med anledning av förs. 1994/95:RR11 Riksdagens revisorers förslag angående skyddsrumsbyggandet
Under mer än ett årtionende har folkpartiet liberalerna
pläderat för en omläggning av det svenska
skyddsrumsbyggandet. Vi har menat att skattepengar slösats
bort genom att användas på slentrianmässigt
skyddsrumsbyggande i områden utan sannolika mål för en
angripare. I ett läge då staten gör kännbara ingrepp i
angelägna verksamheter känns det än mer orimligt att
miljardbelopp gått till skyddsrumsbyggande som mer styrts
av tradition och tröghet än av rimliga hotbilder för framtiden.
Efterhand har riksdagen uttalat sig för en mer medveten
prioritering, så att skyddsrum skall byggas där hotet bedöms
som störst. Men det har varit mycket svårt att få genomslag
för detta i myndigheternas planering. Räddningsverket
(liksom dess företrädare Civilförsvarsstyrelsen) och
länsstyrelsernas försvarsenheter har genom åren haft föga
förståelse för tankar om prioritering. Trots upprepade
riksdagsbeslut om att skyddsrum endast ska byggas där
riskerna är störst hävdar Räddningsverket att det fattas över
1,5 miljoner skyddsrumsplatser. Frågan om prioritering
inom skyddsrumsbyggandet visar hur svårt det är att få
genomslag för politiska beslut hos myndigheter. Det vore i
sig intressant som studie av ett generellt samhällsproblem.
Riksdagens revisorers förslag ger ett antal exempel på hur
skyddsrumsplaneringen sker i en miljö där myndigheter
missförstår varandra och där kommuner har svårt att få
besked.
Folkpartiet liberalerna har länge varit medvetet om de
administrativa trögheterna och har därför gång på gång
föreslagit minskade bemyndiganden och anslag till
skyddsrumsbyggande -- sannolikt den enda metoden att
minska skyddsrumsbyggandet. Hur mycket statsmakterna än
säger att skyddsrum bara ska byggas där hotet är störst
tenderar myndigheterna att sträva efter att bygga så mycket
som möjligt. De bemyndiganden och anslag som beviljats --
trots en del neddragningar -- är uppenbarligen större än vad
som motsvarar den principiella inriktning riksdagen angivit
under senare år.
Det andra världskrigets massbombningar av främst tyska
städer kom länge att forma bilden av vad befolkningsskyddet
borde inriktas på att möta. Brittiska och amerikanska
bombflygplan byggdes då i 10 000-tals exemplar. I dag har
Storbritannien inga bombplan och i USA är planeringen att
bombstyrkan en bit in på 2000-talet skall bestå av 65 st. B 52
(som då kommer att vara 50--60 år gamla), 95 st. B 1
(byggda på 1980-talet) och de 20 B 2 som nu är under
leverans och kostar omkring fem miljarder per styck.
Naturligtvis kan också attackflygplan användas, men för
dem gäller i ännu högre grad än för bombflygplan att de bär
precisionssstyrda vapen, d v s robotar av olika slag. Man
bombar inte en hel stadsdel utan riktar sig mot just det
punktmål som avses. I en FOA-studie om Gulfkriget
redovisades att en enda amerikansk F117A med två
precisionsstyrda vapen kunde lösa en uppgift som 20 år
tidigare skulle ha krävt en insats av 95 attackflygplan med
190 konventionella sprängbomber. De allra flesta bomberna
hamnade vid sidan av det egentliga målet.
Det mål, t.ex. en teleanläggning, en angripare vill slå ut
kan alltså anfallas med mycket stor precision. Stadsdelen i
övrigt skadas inte.
Mot den här bakgrunden finns skäl att fråga om inte
skyddet är för svagt för ett antal svenskar som har sina
arbetsplatser i mycket viktiga anläggningar, som kan antas
bli primära mål. De arbetsplatser som finns i
berganläggningar har skydd, men dagens skyddsrum är inte
dimensionerade mot direktträffar. De allra viktigaste
verksamheterna är också sådana att de måste pågå
kontinuerligt -- personalen kan inte avbryta arbetet och rusa
till skyddsrum vid varje flyglarm. Det är verksamheten i sig
själv som måste skyddas, inte bara personalen. Det skydd vi
här talar om finansieras inte via skyddsrumsanslagen utan
hänförs till respektive verksamhet. Anslag för detta finns
t.ex. ifråga om teleanläggningar. Byggs en ny sådan med
starkt skydd är det självklart att den inte placeras inne i
bebyggelse eller nära en skola eller ett sjukhem.
I flertalet kommuner finns inget eller bara enstaka objekt
som kan bedömas så angelägna för en angripare att det är ett
sannolikt mål för flygattack. En stor del av dessa objekt
utgörs just av teleanläggningar. Successivt kan man då räkna
med att färre av dem kommer att ligga inne i bebyggelse.
I princip borde skyddsrum inte behöva byggas i nya
bostadsområden, eftersom stadsplaneringen bör se till att
sådana inte tillkommer invid ett sannolikt bombmål. Ligger
ett bostadshus vägg i vägg med en viktig anläggning bör
lösningen nog inte vara skyddsrum, som ger skydd bara om
man får förvarning och hinner ned i det. Det är farligare --
även med skyddsrum -- att finnas i detta hus än att vara i hus
utan skyddsrum ett par hundra meter bort. I det konkreta
fallet kan det vara så att kommunen bör planera att i
hotsituationer kunna genomföra lokal omflyttning från
någon eller några särskilt olyckligt placerade fastigheter.
