För första gången i vår historia är inte Sverige utsatt för
något direkt militärt hot. Ännu är det dock för tidigt att
inkassera avgörande fredsvinster. Nya hot kan riktas mot
landets säkerhet, bland annat orsakade av nya
styrkeförhållanden.
Det kalla krigets exceptionella rationalitet har övergått till
en era med instabilitet och ovisshet. Det som kännetecknar
denna nya era är ökad regional instabilitet i många delar av
världen, att Ryssland förblir en stark militär makt samtidigt
som Förenta Staterna för en lång tid framöver kommer att
vara den viktigaste stabiliserande faktorn av internationell
säkerhet. Nya maktförhållanden håller på att etableras runt
om i världen. I detta sammanhang är det viktigt att
uppmärksamma Asiens tilltagande betydelse. I Europa
fortsätter det fredliga integrationsarbetet i de västra delarna.
I Öst- och Centraleuropa finns både positiva tecken på
återhämtning och vilja till samarbete men också
oroväckande företeelser som olösta konflikter och
upplösning.
Den främsta säkerhetsrisken består dock av regionala
konflikter som via en möjlig eskalering kan äventyra
regional och internationell stabilitet. Andra allvarliga
säkerhetspolitiska risker i framtiden är spridningsrisken av
massförstörelsevapen till mindre nogräknade länder samt
allvarliga icke-militära hot som terrorism och organiserad
kriminalitet.
Ännu saknar den internationella arenan en
institutionaliserad effektiv konfliktsregleringsmekanism. FN
och ESK har fört mycket gott med sig men förmår inte att
hantera alla akuta konflikter och ännu mindre att sätta stopp
för dem. Därför måste varje land ännu idag ansvara för den
egna säkerheten. Varje diskussion om Sveriges specifika
säkerhet måste ta sin utgångspunkt i det faktum att Sverige
är en halvö i norra Europa och att Ryssland oavsett sönderfall
eller ej kommer att vara en mäktig militär faktor att räkna
med. Det som är mest oroande är den ovisshet som
Rysslands instabilitet skapar.
Rysslands utveckling mot en fredlig och
marknadsekonomiskt inriktad demokrati är inte säkrad.
Fortfarande förfogar Ryssland över stridskrafter som är
bland de största och mest moderna i världen. Kärnan avses
utgöras av strategiskt rörliga styrkor med hög kvalitet.
Förekomsten av relativt starka totalitära politiska krafter
minskar säkerheten. Det är avgörande för den europeiska
säkerheten att de östeuropeiska länderna får den
yrkesmässiga kompetens och de ekonomiska resurser som
krävs för att de skall utveckla en parlamentarisk demokrati
och en utvecklad marknadsekonomi med välfungerande
institutioner. Europeiska unionen har ett avgörande ansvar
för att denna utveckling fortsätter.
Sverige skall verka för att Europeiska unionen spelar en
aktiv roll för att global rättvisa och fred skall kunna
utvecklas. För att värna gemensamma intressen skall svenska
åtaganden främja europeisk säkerhet och vara
fredsbevarande. Sverige bör deltaga i ett sådant
försvarspolitiskt samarbete inom Europeiska unionen som
syftar till europeisk säkerhet och bygger på varje nations
självständiga beslut om militära insatser. Genom ett
europeiskt försvarssamarbete stöds också den svenska
försvarspolitiken som syftar till fred och frihet.
Regeringen anför att Sverige kan komma att delta som
observatör i VEU. Kristdemokraterna anser att Sveriges
medlemskap i EU nu bör följas av ett närmande till VEU.
Detta närmande bör i ett första steg bestå av en ställning som
observatör för att utröna vilka fördelar och skyldigheter som
Sverige skulle möta vid ett fullvärdigt medlemskap i VEU.
Inom ramen för Organisationen för säkerhet och samarbete
i Europa (OSSE) skall Sverige verka för en regional
säkerhetslösning.
Givetvis har det kalla krigets slut inneburit att riskerna för
ett storskaligt krig kraftigt reducerats på kort- och
medelfristig sikt. På längre sikt vet vi dock litet och på grund
av att all militär försvarsberedskap tar lång tid att bygga upp
är det för tidigt att dra för radikala slutsatser av det nya läget.
