I en liberal marknadsekonomi är ett väl fungerande upphandlingssystem av grundläggande betydelse. Fri och likvärdig konkurrens är både nyttig för näringslivet och lönsam för samhället. Nu gällande regelsystem är dock behäftat med allvarliga brister som visar sig särskilt på kommunal nivå.
Den självklara utgångspunkten måste vara att för offentliga förvaltningar ska gälla en i princip obligatorisk upphandlingsskyldighet. En sådan ordning skulle förstärka upphandlingssystemets fördelar och samtidigt eliminera ett antal tillämpningsproblem. En särskild modell presenterades 1992 (Ds 1992:121) men genomfördes inte eftersom man ville avvakta utfallet av ett frivilligt system. Med hänvisning till de problem som därefter visat sig är det dags att nu inom klart avgränsade områden införa den obligatoriska modellen oavsett om det gäller externa eller interna anbud.
Det torde dock vara nödvändigt att från huvudregeln tillåta vissa undantag genom s.k. direktupphandling, alltså upphandling utan föregående anbud. Erfarenhetsmässigt är dock sådan upphandling förknippad med vissa risker. Förvaltningstjänstemännen visar sig ha en tendens att tänja ut ''fri-zonen'' så att i vissa fall rent kringgående av lag föreligger och man gör undantagen till huvudregel. Därför måste direktupphandlingens begränsningar angivas tydligare i lagen. För all upphandling gäller att beslutet måste styras av affärsmässighet där prisfrågan är ett viktigt moment. I lagtexten bör betonas att detta generella krav alltid gäller även vid direktupphandling. Det beslut som sedan fattas i upphandlingsärendet bör även motiveras. Vidare måste beslutet resultera i ett formellt upphandlingsavtal, även om det gäller antagandet av ett internt egenregi-erbjudande.
Dessutom är det viktigt med offentlighet i upphandlingsärendet när beslutet är fattat. Då måste det föreligga rätt till information om samtliga anbudsgivare med angivande av resp. anbudspris och motiven för upphandlingsbeslutet. Kontroll i efterhand omöjliggörs om det saknas anteckningar och underlag beträffande den aktuella direktupphandlingen. Sådant material måste finnas och ska vara offentligt och på begäran skyndsamt tillhandahållas.
Ett effektivt upphandlingssystem är särskilt angeläget för småföretagare och inte minst för det lokala näringslivet. Politiker talar visserligen ofta varmt för småföretagen men är i verkligheten inte lika ofta beredda att lägga ut sina inköp på anbud. Detta gäller särskilt inom den kommunala sektorn. Upphandling i konkurrens är dock inte bara en fråga som rör stat/kommun och näringsliv utan ytterst är det skattebetalarnas pengar det handlar om.
Avslutningsvis bör betonas att det givetvis ligger i alla medborgares intresse att skattepengar inte förslösas i felaktiga och dåliga upphandlingar när varje krona så väl behövs inom välfärden.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om obligatorisk upphandling,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tydligare begränsningar för direktupphandling,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om klarare krav på affärsmässighet vid direktupphandling,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vidgad offentlighet beträffande upphandlingsbeslut.
Stockholm den 23 januari 1995 Bengt Harding Olson (fp)