med anledning av prop. 1994/95:150 Förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1995/96, m.m. (kompletteringspropositionen)
Problemen
Det har sagts många gånger förut, men blir dessvärre bara
mer och mer uppenbart: Den svenska ekonomin befinner sig
i djup kris, trots att högkonjunkturen tydligt är på väg.
De mest uppenbara problemen är räntekrisen,
statsskuldens ökning, tudelningen av ekonomin och
arbetslösheten.
Permanent räntekris
Av de olika problem som finns har regeringen valt att,
tidigare med stöd av vänsterpartiet och numera av centern,
enbart ägna sig åt det mest akuta -- ränte- och
valutaturbulensen. Vårt land befinner sig i något som liknar
en permanent räntekris, och regeringen använder all sin kraft
för att tillsammans med centern ''förhandla fram'' nya
krispaket.
Detta må förefalla vara en klok prioritering, men en
ekonomisk politik som enbart behandlar symptomen snarare
än orsakerna räcker inte långt. De stigande räntorna och den
fallande kronan är konsekvenser av ett genuint misstroende
inför svenska politikers vilja och förmåga att i grunden
sanera vårt lands ekonomi. Att förtroendet inte ökar av
prutningar på marginalen i de existerande systemen är föga
förvånande.
Misstroendet bottnar i långsiktiga strukturella och
institutionella problem, som kan bekämpas endast genom att
systemen som sådana omprövas. Vad som krävs är en
uppgörelse med de faktorer som skapat dagens turbulens,
inte en kortsiktig kamp mot klockan och ''marknaden'' för
att förbättra dagsnoteringarna för svensk politik.
Ökad skuldsättning
Notan för dagens och tidigare generationers politiska
övermod betalas i form av en ökande statsskuld. Denna
ökning är inte i första hand konjunkturellt betingad och
orsakad av arbetslösheten. Inte heller är den ett resultat av
den förra regeringens skattesänkningar. Problemen grundar
sig i stället på en systematisk offentlig överkonsumtion
under lång tid.
På senare tid har allvaret i detta problem gått upp även för
socialdemokraterna. I sitt första maj-tal varnade Ingvar
Carlsson för konsekvenserna av att låta kommande
generationer stå för notan för dagens och gårdagens
offentliga utgifter.
All diskussion om fördelningspolitik och välfärd blir
meningslös i ett läge där räntorna på statsskulden tränger ut
allt större delar av den offentliga servicen, menade Carlsson.
Dessvärre har denna insikt stannat i talarstolarna och ännu
inte funnit vägen in i Rosenbad.
Även om snart sagt alla politiker inser behovet av att
stoppa statsskuldens ökning, är viljan till verklig
omprövning svag. Det säger sig dock självt att i ett läge där
staten lånar närmare en miljard per arbetsdag till
konsumtion, krävs mer än de stora skattehöjningar och små
besparingar som socialdemokraterna har kunnat uppvisa.
Statsskulden är inte ett problem som kommer att lösa sig
självt bara tillväxten kommer, arbetslösheten minskar osv.
Det misstroende och inte minst de höga räntor statsskuldens
ökning leder till, är de kanske allvarligaste hoten mot just
arbete och välfärd.
Arbetslöshet
Över 600 000
människor i Sverige saknar i dag arbete. Även om
arbetslösheten sedan en tid sjunker sakta, är talen fortfarande
mycket höga. Detta skapar problem såväl för de direkt
drabbade, som för den offentliga sektorn och
samhällsekonomin i stort.
Återhämtningen kommer att ta tid. Utslagningen av
industrijobb har varit mycket omfattande under lång tid, och
återuppbyggnaden av kapaciteten är svår och tidsödande. I
motsats till den bild som ofta förmedlas via massmedia har
arbetslösheten slagit hårdast mot det privata näringslivet.
Den offentliga sektorn har även i detta avseende varit
tämligen skyddad.
Detta innebär i sin tur att skapandet av nya arbeten inte kan
bli en fråga om offentlig expansion, utan måste syfta till att
skapa goda förutsättningar för företagande och
entreprenörskap. Politikerna kan inte skapa riktiga arbeten,
men väl goda förutsättningar för sådana.
Erfarenheter från till exempel den danska
''kartoffelkuren'' visar dessutom att arbetslöshetsproblemet
inte låter sig åtgärdas med enbart en sanering av
statsfinanserna. Även här ligger orsakerna i stället mer på det
strukturella planet. Parallellt med den nödvändiga
budgetsaneringen krävs därför genomgripande avregleringar
och förbättringar av företagandets villkor.
För att undvika kvardröjande hög arbetslöshet krävs att
företagen återigen ges möjlighet att satsa och nyinvestera.
För detta krävs naturligtvis sänkta räntenivåer men också
förändringar av arbetsrätt och lönebildning.
En tudelad ekonomi
Ett särskilt problem är att den annalkande
högkonjunkturen slår mycket ojämnt, vilket skapar stora
skillnader mellan export- och hemmamarknadsindustri. Man
brukar i detta sammanhang tala om en tudelad ekonomi -- en
stark och expansiv exportindustri, men en svag och bräcklig
hemmamarknad.
Detta riskerar att skapa långvariga krissituationer i stora
delar av det svenska näringslivet. I värsta fall kan hela
högkonjunkturen gå hemmamarknaden förbi och krisen i
denna sektor bli mycket långvarig.
Ett annat orosmoln är naturligtvis hur tudelningen kan
komma att slå igenom i lönekrav och rop på
''kompensation'' från de mindre produktiva delarna av
ekonomin. Detta skulle i sig ytterligare förvärra situationen
och försvåra en verklig upphämtning. På en fri
arbetsmarknad vore detta kanske inget problem. Men
regleringar och stort fackligt inflytande gör att tudelningen
riskerar att urarta i en destruktiv lönekapplöpning.
Orsaken till tudelningen kan något förenklat beskrivas som
att de strukturella förutsättningarna för näringslivets
återhämtning inte förbättrats. Detta innebär att endast den del
av ekonomin som är mest känslig för internationella
förändringar -- och inte minst gynnas av den fallande
kronan -- stärks. De branscher som är helt beroende av goda
förutsättningar för företagande i landet, och som inte gynnas
av kronfallet, hamnar då ofelbart på efterkälken.
Strukturella insatser mot strukturella problem
Vad som krävs är inte ytterligare krispaket, utan
genomgripande strukturella förändringar av
förutsättningarna för arbete, företagande och sparande.
Ekonomins goda krafter måste stärkas -- det räcker inte med
att kortsiktigt ta striden mot symptomen.
Självfallet krävs omfattande besparingar. Det är vår
övertygelse att ekonomin måste saneras betydligt mer
ingående än vad socialdemokraterna hittills lyckats göra.
Besparingarna måste vara avsevärt större. Men inte mindre
viktigt är att de är strukturella till sin natur.
Detta ingångsvärde uppfattas på somliga håll i det
politiska etablissemanget som synnerligen extremt. Sådana
resonemang hotar ''den svenska modellen'', brukar det heta.
På ett sätt är detta riktigt, på ett annat fullständigt felaktigt.
Om man med ''den svenska modellen'' avser reglerings-
och högskattestaten, är det uppenbart att denna inte kan bestå
om de strukturella problemen skall kunna åtgärdas. I hög
utsträckning är det just detta som är de strukturella
problemen.
Men om man med ''den svenska modellen'' menar den
lilla, vppna ekonomin med den höga tillväxten och de
konkurrenskraftiga företagen, är strukturella förändringar
modellens bästa vänner. Som framgår senare i motionen är
det just dessa egenskaper som varit grundbulten i den välfärd
vi åtnjuter i Sverige. Vårt syfte är således ytterst att stärka
denna slags ''svenska modell'' på socialstatens bekostnad.
Institutionellt förfall
Professor Johan Myhrman visar i sin bok ''Hur Sverige
blev rikt'' (SNS 1994) behovet av fasta och
tillväxtbefrämjande spelregler -- institutioner -- för
ekonomin. Goda förutsättningar för företagande och
entreprenörskap utgjorde hörnstenar i den gamla tidens
''svenska modell'' och möjliggjorde vårt lands enastående
utveckling under 100 år. Den rådande krisen kan i mångt och
mycket förklaras med att dessa spelregler övergivits.