2. Syfte och målsättning med det svenska totalförsvaret
Kristdemokraterna anser att försvarspolitiken tillsammans
med utrikes- och biståndspolitiken skall verka
fredsbevarande. I sin utformning skall Sveriges militära
försvar skydda vårt territorium från kränkningar i fredstid
och förhindra invasion eller frihetskränkande påtryckningar
från främmande makt.
Den säkerhetspolitiska utvecklingen och krigsriskerna i
det nordiska området förblir i hög grad avhängiga av det
allmänna säkerhetspolitiska klimatet i och i anslutning till
Europa, och speciellt av stormaktsrelationerna. Sveriges
nationella intressen är oavsett säkerhetspolitiskt läge lika
betydelsefulla. Sveriges långsiktiga överlevnad, vår
befolknings väl, vår territoriella integritet, fria och fredliga
relationer med omvärlden, ekonomisk utveckling och
energitillförsel är i alla tider lika aktuella att värna. För dessa
intressen fungerar totalförsvaret som en yttersta garant.
Den samlade utvecklingen i Europa är gynnsam för
Sveriges säkerhet även om de omfattande militära
förändringarna hittills koncentrerats till Centraleuropa.
Risken för ett stormaktskrig ter sig mindre än under de
senaste årtiondena. Under alla förhållanden förutsätter en
storkonflikt en avgörande försämring av de internationella
relationerna i förhållande till det nuvarande
samarbetsklimatet. För det svenska försvarets långsiktiga
utveckling måste emellertid utgångspunkten vara att vi skall
kunna gardera oss även för mindre troliga men för vår
säkerhet potentiellt hotande utvecklingsalternativ.
En viktig konsekvens av slutet på det kalla kriget är att vi
vågar inse att Sveriges nationella intressen mer och mer
sammanfaller med de som våra grannar och västeuropeiska
länder har.
Totalförsvarets planering skall även fortsättningsvis utgå
från att ett militärt angrepp mot Sverige eller andra svåra
säkerhetspolitiska påfrestningar utgör ett led i en större
konflikt mellan stormakter. Sådana angrepp kan antas syfta
till att utnyttja Sverige som genomgångs- och basområde för
militära operationer riktade mot mål i vårt närområde
respektive till att hindra motparten från ett sådant
utnyttjande. Svenskt område kan då bedömas ha strategiskt
intresse som genväg vid flygoperationer, som
genomgångsområde, som basområde främst för
flygstridskrafter och för framskjuten luftbevakning.
3. Totalförsvarets strategi och förmåga
Totalförsvarets förmåga att möta ett väpnat angrepp är
grundläggande för dess förmåga att stödja
säkerhetspolitiken. Sverige skall därför upprätthålla ett
effektivt totalförsvar. Det skall i första hand vara
fredsbevarande genom att ha sådan styrka, sammansättning,
ledning, beredskap och uthållighet, att en angripares
förluster och uppoffringar i samband med försök att utnyttja
vårt land inte ter sig rimliga i förhållande till fördelarna.
Ett så utformat totalförsvar bidrar till lugn, stabilitet och
begränsad stormaktsnärvaro i det nordiska området i fred och
i internationella kriser. Det är också en förutsättning för att
bevara trovärdigheten för Sveriges militära alliansfrihet och
skapar respekt för vår vilja och förmåga att försvara hela vårt
land om vi skulle utsättas för ett militärt angrepp. Sverige
försvarar sig självt och ingen annan försvarar Sverige.
Vårt totalförsvar skall ha en betryggande förmåga att
motstå ett angrepp som med kvantitativt begränsade styrkor
av hög kvalitet och med endast kort militär förvarning riktas
mot vitala funktioner inom Sveriges nationella
ledningssystem och inom totalförsvaret.
Totalförsvaret skall motverka att Sverige dras in i krig eller
kriser i omvärlden, skydda landet mot verkningarna och
trygga för landet nödvändig försörjning. Respekten för vår
territoriella integritet skall upprätthållas genom förmåga att
ingripa konsekvent mot varje form av kränkning av vårt
luftrum och territorium såväl i fred som under neutralitet.
Totalförsvaret skall vidare värna civilbefolkningen mot
verkningarna av krigshandlingar, trygga en livsnödvändig
försörjning och upprätthålla de viktigaste
samhällsfunktionerna. Det fredstida samhällets resurser och
dess robusthet och omställningsförmåga är härvid
avgörande. Den som har ansvar för en verksamhet i fred har
motsvarande ansvar vid kriser och i krig.
