Det traditionella sättet att mäta inflation, såväl i Sverige
som internationellt, baseras på ett prisindex viktat efter
konsumtionen av varor och tjänster, dvs ett
konsumentprisindex (KPI).
Penningpolitiken styrs till stor del av inflationstakten och
inflationsförväntningarna. Den övergripande uppgiften för
penningpolitiken är att verka för ett stabilt penningvärde.
Detta har av Riksbanken definierats som en inflation på 2 %,
+/- 1% per år. Något förenklat innebär detta att om
Riksbanken får indikationer på en högre inflationstakt eller
inflationsförväntningar, stramar man åt penningpolitiken,
vilket bl a kan ske genom marginalräntehöjningar. Omvänt
finns det utrymme att sänka marginalräntan vid låg inflation
och låga inflationsförväntningar.
En hög räntenivå är skadlig för ekonomin. Den bidrar till
minskade investeringar, minskad konsumtion, lägre
vinstnivåer och högre arbetslöshet. Lägre räntor innebär
tvärtom en stimulans för ekonomin och underlättar inte
minst investeringar och därmed framväxten av nya jobb.
För att bedriva en så effektiv penningpolitik som möjligt
är det alltså av avgörande betydelse att de indikatorer
Riksbanken agerar efter ger en så fullödig information som
möjligt av utvecklingen i ekonomin. Det gäller inte minst
inflationen och inflationsförväntningarna.
Under 1980-talet hade Sverige en kraftig uppgång i
fastighetsvärden och andra reala tillgångar. Under den
efterföljande fastighets- och finanskrisen föll
fastighetspriserna med i storleksordningen 500 miljarder
kronor. Mycket tyder på att om ett bra mått på de reala
värdenas prisutveckling hade funnits så hade
inflationstendenserna kunnat avläsas på ett tidigare stadium.
Detta hade ökat förutsättningarna för Riksbanken att föra en
penningpolitik som på ett bättre sätt hade varit avpassad till
den aktuella ekonomisk-politiska situationen.
Problemet är att de reala värdenas ökning eller minskning
avspeglas endast indirekt i KPI-måttet. Genom att inte ha ett
fungerande mått på tillgångsvärdenas utveckling riskerar vi
att lägga all koncentration på flödesvariabler medan
prisutvecklingen av reala tillgångar skjuts i bakgrunden.
I efterhand kan vi se att 1980-talets överhettning och starka
prisuppgång på tillgångsvärdena inte gav tillräckligt kraftiga
och snabba signaler till Riksbanken. I så fall hade en
stramare penningpolitik bedrivits på ett tidigare stadium.
Inför framtiden tyder mycket på att underlaget för att
bedöma pris- och tillgångsvärdenas utveckling måste
förfinas.
Det finns starka skäl för att utveckla instrument för att
kunna ta hänsyn även till tillgångarnas prisförändringar. Ett
totalprisindex (TPI), dvs ett mått på alla marknadsvärderade
tillgångar, skulle kunna vara en indikator för att i den
framtida penningpolitiken kunna ta hänsyn även till
tillgångarnas prisfluktuationer och vara ett värdefullt
komplement till vårt konventionella KPI-mått.
Ett TPI är dock förenat med mätproblem. De vinster som
kan erhållas om ett sådant mått utvecklas kan dock underlätta
de penningpolitiska bedömningarna och därmed medverka
till att rätt åtgärd vidtas vid rätt tidpunkt. Detta motiverar att
SCB ges i uppdrag att utveckla ett sådant mått.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en utveckling av ett totalprisindex
(TPI).