Den kommunala ekonomin
Innehåll 1
Sammanfattning2 2
Den kommunala sektorns utveckling och ekonomiska utrymme2 3
Debatten om statsbidrag och utjämning3 3.1
Beredningens förslag4 3.2
Regeringens ställningstagande5 3.3
Utjämningssystemet5 3.3.1
Regeringens förslag grundlagsstridigt5 3.3.2
Sneda fördelningseffekter6 4
Riktlinjer för en långsiktig och hållbar lösning7 5
Vårt alternativ på kort sikt9 6
Motverka kommunalskattehöjningar!10 7
Stöd till vissa kommuner10 8
Hemställan11
1 Sammanfattning
Regeringen ansluter sig i stort till samma synsätt på den kommunala sektorns utveckling och ekonomiska utrymme som den borgerliga fyrpartiregeringen hade. Detta kontrasterar påtagligt mot den retorik socialdemokratiska företrädare utvecklade i opposition under valrörelsen. Från saklig synpunkt är det värdefullt att budskapet nu anpassas till den verklighet socialdemokraterna tidigare inte velat se, oavsett om det gällt den starka produktivitetsförbättring som uppnåddes genom avregleringen inom sektorn under föregående mandatperiod eller behovet av fortsatt omprövning och effektivisering.
Regeringen säger sig nu vara emot att kommuner och landsting höjer skatten. Likväl föreslår man inga åtgärder som skall förhindra att sådana sker. I vår motion framläggs förslag som kommer att utgöra en effektiv spärr mot kommunala skattehöjningar.
Vi vill ha snabba beslut som tar bort kostnadsdrivande regleringar gentemot kommunerna.
Vi avvisar regeringens förslag till inomkommunalt utjämningssystem. Det strider mot den kommunala beskattningsrättens principer så som de fastställts i våra grundlagar. Kommuner skulle om det genomfördes tvingas ta ut kommunalskatt för att ge bidrag till andra kommuner. Vi anser att det är en statlig uppgift att ge bidrag till kommuner och landsting med för sina uppgifter otillräcklig skattekraft.
Vi föreslår en förändring av nuvarande utjämningssystem, där vi bl.a. för in det förslag till utjämning av strukturkostnader som också regeringen förordar i sin proposition.
För att stimulera kommunerna att förbättra sina ekonomiska villkor och bidra till ekonomisk tillväxt kombinerar vi utjämningssystemet med ett starkt incitament för alla skattekraftsförändringar. Det sker genom en frysning av referensnivåerna för egen skattekraft.
För att uppnå en långsiktigt hållbar lösning i ett längre perspektiv bör uppgifter som i dag är offentliga föras till den privata sektorn. Dessutom krävs en översyn av vilka uppgifter som bör ha en nationell finansiering genom staten och vilka uppgifter som kommunerna själva skall svara för genom den kommunala beskattningen.
2 Den kommunala sektorns utveckling och ekonomiska utrymme
Regeringens genomgång av den kommunala sektorns situation och finansiella utveckling de närmaste åren överensstämmer väl med den som lämnades av den borgerliga fyrpartiregeringen. Budskapet är entydigt. ''Den nationella statistiken ger inte underlag för påstående om att det skett stora generella försämringar i den kommunala verksamheten ...'' Det framhålls att produktiviteten har utvecklats väl den senaste treårsperioden liksom att fortsatta omprövningar och effektiviseringar är nödvändiga. Något utrymme för kommunala skattehöjningar finns inte. Den kommunala skattekvoten (den skattefinansierade delen av den kommunala sektorn) måste minska ytterligare de närmaste åren.
Denna verklighetsbeskrivning i propositionen kontrasterar starkt mot den socialdemokratiska retoriken under valrörelsen 1994 och vad socialdemokraternas företrädare uttalade föregående mandatperiod. Då gavs väljarna intrycket att de samhällsekonomiskt nödvändiga indragningarna gentemot kommunsektorn skulle återtas och att en socialdemokratisk regering i vart fall inte skulle fortsätta med ytterligare indragningar av bidrag och/eller skatteunderlag.
