med anledning av prop. 1994/95:150 Förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1995/96, m.m. (kompletteringsproposition)
Den kommunala ekonomin
Innehåll 1
Sammanfattning2 2
Den
kommunala sektorns utveckling och ekonomiska
utrymme2 3
Debatten
om statsbidrag och utjämning3 3.1
Beredningens
förslag4 3.2
Regeringens
ställningstagande5 3.3
Utjämningssystemet5 3.3.1
Regeringens
förslag grundlagsstridigt5 3.3.2
Sneda
fördelningseffekter6 4
Riktlinjer
för en långsiktig och hållbar lösning7 5
Vårt
alternativ på kort sikt9 6
Motverka
kommunalskattehöjningar!10 7
Stöd
till vissa kommuner10 8
Hemställan11
1
Sammanfattning
Regeringen ansluter sig i stort till samma synsätt på den
kommunala sektorns utveckling och ekonomiska utrymme
som den borgerliga fyrpartiregeringen hade. Detta
kontrasterar påtagligt mot den retorik socialdemokratiska
företrädare utvecklade i opposition under valrörelsen. Från
saklig synpunkt är det värdefullt att budskapet nu anpassas
till den verklighet socialdemokraterna tidigare inte velat se,
oavsett om det gällt den starka produktivitetsförbättring som
uppnåddes genom avregleringen inom sektorn under
föregående mandatperiod eller behovet av fortsatt
omprövning och effektivisering.
Regeringen säger sig nu vara emot att kommuner och
landsting höjer skatten. Likväl föreslår man inga åtgärder
som skall förhindra att sådana sker. I vår motion framläggs
förslag som kommer att utgöra en effektiv spärr mot
kommunala skattehöjningar.
Vi vill ha snabba beslut som tar bort kostnadsdrivande
regleringar gentemot kommunerna.
Vi avvisar regeringens förslag till inomkommunalt
utjämningssystem. Det strider mot den kommunala
beskattningsrättens principer så som de fastställts i våra
grundlagar. Kommuner skulle om det genomfördes tvingas
ta ut kommunalskatt för att ge bidrag till andra kommuner.
Vi anser att det är en statlig uppgift att ge bidrag till
kommuner och landsting med för sina uppgifter otillräcklig
skattekraft.
Vi föreslår en förändring av nuvarande utjämningssystem,
där vi bl.a. för in det förslag till utjämning av
strukturkostnader som också regeringen förordar i sin
proposition.
För att stimulera kommunerna att förbättra sina
ekonomiska villkor och bidra till ekonomisk tillväxt
kombinerar vi utjämningssystemet med ett starkt incitament
för alla skattekraftsförändringar. Det sker genom en frysning
av referensnivåerna för egen skattekraft.
För att uppnå en långsiktigt hållbar lösning i ett längre
perspektiv bör uppgifter som i dag är offentliga föras till den
privata sektorn. Dessutom krävs en översyn av vilka
uppgifter som bör ha en nationell finansiering genom staten
och vilka uppgifter som kommunerna själva skall svara för
genom den kommunala beskattningen.
2 Den kommunala sektorns utveckling och ekonomiska
utrymme
Regeringens genomgång av den kommunala sektorns
situation och finansiella utveckling de närmaste åren
överensstämmer väl med den som lämnades av den
borgerliga fyrpartiregeringen. Budskapet är entydigt. ''Den
nationella statistiken ger inte underlag för påstående om att
det skett stora generella försämringar i den kommunala
verksamheten ...'' Det framhålls att produktiviteten har
utvecklats väl den senaste treårsperioden liksom att fortsatta
omprövningar och effektiviseringar är nödvändiga. Något
utrymme för kommunala skattehöjningar finns inte. Den
kommunala skattekvoten (den skattefinansierade delen av
den kommunala sektorn) måste minska ytterligare de
närmaste åren.
Denna verklighetsbeskrivning i propositionen kontrasterar
starkt mot den socialdemokratiska retoriken under
valrörelsen 1994 och vad socialdemokraternas företrädare
uttalade föregående mandatperiod. Då gavs väljarna
intrycket att de samhällsekonomiskt nödvändiga
indragningarna gentemot kommunsektorn skulle återtas och
att en socialdemokratisk regering i vart fall inte skulle
fortsätta med ytterligare indragningar av bidrag och/eller
skatteunderlag.