Totalförsvaret skall vara uppbyggt på en totalförsvarsplikt
och organiserat så att det är hela folkets angelägenhet.
Genom allmän totalförsvarsplikt bereds medborgarna
tillfälle att efter förmåga bidra till hela landets försvar. De
pliktuttagna skall beredas meningsfull tjänstgöring och
totalförsvarets behov av personal skall styra uttagningen.
Totalförsvarets folkliga förankring förstärks genom det
betydelsefulla arbete som utförs av de frivilliga
försvarsorganisationerna.
Totalförsvaret måste göras mer flexibelt för att kunna
medverka i ökad utsträckning i humanitära och
fredsbevarande operationer under FN:s eller ESK:s ledning.
Den svenska säkerhetspolitiken får i långt större utsträckning
än tidigare en europeisk dimension som vad gäller
fredsskapande verksamhet i Europa innebär ökande behov
av nära samverkan mellan Utrikesdepartementet och
Försvarsdepartementet. Det är därför nödvändigt att skapa
en struktur för svensk fredsbevarande verksamhet. Härvid
måste beaktas att resurser till fredsbevarande verksamhet
inte får urholka totalförsvarets ekonomiska ramar samt att
totalförsvarets helt grundläggande uppgift är att ansvara för
försvaret av Sverige.
Nya krav ställs på vår säkerhetspolitik att kunna hantera
mångfasetterade hot som inte bara är militära. De
säkerhetsrisker vi ser idag är regionala konflikter som kan
äventyra regional och internationell stabilitet, spridning av
massförstörelsevapen till mindre nogräknade länder samt
icke-militära hot som terrorism, organiserad kriminalitet och
miljökatastrofer och flyktingströmmar. Det är därför
angeläget att undersöka hur totalförsvaret kan få en allsidig
användning.
Det är viktigt att förmågan att anpassa totalförsvaret till
omvärldsförändringar främjas av att organisationen
vidmakthåller en tillräcklig kompetens och materiell
kvalitet. Försvaret är uppbyggt kring långsiktighet. Dock kan
konflikterna skifta snabbare än totalförsvarets förmåga att
vara anpassat i storlek och styrka. Det är därför omöjligt att
avveckla vitala delar av försvaret när det är lugnt och sedan
snabbt försöka återtaga dessa om det blir orostider.
Utgångspunkten måste alltid vara en allsidig
säkerhetspolitisk analys.
Kraven på totalförsvarets förmåga att möta ett väpnat
angrepp över kust alternativt landgräns, enligt ambitionen i
1992 års försvarsbeslut, kan fullt ut tillgodoses först efter
något års komplettering av utrustning och utbildning. Efter
en högst ettårig återtagningsperiod skall alla väsentliga delar
av totalförsvaret kunna utnyttjas med full effekt omedelbart
efter mobilisering. Planläggningen för en sådan forcerad
återtagning får förutsätta att genomförandet sker utan direkta
ekonomiska restriktioner.
För att ett återtagande skall bli verkningsfullt för
totalförsvaret måste en plan för detta finnas framtagen och
ständigt uppdateras utifrån eventuella omvärlds- och
försvarsmaktsförändringar. I ett långsiktigt försvarsbeslut
måste kapacitet finnas att återta vilket inte enbart handlar om
materiel utan om den allra viktigaste komponenten i
totalförsvaret, människan. Återtagningsbegreppet måste
således ges ett såväl brett som detaljerat innehåll.
För att vi skall kunna upprätthålla ett effektivt totalförsvar
måste totalförsvarets två pelare det militära försvaret och det
civila försvaret ha gemensamma planeringsförutsättningar.
Förberedelserna på civil sida är lika viktiga som på militär
sida. Beredskapskraven för totalförsvarets två pelare måste
samordnas!
För att öka effektiviteten i totalförsvarets olika
verksamheter bör olika former av samverkan och
samordning eftersträvas med statliga myndigheter,
kommuner och landsting.
4. Förvarsmaktens uppgifter
Besparingarna inom försvarsmakten beräknas uppgå till ca
1,8 miljarder kronor. Regeringen föreslår att kraven på
insatsberedskap och krigsduglighet för vissa krigsförband
sätts ned. Ambitionen vad gäller materiell förnyelse
minskas.
För att försvarsmakten skall kunna upprätthålla en effektiv
incidentberedskap så att ingripande kan ske mot varje form
av kränkningar mot vårt luftrum och territorium bör inga
besparingar göras i detta avseende. I ett läge av höjd politisk
spänning i Europa är förmågan att tolka förvarningssignaler
av stor betydelse.
