med anledning av prop. 1994/95:150 Förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1995/96, m.m. (kompletteringsproposition)
Sammanfattning av Vänsterpartiets förslag -- förstärk
kommunsektorn med 6 600 miljoner kronor
Vänsterpartiet lägger i denna motion förslag som stärker
kommunsektorns ekonomi med sammanlagt 6 600 miljoner
kronor. 5 miljarder av denna förstärkning får kommuner och
landsting genom att arbetsgivaravgifterna sänks med ca 3
procentenheter.
Regeringens förslag till kommunakut/krisfond utökas
genom Vänsterpartiets förslag med 1 600 miljoner till
sammanlagt 2 miljarder kronor.
Sänk arbetsgivaravgiften
Kommunernas och landstingens skatteinkomster beräknas
minska med ca 1 miljard kronor 1995 och 4 miljarder kronor
1996 p.g.a. egenavgiftshöjningen. Vi anser att
kommunsektorn skall kompenseras för konsekvenserna av
direkta och indirekta statliga beslut som påverkar deras
ekonomi.
Vänsterpartiet kompenserar kommunerna och landstingen
för denna minskning genom att sänka arbetsgivaravgiften.
Kommunakut/krisfond
Genom en uppgörelse mellan (s) och (v) återförs 2,4
miljarder kronor till kommunsektorn.
Propositionen innebär att Haninge kommun erhåller ca
900 miljoner kronor och Göteborg 505 miljoner kronor. 400
miljoner kronor går till en krisfond (kommunakut).
Resterande används till att finansiera övergångskostnaderna
som uppkommer i samband med att det nya bidrags- och
utjämningssystemet införs.
Vänsterpartiet accepterar att en del av EU-avgiften detta
budgetår används för att sanera Haninges och Göteborgs
dåliga kommunalekonomi.
Vänsterpartiet hälsar med stor tillfredsställelse att
propositionen tillmötesgår ett gammalt vänsterkrav på att
inrätta en kommunakut/krisfond.
Vi föreslår att kommunakuten/krisfonden tillförs
ytterligare medel på 1 600 miljoner kronor. Det blir
sammanlagt 2 miljarder kronor som skall fördelas till
kommuner/ landsting med hög skatt och hög arbetslöshet,
kommuner med höga kostnader för flyktingmottagning, för
att i första hand klara kvinnojobben inom vård, omsorg,
skola och baskultur.
Utgiftstak
Vänsterpartiet avvisar förslaget om att kommuner och
landsting skall underordna sig ett utgiftstak. Vi vill istället
tillföra kommunerna och landstingen mer resurser och att de
också skall få ta del i en förväntad ekonomisk tillväxt.
Statsbidragssystemet
Vänsterpartiet accepterar systemet med generella bidrag
men anser att statens ekonomiska ansvar måste öka för att
garantera alla en likvärdig behandling och tillgänglighet.
Framförallt gäller detta skolan men även barnomsorg,
socialbidrag och flyktingmottagning.
Utjämning av skatteinkomster och kostnader i kommun
och landsting
Vänsterpartiet accepterar utjämningen av skatteinkomster
enligt propositionens förslag.
När det gäller utjämningen av kostnaderna i kommun och
landsting föreslår vi 1.
att övergångsreglerna förlängs från åtta till tio år.
Kostnaderna i samband med den utökade övergångstiden
finansieras via kommunakuten/krisfonden.
2. att faktorerna i utjämningssystemet för äldreomsorg,
arbetslöshet, barnomsorg och bristande befolkningsunderlag
justeras i samband med utvärderingen.
I avvaktan på utvärderingen riktas kommunakutens
resurser på två miljarder kronor till kommuner/landsting
med hög utdebitering och hög arbetslöshet och som drabbas
särskilt svårt av kostnadsutjämningssystemet. De små
landstingens situation måste också beaktas.
Utvärdering och uppföljning av det nya systemet
Det nya systemet skall utvärderas efter två år. I direktiven
för den parlamentariska beredningen som skall utvärdera det
nya förslaget bör ingå att utarbeta ett förslag på ett
fördelningspolitiskt mer rättvist kommunalt skattesystem
mellan individer och mellan kommuner/landsting. Den bör
också se över om modellen med inomregional fördelning
mellan kommunerna i Stockholm kan utvecklas och bli en
modell för andra regioner.