Den analys som nu bildar regeringens utgångspunkt för en
samhällsekonomisk bedömning av kommunsektorn kan vi i
huvudsak ansluta oss till. Dock bör påpekas att det
finansiella sparandet i den kommunala sektorn måste bli
betydligt högre de närmaste åren än vad som anges i
prognosen. Pensionsskuldens tillväxt i kommunsektorn
innebär nämligen ett årligt behov av ett sparande på ca 10
miljarder kronor. Om inte ett sparande av den omfattningen
uppnås innebär det att kommunsektorns ekonomiska
ställning urgröps. Det är sålunda nödvändigt med en mycket
stark omprövning av verksamheten i förening med en god
produktivitetsutveckling inom den kommunala sektorn de
närmaste åren. Huruvida socialdemokratiska
kommunledningar runt om i landet, vilka valts på helt andra
program, har kraften att genomföra de nödvändiga
åtgärderna måste anses vara en öppen fråga.
Regeringen aviserar mot den angivna ekonomiska
bakgrunden en översyn av statliga regleringar av kommunal
verksamhet ''i syfte att utmönstra onödigt betungande och
kostnadshöjande bestämmelser''. Detta är bra och
nödvändigt. Åtgärden överensstämmer med vad vi
moderater länge förordat och får anses vara en fortsättning av
den avreglering som genomfördes när de specialdestinerade
statsbidragen med dess styrande och kostnadsdrivande
regelverk slopades. Vi efterlyser dock en snabb utmönstring
av de verkligt kostnadsdrivande regleringarna gentemot
kommunerna som ej tar hänsyn till skillnader i lokala
förutsättningar. Det gäller bl.a. socialtjänstlagens regler om
normer för socialbidrag. Dessa förändringar bör ske med
verkan från 1996.
3 Debatten om statsbidrag och utjämning
Den kommunala verksamheten i Sverige är i jämförelse
med andra länder mycket omfattande och har dessutom haft
en mycket snabb tillväxt, främst på 1960- och 1970-talen.
Den är reglerad genom grundlag, kommunallagen och en
omfattande speciallagstiftning. Successivt har kommunerna
fått fler uppgifter genom ålägganden från staten, även om de
frivilliga verksamheterna också har bidragit till expansionen.
Som en följd av den kommunala sektorns expansion har
det kommunala skatte- och avgiftsuttaget stigit kraftigt. I ett
läge med en svag utveckling av kommunernas egna
skatteinkomster har den samtidiga minskningen av
statsbidragen föranlett en omfattande debatt som fokuserats
på statsbidragssystemets konstruktion. Nödvändigheten av
minskande offentliga utgifter i förening med många
kommuners ansträngda ekonomiska situation har blivit allt
tydligare. I bidragssystemet kan enskilda faktorers viktning
i beräkningsformlerna för kostnadsutjämningen göra
kommuner till ''vinnare'' eller ''förlorare''. Det begränsade
ekonomiska utrymmet leder då till att kommuner, som med
en annan utformning av systemet skulle öka sina intäkter,
drivit på och kommer att driva på för att få till stånd
förändringar som är förmånliga för den egna kommunen.
Flera utredningar och ansatser till stabila reformer har
genomförts under de senaste åren. Det nya
statsbidragssystemet (påsen) beslutades 1992 just för att öka
det kommunala ansvaret för verksamhetens utformning och
ge möjligheter till lokalt anpassade prioriteringar inom och
mellan verksamhetsområden. 1993 gjordes stora
förändringar på grundval av den kommunalekonomiska
kommitténs förslag. Dessa innebar i huvudsak att ett antal
specialdestinerade statsbidrag avskaffades i syfte att minska
den statliga detaljstyrningen med dess kostnadsdrivande
regler.
