeringssystem i de delar, som rör kopplingen till det
statliga budgetsystemet.
Det är angeläget att frågan ses ur ett bredare perspektiv, så
att riksdagens inflytande över försvarsplaneringen stärks.
När försvarets planerings- och ekonomisystem beslutades
1970 var riksdagens roll ''bortglömd'' och kom in som
komplettering i efterhand. Det är angeläget att inte
förändringar i planeringssystemet görs, utan att riksdagens
roll noga beaktas.
Eventuella förändringar i systemet bör genomföras endast
om de säkerställer ett starkt parlamentariskt inflytande.
Riksdagen bör som sin mening ge regeringen tillkänna vad
som här sagts om uppföljning och säkerställande av
riksdagens inflytande över försvarsplaneringen.
2.2. Militärt försvar -- stärk kvalitén
Folkpartiet liberalerna godtar storleken av de besparingar
som regeringen föreslår för de 18 månader som
budgetpropositionen avser. Vi har emellertid starka
principiella invändningar mot det sätt på vilket regeringen
gör dessa besparingar. Regeringen säger nej till ÖB:s förslag
om reducerad grundutbildning. Däremot föreslår den
reduktioner av repetitionsövningar och materielanskaffning.
Vi vill i detta sammanhang citera vad ÖB skriver i
inledningen till Försvarsmaktsplan 95:
''Att bryta försvarsbeslutets inriktning mot återställd
kvalitet i ett reducerat antal förband skulle innebära en
fortsatt allvarlig obalans mellan svensk försvarsförmåga och
omvärldens militära potential.''
Detta är en kombination som känns oroande, eftersom det
just var den som under 60-, 70- och första halvan av 80-talet
ledde försvaret ned i ett moras. Inställda repövningar gjorde
att förbandens krigsduglighet gick ned markant. Den
successiva urholkningen av materielanskaffningen gjorde att
armén fick allt mer orimliga brister ifråga om bl a skydd,
rörlighet, sjukvård och mörkerutrustning. Att hålla uppe
grundutbildningen till en organisation som alltmer förlorade
trovärdigheten var ytterst olyckligt.
Genom besluten 1987 och framåt har organisationen
minskats, och vid riksdagens beslut i december i fjol
upprepades principen från 1992 att man endast ska utbilda
för krigsorganisationens behov. Antag att vi hade ett försvar
med balans mellan storlek och kvalitet. Minskar man
anslaget till ett sådant försvar är det rimligt att dra in något
eller några krigsförband. Därmed bortfaller dessa förbands
behov av såväl grundutbildning som repetitionsövningar och
materiel. Besparingar gäller då alla dessa tre områden.
Men Sveriges försvar är ännu inte i sådan balans. Även om
försvarspolitiken lagts om i rätt riktning tar det tid innan
gamla obalanser arbetats bort. De materiella bristerna är
fortfarande betydande. Ifråga om värnpliktiga har vi däremot
ett betydande överskott till följd av att grundutbildningen
fram till 80-talets slut inriktades mot 29 brigader, som sedan
i tre etapper minskats till 21, 18 och sedan l6. Därför finns
det betydligt fler utbildade värnpliktiga upp till 32 års ålder
än som varit fallet om neddragningen av fältförbanden gjorts
på ett mer långsiktigt sätt och utbildningen till utgående
förband dragits ned i god tid innan dessa utgått ur
organisationen.
2.2.1 Grundutbildning
Flertalet värnpliktiga i en brigad är krigsplacerade i denna
under åtta år och står sedan i personalreserv för brigaden i
ytterligare fyra år. För vissa delar av brigaden, t ex
artilleri och underhåll, är omsättningstiden längre än så.
Det betyder att om en värnpliktig, utbildad för en uppgift
inom brigadförband, blir färdig med sin grundutbildning
1996, är det en utbildning som dimensionerats för att han ska
nyttjas för brigaden t.o.m. år 2008.
Gör man bedömningen att dagens 16 brigader finns kvar
vid den tidpunkten, ligger det inga problem i att ha full
grundutbildning. Finns det däremot en betydande
sannolikhet för att brigadantalet kommer att reduceras redan
de närmaste åren, bör man -- med utnyttjande av redan
utbildade värnpliktiga -- så tidigt som möjliga reducera det
fortsatta antalet som grundutbildas. Folkpartiet liberalerna
har gjort bedömningen att kvarstående moderniseringsbehov
inom i första hand armén är så stora, att en fortsatt minskning
av organisationen sannolikt är nödvändig. Särskilt som det
statsfinansiella behovet av besparingar kvarstår.
Socialdemokraterna har vid en rad tillfällen under senare år
gjort motsvarande bedömning.
Vi vill undvika ett upprepande av förhållandena, då
grundutbildningen alltför länge var dimensionerad för en
större organisation än som visade sig kunna bibehållas. Man
kan uttrycka sig så att resurser ska sättas in på det som kan
finnas kvar långsiktigt. Det är både för statsfinanserna och
för försvaret olyckligt att så stora belopp satts i förband som
strax därefter lagts ned.