En utredning bör tillsättas som ser över hur
kommunernas/landstingens skattebas kan breddas. Det är en
viktig fråga för att klara kommunsektorns finansiering på
längre sikt.
För att förnya den offentliga sektorn föreslår vi att en
utredning tillsätts för att utveckla arbetssätt som går ut på att
samordna resurser, exempelvis mellan sjukvård, socialtjänst,
försäkringskassa och arbetsmarknadsorgan. Syftet är att
människor inte skall öramla mellan stolarnaö i fall där flera
huvudmän är inblandade.
Inledning
Planerna på att banta den offentliga sektorn och avreglera
arbetsmarknaden skall ses mot bakgrund av den pågående
EMU-processen. Att tvinga fram nedskärningar i kommuner
och landsting på det sätt regeringsförslagen medför innebär
en direkt kvinnofientlig politik eftersom kommunerna och
landstingen är en förutsättning för kvinnors rätt till arbete
och försörjning och dessutom i stor omfattning är kvinnornas
arbetsmarknad.
I EU-länderna drabbar fattigdomen framför allt kvinnor.
Kvinnorna hänvisas till de så kallade atypiska jobben, som
enligt EU-parlamentets definition är beteckningen på alla
former av deltidsarbete. Det är framför allt de tidsbegränsade
anställningarna, ibland utan kontrakt, som ökar kraftigt --
säsongarbeten och hemarbeten, mycket lågt betalda, med
osäkra arbetsvillkor utan sociala rättigheter som
sjukersättning, pension, föräldraförsäkring, vuxenutbildning
och skydd mot uppsägning.
I Sverige har vi ännu inte kommit därhän, men andelen
tillfälligt anställda ökar på många håll till följd av att
kommunerna drar ner på den fast anställda personalen för att
pressa sina kostnader. Mellan var fjärde och var sjätte
kommunalt anställd har tidsbegränsade arbeten. Påtvingat
deltidsarbete på grund av privatiseringar och
omstruktureringar börjar också bli ett problem.
Nedskärningarna i den offentliga sektorn och den
urholkning som sker i socialförsäkringssystemen visar redan
att det finns klara tendenser till att särskilt de lågavlönade
kvinnorna med små barn drivs bort från arbetsmarknaden.
Förra året var arbetslösheten 57 % bland småbarnsmödrar
under 24 år. För småbarnspappor var motsvarande siffra
15 %. Det här kommer att leda till en växande informell
sektor med kvinnor som arbetar oavlönat i hemmen. Risken
är också stor för att en svart tjänstesektor utvecklas, såsom
skett i Danmark.
Den ideella sektorn ökar också i omfattning. Från att ha
varit en kompletterande verksamhet får den allt större
betydelse och håller gradvis på att i vissa delar ersätta den
kommunala. Det frivilliga arbetet motsvarar ca 300 000
heltidsjobb.
En lägesbeskrivning av utvecklingen i landstingen
Efter några år med ekonomiskt överskott har landstingens
ekonomi försämrats mycket dramatiskt under det senaste
året. Kommunsektorn skulle kunnat ha mycket stort
finansieringsunderskott om man hade undvikit att göra
nedskärningar i sina verksamheter. Totalt sett har
landstingens ekonomiska ställning försämrats med cirka 4
miljarder kronor under förra året.
Det är den stora ökningen av arbetslösheten och därmed
minskade skatteintäkter, de försämrade statliga bidragen,
den fria etableringsrätten för privata specialistläkare och
sjukgymnaster, det ökade åtagandet genom den medicinsk-
tekniska utvecklingen och det ökade vårdbehovet hos äldre
över 85 år, som skapat denna ekonomiska obalans. Försöken
att med organisatoriska grepp, framför allt olika köp- och
säljsystem, få bukt med underskotten har misslyckats.
Tvärtom har denna organisationsmodell i många avseenden
inneburit att kostnadskontrollen allt mer gått förlorad.
Omdömet att Sverige har en omotiverat dyr hälso- och
sjukvård kan bemötas genom att jämföra
kostnadsutvecklingen med bruttonationalprodukten. Den
andel av den svenska bruttonationalprodukten, BNP, som vi
använder till hälso- och sjukvård, har radikalt minskat under
den senaste tioårsperioden från cirka 13 % 1985 till dagens
cirka 6,5 %. Den ger oss för närvarande en bottenplacering
bland jämförbara OECD-länder.