Försvarsmaktens viktigaste uppgift är att kunna möta ett
väpnat angrepp mot vårt land varifrån det än kommer.
Försvarsmakten skall ha en betryggande förmåga att motstå
ett angrepp, som, med kort militär förvarning, inledningsvis
kraftsamlas mot vitala funktioner inom Sveriges nationella
ledningssystem och inom totalförsvaret.
Försvarsmakten skall vidare ha beredskap att snabbt kunna
komplettera utbildningen och den materiella tillgängligheten
så att den samlade försvarsförmågan successivt stärkes.
Försvarsmakten skall avsätta medel för att med egna
resurser kunna stödja humanitära hjälpinsatser i
katastrofsituationer i andra länder.
Vid ett angrepp över havet skall försvarsmakten inriktas
mot att hindra en angripare att få fast fot på svensk mark.
Vid ett angrepp över landgränsen skall inriktningen vara att
successivt bryta angriparens anfallskraft genom ett
djupförsvar.
Civilmotstånd och andra alternativa försvarsformer skall
vara ett komplement till det militära försvaret och vara en
möjlighet till aktiva insatser för medborgare, som utan att
bruka vapen vill deltaga i försvaret av Sverige.
Inriktningen av försvarspolitiken skall ske mot en till de
säkerhetspolitiska målen anpassad balans mellan uppgifter
och resurser, mellan kvalitet och kvantitet. Med en fast
förankring i samhället, kompetent personal, hög teknologisk
förmåga, en flexibel och anpassningsbar försvarsstruktur
främjas den goda försvarsvilja som är nödvändig för att vårt
försvar skall kunna fylla sin uppgift i orostider.
5. Försvarsmaktens organisation
Regeringen förslår i budgetpropositionen att
grundutbildningen av värnpliktiga för amfibieförband och
områdesbundna kustartilleriförband inte bör genomföras vid
Norrlandskustens marinkommando efter den 1 november
1997. Vid överväganden och beslut om organisation och
lokalisering av verksamheter inom grundorganisationen
behövs ett beslutsunderlag utifrån försvarsekonomisk och
samhällsekonomisk värdering skriver regeringen. Härav
följer att framtida grundorganisationsförändringar bör
underkastas denna nya systematiserade metod. Utbildningen
vid MKN/KA5 bör därför bibehållas i nuvarande omfattning
och behandlas i samband med 1996 års försvarsbeslut.
6. Armé-, marin- och flygstridskrafterna
Arbetet med att fullfölja 1992 års försvarsbeslut måste i
allt väsentligt fortsätta. För att bevara trovärdigheten för
Sveriges alliansfrihet är det nödvändigt att hålla fast vid den
omfattande modernisering som nu pågår. I den del av
totalförsvaret som ska lösa de absolut svåraste uppgifterna i
händelse av väpnat angrepp mot Sverige måste
stridskrafterna ha en tydlig kvalitetsprofil. För att nå största
möjliga försvarseffekt behövs en ökad integrering av system
och funktioner.
Ett modernt angrepp kan innehålla många olika slag av
stridsinsatser inom hela vårt land. Vi får ett stridsfält som
saknar tydliga frontavsnitt där strid förs över hela ytan
samtidigt. Våra stridskrafter måste därför ha förmåga att i
alla skeden av striden kunna möta angriparen i luften, på sjön
och på marken. En väl avvägd och balanserad försvarsmakt
med hög kvalitet och stor flexibilitet måste därför kunna
strida med stor uthållighet. För att vi ska kunna försvara hela
vårt land är det viktigt att satsa på hög operativ rörlighet.
Även om flygvapnet här har en central roll i att värna
Sveriges territorium når vi bäst försvarseffekt genom att
armé-, marin- och flygstridskrafterna uppträder samordnat.
7. Personal
Även om inriktningen av det svenska totalförsvaret går mot
en alltmer tekniskt avancerad utformning kommer alltid dess
grundstomme att utgöras av befäl, värnpliktiga, civilpliktiga
och civil personal. Det är av stor vikt att framtida
omstruktureringar sker med stort hänsynstagande till dem
som blir övertaliga. Regeringens förslag om en metod att ta
fram statsmakternas underlag för överväganden i samband
med större förändringar av Försvarsmaktens
grundorganisation anses ge goda förutsättningar för ett
tillfredsställande beslutsunderlag.