Vi föreslår därför att grundutbildningskontingenten
minskas med omkring 3.000 värnpliktiga under kalenderåret
1996. Försvarsmakten bör ges i uppdrag att föreslå hur denna
minskning bör göras. Finns vid början av året indikationer
om vilka förband som sannolikt läggs ned, bör minskningen
rimligen koncentreras till dessa.
Även utan sådana indikationer bör det gå att göra
reduktioner. Ett sätt kan vara att under året låta några
regementen göra ett uppehåll med grundutbildning och
använda tiden för fördjupad befälsutbildning och
krigsplanläggning. Ges besked i god tid kan man söka ''beta
av'' flera års central befälsutbildning för personal vid dessa
förband. En faktor som bör vägas in är kvalitén vid bataljoner
som grundutbildades sex--sju år tidigare. Bataljoner, som
bedöms som bättre än genomsnittet, kan få sin
förbandsomsättningstid i brigaden förlängd med något år.
Det bör även vara möjligt att under ett år ha en med några
kompanier reducerad grundutbildningskontingent vid vissa
förband. I första hand bör man söka besparingar genom att
minska antalet värnpliktiga med långa resor. Om förbandet i
det egna länet läggs ned bör utbildade värnpliktiga överföras
till förband i ett angränsande län. I södra och mellersta
Sverige rör det sig i allmänhet bara om kanske en eller två
timmars restid.
Det finns således en rad variabler att ta hänsyn till, varför
Försvarsmakten bör få i uppdrag att ta ut besparingen i
grundutbildning på mest rationella sätt. Det rör sig om
besparingar under ett kalenderår. För 1997 är läget ett annat.
Då finns ett nytt försvarsbeslut som anger
krigsorganisationen fram till de första åren av 2000-talet.
2.2.2. Repetitionsutbildning
I princip är det olyckligt att dra in repetitionsutbildning,
eftersom det innebär att förbandets förmåga snabbt sjunker.
Under de årtionden då repetionsövningar till stor del
användes som budgetregulator blev skadeverkningarna på
förbandens förmåga mycket allvarliga. Indragning av
repetitionsövningar hade en demoraliserande effekt för såväl
aktivt befäl, reservare som värnpliktiga.
Visst kan sägas att indragningar av repetitionsutbildning är
mindre oroande i ett läge då risken för snabba aktioner mot
Sverige bedöms som närmast obefintlig, men den långsiktigt
demoraliserande effekten består. Värnpliktiga som inte
repetionsutbildas tappar inte bara förmåga i det förband de
nu ingår i. Sannolikt försämras också deras förmåga i de
förband de ska tjänstgöra i längre fram, t.ex. när de överförts
från fältförband till territorialförband.
Det anförda betyder inte att man inte alls kan spara på
repetitionsövningar. Ifråga om förband, som ändå sannolikt
läggs ned om några år, kan man ta nackdelarna av inställda
repetitionsövningar. Det är också mindre allvarligt att ställa
in repetitionsövningar för äldre värnpliktiga med få år kvar
i organisationen. Ifråga om förband, som visade god förmåga
vid närmast föregående tillfälle, kan man förlänga intervallet
till nästa repetitionsövning eller reducera nästa övnings
längd.
Folkpartiet liberalerna säger inte helt nej till besparingar
på repetitionsövningar. Vi menar emellertid att sådana
besparingar bör göras så att de angivna skadeverkningarna
minimeras. Försvarsmakten bör ges i uppdrag att
kontinuerligt anpassa repetitionsutbildningen, så att man för
respektive krigsförband gör en genomtänkt bedömning av
behovet av repetitionsutbildning.
2.2.3. Mobiliserings- och förplägnadsvärnpliktiga
I propositionen anges att riksdagen i 1992 års
försvarsbeslut godkände principen att ta ut värnpliktiga i
mobiliserings- och förplägnadstjänst. Pliktutredningen, som
yttrade sig över förslagen, godtog sådan utbildning, men
bara i den mån det motiverades av krigsorganisationens
behov. Utredningen framhöll att man innan nya värnpliktiga
utbildas bör ta tillvara de resurser som redan finns.
Bland parlamentariker uppfattades detta mer som ett sätt
att bli av med civil personal än att fylla behov i
krigsorganisationen. Riksdagen uttalade därför att
regeringen skulle återkomma med en redovisning av hur
antalet sådana värnpliktiga skulle komma att utvecklas under
de närmaste åren. En redovisning har lämnats från
Försvarsmakten, men det framgår att regeringen -- i linje
med riksdagens begäran -- vill se en mer objektiv
redovisning: ''Regeringen anser att det är mycket angeläget
att en objektiv utvärdering görs av hittills vunna
erfarenheter.'' Vi vill starkt instämma i detta klara uttalande.
