med anledning av prop. 1994/95:7 Lag om civilt försvar
I 2 kap. 6
§ förslaget till lag om civilt försvar (prop. 1994/95:7)
föreskrivs att staten skall betala ersättning till kommunerna
för dessas beredskapsförberedelser med utgångspunkt i
varje kommuns utsatthet och risker i krig. För landstingens
vidkommande föreslås att ersättning skall utgå för sådan
utbildning som utgör ett led i beredskapsförberedelserna,
dvs. samma ersättningssystem som för närvarande.
De kyrkliga kommunerna -- åter -- ställs utanför varje
form av ersättning, vilket innebär att hänsyn ej tagits till
CFL-utredningens förslag i dessa stycken. Utredningen
föreslog i sitt förslag till lag om civilt försvar (3 kap. 25
§) att staten skulle betala ersättning också till den
kyrkliga kommunen med hälften av kostnaden för
beredskaps- förberedelser, utbildning och övning i den mån
kostnaden var skälig. Ersättning skulle därvid utgå till såväl
den lokala kyrkliga kommunen som till stiften.
Jag finner därför det nu framlagda lagförslaget
anmärkningsvärt, inte minst med hänsyn till det utvidgade
ansvarstagande som detta i övrigt innebär för de kyrkliga
kommunernas vidkommande. Enligt lagförslagets 8 kap. ll
§ andra stycket blir exempelvis -- till skillnad från dagens
förhållanden -- de lokala kyrkokommunerna skyldiga att
bedriva verksamhet för invånare från andra kyrkliga
kommuner och för utlänningar som söker skydd i Sverige,
på samma sätt som gäller för dem som bor inom den egna
kyrkliga kommunen.
Detta åläggande kommer i första hand att ställa
väsentligt ökade krav på planeringen för
begravningsverksamheten, särskilt som ansvaret på detta
område också omfattar såväl andra kristna trossamfunds
som icke-kristna trossamfunds medlemmar. De eventuella
förändringar i relationerna mellan stat och kyrka som nu
diskuteras påverkar inte detta förhållande. I sammanhanget
må pekas på det förhållandet att det idag finns c:a en miljon
människor i Sverige som tillhör annat trossamfund än
Svenska kyrkan, varav c:a 150 000 muslimer, som utifrån sin
religiösa hållning och tradition kommer att ställa särskilda
krav på begravningsverksamheten och dennas praktiska
hantering. Till detta stora antal människor måste därutöver
hänsyn tas till en möjlig ström av utifrån kommande
flyktingar med olika etnisk och religiös bakgrund, som kan
komma att söka sig till vårt land i händelse av en
krissituation i vårt närområde.
Svenska kyrkan förväntas därutöver få ett särskilt ansvar
på områdena diakoni och själavård i händelse av en kris
eller krigssituation. Den nyligen inträffade färjekatastrofen
har med all önskvärd tydlighet visat på riktigheten i denna
bedömning.
På stiftsnivå åläggs stiftsstyrelsen att verka för att
beredskapsförberedelserna genomförs på ett
ändamålsenligt sätt och med enhetlig inriktning (2 kap. 3
§ Förslag om lag om civilt försvar) vilket betyder ett
omfattande ansvar för adekvata utbildningsinsatser och en
regelbunden övningsverksamhet. Med hänsyn till den
förändrade ekonomiska situation som nu också gör sig allt
mer kännbar inom Svenska kyrkan, finns det anledning
uttrycka bestämda farhågor för att detta arbete inte kan ges
den prioritet som vore önskvärd om denna skall bekostas i
sin helhet inom ramen för krympande resurser.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar att de lokala kyrkliga kommunerna
liksom stiftssamhälligheterna skall få ersättning för sina
beredskapsförberedelser på samma sätt och efter samma
principer som föreslås gälla de borgerliga kommunerna och
att bestämmelser om detta tas in i 2 kap. 6