Genom anställningsstopp, naturlig avgång,
förtidspensioneringar och uppsägningar har antalet anställda
minskat med ungefär 15 000 per år mellan 1991 och 1993.
1994 minskade antalet anställda med cirka 8 000. Sedan
1985 har antalet verksamma inom hälso- och sjukvården
minskat från 350 000 till 246 000, eller med 29,7 %.
Uppsägningarna har framför allt gällt vårdbiträden och
undersköterskor men också drift- och servicepersonal.
Läkarnas och sjuksköterskornas arbetslöshet ligger i dag på
cirka 1,5 %. För undersköterskor är motsvarande nivå 6,5 %.
De allra flesta som sagts upp har saknat en alternativ
arbetsmarknad och därför blivit långtidsarbetslösa.
Samhällsekonomiskt har detta varit en katastrofal
utveckling. Kostnaderna har först tagits av staten genom a-
kassan och därefter av primärkommunerna genom
ekonomiskt bistånd. Dessutom riskerar alltfler tidigare
landstingsanställda kvinnor att bli utförsäkrade ur a-kassan.
För patienterna har det inneburit att framför allt vårdens
omsorg -- omvårdnad, konvalescens och rehabilitering -- har
försämrats. Sedan 1980 har personalens medelålder ökat
med 11 år, till nuvarande drygt 43 år. Genom att väldigt få
nyanställningar gjorts har landstingen för närvarande en
erfaren personal med stor kunskap som dock saknar delar av
ny och behövlig kompetens. När omsorgens personal, vilken
är relativt ung, går över till primärkommunerna 1996 ökar
medelåldern ytterligare. Inom några få år beräknas dessutom
bristen på specialistutbildade sjuksköterskor bli betydande.
En utbyggnad av sjuksköterskeutbildningen är därför
nödvändig. Läkarbrist väntas också uppstå några år in på
2000-talet, framför allt beroende på att antalet
pensioneringar ökar mycket kraftigt mellan 2000 och 2010.
De senaste åren har ungdomar i mindre utsträckning än
tidigare valt gymnasieskolans omvårdnadsprogram, vilken
ger utbildning för undersköterskor, skötare, vårdbiträden och
hemsjukvårdare. Någon brist på undersköterskor kommer
dock inte att uppstå under överskådlig tid.
En lägesbeskrivning av utvecklingen i kommunerna
Kommunerna utgör ekonomiskt sett den största delen av
kommunsektorn. Drygt två tredjedelar av verksamheten
bedrivs i kommunerna.
Den sjunkande kommunala konsumtionen innebär
fallande sysselsättning och ökad belastning på
arbetsmarknadsfonden. Gapet mellan ökade behov och
minskade resurser i kommunerna illustreras av det faktum att
det fram till sekelskiftet krävs ytterligare minst 25 000
tjänster för att kommunerna skall klara av att bedriva sin
verksamhet på nuvarande nivå inom skola, vård och omsorg.
Men istället för att anställa fler får kommunerna dra ner på
antalet anställda med minst 35 000 tjänster.
Följande fakta pekar på behov i kommunerna som man
redan i dag har svårt att klara p.g.a. ekonomiska
begränsningar.
Barnomsorgen
Riksdagen beslutade 1985 att full behovstäckning inom
barnomsorgen skulle uppnås senast 1991. Fortfarande år
1994 saknade 8 % av barnen mellan tre månader och sex år
barnomsorgsplats. Enligt en enkät som Svenska
Kommunförbundet låtit genomföra hade 150 kommuner full
behovstäckning den 1 januari 1995, dvs. barn från 1 års ålder
får utan ''oskäligt dröjsmål'' barnomsorgsplats. Det innebär
att nästan hälften av alla kommunerna inte når full
behovstäckning under 1995.
Äldreomsorgen
Allt färre får hemtjänst. Det kan man läsa om i regeringens
skrivelse 1994/95:220. Orsaken är den starka ökningen av
antalet mycket gamla i kombination med ett minskat
ekonomiskt utrymme för kommunerna. Här finns alltså ett
stort behov som kommunerna i dag inte tillfredsställer.