Ifråga om särskilda mobiliseringsvärnpliktiga som skulle
ersätta civil personal i förråd kan delvis liknande
resonemang föras. Det var 1992 uppenbart att
försvarsdepartementet föll för myndigheternas konstruktion
betydligt mer än riksdagen gjorde. Det är glädjande att
statsrådet nu utlovar en utvärdering i linje med riksdagens
önskemål.
2.2.4. Materiel
De materiella bristerna i svenskt försvar ökade under
föregående årtionden kraftigt, främst inom armén. Omodern
materiel svarade inte mot hotbilden, samtidigt som
underhållskostnaderna för en del av den ålderstigna
materielen blev mycket stora.
Läget har nu förbättrats på flera sätt. Genom minskad
organisation har åtskillig gammal materiel kunnat
utrangeras, samtidigt som brister i förråd till del täckts
genom att kvarvarande förband kunnat överta utrustning från
utgående enheter. Genom minskad organisation har
driftskostnaderna reducerats, vilket möjliggjort en ökning av
materielanslagen. Till det kommer att en del materiel, som
pansarbandvagnar, kunnat köpas ur utländska
överskottslager till mycket låga priser.
De förslag regeringen nu lägger om senareläggning av en
del materielobjekt är sannolikt inte rakt över i sig särskilt
allvarliga. Problemet gäller kanske mer frågan om
trovärdigheten i försvarspolitiken. Om statsmakterna talar
om en mindre men effektivare organisation, blir det fel signal
att reducera materielanskaffning och i stället starkt prioritera
större grundutbildning än som sannolikt kommer att
behövas.
Senareläggning låter visserligen mindre allvarlig än att ett
projekt utgår, men innebär ofta att när detta objekt senare ska
betalas skjuts i stället ett annat objekt på framtiden. Det kan
bli fråga om effekter för många år framåt. Det gäller
självfallet inte om man senarelägger ett visst projekt för att
i stället tidigarelägga ett annat. Då har man bara gjort en
tidsmässig förskjutning mellan två objekt.
Ett av regeringens förslag är att senarelägga
spaningskapseln till JAS 39
Gripen. Det vore en allvarlig åtgärd, om det betyder att
vi i början av 2000-talet skulle sakna spaningskapacitet
(förutom den spaningsförmåga som ligger i flygplanets
radar). Sverige skulle då sakna kapacitet att t.ex. snabbt
kunna fotografera händelseförlopp i Östersjöområdet.
Så länge det finns åtminstone ett antal Viggen i
fotospaningsversion kvar i tjänst, har en senareläggning av
spaningskapseln inte denna negativa effekt. En
senareläggning av av kapseln kan leda till behov av att
behålla några spaningsviggar längre tid än planerat. Om
JAS-leveranserna sker i planerad takt kan det i sin tur betyda
att någon division med Jaktviggen ombeväpnas till JAS
tidigare än planerat. En sådan omfördelning mellan flygplan
är i sig inget dramatiskt.
Regeringens förslag att senarelägga anskaffning av
pansarskott 95 och renovering av luftvärnsroboten Robot 70
är kanske inte i sig särskilt allvarliga. Däremot är vi
tveksamma till signaleffekten av att senarelägga anskaffning
av mörkerriktmedel till pansarvärnsroboten BILL. Vid sidan
av bristande skydd har just för svag förmåga till mörkerstrid
brukat anges som en av de påtagligaste bristerna hos de
svenska markstridsförbanden. Genom olika åtgärder ökas nu
skyddet. Det är otillfredsställande om svagheterna ifråga om
mörkerstridsförmåga inte åtgärdas på motsvarande sätt.
I propositionen anges att regeringen bedömer projektet
nytt ytstridsfartyg (YS 2000)
angeläget. Folkpartiet liberalerna är i sig positivt till
detta objekt. Det var partiet som inför 1987 års försvarsbeslut
aktualiserade och fick gehör för det utvecklingsarbete som
resulterade i försöksfartyget ''Smyge''.
Men frågan om när YS 2000 bör tillföras behöver studeras
vidare. Nästa försvarsbeslut bör bl a innehålla
ställningstagande till den samlade kapaciteten hos våra
ytstridskrafter. Skulle det visa sig att antalet fartyg kan
minskas, innebär det att ett antal efterhand kan utgå utan
ersättning. Att skrota ett befintligt fartyg i förtid ger långt
mindre besparing, än om man slipper bygga ett nytt. Det
gäller att i varje läge få ut mesta möjliga av materielanslagen.
Tidpunkten för när YS 2000
bör tillföras är därför en viktig fråga för att olika
förnyelsebehov ska kunna balanseras mot varandra.
Betalningen för de materielobjekt vi här berört faller
främst inom efterföljande försvarsbeslutsperioder. Det bör
ankomma på regeringen att fördela de medel som under 1996
kan tillföras materielsidan genom att frigöras genom
minskning av grundutbildningen.
