med anledning av prop. 1994/95:150 Förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1995/96, m.m. (kompletteringsproposition)
Reviderad finansplan m.m.
Den svenska arbetsmarknaden domineras idag av
kommuner och landsting. Dessa super-Mega-Konglomerat
är idag de största arbetsgivarna i samtliga Sveriges elva
största städer. I många fall är de tio gånger större än den
största privata arbetsgivaren.
I Stockholm har Stockholms kommun nio gånger fler
anställda än den största privata arbetsgivaren Ericsson. I
Göteborg har kommunen fem gånger fler anställda än Volvo
Personvagnar AB och i Malmö är kommunen hela 17 gånger
större än den största privata arbetsgivaren Skånska Syd AB.
Under de senaste årtiondena har den offentliga sektorn
expanderat enormt. Från 1965 fram till 1992 har den
offentliga sektorn vuxit från att sysselsätta 15 procent av den
svenska arbetskraften till 33 procent. Med andra ord har
storleken på den offentliga sektorn mer än fördubblats under
denna tid.
Kommunerna har utvecklats till en typ av diverseföretag
som säljer allt till alla. Vid varje utbyggnad av kommunernas
verksamhet tycks grundidén ha varit att verksamheten skall
drivas till 100 procent i egen regi. Sålunda har t.ex. flertalet
nyetablerade kommunala skolor och daghem fått städning,
fastighetsskötsel, bespisning m.m. utförd i kommunal regi.
Under 1980- och 1990-talet har denna typ av kommunal
kringverksamhet organiserats om till kommunala
resultatenheter eller bolag. Syftet har varit att öka
effektiviteten och få ett grepp om verksamhetens ''faktiska''
kostnader.
Denna bolagisering eller uppdelning i resultatenheter har
tyvärr medfört ett flertal problem. Ett tydligt och mycket
diskuterat problem är att den demokratiska rätten till insyn
i de offentliga verksamheterna försvårats. Ett annat är den
inbyggda konflikten som uppstår när kommunen dels är
myndighet för ett specifikt område, dels samtidigt är en av
de största producenterna på området. Ett tredje, och det klart
allvarligaste, är att kommunerna på område efter område
expanderat sina tidigare interna avdelningar till andra
sektorer i samhället.
Under 1990-talet har kommuner och landsting för första
gången genomgått en kraftig omvandling och
omorganisation. Ökad upphandling av tjänster, minskade
resurser och stora kommunala budgetöverskridanden har
resulterat i stora problem för bl.a. den kommunala
kringverksamheten.
Omvandlingen har i många kommuner varit omfattande,
med stora varsel och uppsägning av personal. Att en sådan
omställning är smärtsam och för många politiker och
tjänstemän mycket svår att genomföra har på många håll
resulterat i att kommunen, istället för att satsa på sina
kärnverksamheter och säga upp övertalig personal, valt att
behålla merparten av sin personal och istället expandera
kommunens verksamhet. Detta är en av flera orsaker till att
många kommuner idag satsar på kommunal
affärsverksamhet.
Tanken är att kommunen skall kunna använda sina extra
resurser och sin kompetens i olika typer av affärsverksamhet.
Det kan röra sig om kommunala städföretag, kommunal
catering, kommunala grossistföretag, kommunala fordons-
och lackeringsverkstäder, kommunala kiosker m.m. Detta
skall naturligtvis ske genom en öppen och sund konkurrens
på lika villkor enligt kommunernas företrädare. Om privata
företag får städa kommunala lokaler så borde kommunala
företag få städa privata lokaler, tycks många kommunala
företrädare resonera.
Denna utveckling är djupt olycklig och dessutom mycket
tveksam ur laglig synvinkel. I kommunallagen från 1991 2
kap. § 7 kan följande läsas:
Kommuner och landsting får driva näringsverksamhet, om
den drivs utan vinstsyfte och går ut på att tillhandahålla
allmännyttiga anläggningar eller tjänster åt medlemmarna i
kommunen eller landstinget.
Hur är det möjligt att driva en kommunal tjänst utan
vinstsyfte och samtidigt hävda att det är sund konkurrens på
lika villkor?