Den analys som nu bildar regeringens utgångspunkt för en samhällsekonomisk bedömning av kommunsektorn kan vi i huvudsak ansluta oss till. Dock bör påpekas att det finansiella sparandet i den kommunala sektorn måste bli betydligt högre de närmaste åren än vad som anges i prognosen. Pensionsskuldens tillväxt i kommunsektorn innebär nämligen ett årligt behov av ett sparande på ca 10 miljarder kronor. Om inte ett sparande av den omfattningen uppnås innebär det att kommunsektorns ekonomiska ställning urgröps. Det är sålunda nödvändigt med en mycket stark omprövning av verksamheten i förening med en god produktivitetsutveckling inom den kommunala sektorn de närmaste åren. Huruvida socialdemokratiska kommunledningar runt om i landet, vilka valts på helt andra program, har kraften att genomföra de nödvändiga åtgärderna måste anses vara en öppen fråga.
Regeringen aviserar mot den angivna ekonomiska bakgrunden en översyn av statliga regleringar av kommunal verksamhet ''i syfte att utmönstra onödigt betungande och kostnadshöjande bestämmelser''. Detta är bra och nödvändigt. Åtgärden överensstämmer med vad vi moderater länge förordat och får anses vara en fortsättning av den avreglering som genomfördes när de specialdestinerade statsbidragen med dess styrande och kostnadsdrivande regelverk slopades. Vi efterlyser dock en snabb utmönstring av de verkligt kostnadsdrivande regleringarna gentemot kommunerna som ej tar hänsyn till skillnader i lokala förutsättningar. Det gäller bl.a. socialtjänstlagens regler om normer för socialbidrag. Dessa förändringar bör ske med verkan från 1996.
3 Debatten om statsbidrag och utjämning
Den kommunala verksamheten i Sverige är i jämförelse med andra länder mycket omfattande och har dessutom haft en mycket snabb tillväxt, främst på 1960- och 1970-talen. Den är reglerad genom grundlag, kommunallagen och en omfattande speciallagstiftning. Successivt har kommunerna fått fler uppgifter genom ålägganden från staten, även om de frivilliga verksamheterna också har bidragit till expansionen.
Som en följd av den kommunala sektorns expansion har det kommunala skatte- och avgiftsuttaget stigit kraftigt. I ett läge med en svag utveckling av kommunernas egna skatteinkomster har den samtidiga minskningen av statsbidragen föranlett en omfattande debatt som fokuserats på statsbidragssystemets konstruktion. Nödvändigheten av minskande offentliga utgifter i förening med många kommuners ansträngda ekonomiska situation har blivit allt tydligare. I bidragssystemet kan enskilda faktorers viktning i beräkningsformlerna för kostnadsutjämningen göra kommuner till ''vinnare'' eller ''förlorare''. Det begränsade ekonomiska utrymmet leder då till att kommuner, som med en annan utformning av systemet skulle öka sina intäkter, drivit på och kommer att driva på för att få till stånd förändringar som är förmånliga för den egna kommunen.
Flera utredningar och ansatser till stabila reformer har genomförts under de senaste åren. Det nya statsbidragssystemet (påsen) beslutades 1992 just för att öka det kommunala ansvaret för verksamhetens utformning och ge möjligheter till lokalt anpassade prioriteringar inom och mellan verksamhetsområden. 1993 gjordes stora förändringar på grundval av den kommunalekonomiska kommitténs förslag. Dessa innebar i huvudsak att ett antal specialdestinerade statsbidrag avskaffades i syfte att minska den statliga detaljstyrningen med dess kostnadsdrivande regler.
Det nya utjämningsbidraget till primärkommunerna syftade till att åstadkomma en mera rättvis inkomst- och kostnadsutjämning samtidigt som bidragen gjordes opåverkade av den egna skattesatsen. Tidigare system hade haft en tydlig styrning mot högre skattesatser vilket delvis kan förklara att bidragskommuner ofta också valt att ha en hög skattesats.