Det nya utjämningsbidraget till primärkommunerna
syftade till att åstadkomma en mera rättvis inkomst- och
kostnadsutjämning samtidigt som bidragen gjordes
opåverkade av den egna skattesatsen. Tidigare system hade
haft en tydlig styrning mot högre skattesatser vilket delvis
kan förklara att bidragskommuner ofta också valt att ha en
hög skattesats.
Samma bidragssystem som gällt tidigare bibehölls i
huvudsak för landstingen.
I samband med reformen 1992 diskuterades framför allt
kostnadsutjämningen. Bl a var det tydligt att den s k
''klimatfaktorn'' i denna regressionsanalys av kommunernas
totalkostnad tilläts väga alltför tungt. Riksdagen beslöt
därför att särskilda övergångsregler skulle gälla för åren
1993 och 1994 och att en revidering skulle ske av
kostnadsfaktorerna.
I syfte att uppnå ett bättre fungerande system genomfördes
åren 1992--1994 tre utredningar som fick ett mycket splittrat
utfall i remissopinionen. I december 1993 tillsattes en
parlamentarisk beredning med uppgift att väga samman de
existerande förslagen till ett samlat förslag till nytt
bidragssystem för såväl kommunerna som landstingen med
sikte på att detta skulle träda i kraft 1 januari 1996.
3.1 Beredningens förslag
Det förslag som beredningen presenterade innebär en
intäkts-och strukturkostnadsutjämning genom omfördelning
av resurser från kommuner med en högre skattekraft
och/eller gynnsammare kostnadsstruktur till kommuner där
förhållandena är de motsatta. Det statsbidrag som blir kvar
efter en kvittning mot ''neutraliseringsavgiften'' omvandlas
till ett generellt bidrag, som fördelas med ett belopp per
invånare.
Intäktsutjämningen sker genom att kommuner och
landsting som har en skattekraft högre än den genomsnittliga
får ge ifrån sig skatteinkomster till dem med lägre skattekraft
än den genomsnittliga skattekraften. Kompensationsgraden
är 95 procent av skillnaden upp till genomsnittet.
Utjämningsgraden, det vill säga summan av skatte- och
bidragsintäkter efter utjämning, ligger för flertalet
kommuner och landsting på mellan 99 procent och 101
procent av den genomsnittliga skattekraften, vilket medför
en långtgående utjämning av inkomsterna. Den summa som
omfördelas genom inkomstutjämningen uppgår för
kommunerna till cirka 6,5 miljarder kronor och för
landstingen till cirka 3,6 miljarder kronor.
Utjämningen för strukturellt betingade kostnadsskillnader
sker efter en kostnadsberäkningsmodell där ett stort antal
faktorer ingår. De verksamheter som bestämmer
beräkningsunderlaget för kommunerna är följande:
grundskola, äldreomsorg, barnomsorg, gymnasieskola,
individ- och familjeomsorg, administration och
räddningstjänsten, näringslivs- och sysselsättningsåtgärder,
vatten och avlopp samt gator och vägar. Därutöver görs en
kostnadsutjämning för befolkningsminskning, svagt
befolkningsunderlag, byggkostnader,
uppvärmningskostnader och kallortstillägg. Underliggande
faktorer inom de olika områdena är bland annat
åldersstruktur, andelen ensamstående, invandrartäthet och
förvärvsfrekvens.
För landstingen beräknas strukturkostnaderna
huvudsakligen utifrån hälso- och sjukvårdens situation.
Ingående faktorer i beräkningsunderlaget är återstående
medellivslängd och andelen ensamboende.
Kostnadsutjämningen sker på samma sätt som för
intäktsutjämningen genom omfördelning av skattemedel
från kommuner med en relativt gynnsam kostnadsstruktur
till kommuner med en ogynnsam kostnadsstruktur. För
kommunerna omfattar omfördelningen cirka 4,4 miljarder
kronor och för landstingen cirka 5 miljarder kronor.
Det kvarvarande statsbidraget föreslås som nämnts bli ett
generellt bidrag som fördelas efter antalet invånare. För
kommunerna uppgår bidraget, netto efter avdrag, till cirka 29
miljarder kronor och för landstingen till cirka 6,5 miljarder
kronor.