Socialbidrag
Under 1994 utbetalades ca 10,5 miljarder kronor i
socialbidrag. I löpande priser innebär detta en ökning med
20 % jämfört med år 1993. Av detta belopp gick 7 600
miljoner kronor till bidragstagare som inte är flyktingar,
2 600 miljoner kronor gick till flyktingar och 346 miljoner
kronor gick till introduktionsersättning till flyktingar. För
den senare delen ersätter staten kommunerna via en generell
schablon. Många kommuner har framfört farhågor om att
socialbidragskostnaderna väntas öka ytterligare inom den
närmaste framtiden.
Kommunsektorn -- spjutspets in i framtiden
Regeringen som tidigare lovade att värna vård, omsorg och
utbildning tycks ha kapitulerat.
Men det gör inte vi. Vi säger: Återupprätta den offentliga
sektorn -- medborgarnas gemensamma sektor. Det räcker
inte med att återta det som har gått förlorat. Det är i den
gemensamma sektorn som jobben kan skapas snabbt och
direkt utan stora och dyra investeringar. Behoven finns, och
de växer. Kompetensen finns och är möjlig att utveckla, och
det i sin tur genererar nya jobb. På så sätt sker en
vidareutveckling av gemensamma resurser. En väl
fungerande gemensam sektor som fördelar välfärden rättvist
är ett bra exempel på god hushållning med våra resurser och
är själva grunden för verklig jämlikhet och jämställdhet.
Medborgarna har klart uttalat att de vill ha en gemensam
sektor. De gjorde sitt val i höstas som ett svar på det
systemskifte som hade försökt få dem på andra tankar. Det
var inte något framgångsrikt systemskifte. Det var
äventyrligt. Det var dyrt. Det stärkte inte
medborgarinflytandet och demokratin. Det ökade inte
valfriheten för mer än ett fåtal. Det utarmade de
gemensamma resurserna och tillgångarna.
Det är återigen dags att skifta system i svensk politik.
Vänsterpartiets systemskifte fokuserar på rätten till arbete
och utbildning och på miljön. Här kan kommunerna och
landstingen med sin unika position fungera som spjutspetsar.
Den kommunala konsumtionens andel av BNP
Vänsterpartiets politik för kommunsektorn utgår ifrån att
den skall tillföras ytterligare resurser och att den dessutom
skall ha del i en förväntad ekonomisk tillväxt.
Vänsterpartiet föreslår att kommunsektorn förstärks med
6 600 miljoner kronor under kommande budgetår.
Den kommunala konsumtionens andel av BNP minskade
från 19,8 % 1992 till 18,6 % 1994. 1996 beräknas andelen ha
sjunkit till 17,5 % -- en utveckling som är oacceptabel. De
samhällsekonomiska kostnaderna minskar inte när
kommunerna minskar på personalstyrkan, tvärtom.
Vänsterpartiet föreslår att kommunerna skall få behålla sin
andel av nationalinkomsten. Målet bör vara att den
kommunala konsumtionen skall vara minst 19 % av BNP. En
sådan nivåbestämning kräver ett betydligt ökat utrymme för
den kommunala sektorn, dels i form av statsbidrag, dels i
form av generellt höjda kommunalskatter i
lågskattekommuner.
Minskad kommunal konsumtion innebär för 1995
omräknat i antal sysselsättningstillfällen knappt 80 000
arbetstillfällen (beräknat på en genomsnittlig kostnad på
190 000 kronor för en årstjänst). Det skulle i sin tur kräva en
helt annan utveckling av statsbidragen till kommunerna än
den som är på gång i dag: 1993 utgjorde statsbidragen drygt
80 miljarder, 1994 75,4 miljarder och 1995 och 1996
beräknas de ligga på 72 respektive 67 miljarder.
Samtidigt ger naturligtvis förstärkningen av ekonomin --
bl.a. i form av en större total lönesumma -- utslag i stigande
kommunala skatteinkomster. Riksskatteverket uppskattar de
ökade kommunala intäkterna till drygt 7 miljarder kronor
budgetåret 1995/96 i förhållande till den uppskattning som
gjordes i januari.