2.2.5. Förändringar i grundorganisationen
Förbandsnedläggningarna i 1992 års försvarsbeslut och
ännu mer nedläggningen av F 6
i Karlsborg som led i krisuppgörelsen hösten samma år
skiljer sig från tidigare nedläggningar, genom att
beslutsunderlaget helt kom från myndigheter och
departement. Under årtionden dessförinnan hade
parlamentariker varit med i beslutsprocessen på ett tidigt
stadium genom särskilda fredsorganisationsutredningar eller
genom att frågorna behandlats i försvarskommittéer (inför
1982 i form av ''dödspatrullen'', som var en arbetsgrupp
inom kommittén.)
Försvarsutskottet noterade i anslutning till 1992 års
försvarsbeslut (1991/92:FöU12) att det ''inte på samma sätt
som vid tidigare fleråriga försvarsbeslut getts möjlighet till
en samlad politiska bedömning av alla faktorer som har
betydelse för ändringar i grundorganisationen''. Utskottet
utgick från att det ''inför ett nytt flerårigt försvarsbeslut
kommer att ges förbättrade möjligheter till att väga skilda
alternativ mot varandra, till bedömning av ekonomiska
kalkyler och till en samlad politisk värdering''.
Därefter har riksdagens revisorer efter granskning efterlyst
metoder, som underlättar att samtliga relevanta skäl kan tas
med i bedömningen, och att kalkyler för olika alternativ så
långt möjligt blir rättvisande och jämförbara.
I propositionen redovisas -- mot bakgrund av revisorernas
och riksdagens uttalanden -- förslag till en systematiserad
metod för att ta fram underlag inför förändringar i
grundorgansationen. Förslaget är framtaget av en
arbetsgrupp med representanter från departementet och
myndigheter. Frågan om parlamentarisk medverkan finns
därför inte med i förslaget. Inte heller regeringen tar upp den
frågan. Det ankommer naturligtvis på riksdagen och
försvarsutskottet att uttala sig om vilka former för
parlamentarisk medverkan som bör finnas i framtiden.
Regeringen anser sig således ha funnit en metod, för att ge
bättre beslutsunderlag inför förändringar i
grundorganisationen. Det är då så mycket mer förvånande,
att regeringen elva sidor senare i samma proposition föreslår
nedläggning av grundutbildningen vid Norrlandskustens
marinkommando i Härnösand. Det görs utan att den angivna
metoden för framtagande av beslutsunderlag använts, t ex en
försvarsekonomisk värdering ''i ett samhällsekonomiskt
perspektiv där direkta personalkostnader, indirekta
arbetsmarknadseffekter, investeringar och omställningar
beaktas''.
I formell mening är det inte fråga om en total nedläggning
av en tidigare myndighet. Det avgörande för behovet av
beslutsunderlag är naturligtvis om en förändring är så stor att
den har betydande effekter för verksamheten, anställda och
orten i fråga. Om två myndigheter på en ort slås samman till
en men har kvar samma verksamhet är det i sak en betydligt
mindre förändring, än om en ensam myndighet blir av med
en av sina huvudsakliga verksamheter. Vi menar därför, att
ett förslag om förändringar i Härnösand inte bör beslutas av
riksdagen förrän denna fått beslutsunderlag av det slag som
regeringen utlovat för framtida förändringar i
grundorganisationen.
Andra aspekter, som bör vägas in i ett beslutsunderlag om
nedläggning av grundutbildningen i Härnösand, är de
överväganden, som under våren kommer att föreligga från
den kommitté som ser över den maritima verksamheten. De
kan komma att aktualisera samordningsfrågor av betydelse
i detta sammanhang. Likaså kan kommande försvarsbeslut
komma att aktualisera andra samordningsaspekter på det
militära försvarets organisation i Norrland.
Det finns förvisso behov av att ytterligare strukturera om
försvarets grundorganisation, men regeringen har inte
övertygande visat att en förändring i Härnösand måste
beslutas i annan ordning än övriga förändringar. Ett sådant
beslut vore i och för sig möjligt, men hade i så fall förutsatt
ett långt bättre beslutsunderlag än som nu presenterats för
riksdagen.
Ett slutligt ställningstagande till grundutbildningen i
Härnösand bör därför avvakta till dess att ett fullständigt
beslutsunderlag föreligger i samband med ett nytt
försvarsbeslut 1996. Det är mycket sannolikt att det
försvarsbeslutet kommer att innebära ett stort antal
förändringar i freds- och krigsförbandsorganisationen.
2.2.6. Trafikflygarutbildning
Perioder av stor avgång av piloter (och även tekniker) ur
främst flygvapnet har tidvis lett till allvarlig nedgång av
flygdivisionernas krigsduglighet. Mot denna bakgrund
inrättades den statliga trafikflygarskolan, som bedrivs i
försvarets regi parallellt med annan verksamhet på
Ljungbyhed.
Långsiktigt är det tveksamt om en utbilding av detta slag
hör hemma inom försvaret, varför en överföring till det civila
högskoleväsendet vore rimlig. Det är också regeringens
mening, men då det f n finns ett överskott på civila piloter
finns ingen efterfrågan på nyutexaminerade. Regeringen
föreslår därför att försvarsmakten själv får bestämma
fortsättningen, inklusive att komma med förslag om
nedläggning av verksamheten.