Beslut om förändringar av grundorganisationen inom
Försvarsmakten måste förankras hos berörda lokala parter.
Därför bör former skapas som ökar det lokala deltagandet i
utredningsarbetet inför eventuella framtida
grundorganisationsförändringar. De lokala parterna bör ges
tillfälle att framföra sina synpunkter och delta i
förändringsarbete med sina kunskaper.
Personal som är kvar i organisationen måste självfallet ges
goda utvecklingsmöjligheter genom intressanta och
stimulerande arbetsuppgifter och goda arbetsförhållanden i
övrigt. En förutsättning för god anda och försvarsvilja är att
all personal känner så stor trygghet som möjligt. En närmare
belysning av de värnpliktigas situation presenteras separat.
8. Försvarsindustrin och vapenexporten
Sverige har sedan länge en inom många områden
betydande försvarsindustri. Den har vuxit fram inom ramen
för en långsiktig inriktning av försvarets beställningar,
tillgång till en kvalificerad beställare och en bas i svensk
verkstadsindustri. Det är av fortsatt stor säkerhetspolitisk
betydelse att vi inom landet kan behålla en
försvarsindustriell kompetens även i framtiden. Dock
kommer det minskade behovet av försvarsmateriel, teknisk
komplexitet och höga utvecklingskostnader att innebära
strukturomvandlingar och ett ökat internationellt samarbete.
En utgångspunkt i försvarsindustrins utveckling måste vara
att Sverige skall kunna utnyttja och vidmakthålla anskaffade
system vid kriser och i krig utan att vara beroende av stöd
utifrån.
Kristdemokraterna vill att vapenexporten har en sådan
inriktning att den helt begränsas till stabila demokratiska
stater. Kds har därför medverkat till att Sverige har fått en ny
stramare vapenexportlag som i princip innebär att fri export
endast får förekomma till de nordiska och de neutrala
länderna. I övriga fall skall en noggrann analys och kontroll
ske. Genom medlemskapet i EU kan denna fråga få en ännu
bättre lösning. Ett organiserat samarbete på
krigsmaterielområdet med försäljning till främst EU-länder
och förbud mot vidareexport innebär att svenska vapen i
större utsträckning hamnar i europeiska demokratiska
länder.
9. Det civila försvaret
Huvuduppgifterna för den civila delen av totalförsvaret
sammanfattas i Försvarsbeslut 1992:
a) att värna civilbefolkningen mot verkningar av
krigshandlingar och under kriser och i krig trygga en
livsnödvändig försörjning b)
att under kriser och i krig stödja försvarsmakten, samt c)
att, för fullföljandet av dessa uppgifter, under kriser och
i krig upprätthålla de viktigaste samhällsfunktionerna.
Stödet till försvarsmakten skall i första hand inriktas mot
ett snabbt och säkert genomförande av mobilisering och
krigsorganisering i syfte att säkerställa försvarsmaktens
omedelbara stridsförmåga. Stödet till försvarsmakten måste
preciseras och konkretiseras för att totalförsvarets civila del
skall kunna bidra till en betryggande förmåga att motstå ett
överraskande anfall som kraftsamlas mot vitala funktioner.
Grunden för totalförsvarets civila del är det fredstida
samhället. Det är viktigt att vitala samhällsfunktioner som el-
och vattenförsörjning, telekommunikationer och transporter
har en sådan robusthet och kapacitet att grundläggande
behov kan tillgodoses. För att det civila försvaret ska kunna
lösa huvuduppgifterna under kriser och i krig är det därför
nödvändigt att samhällets infrastruktur i vid mening fungerar
på ett sådant sätt att svåra störningar och kaos kan undvikas
och försvarsvilja och motståndsanda kan upprätthållas.
Ett starkt och allsidigt näringsliv tillsammans med
effektiva och robusta och flexibla samhällsfunktioner har en
avgörande betydelse för att det civila försvaret i princip skall
kunna svara för befolkningens livsmedelsförsörjning och
hålla en god beredskap inför en avspärrning.
Samhällets förmåga att möta störningar är en angelägenhet
för alla och det är väsentligt att medvetenheten om dessa
frågor sprids i samhället. Att i planering och
samhällsutveckling tidigt ta hänsyn till sårbarhet och risker
minskar behovet av kostnadskrävande beredskapsåtgärder
och ökar säkerheten i det fredstida samhället.