Under lång tid har själva förutsättningen för svensk politik
varit att ekonomin skulle fortsätta växa. Därmed blev
politiken en fråga om hur den växande kakan skulle fördelas.
Den politik som fördes under 50- och början av 60-talet
byggde helt på detta tillväxtantagande. Att tillväxten i
huvudsak berodde på förhållanden utanför Sverige
bekymrade inte de ansvariga.
Västeuropas och USAs dynamiska utveckling var
förutsättningen för Sveriges framgångar, vilket är en naturlig
konsekvens av vårt stora utlandsberoende. Den liberalisering
av världshandeln som skedde genom GATT och
avskaffandet av de flesta regleringar andra världskriget fört
med sig påverkade tillväxten i de industrialiserade länderna
positivt.
Ytterligare en faktor som Myhrman framhåller som
tillväxtbefrämjande var den starka minskningen av
jordbrukssektorn och övergången till mer produktiv
verksamhet inom industrin. Motsvarande utveckling visade
också handeln upp 1955--65.
Detta sammantaget gav mycket goda förutsättningar för
svensk ekonomi. Den förda inrikespolitiken var av mindre
betydelse. Att hävda att det var det socialdemokratiska
maktövertagandet på 30-talet som skapat den höga tillväxten
är en efterkonstruktion.
Redan professor Arthur Montgomery påpekade i studier
från 1937--38 att den positiva svenska ekonomiska
utvecklingen berodde på knytningen till Storbritanniens
valutapolitik när guldmyntfoten lämnades 1931. Sverige fick
stärkt konkurrenskraft och kom snabbare ur depressionen
1931--33. Inte heller de första 25 åren efter andra
världskriget kännetecknades av något som i dag skulle kunna
kallas typisk socialdemokratisk politik.
De internationella förutsättningarna var mycket goda, och
inrikespolitiken understödde den fria konkurrensen och
marknadsekonomin. Myhrman konstaterar att i Sverige
fördes en tämligen liberal ekonomisk politik till mitten/slutet
av 60-talet. Stabila institutioner som äganderätt,
etableringsfrihet, fast växelkurs och låga skatter
kombinerades med normer som föreskrev hårt arbete, lön
efter prestation och en stram livshållning.
Mot slutet av perioden började dock olika institutioner och
värderingar ifrågasättas. Ungdomsrevolterna 1968 skapade
nya politiska förhållningssätt. Den politiska scenen
genomgick dramatiska förändringar. VPK vann ökat stöd
och socialdemokraterna gick åt vänster för att möta den
politiska konkurrensen. Den ''aktiva näringspolitiken''
lanserades och Investeringsbanken och
Industridepartementet grundades (1967 respektive 1969).
Jämlikhet lyftes fram som politikens överordnade mål och
gavs sin förment ''vetenskapliga'' dräkt av bland andra Alva
Myrdal. Till och med organisationer som SNS engagerade
sig djupt i jämlikhetsfrågor. Tidens anda återspeglas väl i
t.ex. SNS-rapporten ''Kvinnors liv och arbete''.
Det förändrade synsättet fick snabbt konkreta ekonomiska
konsekvenser på inkomstbeskattningen med en fullt
genomförd särbeskattning av gifta. Förändringen fick, som
avsetts, revolutionerande effekter på kvinnors
förvärvsarbete, på familjemönster och ansvarstagande för
familjen. Det ansvar som tidigare tagits i familjen blev nu en
angelägenhet för en växande offentlig sektor.
Den stora skattereformen 1970 var aldrig föremål för
parlamentarisk utredning utan hastades fram för att
tillfredsställa mycket aktiva påtryckargrupper och den
omsorgsfullt orkestrerade mediala opinionen.
Riksdagens första kammare hade traditionellt verkat
fördröjande på beslutsprocessen och på så sätt uppmuntrat
försiktighet och eftertanke vid nya reformer. Denna
kammares avskaffande bidrog till att snabbt uppflammande
politiska debatter ledde till lika snabba politiska
ställningstaganden och ny lagstiftning. Det blev allt lättare
att få genomslag för hastigt tillkomna och dåligt
underbyggda förslag på nya reformer och skattehöjningar.
Den nya socialpolitik som växte fram som en konsekvens
av det förändrade klimatet innebar att välfärdssystemen
växte automatiskt utan kostnadskontroll. Systemen var
regel- och rättighetsstyrda och kostnaderna fick bli vad de
blev. Till detta kom att reglerna aldrig kunde göras helt
precisa utan tillämpningen byggde på tolkningar av olika
bidragsgivande myndigheter.
Krav ställdes allt mer sällan, medan generösa ersättningar
gavs allt mer frikostigt. Alla problem ''löstes'' genom att
införlivas i socialstatens omhändertagande, och bli föremål
för nya generösa bidrag. Arbetslöshet doldes ofta bakom
diffusa sjukdomsbegrepp. Allt oftare klassificerades
bristande vilja att flytta till jobben som arbetsoförmåga
vilket i många fall ledde till förtidspension.
Tillfredsställandet av diverse sociala ''rättigheter'' blev
med tiden viktigare än att lägga grunden för tillväxt och
företagande. Skapandets krafter beskars allt mer, och den
offentliga konsumtionen upphöjdes till ideal.
Den offentliga expansionen 1960--1995
En viktig insikt i dessa sammanhang är att den offentliga
expansion som ligger bakom den snabba
skulduppbyggnaden är av relativt färskt datum. På kort tid
har den i dag förhärskande politiken skapat mycket allvarliga
problem.
Den relevanta perioden för att få en historisk bakgrund till
de aktuella problemen är i grova drag tiden mellan 1950 och i
dag. Den snabba expansionen har i princip skett sedan 1960.
BNP och den offentliga sektorn
Den svenska bruttonationalprodukten växte snabbast
under perioden 1960--1970, då den årliga tillväxten var 4,7
procent. Sedan 1970-talet har tillväxten inte överstigit 2
procent och 1990--1993 föll BNP tillbaka, närmare bestämt
med 1,7 procent.
Den offentliga sektorns utgifter har däremot successivt
stigit mätt som andel av BNP; från 29,5 procent under 50-
talet, till 38,9 procent under 60-talet, 57,4 procent under 70-
talet, 63,2 procent under 80-talet för att uppgå till hela 66,9
procent under perioden 1990--1993.
Denna utbyggnad har krävt en likaså snabb höjning av
skattetrycket. Det samlade skattetrycket har fördubblats
sedan 50-talet. Närmare bestämt från 24,5 procent av BNP
till 51,6 procent 1996.
Under hela denna tid har sysselsättningen i det privata
näringslivet successivt minskat. Hela
sysselsättningsökningen sedan 1970 -- omfattande cirka 1
miljon anställda -- har skett inom den offentliga sektorn.
Detta har framför allt möjliggjorts genom att det arbete som
kvinnorna tidigare skötte inom hemmen -- barnomsorg och
omsorg av äldre -- professionaliserats, dvs överförts från den
informella och personliga till den formella och offentliga
sektorn.
Kostnader för barnomsorg och familjepolitik
Sherwin Rosen påpekar i NBER-rapporten (SNS 1995) att
sysselsättningsförändringarna under de senaste 35 åren helt
speglar ''välfärdsstatens'' utveckling. Den totala
sysselsättningen ökade med ungefär 20 procent under
perioden 1963--1993 samtidigt som sysselsättningen i privat
och statlig tjänst i stort sett var konstant. Ökningen skedde
helt i den kommunala sektorn.
Detta innebär också att den svenska tillväxten sannolikt
varit överskattad under lång tid. Förändringen i
sysselsättningstillväxt har djupast sett endast inneburit att
den svenska hushållssektorn professionaliserats. Det stora
tillskott som hushållssektorn bidrog med blev därmed
plötsligt synligt som tillväxt, utan att produktionen för den
skull i realiteten hade ökat.
Därmed har professionaliseringen av hushållssektorn fått
betydande effekter på de offentliga utgifterna, inte minst då
inom socialförsäkringssystemen.