Utgiftstak för de offentliga utgifterna
Vänsterpartiet avvisar förslaget på att kommuner och
landsting skall underordna sig ett utgiftstak. Varje landsting
och kommun måste få bestämma sina utgifter och inkomster.
Vi menar att det kan bli nödvändigt med en skattehöjning i
många landsting och kommuner för att klara behoven inom
vård, omsorg och skola.
Exempelvis innebär en skattehöjning på 50 öre för
landstingen drygt 3 miljarder i årlig inkomstökning. Det
behövs för att klara ekonomin och de ökande vårdbehoven.
Femtio öre i skattehöjning betyder 60 kronor per månad i
ökad landstingsskatt för en ensamstående som tjänar 12 000
kronor i månaden. För en familj med sammanlagt 30 000
kronor i månadsinkomst betyder skattehöjningen 150 kronor
i månaden. Det är en billig försäkring jämfört med en
utveckling som riskerar att leda till en försäkringsbaserad
hälso- och sjukvård, där många medborgare kommer att
hamna utanför den gemensamma tryggheten.
Krav på balanserad budget och förbud mot
lånefinansiering av annat än investeringar och
tvångsförvaltning
Den nuvarande kommunallagen är oklar i sin definition om
vad som menas med god ekonomisk hushållning. I praktiken
har det tolkats som om ett landsting eller en kommun skall
ha sin budget i balans under en treårsperiod. Vänsterpartiet
välkomnar ett förtydligande på detta område. Däremot
avvisar vi med mycket stor kraft de förslag till
tvångsförvaltning av landsting och kommuner som
regeringen föreslår; det är fullständigt oacceptabelt och
strider mot den grundlagsfästa kommunala självstyrelsen.
Sin politiska förebild för dessa åtgärder har man hämtat
i Norge och Finland, men också alldeles tydligt i Margaret
Thatcher som använde en liknande statlig politik mot
''trilskande'' brittiska städer under 1980-talet. Skillnaden är
dock att någon grundlagsfäst kommunal självstyrelse inte
finns i Storbritannien.
Skatteunderlagsförändringar -- utebliven kompensation
för egenavgift m.m.
Sysselsättningen i kommuner och landsting beräknas
minska med ytterligare 100 000 fram till år 2000 med
regeringens förslag. Under åren 1992 till 1994 försvann runt
70 000 arbetstillfällen i kommunsektorn. Närmare 30 000
arbetstillfällen förväntas falla bort till följd av att
kompensationen för egenavgifterna uteblir. Regeringens
vårbudget rimmar dåligt med finansplanens uttalanden i
januari om av värna kommunerna: ''Regeringen avser vidare
att så långt möjligt värna kommunernas förutsättningar att
tillhandahålla vård, omsorg och utbildning'' (finansplanen
sid. 5).
Vänsterpartiet vill bryta den negativa utvecklingen i
kommunernas och landstingens ekonomi. Vi vill sätta in alla
tillgängliga medel för att bevara välfärdens
kärnverksamheter i kommunsektorn -- det är nödvändigt för
att klara såväl den sociala tryggheten som den svenska
ekonomin. Därför avvisar vi bestämt den kraftiga
försvagningen av kommunsektorns ekonomi som förslaget
om utebliven kompensation för egenavgifterna innebär. 1998
beräknas denna försvagning motsvara knappt 10 miljarder i
kommuner och landsting. För kommande budgetperiod
beräknas kommunernas och landstingens skatteinkomster
minska med ca 1 miljard 1995 och 4 miljarder 1996.
Kommunsektorn måste kompenseras för konsekvenserna
av direkta och indirekta statliga beslut som påverkar deras
ekonomi.
Vänsterpartiet föreslår därför att kommunerna och
landstingen kompenseras med 5 miljarder för det minskade
skatteunderlaget och de minskade skatteintäkter som
förslaget med höjningen av egenavgiften medför.
Kompensationen föreslås att utgå i form av sänkta
arbetsgivaravgifter.
Statsbidragssystem
Statsbidragen till kommunsektorn utgår som ett generellt
bidrag till kommuner och landsting. Det fördelas med ett fast
belopp per invånare.
Vänsterpartiet accepterar systemet med generella bidrag
men anser att statens ekonomiska ansvar måste öka för att
garantera alla en likvärdig behandling och tillgänglighet.