Samma bidragssystem som gällt tidigare bibehölls i huvudsak för landstingen.
I samband med reformen 1992 diskuterades framför allt kostnadsutjämningen. Bl a var det tydligt att den s k ''klimatfaktorn'' i denna regressionsanalys av kommunernas totalkostnad tilläts väga alltför tungt. Riksdagen beslöt därför att särskilda övergångsregler skulle gälla för åren 1993 och 1994 och att en revidering skulle ske av kostnadsfaktorerna.
I syfte att uppnå ett bättre fungerande system genomfördes åren 1992--1994 tre utredningar som fick ett mycket splittrat utfall i remissopinionen. I december 1993 tillsattes en parlamentarisk beredning med uppgift att väga samman de existerande förslagen till ett samlat förslag till nytt bidragssystem för såväl kommunerna som landstingen med sikte på att detta skulle träda i kraft 1 januari 1996.
3.1 Beredningens förslag
Det förslag som beredningen presenterade innebär en intäkts-och strukturkostnadsutjämning genom omfördelning av resurser från kommuner med en högre skattekraft och/eller gynnsammare kostnadsstruktur till kommuner där förhållandena är de motsatta. Det statsbidrag som blir kvar efter en kvittning mot ''neutraliseringsavgiften'' omvandlas till ett generellt bidrag, som fördelas med ett belopp per invånare.
Intäktsutjämningen sker genom att kommuner och landsting som har en skattekraft högre än den genomsnittliga får ge ifrån sig skatteinkomster till dem med lägre skattekraft än den genomsnittliga skattekraften. Kompensationsgraden är 95 procent av skillnaden upp till genomsnittet. Utjämningsgraden, det vill säga summan av skatte- och bidragsintäkter efter utjämning, ligger för flertalet kommuner och landsting på mellan 99 procent och 101 procent av den genomsnittliga skattekraften, vilket medför en långtgående utjämning av inkomsterna. Den summa som omfördelas genom inkomstutjämningen uppgår för kommunerna till cirka 6,5 miljarder kronor och för landstingen till cirka 3,6 miljarder kronor.
Utjämningen för strukturellt betingade kostnadsskillnader sker efter en kostnadsberäkningsmodell där ett stort antal faktorer ingår. De verksamheter som bestämmer beräkningsunderlaget för kommunerna är följande: grundskola, äldreomsorg, barnomsorg, gymnasieskola, individ- och familjeomsorg, administration och räddningstjänsten, näringslivs- och sysselsättningsåtgärder, vatten och avlopp samt gator och vägar. Därutöver görs en kostnadsutjämning för befolkningsminskning, svagt befolkningsunderlag, byggkostnader, uppvärmningskostnader och kallortstillägg. Underliggande faktorer inom de olika områdena är bland annat åldersstruktur, andelen ensamstående, invandrartäthet och förvärvsfrekvens.
För landstingen beräknas strukturkostnaderna huvudsakligen utifrån hälso- och sjukvårdens situation. Ingående faktorer i beräkningsunderlaget är återstående medellivslängd och andelen ensamboende.
Kostnadsutjämningen sker på samma sätt som för intäktsutjämningen genom omfördelning av skattemedel från kommuner med en relativt gynnsam kostnadsstruktur till kommuner med en ogynnsam kostnadsstruktur. För kommunerna omfattar omfördelningen cirka 4,4 miljarder kronor och för landstingen cirka 5 miljarder kronor.
Det kvarvarande statsbidraget föreslås som nämnts bli ett generellt bidrag som fördelas efter antalet invånare. För kommunerna uppgår bidraget, netto efter avdrag, till cirka 29 miljarder kronor och för landstingen till cirka 6,5 miljarder kronor.
Beredningen föreslog slutligen att införandet skall ske successivt under en femårsperiod, med undantag för kommunerna Danderyd, Täby och Lidingö där bidragsminskningen skall få ett snabbare genomslag, och att en parlamentariskt sammansatt grupp ges i uppdrag att följa införandet av systemet. Gruppen skall även ha i uppdrag att föreslå eventuella förändringar av systemet efter den föreslagna femårsperioden.