Vad som på ett märkbart sätt skiljer Sverige från andra
västländer är att vi ersatt privatproducerade (i hemmen
producerade) tjänster med offentligproducerade tjänster.
Barnomsorgens andel av den offentliga sysselsättningen var
2 procent 1970. I dag svarar barnomsorgen för 16 procent av
hela den offentliga sysselsättningen.
Föräldraförsäkringen (och borttagandet av änkepensionen
1988) har fått två effekter: ökat barnafödande och ökad andel
förvärvsarbetande. Detta har lett till att de totala offentliga
utgifterna för barn i förskoleåldern uppgick till närmare 50
miljarder 1991--92 eller omkring 60 000
kronor per förskolebarn.
Offentliga subventioner har givit upphov till
snedvridningar av valet mellan offentlig omsorg och
förvärvsarbete, förvärvsarbete och omsorg i privat regi samt
omsorg i hushållens egen regi. Ökningen i efterfrågan på
barnomsorg är ur detta perspektiv allt annat än naturlig.
För en genomsnittsfamilj är den effektiva marginalskatten,
lågt räknad, cirka 65 procent inklusive arbetsgivaravgift. Den
genomsnittliga subventionen inom barnomsorgen är ungefär
90 procent. Den sammanlagda snedvridningen inom
konsumtionen framkommer genom en addition av
subventionsgraden inom barnomsorgen och
marginalskatten, dvs 155 procent.
Det blir med andra ord drygt 50 procent mer gynnsamt att
välja den subventionerade formen. Att efterfrågan på denna
form av barnomsorg då ökar är knappast förvånande. Detta
verkar i sin tur starkt kostnadsdrivande. Rosen har uppskattat
de sammanlagda kostnaderna för familjepolitiken (inklusive
ineffektivitetskostnader) till ca 100 miljarder.
Kostnader för socialförsäkringar
Även utgifterna inom socialförsäkringssystemen har ökat
snabbt. Socialstatens framväxt och rättighetsideologins
genombrott har resulterat i stora inkomstöverföringar av
skattemedel inte bara till de sämst ställda, utan till snart sagt
alla grupper i samhället.
I tabellen nedan visas socialförsäkringskostnaderna både
brutto och netto, dvs hänsyn har tagits om bidragen beskattas
eller inte. Siffrorna avser år 1993 och anges i miljarder
kronor.
Barnbidrag
17,9
Bostadsbidrag
6,4
Studiebidrag m.m.
7,6
Bidragsförskott
3,0
Delsumma
34,9
Summa transfereringar cirka
400 mdr
Den totala summan ovan gäller bruttokostnader. Netto
uppgår utgifterna för transfereringar, räknat på en
genomsnittlig skatt på 30 procent, till 280 miljarder. Detta är
också i grunden den mest relevanta siffran när man
diskuterar snedvridningar m m.
Statsskuldens utveckling
Statsskulden kan anges på olika sätt, som bruttoskuld,
nettoskuld eller som den konsoliderade offentliga sektorns
skuld. Maastricht-överenskommelsens konvergenskrav
bygger på ytterligare en definition, nämligen den
konsoliderade offentliga sektorns bruttoskuld minskad med
den offentliga sektorns innehav av egna skuldförbindelser.
Detta innebär att AP-fondens innehav av statspapper skall
räknas ifrån den konsoliderade sektorns bruttoskuld.
Svenska statens bruttoskuld uppgår när detta skrivs till
över 1.300 miljarder kronor. Om man, som ibland föreslås i
debatten, i stället beräknar den samlade offentliga sektorns
nettoskuld blir siffran cirka 500 miljarder lägre.
Vilket skuldbegrepp som än används är den svenska
statsskulden ett oerhört problem. Dels är skulden mycket
stor, och dels -- vad värre är -- ökar den till synes
okontrollerat. Skuldens tillväxt har varit mycket snabb under
senare år.
OECD-ländernas skuldkvoter har stigit sedan 1970-talet,
dvs varje lågkonjunktur har efterlämnat en större statsskuld
än föregående lågkonjunktur. Från förhållandevis låga
skuldkvoter vid början av 70-talet steg de kraftigt i samband
med de två oljeprischockerna 1973 och 1979. Att arbeta bort
skulderna var dock relativt lätt, även om de var stora,
beroende på en låg eller negativ realränta. Valutaregleringar
möjliggjorde låga realräntor, ibland t o m negativa.
När konjunkturen nådde botten 1982 uppgick
sparandeunderskottet i den svenska ekonomin till 7 procent
av BNP. Den efterföljande konjunkturuppgången bidrog till
en kraftig minskning av underskotten fram till 1985.
Samtidigt fortsatte dock den offentliga sektorns nettoskuld
att stiga till drygt 14 procent av BNP. Nettoskuldkvoten
sjönk därefter till 8 procent av BNP fram till 1990. 1970- och
80-talens mönster upprepades under början av 1990-talet,
dock på en högre nivå. Att takten i skulduppbyggnanden blev
så mycket snabbare berodde bl a på att kredit- och
valutaavregleringarna hade ändrat realränte/tillväxtkvoten i
grunden.
Från tidigare mycket låga realräntenivåer hade
avregleringen och den låginflationspolitik som fördes i
västvärlden höjt realräntorna avsevärt. Den svenska
utvecklingen skilde sig här från länder som Danmark,
Belgien och Irland, som prioriterat inflationsbekämpning
sedan mitten av 1980-talet. Detta gjorde att den svenska
skulden växte så mycket snabbare än andra länders.
Förutom de problem som beskrevs i motionens inledning,
utgör statsskulden ett hot även mot företagandet och
möjligheterna till nya jobb och ökad tillväxt. Orsaken till
detta är naturligtvis dels att statens lånande och den
osäkerhet skuldens ökning skapar, driver upp räntorna. Men
det finns även andra problem.
En stor och växande statsskuld kommer förr eller senare
att kräva finansiering genom höjda skatter. Om detta sker på
ett sådant sätt att de mindre företagens självfinansiering
hotas -- och företagen är av såväl ideologiska som
pragmatiska skäl populära måltavlor för socialdemokratiska
skattehöjningar -- så förstärks utträngningseffekterna för vår
redan försvagade hemmamarknadsindustri.
Blotta misstanken om att den stora statsskulden kan ge
upphov till omfattande skattehöjningar i framtiden gör att
företagen i högre utsträckning håller inne med investeringar,
och inte vågar satsa på att nyanställa, inte minst därför att
höjda skatter slår hårt mot företagens likviditet.
Också själva nivån på statsskulden kan skärpa
utträngningseffekterna. Långivarna kräver högre ränta för att
skydda sig mot befarade risker för att delar av skulden skall
inflateras bort.
Även de besparingar en okontrollerad statsskuldsökning
förr eller senare lär leda till, innebär naturligtvis problem.
Kraftiga besparingar vid bibehållet skattetryck får
konsekvenser liknande de som uppstår av direkta
skattehöjningar. Genom att nettoskattekvoten på så sätt ökar
försämras effektiviteten i ekonomin, samtidigt som risken
för utflyttning av vissa hushållsgrupper ökar.
Statsskulden fram till år 2000
Statsskuldens utveckling de närmaste fem åren är beroende
av tillväxttakten, realränte/tillväxtkvoten och statsbudgetens
primärsaldo.
Beräkningar som gjorts visar att den konsoliderade
offentliga sektorns nettoskuld fortsätter att växa fram till
1999 vid en medelhög tillväxt på 3 procent och ett
primärsparande på 0. Vid en lägre tillväxt (2 procent) blir
statsskuldsutvecklingen mer problematisk, medan en hög
tillväxt på 4 procent skulle ge en förhållandevis gynnsam
utveckling. Det är dock viktigt att komma ihåg att några år av
hög tillväxt inte räcker för att eliminera en skuld av svenska
dimensioner.