Framför allt gäller detta skolan men även barnomsorg,
socialbidrag och flyktingmottagning.
Nytt förslag till bidrags- och utjämningssystem för
kommuner och landsting
Ett nytt förslag till bidrags- och utjämningssystem för
kommuner och landsting måste utgå ifrån det kommunala
självstyret och den kommunala beskattningsrätten. Ett nytt
långsiktigt förslag behövs som bygger på att alla kommuner
är med. Förslaget får inte driva på en urbanisering dvs. att
flyttlassen åter börja gå från norr till söder, från landsbygd
till storstad.
Utjämning av skatteinkomster
Vänsterpartiet tillstyrker den principiella utformningen av
utjämningen av skatteinkomster. Principen sammanfaller
med Vänsterpartiets syn på att var och en skall delta utifrån
var och ens förmåga och att därefter solidariskt dela med sig
av de gemensamma resurserna -- åt var och en efter behov.
Utjämning för strukturellt betingade kostnadsskillnader
mellan kommuner och landsting
Vänsterpartiet är positivt till ett system som syftar till att
nå jämförbar standard i kommuner/landsting vid samma
skattesats. Propositionens utjämningssystem tillgodoser inte
detta syfte fullt ut.
Faktorerna för äldreomsorg, arbetslöshet och bristande
befolkningsunderlag måste justeras. De små landstingens
situation behöver också förstärkas. Dessa faktorer behöver
viktas kraftigare för att undvika orimliga fördelningsmässiga
konsekvenser mellan kommuner och landsting.
Vi är också tveksamma till att i faktorn för barnomsorg
ingår förvärvsfrekvens och skattekraft. Detta mot bakgrund
av att det finns en barnomsorgslag som skall garantera
barnomsorg till alla barn. Barnomsorgen är en avgörande
förutsättning för kvinnors rätt till arbete och försörjning.
Vi föreslår att dessa faktorer ses över och tas upp i den
parlamentariska kommittén som skall utvärdera det nya
systemet.
Vänsterpartiet föreslår att propositionens förslag justeras
enligt följande:
1. Övergångstiden förlängs från åtta till 10 år för att
landstingen och kommunerna skall få möjlighet att klara
konsekvenserna av omfördelningen.
2. Kommuntaket på 2 000 kronor fördelas på 10 år med
200 kronor/invånare och år. Jämfört med propositionen som
innebär 250 kronor/invånare och år.
3. Landstingstaket på 1 200 kronor fördelas på 10 år med
120 kronor/invånare och år. Jämfört med propositionen som
innebär 150 kronor/invånare och år.
4. Kostnaderna för den utökade övergångstiden föreslås
finansieras via kommunakut/krisfond. Se vidare i avsnittet
om kommunakut/krisfond.
Kommunakut/krisfond
Genom uppgörelse mellan Socialdemokraterna och
Vänsterpartiet återförs den s.k. EU-avgiften till
kommunsektorn.
Propositionen innebär att Haninge och Göteborgs
kommuner erhåller ett engångsbidrag på ca 900 respektive
505 miljoner kronor till en sammanlagd summa på 1 420
miljoner.
400 miljoner kronor avsätts till en krisfond.
Resterande används till att klara kostnaderna för
övergångstiden.
Konsekvensen av förslagen påverkar de enskilda
kommunerna och landstingen mycket olika. Under
åtminstone det första året innebär det att kommunsektorn får
mindre pengar till aktiva insatser i verksamheterna.
Omfördelningen av medel går till att sanera vissa
kommuners och landstings dåliga ekonomi.
Vänsterpartiet anser att EU-avgiften kan användas enligt
ovan under förutsättning att krisfonden/kommunakuten
utökas med 1 600 miljoner till sammanlagt 2 000 miljoner.
De kommuner/landsting som drabbas av den uteblivna
kompensationen av EU-avgiften och som har hög skattesats
och hög arbetslöshet skall ges möjlighet att ansöka om medel
från krisfonden/kommunakuten för att slippa säga upp
personal (kvinnojobb).
Vi hälsar med stor tillfredsställelse att propositionen
tillmötesgår Vänsterpartiets förslag på att inrätta en
kommunakut/krisfond.
Vänsterpartiet föreslår att till krisfonden/kommunakuten
anslås ytterligare medel på 1 600 miljoner kronor.