Beredningen föreslog slutligen att införandet skall ske
successivt under en femårsperiod, med undantag för
kommunerna Danderyd, Täby och Lidingö där
bidragsminskningen skall få ett snabbare genomslag, och att
en parlamentariskt sammansatt grupp ges i uppdrag att följa
införandet av systemet. Gruppen skall även ha i uppdrag att
föreslå eventuella förändringar av systemet efter den
föreslagna femårsperioden.
3.2 Regeringens ställningstagande
Det förslag till nytt bidrags- och utjämningssystem för
kommuner och landsting som föreslås i
kompletteringspropositionen överensstämmer
huvudsakligen med beredningens förslag.
Regeringen föreslår emellertid vissa justeringar vad gäller
beräkningen av kompensation för vissa faktorer vid
utjämningen av strukturellt betingade kostnadsskillnader.
Det gäller befolkningsminskning, arbetslöshet och hälso-och
sjukvård. Reglerna för införandet av det nya systemet ändras
liksom ytterligare några av beredningens förslag.
En viktig utgångspunkt i relationerna mellan stat och
kommun måste vara att staten respekterar den kommunala
beskattningsrätten. Det som en kommun genom den
folkvalda församlingen i enlighet med grundlagen upptar i
kommunal skatt skall självfallet gå till skötseln av
kommunens uppgifter. Staten har möjlighet att påverka
kommunens ekonomi genom att reglera omfattningen av den
kommunala beskattningsrätten (skattebasen) samt genom att
besluta om eventuella avgifter som en kommun skall erlägga
till staten, t.ex. i samband med uppgiftsändringar m.m. enligt
finansieringsprincipen. Däremot måste det anses direkt
oförenligt med grundlagen att riksdagen skall kunna besluta
om att vad en kommun uttaxerar i kommunal skatt skall
överföras till annan kommun.
I regeringsformen anges i första kapitlet statsskickets
grunder. I dess första paragraf stadgas:
All offentlig makt i Sverige utgår från folket.
Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och
på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett
representativt och parlamentariskt statsskick och genom
kommunal självstyrelse.
Den offentliga makten utövas under lagarna.
I 7 § anges grunderna för kommunernas beskattningsrätt:
I riket finns primärkommuner och landstingskommuner.
Beslutanderätten i kommunerna utövas av valda
församlingar.
Kommunerna får taga ut skatt för skötseln av sina
uppgifter.
Det förslag beredningen överlämnade till regeringen och
det förslag regeringen lagt fram i
kompletteringspropositionen strider således mot grundlagen.
Förslaget bygger på att medborgare i en kommun beskattas
för att bekosta utgifter i annan kommun. Detta strider tydligt
mot de principer den kommunala beskattningsrätten vilar på.
Oavsett vilken uppfattning man har i frågan om det från
andra utgångspunkter skulle vara rimligt med en
inomkommunal inkomstutjämning måste grundlagen följas.
3.3.2 Sneda fördelningseffekter
Ibland förs debatten om den inomkommunala
inkomstutjämningen som om samtliga medborgare i en
kommun med hög skattekraft också skulle ha höga
inkomster. Så är det självfallet inte. I de kommuner som
skulle förlora mycket på det förslag regeringen lagt fram
kommer effekten att bli synnerligen kännbar för låg- och
medelinkomsttagare oavsett om förändringen leder till högre
kommunalskatt eller sämre service. En relativt sett låg
kommunal skattesats motsvaras ofta av högre
levnadskostnader i andra avseenden. Priset på bostadsrätter
och småhus är ofta högre vilket leder till högre
boendekostnader genom högre fastighetsskatt och större
räntor. Hushåll med små marginaler kommer därför att
förlora kraftigt. Priset på fasta tillgångar, som påverkas av
den ökande levnadskostnaden i kommuner, kommer att
sjunka med förluster för enskilda hushåll som en följd.
Ett av de främsta skälen för det förslag som framlagts är
enligt beredningens majoritet och regeringen att alla
kommuner skall omfattas av ett nytt utjämningssystem i
syfte att möjliggöra reglering av ekonomiska relationer
mellan stat och kommuner. Detta är emellertid en felsyn.