I grunden är framtiden för statsskulden en fråga om vilket
förtroende regeringen lyckas skapa för sin politik. En stor
och ökande statsskuld skapar i sig osäkerhet och misstanke
om att de ansvariga politikerna kanske inte kommer att
kunna hantera skulden, utan i stället tar till inflation. I ett
land med Sveriges inflationshistoria är dessa misstankar
naturligtvis särskilt starka. Sådan osäkerhet driver upp
räntorna, vilket ytterligare ökar skuldbördan och
utträngningseffekterna.
Det är av mycket stor betydelse att inflationsmålet
verkligen uppfattas som trovärdigt av de finansiella
placerarna. Det gäller att visa att man tar dagens
skuldutveckling på största allvar och verkligen är beredd att
göra uppoffringar för att nå inflationsmålet.
De åtgärder regeringen föreslår i
kompletteringspropositionen om sänkt matmoms, nya stöd
till byggbranschen och arbetsmarknadsstöd framstår ur detta
perspektiv som en synnerligen märklig krispolitik.
Detsamma gäller försämringen av villkoren för
pensionssparande, snabbare inbetalning av moms till staten
och hot om högre förmögenhetsskatter.
Att dra ned på ersättningsnivåerna i
socialförsäkringssystemen men samtidigt öka företagsstödet
till byggindustrin och sänka den skatt som är minst
tillväxtbefrämjande -- matmomsen -- ger felaktiga signaler
och ökar felallokeringarna i ekonomin. Regeringen ger
intryck av att inte ha förstått vari krisens egentliga orsaker
ligger, och förefaller sakna vilja och/eller förmåga att ta de
nödvändiga strukturella greppen. Sådant dr mycket dyrbart i
ränte- och statsskuldstermer.
Vad gäller farhågorna för framtida inflation bör tilläggas
att inflation inte kan befria Sverige från statsskuldens börda.
Skulden är sammansatt av lån med förhållandevis kort löptid,
och dessutom är cirka 1/3 av statsskulden placerad i lån i
utländsk valuta. Med en sådan skuldsammansättning är det
inte möjligt inflatera bort statsskulden.
Till detta kommer förstås de allvarliga skador ökad
inflation skulle ge. Inflation innebär den slutgiltiga
ekonomisk-politiska kapitulationen och ett uppgivande av
den nödvändiga förutsägbarheten och de fasta spelreglerna.
Inflation underminerar de värden som krävs för att komma
ur vår kris -- ansvarstagande, sparsamhet, arbetsamhet och
tro på framtiden.
I proposition 1994/95:150 visar regeringen på en snabbare
nedgång av statsskulden än vad som kan utläsas av tidigare
prognoser. Som påpekats i motion Fi 1985/86:412 av
Gennser-Rindborg är den svenska ekonomin utomordentligt
resultatkänslig. Vid högkonjunkturer förbättras budgetsaldot
snabbt, och det omvända gäller vid lågkonjunktur. De
prognoser som använts för att förutsäga budgetunderskottets
storlek tycks inte ha fångat upp dessa kraftiga svängningar.
Andra systematiska felkällor tycks också föreligga, vilket
gör regeringens prognoser ytterst osäkra.
Konsekvensen av felaktiga prognoser kan bli mycket
allvarliga. Att statsskulden nu på grund av felaktiga
prognoser räknas ned med 77 miljarder innebär att
regeringen genom den bristande tillförlitligheten i
budgetmaterialet sannolikt åsamkat svenska staten och
allmänheten kostnader på i storleksordningen 7--10
miljarder kronor. Dessa kostnader i förhöjd räntenivå är
enligt alla rimliga mått mätt helt onödiga.
Den exceptionella skuldsituationen ställer särskilt hårda
krav även på prognoser och budgetuppföljning. Vi anser att
regeringen måste ge högsta prioritet åt arbetet att snabbt få
fram bättre metoder för framtagandet av budgetprognoser.
Bristfälliga prognosmetoder förvärrar ytterligare den redan
mycket prekära situationen.
En strategi för förändring
Sveriges behov handlar om så mycket mer än akut
krispolitik. De verkliga politiska uppgifterna ligger långt
bortom den desperata jakt på goda dagsnoteringar för svensk
ekonomi som den socialdemokratiska regeringen ägnar sig
åt.
De skapande och dynamiska krafterna måste stärkas och
ges ett fast och tydligt regelverk att rätta sig efter. Dagens
politik bygger på det omvända -- ett ensidigt favoriserande
av fördelning snarare än av skapande, och ständiga ingrepp
byggda på politiskt godtycke snarare än kontinuitet och
helhetssyn.
En framgångsrik politik måste uppmuntra entreprenörskap
i vid bemärkelse. Detta gäller naturligtvis företagen, som
måste ges bättre möjligheter att bygga det välstånd vi alla i
slutändan lever på. Men också enskilda människor måste ges
incitament till arbete och ansvarstagande för såväl det egna
livet som för de nära och kära. Det handlar om en politik som
ger möjlighet för såväl företag som enskilda att utveckla sin
kreativitet och skaparkraft på det sätt vårt samhälle så väl
behöver.
Vad som krävs för att en sådan politik skall bli möjlig är
mycket omvälvande förändringar. Vår avsikt är att föreslå en
utgångspunkt för det fortsatta förändringsarbetet. Vi har valt
att koncentrera oss till några särskilt strategiskt viktiga
områden och föreslår förändringar på tre punkter: det
snedvridande och effektivitetshämmande företagsstödet, den
centralistiska och verklighetsfrämmande
ansvarsfördelningen mellan stat och kommun,
tillhandahållandet av starkt subventionerade tjänster samt de
passiviserande och kostsamma transfereringarna till
privatpersoner.
Dessa tre områden är goda, eller snarare skrämmande,
exempel på hur politiska ingrepp många gånger skapar större
problem än de löser. Dagens regleringar, offentliga
produktion, och transfereringssystem på dessa områden
verkar hämmande dels på den fria konkurrensen och
effektiviteten, och dels på individernas kreativitet och
arbetsvilja.
Företagsstödet
Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) har
nyligen publicerat rapporten ''Företagsstöd -- vad kostar det
egentligen?'' och kommit fram till att stödet till
företagssektorn i genomsnitt kostar 50 miljarder kronor per
år. För 1994 beräknas kostnaden till 80 miljarder kronor.
Ökningen för 1994 förklaras av bankstödet.
I ESO-rapporten definieras företagsstöd som direkta
betalningar till företag eller indirekta stöd som t ex
regleringar som med viss sannolikhet påverkar företagens
lönsamhet eller prissättning. Överföringar inom
verksamhetsområden som normalt utförs inom den
offentliga sfären eller som i första hand bör räknas som en
del av de sociala trygghetssystemen räknas inte som
företagsstöd.
Antalet stödformer och aktörer när det gäller
företagstransfereringar är många. Spelreglerna kännetecknas
av bristande beständighet, och hela stödverksamheten kan
betecknas som fragmentiserad och svåröverblickbar.
Uppföljningen betecknas i ESO-rapporten som bristfällig
och de metoder som används för att analysera effekterna av
verksamheten som otillfredsställande.
Vetenskapliga studier av effekter av företagsstöd ger en
dyster bild. De konserverande stöden kan sägas ha i stort sett
entydigt negativa resultat. De fördröjer i bästa fall
nedläggningen av icke effektiva företag. Samtidigt påverkar
de konserverande stöden dock lönebildningen och
konkurrensförhållandena, vilket skapar stora problem i
ekonomin i övrigt.
Enligt ESO-rapporten finner man vid jämförelser med
andra länder ett nära samband mellan ökade
industrisubventioner, ökade lönekrav och efter en tid högre
arbetslöshet. En ingående studie från Belgien bekräftar dessa
nedslående samband. En kommande studie av Fölster och
Pelzman (1995) visar att svenska industribranscher som varit
kringgärdade av regleringar kännetecknas av lägre
produktivitetsutveckling och högre priser.
Under det senaste decenniet har stöd till företag ofta tagit
sig uttryck i subventionerade anställningar. Undersökningar
som gjorts av den här typen av stöd visar att de positiva
effekterna (fler anställningar) har en negativ baksida,
nämligen att de tränger undan icke-subventionerade
anställningar. Studier av de totala undanträngningseffekterna
tyder på att de negativa effekterna av att subventionera
arbetsplatser överväger. Dylikt stöd skulle med andra ord
inte ge fler arbetstillfällen netto.