Låt mig illustrera detta med ett exempel. Runt om i Sverige
finns många kommunalt ägda och drivna kiosker där den
enskilda kioskens omsättning är en försumbar del av
kommunens totala omsättning. Om kiosken går med ett litet
överskott eller med förlust är helt oväsentligt för kommunens
totala ekonomi.
I t.ex. Uppsala driver kommunen ett antal kiosker, i
stiftelseform, under namnet A-köp. Under de senaste åren
har stiftelsen gått med förlust så gott som varje år.
Samtidigt finns ett antal privata kiosker där ägarna lever
under helt andra villkor. För en privat kioskägare krävs det
först och främst att företagaren sparar ihop till ett eget kapital
och i många fall krävs också ett lånat kapital, för att
finansiera inventarier, lager, förtida momsinbetalningar m.m.
Dessutom krävs i de flesta fall en mycket stor arbetsinsats
av hela kioskägarens familj för att kunna driva kiosken. Den
privata ägaren kan naturligtvis inte så som kommunen driva
verksamheten med förlust år ut och år in. Något enstaka år
av underskott kanske den privata entreprenören kan klara av,
men upprepade förlustår tvingar snart den enskilde i konkurs
vilket leder såväl till att ägaren förlorar det egna kapitalet
och sin familjs försörjning som till förluster för banker och
leverantörer.
Av exemplet framgår tydligt att en kommun och en privat
företagare aldrig kan konkurrera på lika villkor. Företagaren
riskerar sitt eget plus bankens kapital. Kommunen riskerar
skattebetalarnas pengar. Företagaren måste generera vinster
för att betala hyra, räntor, löner m.m. Kommunen kan driva
verksamheten med förlust utan att det ens märks i den
kommunala resultaträkningen.
Samhället består av tre sfärer: den offentliga sektorn,
marknaden och gemenskaperna. Varje sektor är viktig och
har ett antal vitala uppgifter som måste skötas. Till den
offentliga sektorns uppgifter hör t.ex. myndighetsutövning.
Det demokratiska systemet förutsätter dessutom att
allmänheten har möjligheter till insyn i och kontroll av den
offentliga verksamheten. Däremot skall det offentliga inte
konkurrera med det privata näringslivet. Detta sker idag trots
att såväl kommunallagen som konkurrenslagen bör förhindra
denna typ av illojal konkurrens från det offentliga. Även det
nystartade konkurrensverket har i rapporten
''Skattesubventioner, underprissättning och konkurrens''
uppmärksammat problemet. Konkurrensverket kräver en rad
åtgärder för mer konkurrensneutrala villkor.Klargör vilka
slag av näringsverksamhet som statliga myndigheter,
kommuner och landsting får bedriva på
konkurrensmarknader.Precisera vad som menas med
sambruk i offentlig sektor.Inför regler för nämnda
offentliga aktörer som innebär att deras näringsverksamhet
som bedrivs på konkurrensmarknader inte får
subventioneras, t.ex. genom direkta skattebidrag.Ge rätt till
alla berörda företag att överklaga ett kommunalt beslut som
innebär att kommunala företag och förvaltningar skall börja
konkurrera på marknaden.Överväg att införa särskilda
regler för att garantera att kommuner och landsting följer
beslut av domstol.
Det är hög tid att Sveriges riksdag stoppar denna offentliga
affärsverksamhet som trots kommunallagen,
konkurrenslagen och ett kritiskt konkurrensverk tycks
fortsätta i oförminskad omfattning. En avvecklingsplan för
den offentliga affärsverksamheten bör upprättas. En sådan
plan bör innehålla tre steg. I ett första steg bör all ny
kommunal affärsverksamhet förbjudas. I ett andra steg bör
kommuner och landsting förbjudas sälja icke primära
tjänster till såväl privatpersoner som föreningar och andra
offentliga arbetsgivare. I det tredje steget bör all offentlig
affärsverksamhet avvecklas eller försäljas. För att kunna
genomföra det tredje steget under ordnade förhållanden bör
ett slutdatum sättas upp för när all offentlig affärsverksamhet
skall vara avvecklad. Med en rimlig avvecklingstid bör den
slutgiltiga tidpunkten kunna sättas till sista december 1999.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om åtgärder för att nedbringa dagens
kostnader inom den kommunala sektorn.