Ekonomiska regleringar kan med fördel ske som idag genom
den s.k. neutraliseringsavgiften i samband med utbetalning
av kommunalskattemedel. Det finns inget skäl att låta ett
utjämningssystem omfatta andra kommuner än dem som för
att kunna driva sin verksamhet på ett rimligt sätt är i behov
av medel utöver den egna skatten. Ett sådant tillskott till
kommuner med för sina uppgifter otillräcklig skattekraft bör
vara en gemensam uppgift för alla medborgare och således
finansieras av staten.
Därmed kommer de medborgare i kommuner med hög
skattekraft som också har hög inkomst att betala mer av
skattekraftsgarantin för övriga kommuner. Med ett system
där den kommunala beskattningsrätten bibehålls enligt
Sveriges grundlag och ett statligt bidrag ges till kommuner
med för sina uppgifter otillräcklig skattekraft sker det
således en utjämning och omfördelning från medborgare
med hög inkomst i kommuner med hög skattekraft till
medborgare i kommuner med lägre skattekraft.
Beredningen och regeringen verkar som nämnts ha bortsett
från att det även i kommuner med hög skattekraft finns
medborgare med normala och låga inkomster. Dessa
kommer att drabbas hårt av det förslag som presenterats.
Följande exempel kan belysa detta. Täby kommun kommer
enligt förslaget att tvingas betala 335 miljoner kronor av sina
skatteintäkter till andra kommuner. Efter det generella
statsbidraget och utjämningsbidrag för strukturella
kostnader förlorar Täby netto 135 miljoner kronor. Det
medför att kommunen måste höja sin kommunalskatt med
1,80 kronor för att täcka den ökade utgiften. För ett vanligt
hushåll med 26 000 kronor i månadsinkomst skulle detta
innebära en höjd årlig skatt på drygt 5 600 kronor. Till detta
bör läggas att boendekostnaderna i kommuner med hög
skattekraft normalt sett är högre än i andra kommuner på
grund av högre fastighetspriser och en hög fastighetsskatt,
som regeringen dessutom avser höja.
Den föreslagna utjämningen är vidare utformad på ett
sådant sätt att incitamenten för att förbättra en kommuns
ekonomiska förutsättningar genom positiva villkor för såväl
företag som medborgare försvinner. I vissa fall uppstår till
och med vad som kan kallas en Pomperipossaeffekt. I sådana
fall kan en förstärkning av medborgarnas inkomster leda till
en försämrad ekonomi. Omvänt kan en försvagning för
medborgarna leda till en förbättring för kommunerna. Detta
är naturligtvis helt orimligt.
Vi avvisar således regeringens förslag till nytt
utjämningssystem, byggt på s.k. inomkommunal utjämning
av skillnader i skattekraft och kostnadsbetingelser. Vi slår
vakt om den grundläggande principen att vad en kommun
uttaxerar i lokal skatt från medborgarna skall gå till den egna
kommunens angelägenheter i enlighet med gällande lag.
Skillnader i skattekraft och kostnadsförutsättningar mellan
olika kommuner och landsting är det en statlig uppgift att
på lämpligt sätt utjämna genom statsbidrag. Dessa principer
fastlades av riksdagen i samband med beslutet om nytt
statsbidragssystem till kommunsektorn i juni 1992.
4 Riktlinjer för en långsiktig och hållbar lösning
Debatten kring principerna för och utformningen av ett
hållbart system för inkomst- och kostnadsutjämning för
primärkommuner och landsting visar att det krävs en
genomgripande reform där flera av dagens utgångspunkter
måste omprövas. Svårigheterna att finna ett system som får
en sådan acceptans att det är långsiktigt stabilt har sin grund
i den totala kommunala sektorns omfattning.
Som en följd av främst riksdagsbeslut, men också frivilliga
åtaganden, bedrivs ungefär 70 procent av den offentliga
verksamheten i Sverige av primärkommuner och landsting.