Vad gäller stöd till företag för att exploatera innovationer
kan det finnas ett giltigt motiv. Investerare har mindre
information om en uppfinning än uppfinnaren själv.
Informationsgapet mellan investerare och uppfinnaren kan
skapa ineffektivitet på kapitalmarknaden genom att
investeraren har svårt att identifiera de bästa
investeringsobjekten.
Denna osäkerhet leder till att de bästa erbjudandena får för
låg ersättning (allt annat lika). För uppfinnare till
framgångsrika projekt är riskutjämningen mellan bra och
mindre bra projekt inte attraktiv. En utväg blir då att försöka
finansiera projektet själv, med lägre utvecklingstakt som
följd. Risk finns därmed att de bästa projekten
underfinansieras.
Sammanfattningsvis konstateras i ESO-rapporten att en
rad empiriska undersökningar finner en hög avkastning på
privat finansierad FoU-verksamhet. Den genomsnittliga
samhällsekonomiska lönsamheten av sådana projekt
uppskattas till 100 procent. Projekten är med andra ord så
pass lönsamma att företagen kan genomföra dem utan stöd.
Till nackdelarna med företagsstöd bör läggas ytterligare en
negativ effekt av mer kvalitativ natur: Möjligheter att få
''lättköpta pengar'' via offentliga bidragsgivare kan leda till
minskat intresse för företagsekonomisk lönsamhet och
effektivitet. Ett antal stora projekt som byggt på
bidragspengar, t ex Saab-fabriken i Malmö, utgör exempel på
detta.
Stöd till företag underminerar ledningarnas ansvar för att
säkra bästa möjliga avkastning på företagets kapital och
resulterar i mindre väl avvägda investeringskalkyler. Detta är
ödesdigert då långsiktigt ansvar är en av grundbultarna i en
väl fungerande marknadsekonomi. Denna aspekt bör vägas
in när politiska beslut fattas om företagsstöd.
De förslag regeringen presenterar i
kompletteringspropositionen vad gäller anställnings- och
företagsstöd är enligt tillgänglig erfarenhet och forskning i
bästa fall verkningslös, och i värsta fall direkt
kontraproduktiv för att få till stånd en sund
näringslivsutveckling. Till de olyckliga snedvridningar
sådana förslag sannolikt innebär, kommer också ökningen av
det redan mycket stora budgetunderskottet.
Byggindustrin har varit en notoriskt reglerad verksamhet,
som dessutom erhållit ett otal olika stöd sedan 1950-talets
början. Byggarbetsmarknaden har vid åtskilliga tillfällen
varit orsaken till en inflationistisk lönepolitik och inom den
statligt stödda byggindustrin har vinsterna tidvis varit
skadligt uppblåsta på grund av den offentliga stödpolitiken.
Regeringens förslag går ytterligare steg i den riktningen.
Inte heller för bostadssektorn presenterar regeringen
någon hållbar lösning. Som representanter för
byggbranschen själva påpekat, finns det endast en väg att nå
balans: sänkta räntor. En finanspolitik som leder till sundare
statsfinanser är bästa garanten för detta. Regeringens förslag
att anslå 2 miljarder kronor för mögelsanering och
stimulanser till bostadsbyggandet med högst 2 miljarder
kronor bör avslås.
Vi menar att företagsstödet och mycket av det
regionalpolitiska stödet bör avvecklas. En lämplig
tidshorisont kan vara att avvecklingen sker successivt fram
under två mandatperioder, dvs att avvecklingen bör vara
genomförd till år 2003. Vidare föreslår vi att kommunallagen
skärps så att kommuner och landsting inte får utgöra aktörer
när det gäller företagsstöd. Avveckling av företagsstöd bör
höra till de första åtgärder som vidtas för att sanera
statsfinanserna.
Eftersom kommuner och landsting, egentligen i strid med
kommunallagen (KL), alltför ofta engagerat sig i näringslivs-
och näringslivsfrämjande verksamhet, bör 7
§ kommunallagen skärpas enligt följande: ''Kommuner får
icke driva näringsverksamhet''.
Förbättring av företagsklimatet sker bäst genom sänkta
skatter och avregleringar, inte genom högre subventioner och
ytterligare reglering. En avveckling av skattedelen av
arbetsgivaravgifterna skulle till exempel stärka den mindre
arbetskraftsintensiva företagsamheten, inte minst den
växande tjänstesektorn.
Den kommunala sektorn
Den kommunala sektorn svarar för ca 25 procent av den
svenska ekonomin. Detta är en mycket hög siffra
internationellt sett. Den kommunala självstyrelsen har gamla
anor både i Sverige och övriga nordiska länder. När de
moderna nordiska välfärdsstaterna byggdes upp, ifrågasattes
dock självstyret utifrån ståndpunkten att villkoren för alla
medborgare skulle vara lika oavsett regionala skillnader och
skilda levnadsförhållanden i vid bemärkelse. Detta gav
upphov till en struktur med inbyggda motsättningar.
Staten skulle med centrala beslut och nationell lagstiftning
styra kommunernas verksamheter, samtidigt som
verksamhetsansvaret decentraliserades till kommunerna.
Finansieringen förutsågs ske både av kommunerna genom
deras beskattningsrätt och av staten genom statsbidrag till
kommunerna.
Statens bidrag bestod ursprungligen i huvudsak av
specialdestinerade bidrag. De var tänkta att uppmuntra till
utbyggnad, och fungerade också alldeles tydligt på det sättet.
På 60-talet infördes även ett generellt statsbidragssystem
som skulle utjämna skattekraft och kostnadsskillnader
mellan olika kommuner. Modellerna för ansvarsfördelning
mellan stat och kommun har varit många. Kommunsektorn
har liksom hushållen och företagen ställts inför ständigt
ändrade, och ofta mycket snedvridande, regelsystem.
Regeringen föreslår ett nytt statsbidragssystem för
kommuner och landsting. De tidigare utjämningsbidragen
till kommuner och landsting avskaffas och ersätts med två
nya statsbidrag, ett generellt statsbidrag till kommunerna och
ett till landstingen. Finansieringen skall ske genom att
kommuner/landsting med högre skattekraft får betala
bidragen till kommuner med lägre. Staten omfördelar
således kommunernas egna skatteinkomster. Särskilt hårt
drabbar detta de kommuner som tidigare legat utanför
utjämningssystemet.
Förslaget utgör ett grundskott mot principen om
kommunalt självstyre. Det är ett förslag som kommer att
förvärra vårt lands strukturella obalanser och allvarligt
försvåra den ekonomiska återhämtningen.
Ytterligare ekonomisk utjämning mellan kommunerna lär
kosta mer än det smakar. Incitamenten för arbete,
företagande och sparande försvagas, för en tämligen
blygsam effekt i form av omfördelning.
Över huvud taget är utjämning ingen rimlig strategi för
statens politik gentemot kommunerna. Det är i stället helt
andra saker som behövs för att kommunerna skall kunna
fylla sina uppgifter på ett bra sätt:
Stabila och gynnsamma förutsättningar för företagande,
arbete och sparande. Individuellt inflytande och valfrihet
som möjliggör en service anpassad efter brukarnas behov.
Stärkt kommunalt självstyre som ökar möjligheterna att
anpassa politiken efter varje kommuns särskilda
förutsättningar.
Ny syn på kommunal självstyrelse
I Sverige har relationen mellan stat och kommun byggt på
att staten skall bestämma hur ett bassortiment av offentlig
service skall se ut i hela landet. Detta skall kunna erbjudas
till samma pris (skattepris). Utjämningsbidraget skall byggas
ut på ett sådant sätt att det föreskrivna bassortimentet av
kommunala tjänster kan finansieras oberoende av den egna
skattekraften.
Nu när behovet att banta de offentliga utgifterna är mycket
stort, bör även ansvarsfördelningen mellan stat och kommun
ses över.
I Schweiz finns en stark kommunal självstyrelse i ordets
ursprungliga bemärkelse. I princip innebär detta att den
kommunala verksamheten byggs upp nedifrån på grundval
av kommuninvånarnas önskemål, efterfrågan och behov.