Problemet är att det åter kan bli brist på piloter, genom en
kombination av pensioneringar och ökad trafik. Skulle
försvaret då under kort tid förlora t ex 50 piloter motsvarar
det tre divisioner. Dagens och framtidens flygvapen är
mindre än tidigare, varför sårbarheten inför sådana avgångar
har ökat.
Finns inget behov av nya civila piloter den närmaste
framtiden, finns skäl att upphöra med utbildningen vid
Trafikflygskolan. Beslutsfattande är trögt, vilket gör att det
finns en risk att beslut om återupptagen utbildning kan dra
ut flera år i tiden. Den lösning som ligger närmast till hands,
är att Försvarsmakten får fullmakt att, om den så vill, avbryta
utbildningen men sedan med kort varsel kunna starta den
igen. En sådan beredskap underlättas om några
befattningshavare på Ljungbyhed behåller kompetens på
området.
Skulle behovet av civil trafikflygarutbildning återkomma
inom några år bör den kunna startas av försvarsmakten,
varefter frågan om eventuell överföring till
högskoleväsendet åter kan aktualiseras.
2.3 Skyddsrumsbyggande
Under flera år har man från den politiska nivån sökt få en
medveten prioritering av skyddsrumsbyggandet till de mest
utsatta arbetsplatserna och deras närmaste omgivning.
Folkpartiet liberalerna har i många sammanhang verkat för
en sådan ny inriktning, främst som en konsekvens av
utvecklingen mot mer av precisionsstyrda vapen. Den gamla
hotbilden då större områden kunde utsättas för ett mer
slumpmässigt flygbombardemang är sedan länge inaktuell.
Produktion av skyddsrum bör alltså gälla långt mindre del
av landets yta än tidigare. Nästa försvarsbeslut bör innehålla
hårdare regler om detta. Ett ''grundskydd'' över hela ytan
kan likväl vara befogat, i enligt med vad den parlamentariska
befolkningskommittén förordade för några år sedan. Detta
grundskydd bör främst bygga på kunskap, alltså information
till människor vilka utrymmen som ger bättre skydd än
andra. Man bör överväga om det finns huskonstruktioner
som är onödigt riskfyllda, t ex att alla våningar faller samman
om ytterväggarna kommer i svajning. Enskilda bör också
informeras om hur fastigheter -- vid nyproduktion -- kan
utformas så att det finns delar med högre skydd.
Det vore olyckligt om de första åren av den kommande
försvarsbeslutsperioden till stor del kommer att vara
intecknade för att betala skyddsrum som planerats före
beslutstillfället. Detta talar för att bemyndigandena bör dras
ned under de 18 månader som propositionen omfattar. En
minskning av bemyndigandena är en bättre styrmetod än
minskning av anslagen, eftersom dessa med gällande regler
främst avser skyddsrum som beslutats redan tidigare.
Regeringen föreslår för budgetåret 1995/96 nya
bemyndiganden för skyddsrum och ledningscentraler om
tillsammans 516 miljoner. Vi föreslår att detta belopp
minskas till 250 miljoner.
3. Områden som Folkpartiet liberalerna önskar belysta i
planeringen inför nästa försvarsbeslut 1996
års försvarsbeslut måste fattas utan alltför starka
bindningar av tidigare tänkande. Försvaret måste utformas så
att det prioriterar de uppgifter, som det har att möta en bit in
på 2000-talet. Här listar vi ett antal områden som behöver
studeras inför nästa långsiktiga försvarsbeslut. I princip alla
verksamhetsområden och vapensystem måste granskas i
planeringsprocessen. Vi tar här bara upp ett antal frågor, där
vi upplevt att det kan finnas ett visst motstånd i
organisationen mot att behandla frågorna eller i några fall
sådant, som enligt vår mening inte kommit fram tillräckligt
i debatten.
3.1. Uppväxlingsmöjligheter
Försvaret bör ha god kvalitet. Det är därför bättre att ha en
mindre organisation med god utbildning, bra personell
kvalitet och rimlig tillgång till modern utrustning i nivå med
omvärldens, än att ha en större organisation med en rad
allvarliga kvalitativa brister. Samtidigt kan en försämrad
framtida säkerhetspolitisk situation leda till behov av en
utökad försvarsorganisation. Det är viktigt att analysera vilka
flaskhalsar som kan finnas.
Däremot finns det anledning att i beredningsarbetet inför
96 års beslut grundligare fundera kring begreppet och
formerna för återtagning. Grundläggande är självfallet att
den politiska nivån har förmåga att reagera på informationer
om ökat hot. Man kan inte rimligen mena att svensk offentlig
sektor skulle vara så mycket trögare än andra länders, så att
man där snabbt kan öka sina rustningar medan Sverige
behöver extremt lång tid.