Det har medfört ett kommunalt skatteuttag (exklusive
kyrkan) på 30,32 procent av medborgarnas
förvärvsinkomster 1995. Till detta kommer statsbidrag som
motsvarar ett ytterligare skatteuttag på mellan 6 och 7
procentenheter.
Expansionen av den kommunala sektorn har varit snabb
sedan mitten av 1960-talet. Även om volymen statsbidrag
och andelen avgiftsfinansiering ökat har expansionen sedd
över hela perioden medfört en mycket kraftig ökning av
skatteuttaget för medborgarna. Relativt sett har
låginkomsttagarna drabbats hårdast. Samhällsekonomiskt
har kommunalskattehöjningarna bidragit till de kraftiga
skärpningar av marginalskatten som under främst 1970-talet
blev en viktig orsak till den urholkade tillväxtkraften.
Med en så stor kommunal sektor kommer skillnader i egen
skattekraft och i opåverkbara kostnader att få mycket stora
ekonomiska och sociala verkningar. Förutsättningarna för att
finna långsiktigt hållbara system för att hantera sådana
skillnader skulle öka avsevärt om de kommunala uppgifterna
och det kommunala finansieringsansvaret begränsades.
En begränsning av de kommunala åtgärderna bör ses som
en del av en mer grundläggande förändring av relationerna
mellan det offentliga och det enskilda. En offentlig sektor
som är så stor som den i Sverige utgör inte bara ett
samhällsekonomiskt problem utan också ett problem från
mänskliga och sociala utgångspunkter. När ekonomin sätter
strikta gränser märks det offentligas faktiska begränsningar
särskilt tydligt.
Ett gott samhälle är ett samhälle där det offentliga,
marknaden och det civila samhället i bredaste bemärkelse
tillsammans skänker den enskilde möjlighet till både
personlig utveckling och trygghet. En viktig uppgift för såväl
staten som kommunerna är att, i stället för att ta över ansvar,
medverka till att andra kan ta sitt ansvar bättre. En mindre
offentlig sektor innebär därmed inte mindre av t ex vård och
omsorg , men väl att denna kan utföras på flera sätt än i dag.
Ett samhälle byggt på sådana principer kan reservera de
statliga och kommunala åtagandena till de områden där det
offentliga har ett entydigt ansvar.
Den primära uppgiften blir då att minska omfattningen av
den totala offentliga sektorn i Sverige, som i år beräknas ta
i anspråk inte mindre än 60 procent av den samlade
produktionen och dessutom föranleder ett offentligt
upplåningsbehov på ytterligare 9 procent som andel av BNP.
Det offentliga underskottet måste elimineras för att
stabilisera och sedan reducera statsskulden som andel av
ekonomin. För att tillväxtkraften i den svenska ekonomin
skall kunna återskapas och för att stat och kommuner skall
kunna sköta sina nödvändiga åtaganden väl måste därutöver
de offentliga uppgifterna omprövas.
Det gäller dels att föra över uppgifter från den offentliga
till den privata sektorn -- med motsvarande utrymme för
medborgarna att själva finansiera dessa --, dels att pröva för
vilka av återstående offentliga uppgifter som ansvaret bör
ligga på den kommunala sektorn. För vissa av dessa
kommunala uppgifter kan det vara rimligt att finansieringen
sker på nationell nivå. Den nuvarande
socialtjänstlagstiftningen försvårar en effektiv och lokalt
anpassad hjälp till de medborgare som behöver stöd, vilket
ökar kostnaderna. Här krävs som tidigare nämnts en
avreglering, som ger varje kommun möjligheten att ge hjälp
och stöd på det sätt som passar bäst.
En koncentration av det kommunala ansvaret till
kärnuppgifterna, som måste kunna lösas väl, innebär att
verksamheter som inte behöver drivas kommunalt skall
avskaffas. Kommunerna får t ex enligt kommunallagen inte
driva affärsverksamhet. De regler som tidigare gynnade
kommunägda bostadsföretag har nu avskaffats. Den del av
det kommunala fastighetsbeståndet som inte har direkt
samband med kärnverksamheten bör därför avvecklas i den
takt som är rimlig med hänsyn till fastighetsmarknadens
utveckling. Hyresfastigheter bör i första hand erbjudas till
hyresgästerna med bostads- eller äganderätt. Kvarvarande
bestånd i bolagen bör på lämpligt sätt privatiseras.