Vad staten och de regionala organen skall åstadkomma för
kommunerna är ''hjälp till självhjälp''. Detta innebär att
subsidiaritetsprincipen tillämpas -- besluten fattas på lägsta
möjliga effektiva nivå. Den schweiziska kommunala
verksamheten har därför haft reella möjligheter att anpassa
sin service till respektive kommuns förutsättningar.
Typiskt för Schweiz i detta avseende är också att den
informella sektorn, inte minst familjen, tar ett betydligt mer
långtgående ansvar än i Sverige. Det är positivt såväl för
tryggheten och möjligheten att påverka besluten, som för
kostnadsutvecklingen.
Den ökade närheten och det personliga ansvaret gäller
främst i mindre kommuner. Storstäder som Zürich har därför
t ex högre äldreomsorgskostnader beroende på att den
formella sektorn är mer utbredd. I mindre
landsortskommuner med starka civila nätverk har man
anpassat sin service till de äldres behov och de sociala
förhållandena.
De stora kommunerna får högre kostnader för att få ut
samma effekt, dvs samma goda omsorg och välfärd för de
äldsta. Detta innebär att skatteuttaget också kan hållas lägre
i de små kommunerna. De stora kommunerna har sannolikt
av denna anledning inte blivit så dominerande i Schweiz som
i Sverige.
Den kommunala självstyrelsen bör förändras, så att en
återgång sker till den ursprungliga kommunala modellen. I
detta ligger att staten inte skall styra kommunernas val av
verksamhet och omfattningen av densamma. Medborgarna
kan på ett betydligt mer kraftfullt sätt i de politiska valen och
genom kommunala folkomröstningar /
opinionsundersökningar uttala sina preferenser vad gäller
kommunala tjänster.
Om kommunerna missköter sin verksamhet kommer
medborgarna att flytta, vilket snabbt kan få genomslag i en
ny politik i utflyttningskommunen. Kommunerna tvingas
anpassa sig till medborgarna, inte tvärtom. För att förtydliga
den kommunala nivåns ökade ansvar är det viktigt att
kommunala val och riksdagsval hålls vid olika tillfällen.
Kommunerna skall ges rätt att själv bestämma
omfattningen av barnomsorg, socialbidragsnivåer,
skattetryck etc. Över huvud taget bör de kommunala
verksamheter som i dag regleras i socialtjänstlagen i stället
vara kommunernas eget ansvar.
Skolväsendet bör dock bygga på statliga riktlinjer
kompletterade med skolcheckar. Utbildningen kan betraktas
som en nationell angelägenhet. Då skolplikten och
läroplanen gäller lika för hela landet, är det rimligt att också
undervisningens organisation och finansiering till sina
grundläggande förutsättningar regleras av staten.
Självfallet måste valfriheten vara stor även inom skolans
område, men det är rimligt att de mest övergripande
förutsättningarna vad gäller utbildningens syfte och
finansiering är en statlig angelägenhet.
Tjänster som barnomsorg bör däremot finansieras av den
egna skattekraften och inte regleras centralt av staten.
Barnomsorgen är ingen nationell angelägenhet som till sina
förutsättningar måste vara likvärdig i hela landet. Sannolikt
är det så att många barn -- framför allt upp till 3 års ålder --
mår bäst av att inte sammanföras i större barngrupper, såväl
av hälsoskäl som för den personliga utvecklingens skull.
Formerna för barnomsorg avgörs av mycket personliga
ställningstaganden och det enskilda barnets och föräldrarnas
behov och förutsättningar. Det är därför viktigt att
föräldrarna själva beslutar om barnomsorgen.
Till detta kommer att barnomsorgen som den har utformats
de senaste 20 åren är utomordentligt kostsam;
minimikostnaden för en barnomsorgsplats är 60 000
kronor per år.
Att radikalt ändra de senaste 20 årens barnomsorgspolitik
skapar dock betydande svårigheter. Hushållen har genom
skatte- och omsorgspolitiken byggt sin ekonomi efter dagens
system. Förändringar i barnomsorgspolitiken måste således
paras med andra politiska reformer.
Eftersom barnomsorgspolitiken bör styras av kommunerna
utan statlig inblandning bör också kommunerna ha rätt att
inrätta kommunala vårdbidrag och också stadga om rätt till
avdrag från den kommunala beskattningen för styrkta
barnomsorgskostnader. Självfallet måste då också
barnomsorgslagen avskaffas.
Regeringens förslag om ett kommunalt utjämningssystem
som bygger på utjämning av skatteinkomster mellan
kommuner och landsting bör avslås.
I stället bör en utredning tillsättas som får till uppgift att
arbeta fram omfattning och regelsystem för ett begränsat
kommunalt bidragssystem riktat till kommuner med extremt
låg skattekraft eller onormalt höga kostnader som de inte kan
råda över. Samtidigt skall det kommunala självstyret
successivt förändras i enlighet med tidigare förslag.
Ansvarsfördelningen mellan kommunerna och staten kräver
både neddragningar av statsbidragen och skatteväxlingar när
staten åläggs ett finansiellt ansvar i första hand för
skolväsendet. Kommunernas ökade frihet genom
avskaffande av rättighetslagar som barnomsorgslagen bör
följas av en successivt sänkt kommunal utdebitering. Att
sänka kommunalskatteuttaget skulle på ett avgörande sätt
påverka låginkomsttagarnas utbyte av förvärvsarbete.
Kommunernas utdebitering bör noggrant följas. Om inte
kommunerna sänker skatterna i takt med de ändrade kraven
på den kommunala verksamhet, måste ändringar av
kommunallagen på detta område övervägas.
Att då, som i proposition 1994/95:218, ålägga
kommunerna ytterligare uppgifter är ytterst olämpligt. På
kort sikt skall förändringarna i utjämningssystemen ske i
enlighet med förslagen i de moderata partimotionerna.
Transfereringar till medborgarna
Att människor som har särskilda behov har möjlighet att
få stöd av den offentliga sektorn är både nödvändigt och
rimligt. Antalet stödformer och ersättningarnas storlek bör
utformas så att de ger en rimlig inkomsttrygghet utan att
skada incitamenten att söka ta sig ur den situation som gjort
att man blivit beroende av stöd.
Allt för omfattande transfereringssystem kan leda till
passivisering och marginalisering, och på så sätt öka i stället
för att minska de sociala problemen. Avvägningen mellan
den sociala tryggheten och incitamenten för personliga
ansträngningar är naturligtvis mycket svår. Vi vill emellertid
nedan redovisa våra ingångsvärden för hur systemen bör
vara utformade på de olika områdena.
Pensioner
ATP-systemet skulle när det inrättades ge 60 procent av
inkomsten under de 15 bästa åren. Avtalspensionerna
gav/ger ytterligare 10 procent beräknat på en något
annorlunda inkomstbas. En grov approximation ger således
en inkomstnivå på ca 70 procent av lönen före skatt. Till detta
kommer eventuellt sparande i pensionsförsäkringar, låg hyra
på grund av nedamorterad bostad etc.
ATP-systemet var vidare så konstruerat att nivån jämfört
med motsvarande förvärvsinkomster inte obetydligt skulle
sjunka vid en tillväxt på 2--3 procent ju äldre pensionären
blev. De olika förändringarna av basbeloppet sedan 1980 har
minskat den ursprungliga nivån inom ATP-systemet ungefär
på det sätt som föreslås i det reformerade ATP-systemet och
nivån närmar sig snarare 60 procent (avtalspensioner
inräknade).
Arbetslöshets- och sjukförsäkring
De nu förslagna nivåerna på 75 procent i arbetslöshets- och
sjukförsäkringen är ett viktigt steg i rätt riktning. En
ytterligare sänkning är både möjlig och nödvändig.
Acceptabla nivåer bör kunna ligga högst kring 60 procent.