Historiska erfarenheter visar dock att det är lätt att uttala
behovet av återtagning, men att det i utvecklade
demokratiska välfärdssamhällen är långt svårare att
genomföra i praktiken. Det finns ingen anledning att
underskatta det problemet för svensk del. Det är möjligt att
man också mellan de politiska partierna bör fundera på
förutsättningarna för att göra nödvändiga analyser och fatta
nödvändiga beslut om återtagning i tillfredsställande god tid.
Det ställer krav på att den försvarsstruktur vi fattar beslut
om är flexibel och har utvecklingspotential. Att inom den
militära och civila delen av totalförsvaret kunna visa upp
inslag med betydande flexibilitet ökar självfallet tilltron till
Sveriges förmåga att reagera på hot. Den nya
totalförsvarsplikten och dess utbildningsreserv har rimligen
en sådan positiv signaleffekt. De länder som måste ändra
sina pliktlagar inför ett ökat hot -- såsom när England och
USA införde värnplikt inför andra världskriget -- har ett
sämre läge än Sverige som nu har ett mycket flexibelt
system, på sitt område kanske Europas bästa.
3.1.1. Materiel
Ifråga om materiel bör man överväga vilka teknikområden
som kan ha särskild betydelse i sammanhanget. En
invändning brukar vara, att i ett läge med ökad internationell
spänning kan det vara svårt att anskaffa extra materiel,
eftersom också andra länder i ett sådant läge vill komplettera
sin materiel. Detta gäller naturligtvis om många länder
samtidigt upplever ett ökat hot. Skulle den ökade spänningen
främst beröra vårt närområde -- det nordiska området -- finns
sannolikt ganska goda möjligheter att skaffa ytterligare
utrustning genom import.
I ett läge med allmänt ökad efterfrågan på försvarsmateriel
kan vi ha fördel av en inhemsk försvarsindustri, som
visserligen inte är heltäckande, men där export av sådant vi
är specialiserade på kan öka våra möjligheter att få importera
sådant vi inte själva tillverkar.
3.1.2. Föryngrad officerskår
Som nämnts ovan präglas totalförsvarsplikten och dess
utbildningsreserv av stor flexibilitet. Förmågan att vid behov
kunna utöka organisationen kräver emellertid också tillgång
på befäl, både anställda, reservare och värnpliktigt befäl.
Det finns skäl att ha något fler aktiva befäl per bataljon än
man hade i den gamla organisationen. Ännu viktigare är att
få tills stånd en föryngring i officerskåren. Större andel yngre
innebär större flexibilitet. Dels har man fler unga som kan
användas i utbildning. Dels finns i detta system fler f. d.
yrkesofficerare från 30-årsåldern och uppåt, och dessa kan
självfallet vara en betydande tillgång i skärpt läge.
I budgetprocessen redovisas en del tankar kring
föryngring. Även denna gång avvisas tanken på officerare
som anställs för kortare tid, t.ex. tio år. Vi kan bara notera att
motsvarande förslag stoppades även inför 1982 års
försvarsbeslut, då man angav att problemet kunde lösas ändå.
Erfarenheten visar att så inte blivit fallet, trots att vi under
80-talet vissa år hade ganska stora förtidsavgångar ur
officersyrket. Utan dessa avgångar hade åldersfördelningen
blivit helt orimlig.
Man bör på olika sätt -- främst genom generösa villkor för
att ge yrkesofficerare möjlighet till civila studier,
tjänstledighet för att kunna starta eget -- stimulera till
avgångar från 30 års ålder och uppåt. Det kräver i sin tur
extra insatser för att ge goda villkor åt de särskilt lämpade,
vilka man vill ha kvar för högre befattningar.
Behovet av föryngring är större än tidigare, främst just
genom önskemålet om en större inbyggd
uppväxlingsmöjlighet i organisationen. Det talar för att
alternativet med t ex tioårsanställning av vissa officerare bör
prövas i positiv anda inför nästa försvarsbeslut.
3.2. JAS-systemet
Riksdagen har beslutat om anskaffning av två delserier
JAS 39 Gripen om tillsammans 140 flygplan. Det motsvarar
ungefär den organisation som idag är beväpnad med AJS 37
Viggen och J 35 Draken, däremot inte de åtta divisioner som
har jaktversionen JA 37 Viggen.
Mycket talar för att nuvarande leveranstakt är för hög för
att på ett för skattebetalarna acceptabelt sätt medge en
omsättning av JA 37-systemet.
Antingen bör leveranstakten minska eller
också bör ett upphåll göras inför delserie 3. Det senare är
sannolikt möjligt endast i kombination med export. Om det
framtida divisionsantalet blir lägre än dagens l6, påverkas
antalet flygplan i delserie tre. Ställning till detta behöver inte
tas redan inför 1996.
I debatten förekommer olika uppgifter om
modifieringsbehov för JAS. Här bortser vi från
modifieringar, som på industrins bekostnad ska göras av
redan levererade flygplan för att få upp samtliga till den
standard, som förutsätts i kontraktet med staten. Det kan
finnas behov av framtida modifieringar för att höja systemets
operativa förmåga. Sannolikt rör det sig främst om
prestandahöjningar för elektroniken. Sådana modifieringar
kan göras i efterhand och bör i princip omfatta samtliga
exemplar.