3.2 Regeringens ställningstagande
Det förslag till nytt bidrags- och utjämningssystem för kommuner och landsting som föreslås i kompletteringspropositionen överensstämmer huvudsakligen med beredningens förslag.
Regeringen föreslår emellertid vissa justeringar vad gäller beräkningen av kompensation för vissa faktorer vid utjämningen av strukturellt betingade kostnadsskillnader. Det gäller befolkningsminskning, arbetslöshet och hälso-och sjukvård. Reglerna för införandet av det nya systemet ändras liksom ytterligare några av beredningens förslag.
3.3 Utjämningssystemet 3.3.1 Regeringens förslag grundlagsstridigt
En viktig utgångspunkt i relationerna mellan stat och kommun måste vara att staten respekterar den kommunala beskattningsrätten. Det som en kommun genom den folkvalda församlingen i enlighet med grundlagen upptar i kommunal skatt skall självfallet gå till skötseln av kommunens uppgifter. Staten har möjlighet att påverka kommunens ekonomi genom att reglera omfattningen av den kommunala beskattningsrätten (skattebasen) samt genom att besluta om eventuella avgifter som en kommun skall erlägga till staten, t.ex. i samband med uppgiftsändringar m.m. enligt finansieringsprincipen. Däremot måste det anses direkt oförenligt med grundlagen att riksdagen skall kunna besluta om att vad en kommun uttaxerar i kommunal skatt skall överföras till annan kommun.
I regeringsformen anges i första kapitlet statsskickets grunder. I dess första paragraf stadgas:
All offentlig makt i Sverige utgår från folket.
Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.
Den offentliga makten utövas under lagarna.
I 7 § anges grunderna för kommunernas beskattningsrätt:
I riket finns primärkommuner och landstingskommuner. Beslutanderätten i kommunerna utövas av valda församlingar.
Kommunerna får taga ut skatt för skötseln av sina uppgifter.
Det förslag beredningen överlämnade till regeringen och det förslag regeringen lagt fram i kompletteringspropositionen strider således mot grundlagen. Förslaget bygger på att medborgare i en kommun beskattas för att bekosta utgifter i annan kommun. Detta strider tydligt mot de principer den kommunala beskattningsrätten vilar på. Oavsett vilken uppfattning man har i frågan om det från andra utgångspunkter skulle vara rimligt med en inomkommunal inkomstutjämning måste grundlagen följas.
3.3.2 Sneda fördelningseffekter
Ibland förs debatten om den inomkommunala inkomstutjämningen som om samtliga medborgare i en kommun med hög skattekraft också skulle ha höga inkomster. Så är det självfallet inte. I de kommuner som skulle förlora mycket på det förslag regeringen lagt fram kommer effekten att bli synnerligen kännbar för låg- och medelinkomsttagare oavsett om förändringen leder till högre kommunalskatt eller sämre service. En relativt sett låg kommunal skattesats motsvaras ofta av högre levnadskostnader i andra avseenden. Priset på bostadsrätter och småhus är ofta högre vilket leder till högre boendekostnader genom högre fastighetsskatt och större räntor. Hushåll med små marginaler kommer därför att förlora kraftigt. Priset på fasta tillgångar, som påverkas av den ökande levnadskostnaden i kommuner, kommer att sjunka med förluster för enskilda hushåll som en följd.
Ett av de främsta skälen för det förslag som framlagts är enligt beredningens majoritet och regeringen att alla kommuner skall omfattas av ett nytt utjämningssystem i syfte att möjliggöra reglering av ekonomiska relationer mellan stat och kommuner. Detta är emellertid en felsyn. Ekonomiska regleringar kan med fördel ske som idag genom den s.k. neutraliseringsavgiften i samband med utbetalning av kommunalskattemedel. Det finns inget skäl att låta ett utjämningssystem omfatta andra kommuner än dem som för att kunna driva sin verksamhet på ett rimligt sätt är i behov av medel utöver den egna skatten. Ett sådant tillskott till kommuner med för sina uppgifter otillräcklig skattekraft bör vara en gemensam uppgift för alla medborgare och således finansieras av staten.