Den inkomst som utgör beräkningsunderlaget för
ersättningen bör samtidigt avse en längre period. Detta
förutsätter dock att skattesänkningar och avregleringar givit
hushållen högre nettoinkomster, så att eget sparande också
kan utgöra en buffert vid ofrivillig arbetslöshet eller
sjukdom. Hushållen måste få tid att anpassa sig till minskade
ersättningar i socialförsäkringssystemen. Samma nivå inom
arbetslöshets- och sjukförsäkringen som för pensioner kan
tyckas vara en rimlig långsiktig avvägning.
Av vikt är också att förändringarna i
socialförsäkringssystemen genomförs konsekvent och att
reglerna därefter ligger fast, så att hushållen får någorlunda
fasta spelregler att rätta sig efter.
Så länge socialstatens grundläggande strukturer består,
riskerar en för snabb neddragning av nivåerna att skapa
ökade kostnader i form av punktstöd typ BTP (statligt
bostadsstöd till pensionärer), bostadsbidrag till barnfamiljer,
ungdomar etc. Med den inriktning som valts ovan torde
behovet av punktinsatser av nu nämnt slag på sikt minska.
Förtidspension
Den snabba ökningen de senaste 15--20 åren av
förtidspensioneringarna har skapat starkt ökade kostnader
för både statsbudgeten och ATP-systemet. Reglerna för
beviljande av förtidspension bör skärpas och
ersättningsnivåerna sänkas.
Sannolikt bör förtidspensionssystemet också konstrueras
så att det ger olika skyddsnivåer för arbetsoförmåga och
förvärvsoförmåga. I första fallet avses personer med mycket
svåra funktionshinder vilka kräver högre
förtidspensionsnivåer. För personer med förvärvsoförmåga
kan lägre ersättningsnivåer accepteras och de är även mer
känsliga för incitament att förändra sin situation.
Genom incitament kan förtidspensionsuttagen minskas
genom att de förvärvsoförmögna åtminstone i begränsad
utsträckning deltidsarbetar. Sådana lösningar är också i de
flesta fall att föredra för den enskilde stödtagaren. Det
motverkar passivisering och sociala problem.
Förtidspensioneringen utreds f.n. av Sjuk- och
arbetsskadekommittén. Denna bör få tilläggsdirektiv vad
gäller pensionsnivåer för arbets- respektive
förvärvsoförmåga. Målet bör vara att
förtidspensionskostnaderna kommer ner till 1975 års nivå,
vilket skulle innebära att kostnaderna blir ca 20 miljarder
kronor lägre än i dag.
Föräldraförsäkringen är ingen försäkring i egentlig
mening. Försäkringar skall skydda mot risker att drabbas av
oförutsedda händelser. Att bli förälder torde bygga på ett fritt
val. Föräldraförsäkringen bör således ses som en ren
familjepolitisk stödform, liksom barnbidrag och
vårdnadsbidrag.
I många andra västländer stöttas barnfamiljer bl a genom
möjligheter till skatteavdrag för styrkta
barnomsorgskostnader, eller genom särskilda skatteskalor
för barnfamiljer. Det bör vara en lämplig modell även för
svenska förhållanden.
Hela familjepolitiken måste göras till föremål för en
samlad översyn. Utgångspunkten bör vara att familjerna
skall ta ansvar för försörjningen och fostran av de egna
barnen. Staten och kommunerna skall vid beskattningen ta
hänsyn till familjernas tyngre försörjningsbörda.
Fullständiga familjer bör utgöra statens norm vid
utformning av familjepolitiken, och bidragssystemen bör
inte utformas så att de uppmuntrar familjesplittring. Problem
av det slaget har t ex observerats i USA, där vissa offentliga
stödformer ger större utdelning för ensamstående än för
gifta/samboende mödrar.
Utgiftsnedskärningar, fasta spelregler och utgiftstak
Att arbeta med fasta spelregler kan tyckas stå i motsättning
till de stora förändringar som måste göras inom den svenska
offentliga verksamheten, så att statsbudgeten kommer i
balans och statsskulden nedbringas. Så behöver dock inte
vara fallet. Stabilitet/förutsägbarhet och
förändring/besparing måste gå hand i hand.
För att råda bot på de grundläggande strukturella
problemen i ekonomin krävs en uppgörelse mellan de största
partierna. Syftet med en sådan skall vara att återskapa en
sund ekonomi och garantera fasta spelregler inte endast för
företag och kommuner utan kanske främst för hushållen.
I vårbudgeten finns ett inte särskilt utförligt förslag om
utgiftstak för budgetens olika utgiftsposter. Poängen är att
om budgeten på något område överskrider en viss nivå, skall
åtgärder snabbt vidtas för att undvika överskridandet. Detta
är utan tvekan en välkommen utveckling.
Socialdemokraterna tycks slutligen ha insett att de offentliga
utgifternas ökning utgör ett så allvarligt hot mot
samhällsekonomin, att en högsta nivå bör lagstadgas.
Förslaget förefaller dock i sin nuvarande form ha en del
brister. Tanken är att överskridande på ett konto skall kunna
leda till reduceringar på ett annat. Detta kan leda till ett
negativt budgetspel, suboptimering.
För regelstyrda bidragssystem som föräldraförsäkringen
måste det samtidigt med beslut om budgetpostens storlek
finnas anvisningar för hur en neddragning skall ske när
behov föreligger. I försäkringssystemen är sannolikt bästa
sättet att nedbringa kostnaderna snabbt att öka antalet
karensdagar. Viktigt är dock att hushållen vet att så kan ske,
så att vissa reserver kan byggas upp.
ATP-systemet som alltid legat utanför statsbudgeten och
vars försäkringsmässighet stärks med den beslutade
pensionsreformen skall ej beröras av det i vårbudgeten
föreslagna utgiftstaket. Ett pensionssystem som fungerar
som ett försäkringssystem är inte förknippat med samma
problem som de transfereringssystem som i dag kallas
socialförsäkringar. Pensionssystemet bör utvecklas
ytterligare som ett fristående försäkringssystem, inte knytas
närmare statsbudgeten.
Det område inom socialförsäkringssystemen, där de
största förändringarna har gjorts sedan 80-talets början är
ålderspensionsområdet. Vi anser att ytterligare förändringar
nu bör undvikas med två undantag: dels att pensionsåldern
bör kunna höjas om enighet kan nås kring detta, och dels att
indexeringsprinciperna bör följa det reformerade systemets
principer redan något år tidigare om detta är tekniskt möjligt.
Orsaken till att särskilt stor försiktighet bör iakttagas på
detta område är inte att utgiftsminskningar vad gäller
pensioner skulle vara omöjliga. Problemet är i stället att
pensionssystemet måste vara så stabilt att människor på ett
rimligt sätt kan planera sitt yrkesverksamma liv i vetskap om
hur de kommer att ha det på sin ålders höst.
För att kloka beslut skall kunna fattas om eventuell
komplettering med privat pensionssparande m.m., måste
pensionssystemet därför vara långsiktigt hållbart. En
pensionsöverenskommelse har träffats och principbeslut har
i stor enighet fattats i riksdagen. Därför bör reglerna i ATP-
systemets alla delar ligga fast med de ovan nämnda
undantagen. Detta är viktigt. Om reglerna i ett
pensionssystem som har en lång planeringshorisont, kan
ändras årligen föröds tilltron till fasta spelregler. Detta ger
upphov till långsiktiga och mycket djupa skadeverkningar
genom att fortplanta sig till stora områden utanför
pensionssystemet.
Motsvarande skadeverkningar skapar regeringens förslag
om halverad avdragsrätt för pensionsförsäkringar.
Moderata Samlingspartiet redovisade i januari förslag om
minskade utgifter med nästan 34 miljarder kronor och
samtidigt avvisades ökade utgifter med ca 10,5 miljarder
kronor. Samtidigt föreslogs skattesänkningar med 32
miljarder kronor. Skattesänkningarna har avvisats av
regeringen och i vårbudgeten har nya skatteökningar
föreslagits, bl.a. förändrade regler för momsinbetalningar
och minskade avdrag för premier för pensionsförsäkringar.
Vi avvisar alla skattehöjningar. Samtidigt anser vi att
sänkningen av matmomsen i nuvarande läge är en felaktig
åtgärd. Vi avvisar också detta förslag.
I första hand bör nedskärningarna ske i företagsstödet.