Att däremot göra mer genomgripande förändringar, typ ny
motor, är knappast aktuellt. I vart fall finns ingen direkt
koppling mellan detta och inledningen av delserie 3.
Tvärtom tyder mycket på att JAS i flera avseenden fått bättre
prestanda än kalkylerat, samtidigt som hotbilden inte alls
förvärrats så som fruktades för ett årtionde sedan. Slutsatsen
av detta är, att det inte finns skäl att under överskådlig tid
planera några omfattande förändringar av grundkonceptet i
JAS. Från industrins sida finns tydligen en önskan att göra
sådana förändringar, men det har sannolikt mest att göra med
önskan om ytterligare intäkter.
3.3. Spaning--ledning--samband
En gammal iakttagelse på försvarsområdet, både i vårt och
andra länder, är att s k organisationsbestämmande materiel
har lättare att göra sig gällande än sådana utrustning, som
ökar förmågan men inte påverkar organisationens storlek.
Antal kanoner, stridsvagnar, båtar och flygplan är
''organisationsbestämmande'', medan ammunition,
skyddsvästar och samband inte är det.
Vi har under senare år upplevt en dramatisk ökning av
datoranvändning och annan elektronik inom flertalet civila
verksamheter. Det finns en överhängande risk att försvaret
kommer efter i den utvecklingen, därför att utrustningarna
ifråga ofta inte upplevs som centrala för de intressenter som
ägnar sig åt organisationen. Eller ännu värre att elektroniken
kan inkräkta på sådant som är organisationsbestämmande.
Sannolikt finns också en åldersaspekt. Yngre förstår behovet
av elektronik, men beslutsfattarna i organisationen är äldre
och på avstånd från den dagliga verksamheten.
Gulfkriget illustrerade att modern elektronik förändrat
villkoren för krigföringen på det kanske mest
genomgripande sättet sedan andra världskriget. Inom
områdena spaning--ledning--samband innebär den nya
tekniken möjligheter att samla in, bearbeta och distribuera
information i sådan omfattning och så snabbt att det i
grunden förändrar villkoren för hela krigföringen.
Genom att utvecklingen går snabbt är det svårt att göra
prognoser, men i underlaget inför nästa försvarsbeslut bör
som en viktig del ingå bedömningar av vad som behövs för
svenskt försvar på detta område. En rimlig förmodan är, att
denna faktor blir ett av de viktigaste inslagen i en fortsatt
utveckling, där organisationen minskas ytterligare för att ge
utrymme för ökad kvalitet.
3.4. Civilt försvar
I propositionen anges att regeringen ifråga om det civila
försvaret finner det särskilt angeläget att långsiktigt förstärka
förmågan att motstå störningar i elförsörjning,
telekommunikationer och ADB-system. Det är sannolikt en
riktig bedömning. Det illustrerar samtidigt att debatten kring
civilt försvar var styrd av särintressen när den i årtionden
främst handlade om mer stöd till jordbruk, teko- och
skoindustri.
De av regeringen nu särskilt betonade områdena fanns med
i 1987 års försvarsbeslut, då rejäla ökningar gjordes av
satsningarna på bättre säkerhet för el- och
telekommunikationer. Läget är sannolikt nu bättre än då,
men en hel del återstår.
Genom totalförsvarsplikten finns nu också instrument att
kunna komplettera det civila samhället på ett sätt som inte
var möjligt med den gamla lagstiftningen. I vilken mån långa
utbildningar med användande av pliktlag kommer att
behövas får prövas successivt. Det ligger inget självändamål
i att ta ut människor med tvångslag. Det är därför knappast
någon risk att man för det civila försvaret får en motsvarighet
till det rigida tänkande som värnplikten länge gav åt det
militära försvaret. Bara i de fall där det finns ett reellt behov
torde myndigheter och kommuner begära att få använda
totalförsvarsplikten för utbildning redan i fred.
I folkpartiets motion 1994 i anslutning till propositionen
om totalförsvarsplikt behandlades dessa frågor rätt ingående,
bl a
det förhållandet att man för olika områden bör söka
jämna åldersfördelningar för personalen. Detta talar mot att
man genom massiv utbildning under några år söker omsätta
en stor del av personalen för en viss funktion.
Inte bara räddningstjänsten utan även socialtjänsten och en
rad andra viktiga funktioner inom civilt försvar finns hos
kommunerna, som därmed mer än tidigare har en nyckelroll
i totalförsvaret. Eftersom kommunerna finns närmare
människorna än vad statliga myndigheter brukar vara ligger
här en stark fördel ifråga om folklig förankring av
totalförsvaret. Vi kan inte se annat än att detta är en mycket
positiv utveckling.