1987 års befolkningsskyddskommitté (SOU 1989:17)
menade att det vore önskvärt att bygga skyddsrum i befintlig
bebyggelse för ''främst sådana verksamheter i riskområden
som måste fortsätta i krig och som inte inom rimlig tid kan
få skydd på annat sätt. Målet bör vara att dessa skyddsbehov
skall vara täckta inom tio år''. Merparten av denna tid har nu
gått, men frågan är om den använts för att göra denna typ
av mycket medvetet riktade insatser. Kommittén tog således
avstånd från myndigheternas tanke att man i princip skulle
söka bygga skydd i all bebyggelse i t.ex. Stockholm, ett mål
som myndigheterna menade skulle ta flera årtionden.
Kommittén förkastade den linjen och menade att under ett
årtionde borde inriktningen vara att undanröja de mest
allvarliga bristerna. När Räddningsverket går ut och talar om
en ''brist'' på 1,6 miljoner skyddsrumsplatser, visar det att
verket inte hunnit ifatt den politiska inriktningen om
prioritering.
Befolkningsskyddskommittén behandlade ingående hur
man borde avgränsa skyddsrumsbyggandet runt respektive
mål, d v s hur långa skyddsavstånd man bör räkna med. Det
är inte osannolikt att man idag skulle ha kommit fram till
något kortare sådana avstånd, särskilt sedan Gulfkriget
demonstrerat den starkt ökade träffsannolikheten genom
precisionsvapen. Att i stället göra avgränsningen beroende
av hemtjänstens distriktsindelning vore däremot föga
logiskt.
Nu kan konstateras att det aldrig gjordes någon planering
av det slag som befolkningsskyddskommittén förordade.
Planeringen är inte offentlig, vilket underlättat för
myndigheterna att hålla fast så mycket som möjligt vid det
gamla. Men i revisorernas förslag framgår att Malmö
kommun överhuvudtaget inte gjort någon prioritering, för
där ''byggs skyddsrum i hela kommunen''. Detsamma gäller
nog Stockholm, Göteborg och flera andra kommuner.
Förslagen från den parlamentariska
befolkningsskyddskommittén godtogs av riksdagen, men
blev ändå inte verklighet. Myndigheterna klassade helt
enkelt hela kommunen som ''markstridsområde'' och ansåg
därmed att hela ytan skulle ha i princip samma skydd. Därvid
nämns artilleribekämpning. Därmed kringicks inriktningen
på att prioritera. Särskilt i stadsdelar med flervåningshus
förefaller det krystat. Om svensk trupp finns på Östermalm
i Stockholm och en angripare kommer över Gärdet, riktar
man då artillerield över hela Östermalm? Flertalet av
projektilerna skulle då hamna på hustaken, varför folk borde
undvika att gå upp på vinden.
Svenskt skyddsrumsbyggande tillkom efter erfarenheter av
andra världskrigets bombningar av städer, en typ av
krigföring som inte är möjlig i dag (helt enkelt för att man
inte har flygplan för det). Tanken byggde på att man vid larm
tog sig ned i skyddsrummet och stannade där kanske några
timmar. Det är inte rimligt att i efterhand söka basera ett i
huvudsak oförändrat skyddsrumsbyggande på en helt annan
hotbild -- markstriden. Pågår markstrider i ett område bör
civilbefolkningen söka sig därifrån. Skyddsrummen är inte
planerade för att man ska vara i dem dygn efter dygn.
Befolkningsskyddskommittén menade att det bör finnas ett
''grundskydd'' över hela landet, i meningen att alla
människor, var i landet man än bor, oavsett om det är i ett
stort eller litet hus, ska veta var i byggnaden eller
grannskapet som riskerna är minst. På olika sätt kan man
lokalt och genom egna beslut permanent eller tillfälligt
stärka skyddet av arbetsplatsen eller bostaden. Staten står
därvid för skyddsmasker för hela befolkningen, som ett
skydd mot kemiska vapen.
Vårt intryck är att intentionerna från
befolkningsskyddskommittén aldrig fick genomslag,
eftersom så många intressenter vill fortsätta den traditionella
skyddsrumsproduktionen utan egentlig prioritering. Effekten
är att det byggts tusentals nya skyddsrum där riskerna för
flyganfall är försumbara, samtidigt som alltför litet gjorts för
att ge skydd åt människor på arbetsplatser, som kan bedömas
vara mycket sannolika bombmål.
De erfarenheter vi här redovisar gör det angeläget för oss
att tillstyrka förslaget från Riksdagens revisorer om att
riksdagen bör begära att regeringen utformar tydliga kriterier
för skyddsrumsbyggandet och att dessa bör redovisas för
riksdagen inför det försvarspolitiska beslutet 1996. Skälet är
alltså trefaldigt. Statens utgifter kan minska. Skyddet till
människor kan bli mer rationellt. Riksdagens intentioner
måste äntligen få genomslag på detta område där
myndigheternas konservatism och revirtänkande haft så
olyckliga effekter.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen med anledning av Riksdagens revisorers
förslag ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
den fortsatta skyddsrumsplaneringen.