Regeringens utökning av stöd till byggnäringen med
sammanlagt 4 miljarder bör avvisas. Sammantaget anser vi
att företagsstödet, vilket innefattar visst regionalstöd, i
huvudsak skall vara avvecklat till 2002. Kostnaderna bör
således ha minskat med 50 miljarder kronor fram till 2002.
Kommunpolitiken skall ges en ny inriktning. Detta innebär
att de kommunala tjänsterna kommer att utformas på olika
sätt beroende på hushållens behov i olika kommuner. De
mindre kommunerna med annan förvärvsstruktur än
storstadsområdena kommer att kunna utnyttja sina
smådriftsfördelar och alla de möjligheter som finns att ordna
omsorg och service i gemenskaperna -- i det civila
samhället -- dvs både utanför marknaden och den offentliga
sektorn. De mindre och medelstora kommunerna kommer att
vinna mer på förändringarna än storstadskommunerna. De
bör i inledningsskedet kunna sänka sina skatter snabbare,
vilket också kommer att öka deras attraktivitet som
lokaliseringsorter, inte minst med tanke på de fördelar som
ny teknik erbjuder. Detta underlättar avvecklingen av
utjämningsbidragen. Fram till 2002 bör stödet ha minskats
med 50 miljarder kronor samtidigt som skatteväxling vad
avser skolkostnaderna skall ske mellan stat och kommun.
Barnomsorgskostnaderna uppgår till ca 25--30 miljarder
kronor. Den mycket omfattande kommunala barnomsorgen
i Sverige har medfört betydande ineffektivitetskostnader. En
neddragning av barnomsorgskostnaderna bör således leda till
större positiva effekter än vad kostnaderna reduceras med.
Om utväxlingen är lika vid expansion och kontraktion, skulle
detta t ex innebära att en förändring av den subventionerade
barnomsorgen med 20 miljarder skulle ge en
effektivitetsvinst på 10 miljarder.
Sänkningen av nivån i socialförsäkringarna och andra
förändringar samt minskningen av förtidspensionerna
motsvarar 8 miljarder kronor per år. Förtidspensioner
motsvarande 1975 års nivå år 2002 ger en reduktion med ca
20 miljarder/år och de föreslagna förändringarna i övriga
socialförsäkringssystem och familjepolitiker motsvarar
ungefär samma belopp det året. En successivt sänkt
kommunalskatt underlättar förändringarna.
I denna motion har vi inte i detalj redovisat alla möjliga
neddragningar av bruttoutgifterna och den exakta
neddragningstakten. En realistisk uppskattning är att
utgiftstrycket år 2002 kan ha reducerats med ca 180
miljarder kronor. I dessa siffror är inte betydande
utgiftsreduktioner avseende AMS och
arbetsmarknadspolitiken inräknade.
Besparingsvolym kontra strukturella förändringar
Resonemangen ovan kan framstå som långtgående. Andra
kanske frågar om detta är tillräckligt. Skulle dessa åtgärder
råda bot på de stora problem som beskrivs inledningsvis?
I båda dessa fall är det viktigt att inte se sig blind på
besparingsvolymen ty kanske ännu viktigare än
besparingsvolym är de dynamiska strukturella aspekterna.
Det är i dessa vi menar att fördelarna med förslaget
framförallt ligger.
Vi har i våra förslag avstått från att räkna med dynamiska
effekter av de lagda förslagen trots att det är uppenbart att
sådana finns. Skälet till detta är att vi vill räkna lågt för att
inte överskatta förslagens effekter, och att vi inser
svårigheterna att som enskilda riksdagsledamöter försöka
beräkna hur ekonomin kommer att påverkas.
Decenniers misslyckanden för den sociala
ingenjörskonsten har visat att ekonomi är betydligt mer
komplext än man kan förmoda. Ödmjukhet kan således vara
på sin plats.
Betydande minskningar av statsskulden, sänkningen av
ersättningsnivåer, avreglering av ekonomin, starkare vilja att
i realiteten respektera inflationsmålet och en tydligare
ansvarsfördelning mellan stat och kommun, är emellertid
sådant som ökar förutsägbarheten i och förtroendet för
svensk politik.
Detta kommer rimligen att ge sådana resultat på sikt att de
ekonomiska fördelarna är betydande. Om man inte är
medveten om att det är denna typ av dynamiska effekter de
strukturella förändringarna syftar till, kan våra förslag säkert
framstå som väl dystra och hårdföra.
Lägre räntor och starkare krona måste bli följden och detta
kommer efter ett övergångsskede att mildra effekterna av de
påfrestningar förändringarna kommer att medföra.
Viktigt är som sagt att inse att besparingsvolymen inte är
allt. Om de förslag som läggs inte förmår öka förtroendet för
svensk politik kommer räntan inte att sjunka och kronan inte
att stärkas. Så länge besparingarna inte angriper de
strukturella problemen, kan man spara oerhörda summor
utan att nå märkbara resultat.
Problemet med den socialdemokratiska krispolitiken är
just detta. Regeringen vill -- eller förmår -- inte inse att vad
som krävs är strukturella besparingar som angriper de
system som skapar underskotten. Därför prutar man hela
tiden på marginalen i de existerande systemen.
Att detta inte inger förtroende måste man förstå.
Regeringen har inte förstått problemets allvar vilket framgår
av regeringens retorik. Sådant driver upp räntan ytterligare.
Avsikten med vårt förslag är att peka på strukturella
förändringar som ökar förtroendet för svensk ekonomi. Detta
stärker vårt lands ställning.
Visst skulle man alltså kunna spara betydligt mer till
exempel i socialförsäkringssystemen. Vi menar dock att det
är viktigare i dagens läge att de politiska partierna förmår
visa att man tar krisen på allvar och förstår vad som krävs
för att återskapa förtroendet för landet och bringa ekonomin
på fötter igen. Den exakta besparingsvolymen är naturligtvis
viktig, men utan strukturella grepp är den av mindre
betydelse.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att en framgångsrik ekonomisk
politik som leder till hög sysselsättning, lägre räntor och
budgetsanering kräver fasta spelregler och förbättringar i
företagens villkor,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att en låg inflation bör ges högsta
prioritet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att inflationsmålet skall ligga fast,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om krav på prognoser och
budgetuppföljning,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att arbetet med förbättrade
instrument för budgetprognoser bör ges hög prioritet,
6. att riksdagen avslår regeringens förslag om ytterligare
medel för särskilda åtgärder för regional utveckling i
enlighet med vad som anförts i motionen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stöd till företag inkl. vissa
regionala stöd fram till år 2002,1
8. att riksdagen beslutar ändra 7
§ kommunallagen på följande sätt: ''Kommuner får icke
driva näringsverksamhet'',
9. att riksdagen hos regeringen begär en utredning av den
kommunala självstyrelsens framtida inriktning med
förändrad ansvarsfördelning och ett ändrat förhållande
mellan stat och kommun,
10. att riksdagen beslutar avskaffa barnomsorgslagen samt
de tvingande bestämmelserna om socialbidragets storlek i
socialtjänstlagen,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att kommunerna skall få rätt att
besluta om kommunala vårdnadsbidrag och om avdragsrätt
för dokumenterade barnomsorgskostnader vid den
kommunala beskattningen,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att bruttobesparingar vad avser
företagsstöd samt stöd till kommuner och socialförsäkringar
skall uppgå till minst 180 miljarder kronor,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tilläggsdirektiv till sjuk-och
arbetsskadeförsäkringen,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fasta spelregler vid den svenska
statens skuldsanering,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bestämmelser om utgiftstak,
16. att riksdagen avslår regeringens förslag om ändrade
regler för momsredovisning och momsinbetalningar i
enlighet med vad som anförts i motionen,
17. att riksdagen avslår regeringens förslag om sänkning av
matmomsen i enlighet med vad som anförts i motionen,
18. att riksdagen avslår regeringens förslag att ålägga
kommunerna ett arbetsmarknadsansvar för ungdomar i
enlighet med vad som anförts i motionen.1
Stockholm den 10 maj 1995
Margit Gennser (m)
Stig Rindborg (m)