Den verksamhet som naturligt kvarstår som ett lokalt
ansvar, också vad avser finansieringen, bör även
fortsättningsvis finansieras med kommunal inkomstskatt.
Även efter de reformer som vi skisserat ovan kommer det
dock att finnas behov av riktade statsbidrag till kommuner
med låg skattekraft och/ eller en ogynnsam kostnadsstruktur.
För att uppnå ett långsiktigt stabilt system som hanterar de
ekonomiska och beslutande relationerna mellan staten och
kommunerna bör en översyn omedelbart inledas i syfte att
inom de närmaste åren inleda en successiv förändring av den
offentliga sektorns omfattning och ansvarsfördelning med
den inriktning vi angivit ovan.
5 Vårt alternativ på kort sikt
I avvaktan på att de mera genomgripande förändringar som
vi förordar kan genomföras föreslår vi följande omedelbara
förändringar av statsbidragssystemet till kommuner och
landsting att gälla från och med 1996.
1. Dagens skattekraftsutjämning via statsbidrag för
kommunerna behålls i grunden. Kostnadsutjämningen
förändras och byggs upp med standardkostnadsfaktorer i
enlighet med strukturkostnadsutredningens av beredningen
och regeringen reviderade förslag. Framräknade
strukturkostnadsindex för enskilda kommuner föreslås i
enlighet med dagens system påverka grundgarantierna i
inkomstutjämningen som tillägg/avdrag. En enskild
kommun eller landsting med skattekraft över garantinivån
får självfallet inget statsbidrag.
2. Utjämningssystem för landstingen införs med samma
principiella uppbyggnad som för kommunerna, d.v.s.
garantinivåer kompletterade med
strukturkostnadstillägg/avdrag.
3. Eftersom utjämningen i enlighet med dagens system
(och även med regeringens förslag till den s.k.
inomkommunala utjämningen) är så hög som 95 procent har
med fog ifrågasatts enskilda kommuners incitament att vidta
åtgärder för ökad ekonomisk tillväxt i den egna kommunen.
För att i systemet bygga in ett kraftfullt incitament för
skattekraftsförändringar under en given period förordar vi att
referensnivåerna (basnivå för den egna skattekraften 1995)
för varje kommun i utjämningssystemet fryses. Detta innebär
att en kommun helt får behålla resp bära relativa förändringar
kortsiktigt i den egna kommunens eller landstingets
skattekraftutveckling. En fördel med denna ordning är vidare
att inga Pomperipossaeffekter uppstår trots den höga
utjämningsgraden. Med detta förslag är det möjligt att förena
en hög utjämningsgrad med önskemålet om goda
ekonomiska incitament för alla kommuner att öka sin egen
skattekraft.
4. Övergångsregler bör gälla. Vi godtar att förändringarna
för enskilda kommuner och landsting får anpassas till belopp
i kronor per invånare i enlighet med regeringens förslag.
Relativa förändringar i egen skattekraft ligger dock utanför
övergångsreglerna (se ovan punkt 3).
5. Regleringar mellan stat och kommun i enlighet med
finansieringsprincipen samt andra förändringar som
föranleds av riksdagsbeslut får ske genom den s.k.
neutraliseringsavgiften (kr per invånare) i samband med
utbetalning av kommunalskattemedel. Något generellt
statsbidrag till kommunsektorn skall inte utgå. Det utrymme
som finns för statsbidrag skall helt gå till garantinivåerna för
utjämning av skattekrafts- och strukturkostnadsskillnader.
6. Den för varje kommun och landsting individuella del-
och slutavräkningen i nuvarande system behålls.
7. Regeringens förslag till nytt momssystem för
kommunsektorn kan endast godtas under förutsättning att
neutralitet gentemot de privata aktörerna uppnås.
Regleringarna sker i vårt alternativ genom den s k
neutraliseringsavgiften, vilket dessutom är principiellt mer
riktigt.