Därmed kommer de medborgare i kommuner med hög skattekraft som också har hög inkomst att betala mer av skattekraftsgarantin för övriga kommuner. Med ett system där den kommunala beskattningsrätten bibehålls enligt Sveriges grundlag och ett statligt bidrag ges till kommuner med för sina uppgifter otillräcklig skattekraft sker det således en utjämning och omfördelning från medborgare med hög inkomst i kommuner med hög skattekraft till medborgare i kommuner med lägre skattekraft.
Beredningen och regeringen verkar som nämnts ha bortsett från att det även i kommuner med hög skattekraft finns medborgare med normala och låga inkomster. Dessa kommer att drabbas hårt av det förslag som presenterats. Följande exempel kan belysa detta. Täby kommun kommer enligt förslaget att tvingas betala 335 miljoner kronor av sina skatteintäkter till andra kommuner. Efter det generella statsbidraget och utjämningsbidrag för strukturella kostnader förlorar Täby netto 135 miljoner kronor. Det medför att kommunen måste höja sin kommunalskatt med 1,80 kronor för att täcka den ökade utgiften. För ett vanligt hushåll med 26 000 kronor i månadsinkomst skulle detta innebära en höjd årlig skatt på drygt 5 600 kronor. Till detta bör läggas att boendekostnaderna i kommuner med hög skattekraft normalt sett är högre än i andra kommuner på grund av högre fastighetspriser och en hög fastighetsskatt, som regeringen dessutom avser höja.
Den föreslagna utjämningen är vidare utformad på ett sådant sätt att incitamenten för att förbättra en kommuns ekonomiska förutsättningar genom positiva villkor för såväl företag som medborgare försvinner. I vissa fall uppstår till och med vad som kan kallas en Pomperipossaeffekt. I sådana fall kan en förstärkning av medborgarnas inkomster leda till en försämrad ekonomi. Omvänt kan en försvagning för medborgarna leda till en förbättring för kommunerna. Detta är naturligtvis helt orimligt.
Vi avvisar således regeringens förslag till nytt utjämningssystem, byggt på s.k. inomkommunal utjämning av skillnader i skattekraft och kostnadsbetingelser. Vi slår vakt om den grundläggande principen att vad en kommun uttaxerar i lokal skatt från medborgarna skall gå till den egna kommunens angelägenheter i enlighet med gällande lag. Skillnader i skattekraft och kostnadsförutsättningar mellan olika kommuner och landsting är det en statlig uppgift att på lämpligt sätt utjämna genom statsbidrag. Dessa principer fastlades av riksdagen i samband med beslutet om nytt statsbidragssystem till kommunsektorn i juni 1992.
4 Riktlinjer för en långsiktig och hållbar lösning
Debatten kring principerna för och utformningen av ett hållbart system för inkomst- och kostnadsutjämning för primärkommuner och landsting visar att det krävs en genomgripande reform där flera av dagens utgångspunkter måste omprövas. Svårigheterna att finna ett system som får en sådan acceptans att det är långsiktigt stabilt har sin grund i den totala kommunala sektorns omfattning.
Som en följd av främst riksdagsbeslut, men också frivilliga åtaganden, bedrivs ungefär 70 procent av den offentliga verksamheten i Sverige av primärkommuner och landsting. Det har medfört ett kommunalt skatteuttag (exklusive kyrkan) på 30,32 procent av medborgarnas förvärvsinkomster 1995. Till detta kommer statsbidrag som motsvarar ett ytterligare skatteuttag på mellan 6 och 7 procentenheter.
Expansionen av den kommunala sektorn har varit snabb sedan mitten av 1960-talet. Även om volymen statsbidrag och andelen avgiftsfinansiering ökat har expansionen sedd över hela perioden medfört en mycket kraftig ökning av skatteuttaget för medborgarna. Relativt sett har låginkomsttagarna drabbats hårdast. Samhällsekonomiskt har kommunalskattehöjningarna bidragit till de kraftiga skärpningar av marginalskatten som under främst 1970-talet blev en viktig orsak till den urholkade tillväxtkraften.