Den nya lagen om civilt försvar som antogs i december
1994 förankrar det civila försvaret nära medborgarna och blir
ett viktigt instrument i arbetet att förbereda oss alla för de
stora påfrestningar och förändringar vi kan ställas inför i ett
kris- eller krigsläge.
Respekten för människovärdet ålägger oss att i allt
samhällsarbete se på den enskilda människan och skapa
sådana regler att riskerna för kränkningar av människovärdet
förhindras. Genom att kommunerna nu får ett samlat ansvar
i beredskapsförberedelserna och bl.a. ska ta initiativ till
samråd som krävs med andra myndigheter är det viktigt att
de känner statsmakternas stöd. Systematisk uppföljning av
beredskapsläget är nödvändigt, vilket innebär att
länsstyrelsernas roll som stödresurs måste uppmärksammas.
10. Nästa försvarsbeslut
Förberedelserna inför nästa totalförsvarsbeslut pågår.
Enligt regeringsförklaringen den 7 oktober 1994 eftersträvar
regeringen ett brett samförstånd kring nästa försvarsbeslut
som tidigareläggs till 1996.
Utgångspunkten för varje försvarsbeslut måste vara att
skapa ett så effektivt totalförsvar som möjligt utifrån
säkerhetspolitiska bedömningar. Det handlar om att trots
eventuella säkerhetspolitiska osäkerheter fatta ett långsiktigt
beslut som ger oss de resurser vi behöver för att värna landets
gränser och överleva som nation i en krigssituation inte bara
idag utan också de närmaste 5--10 åren.
Regeringen aviserar i budgetpropositionen (94/95:100 bil.
5) att försvarsbeslutet skall beredas och fattas i två etapper.
Den första etappen skall omfatta säkerhetspolitiken,
totalförsvarets mål samt ekonomin. Den andra etappen skall
omfatta den kvantitativa och kvalitativa inriktningen av det
militära försvarets krigsorganisation, det militära försvarets
grundorganisation i fred samt den kvantitativa och kvalitativa
inriktningen av det civila försvarets verksamhet i krig och
fred.
På grund av säkerhetspolitisk instabilitet är det viktigt att
totalförsvarets uppgifter och den säkerhetspolitiska analysen
hålls samman. För att det ska råda balans mellan
totalförsvarets uppgifter och resurser när försvarsbeslutet tas
av riksdagen måste tät kontakt mellan de två etapperna
upprätthållas.
Sveriges avsikt att värna sin frihet skall alltid framstå som
självklar. Därför bör ett brett, politiskt samförstånd i
försvarsfrågor och utrikespolitiska frågor eftersträvas. Detta
stärker den goda försvarsvilja som är nödvändig för att vårt
försvar skall kunna fylla sin uppgift.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige bör delta i ett sådant
försvarspolitiskt samarbete inom EU som syftar till
europeisk säkerhet och som bygger på varje nations
självständiga beslut om militära insatser,1
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om svensk observatörsstatus i
VEU,1
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige skall verka för en
regional säkerhetslösning inom ramen för OSSE,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den internationella
säkerhetspolitiska instabiliteten,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en struktur för svensk
fredsbevarande verksamhet som inte urholkar totalförsvarets
ekonomiska ram,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att återtagningsbegreppet för
totalförsvaret bör ges ett brett och detaljerat innehåll,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att beredskapskraven för det civila
och det militära försvaret bör samordnas,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att besparingarna inom
Försvarsmakten inte får påverka vår incidentberedskap,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att civilmotstånd och andra
alternativa försvarsformer skall vara ett komplement till det
militära försvaret,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om grundutbildningen vid
Norrlandskustens marinkommando,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nödvändigheten att hålla fast vid
den modernisering som pågår inom Försvarsmakten,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att former bör skapas som ökar
det lokala deltagandet i utredningsarbetet inför
grundorganisationsförändringar inom Försvarsmakten,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att det civila försvarets stöd till
Försvarsmakten bör preciseras och konkretiseras,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att totalförsvarets uppgifter och
den säkerhetspolitiska analysen bör hållas samman i
förberedelserna inför nästa försvarsbeslut.
Stockholm den 23 januari 1995
Åke Carnerö (kds)
Rolf Åbjörnsson (kds)
Ingrid Näslund (kds)
Tuve Skånberg (kds)