Möjligen är det så att totalförsvarsplaneringen hittills
underskattat behovet av socialtjänst i en krigssituation. Med
svåra störningar i viktiga samhällsfunktioner samtidigt som
en stor del av den yrkesverksamma befolkningen är
mobiliserad eller på annat sätt tas i anspråk blir behovet att
ge stöd åt äldre, barn, handikappade och sjuka sannolikt
större än som hittills bedömts. De pyskiska påfrestningarna
har kanske underskattats, genom att fysiska förhållanden är
lättare att se. Inte minst behovet av stödinsatser vid större
olyckor under senare år är en indikation i denna riktning.
Sannolikt finns möjligheter att till följd av Sveriges inträde
i EU reducera framtida anslag inom det civila försvaret för
''industriella åtgärder'' och ''beredskapslagring av
livsmedel''. Föreställningarna om ett i krig till större eller
mindre del isolerat Sverige måste rimligen förändras av att
vi nu är medlemmar i EU. Däremot påverkar det inte t ex
förberedelserna för att under krig säkerställa tillgången på
livsmedel i övre Norrland i lägen då transporterna är
utslagna.
Hot- och riskutredningen kommer inom kort att redovisa
bedömningar av vad som bör göras för att stärka förmågan
att klara stora olyckor och andra allvarliga fredstida
påfrestningar. Detta bör ingå som del i underlaget inför nästa
försvarsbeslut, eftersom det är mycket angeläget att vi så
långt möjligt använder samma metodik vid påfrestningar i
fred och krig. Överhuvud bör frågor om större samordning
av organisation och resurser för freds- och krigstida
hantering av hot och risker i ett vidare nationellt
säkerhetsperspektiv belysas.
4. Beredningsarbetet inför nästa försvarsbeslut
Genom att framflytta tiden för nästa försvarsbeslut till
hösten 1996 är tiden knapp för att på ett tillfredsställande sätt
skaffa underlag för och brett förankra det kommande
beslutet. Det kommer att fattas i ett läge, som visserligen
präglas av en väsentligt reducerad hotbild men samtidigt av
mycket stor osäkerhet i framtida bedömningar.
Det har alltid uttalats en önskan om att svenska
försvarsbeslut skall fattas i bred parlamentarisk enighet. Det
är inte mindre viktigt denna gång. Det är och har därför varit
folkpartiet liberalernas bestämda uppfattning att arbetet inför
96 års försvarsbeslut skall kunna bedrivas i former som de i
riksdagen företrädda partierna kan vara överens om. Vi har
därför kunnat acceptera formen med en försvarsberedning
under försvarsdepartementet, under förutsättning att denna
ger de ingående partierna handlingsutrymme och reella
möjligheter att påverka arbetets uppläggning.
Vi finner det däremot djupt beklagligt att ledarna för
regeringspartiet och det största oppositionspartiet använder
det knappa utrymme som föreligger för beredning och debatt
av kommande säkerhetspolitiska beslut och försvarsbeslut
till inbördes prestigestrider.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om de säkerhetspolitiska
utvecklingstendenserna i Europa,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om uppföljning och säkerställande av
riksdagens inflytande över försvarsplaneringen,
3. att riksdagen beslutar att grundutbildningen av
värnpliktiga reduceras med 3
000 under kalenderåret 1996 i enlighet med de tankegångar
som förs fram i motionen och att de därmed frigjorda medlen
går till repetitionsutbildning och materielanskaffning,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om mobiliserings- och
förplägnadsvärnpliktiga,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om anskaffning av mörkerriktmedel
till pansarvärnsroboten Bill,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om anskaffning av ytstridsfartyget YS
2000,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om beslutsunderlag vid förändringar
i grundorganisationen,
8. att riksdagen, i avvaktan på ett fullständigt
beslutsunderlag i samband med försvarsbeslutet 1996, avslår
regeringens föreliggande förslag om indragning av
grundutbildningen vid Norrlandskustens marinkommando,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om önskvärdheten av att vid behov
kunna återuppta trafikflygarutbildning,
10. att riksdagen beslutar att reducera de av regeringen
föreslagna bemyndigandena 1995/96 för skyddsrum och
ledningscentraler från 516
000
000 kr till 250
000
000 kr,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att inför nästa försvarsbeslut
kartlägga Försvarsmaktens uppväxlingsmöjligheter bl.a.
genom en föryngrad officerskår,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att inför nästa försvarsbeslut
belysa leveranstakt och framtida modifieringsbehov för JAS
39 Gripen,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att inför nästa försvarsbeslut få
underlag kring spaning--ledning--samband och annan
elektronik inom Försvarsmakten,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om frågor inom det civila försvaret
som bör belysas inför nästa försvarsbeslut.
Stockholm den 25 januari 1995
Lars Leijonborg (fp)
Isa Halvarsson (fp)
Margitta Edgren (fp)
Christer Eirefelt (fp)
Eva Eriksson (fp)
Elver Jonsson (fp)
Anne Wibble (fp)
Lennart Rohdin (fp)
Eva Flyborg (fp)
Håkan Holmberg (fp)