Sammanlagt 2 000 miljoner kronor som i första hand skall
fördelas till kommuner och landsting med hög skatt och hög
arbetslöshet och kommuner med höga kostnader för
flyktingmottagning, för att i första hand klara kvinnojobben
inom vård, omsorg, skola och baskultur.
Utvärdering och uppföljning av det nya bidrags- och
utjämningssystemet
En parlamentariskt sammansatt beredning skall tillsättas
för att utvärdera det nya bidrags- och utjämningssystemet.
Systemet följs upp i sådan takt att förändringar kan göras
efter två år.
Den nuvarande kommunalskatten slår orättvist då den inte
är progressiv. I direktiven till den parlamentariska grupp som
skall utvärdera det nya förslaget bör ingå att utarbeta ett
förslag på ett fördelningspolitiskt mer rättvist kommunalt
skattesystem mellan individer och mellan kommuner och
landsting. Den bör också se över om modellen med
inomregional fördelning mellan kommunerna i Stockholm
kan utvecklas och bli en modell för andra regioner.
Utredning om hur kommunsektorns skattebas kan breddas
Vänsterpartiet föreslår att en utredning tillsätts som ser
över hur kommunernas och landstingens skattebas kan
breddas. Det är en viktig fråga för att klara kommunsektorns
finansiering på längre sikt.
Förnyelse av offentliga sektorn utifrån ett
medborgarperspektiv
Gemensamt finansiellt och serviceansvar för medborgarna
Vi vill också se en utveckling där den offentliga sektorns
alla aktörer -- kommuner, landsting, länsstyrelser,
försäkringskassa, arbetsförmedling, länsarbetsnämnd,
Samhall, etc. tar ett gemensamt finansiellt och serviceansvar
för medborgarna. I dag vet vi, att många människor ''ramlar
mellan stolarna'' och det passiva kontantstödet är alltför
dominerande, medan det förebyggande, rehabiliterande och
aktiva stödet ofta är mycket eftersatt. Det är inte acceptabelt
och innebär också i sin förlängning att samhällets resurser
inte används på ett effektivt sätt.
I stället för att tvinga de olika huvudmännen att skära ner
i sina budgetar och försämra servicen, borde den statliga
politiken inriktas mot att skapa förutsättningar för ett
utvecklat samarbete. Vi måste komma bort ifrån den starkt
sektoriserade offentliga sektorn. Häri ligger en av dagens
viktigaste politiska utmaningar.
Vänsterpartiet föreslår att en utredning tillsätts som
utvecklar arbetssättet som motverkar att den offentliga
sektorn ''sektoriseras''.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den kommunala konsumtionens
andel av BNP,
2. att riksdagen avslår regeringens förslag till utgiftstak för
kommuner och landsting,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tvångsförvaltning av landsting
och kommuner som inte sköter sin ekonomi,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om krav på balanserad budget och
reglering av lånefinansiering,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sänkta
arbetsgivaravgifter för kommuner och landsting från den 1
januari 1996 enligt vad i motionen anförts,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om det generella
statsbidragssystemet,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förslaget till ett nytt bidrags- och
utjämningssystem,
8. att riksdagen beslutar om en övergångstid på tio år för
att införa systemet med utjämning för strukturellt betingade
kostnadsskillnader mellan kommuner och landsting enligt
vad i motionen anförts,
9. att riksdagen beslutar att kostnaderna för den utökade
övergångstiden finansieras via kommunakuten/krisfonden,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om användningen av EU-avgiften,
11. att riksdagen anvisar totalt 2 miljarder kronor till
krisfonden/ kommunakuten enligt vad i motionen anförts,
12. att riksdagen till Särskilda insatser för vissa kommuner
och landsting för budgetåret 1995/96 under sjunde
huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag på 3 420 000 000
kr,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om direktiv för den parlamentariska
utredning som skall utvärdera det nya kommunala
skatteutjämningssystemet,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en utredning om att bredda
skattebasen för kommunsektorn,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utredning om att utveckla
arbetssätt inom den offentliga sektorn för att motverka
''sektorisering''.
Stockholm den 10 maj 1995
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)
Ingrid Burman (v)
Björn Samuelson (v)
Eva Zetterberg (v)
Johan Lönnroth (v)
Siv Holma (v)