6 Motverka kommunalskattehöjningar!
Regeringen återkommer på ett flertal ställen i
kompletteringspropositionen till hur viktigt det är att
kommunalskatten inte höjs. Likväl läggs inget konkret
förslag till hur kommunala skattehöjningar skall motverkas
eller förhindras. Med hänsyn till hur många
socialdemokratiska kommunledningar som uttalat sig för
kommunalskattehöjningar får det anses klarlagt att det finns
uppenbara risker för ytterligare sådana, om de inte
uttryckligen motverkas genom statliga styråtgärder.
Avsaknaden av sådana ter sig anmärkningsvärd och väcker
frågan om regeringen menar allvar när den t.ex. uttalar att
''kommunala skattehöjningar skulle innebära ett hot mot
möjligheterna att komma tillrätta med Sveriges ekonomiska
situation, och skärpa kraven på utgiftsminskningar i
statsbudgeten''.
Med hänvisning till vad även regeringen uttalat anser vi det
därför nödvändigt att i samband med beslutet om regler för
utbetalning av kommunalskattemedel för 1996 i dessa bygga
in en spärr mot kommunalskattehöjningar. Den bör ha en
sådan utformning att kommun eller landsting som beslutar
om höjd utdebitering genom en ändrad neutraliseringsavgift
i praktiken får behålla endast en mindre del av de
skatteintäkter som höjningen leder till.
7 Stöd till vissa kommuner
Propositionen innehåller även vissa förslag beträffande
Haninge och Göteborgs kommuner. Den uppkomna
situationen i Haninge är mycket speciell och vi motsätter oss
inte den lösning regeringen valt. Dock kan ifrågasättas om
tillskottet kunde ha gjorts mindre eftersom soliditeten i det
nya bolaget blir påtagligt högre än i jämförbara kommunala
bostadsbolag.
Det föreslagna extra stödet till Göteborg om 505 miljoner
kronor bör avvisas med den motivering regeringen
presenterar. Uppenbart har stödet närmast sin grund i ett löfte
som socialdemokratiska företrädare utfäste under
valrörelsen 1994. Det får anses anmärkningsvärt om ett
selektivt stöd till en kommun kan utbetalas på så lösa
grunder.
Vi finner det, som tidigare sagts, inte uteslutet att vissa
utgifter för kommuner, t.ex. mottagandet av flyktingar och
vad som i ett längre perspektiv följer av detta, bör finansieras
nationellt. Det skulle innebära en väsentlig ekonomisk
lättnad för bland annat Göteborg. Vad som följer av
regeringens förslag är ett ytterst farligt prejudikat om att en
kommun, som genom egna åtgärder i historisk tid försvagat
ekonomin, kan komma i åtnjutande av särskilda statliga
medel. Ett sådant förfaringssätt sänder fel signaler även till
andra kommuner.
8 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kommunernas ekonomiska
utrymme,
2. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
omfattningen av de offentliga åtagandena och om en
nationell finansiering av vissa kommunala uppgifter i
enlighet med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen avslår regeringens förslag om lag om
generellt statsbidrag till kommuner och landsting i enlighet
med vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen avslår regeringens förslag om lag om
utjämning av skatteinkomster och kostnader i kommuner och
landsting i enlighet med vad som anförts i motionen,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
förändringar i dagens utjämningssystem till kommuner och
landsting att träda i kraft den 1 januari 1996 i enlighet med
vad som anförts i motionen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om övergångsregler i det reviderade
utjämningssystemet,
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om lag med
särskilda bestämmelser om utbetalning av skattemedel år
1996, inkl. spärr mot kommunala skattehöjningar, i enlighet
med vad som anförts i motionen,
8. att riksdagen avslår regeringens förslag om ett särskilt
bidrag till Göteborgs kommun om 505 miljarder kronor i
enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 9 maj 1995
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m)
Sonja Rembo (m)
Anders Björck (m)
Knut Billing (m)
Birger Hagård (m)
Gun Hellsvik (m)
Gullan Lindblad (m)
Bo Lundgren (m)
Inger René (m)
Karl-Gösta Svenson (m)
Per Unckel (m)
Per Westerberg (m)