Med en så stor kommunal sektor kommer skillnader i egen skattekraft och i opåverkbara kostnader att få mycket stora ekonomiska och sociala verkningar. Förutsättningarna för att finna långsiktigt hållbara system för att hantera sådana skillnader skulle öka avsevärt om de kommunala uppgifterna och det kommunala finansieringsansvaret begränsades.
En begränsning av de kommunala åtgärderna bör ses som en del av en mer grundläggande förändring av relationerna mellan det offentliga och det enskilda. En offentlig sektor som är så stor som den i Sverige utgör inte bara ett samhällsekonomiskt problem utan också ett problem från mänskliga och sociala utgångspunkter. När ekonomin sätter strikta gränser märks det offentligas faktiska begränsningar särskilt tydligt.
Ett gott samhälle är ett samhälle där det offentliga, marknaden och det civila samhället i bredaste bemärkelse tillsammans skänker den enskilde möjlighet till både personlig utveckling och trygghet. En viktig uppgift för såväl staten som kommunerna är att, i stället för att ta över ansvar, medverka till att andra kan ta sitt ansvar bättre. En mindre offentlig sektor innebär därmed inte mindre av t ex vård och omsorg , men väl att denna kan utföras på flera sätt än i dag.
Ett samhälle byggt på sådana principer kan reservera de statliga och kommunala åtagandena till de områden där det offentliga har ett entydigt ansvar.
Den primära uppgiften blir då att minska omfattningen av den totala offentliga sektorn i Sverige, som i år beräknas ta i anspråk inte mindre än 60 procent av den samlade produktionen och dessutom föranleder ett offentligt upplåningsbehov på ytterligare 9 procent som andel av BNP. Det offentliga underskottet måste elimineras för att stabilisera och sedan reducera statsskulden som andel av ekonomin. För att tillväxtkraften i den svenska ekonomin skall kunna återskapas och för att stat och kommuner skall kunna sköta sina nödvändiga åtaganden väl måste därutöver de offentliga uppgifterna omprövas.
Det gäller dels att föra över uppgifter från den offentliga till den privata sektorn -- med motsvarande utrymme för medborgarna att själva finansiera dessa --, dels att pröva för vilka av återstående offentliga uppgifter som ansvaret bör ligga på den kommunala sektorn. För vissa av dessa kommunala uppgifter kan det vara rimligt att finansieringen sker på nationell nivå. Den nuvarande socialtjänstlagstiftningen försvårar en effektiv och lokalt anpassad hjälp till de medborgare som behöver stöd, vilket ökar kostnaderna. Här krävs som tidigare nämnts en avreglering, som ger varje kommun möjligheten att ge hjälp och stöd på det sätt som passar bäst.
En koncentration av det kommunala ansvaret till kärnuppgifterna, som måste kunna lösas väl, innebär att verksamheter som inte behöver drivas kommunalt skall avskaffas. Kommunerna får t ex enligt kommunallagen inte driva affärsverksamhet. De regler som tidigare gynnade kommunägda bostadsföretag har nu avskaffats. Den del av det kommunala fastighetsbeståndet som inte har direkt samband med kärnverksamheten bör därför avvecklas i den takt som är rimlig med hänsyn till fastighetsmarknadens utveckling. Hyresfastigheter bör i första hand erbjudas till hyresgästerna med bostads- eller äganderätt. Kvarvarande bestånd i bolagen bör på lämpligt sätt privatiseras.
Den verksamhet som naturligt kvarstår som ett lokalt ansvar, också vad avser finansieringen, bör även fortsättningsvis finansieras med kommunal inkomstskatt. Även efter de reformer som vi skisserat ovan kommer det dock att finnas behov av riktade statsbidrag till kommuner med låg skattekraft och/ eller en ogynnsam kostnadsstruktur.
För att uppnå ett långsiktigt stabilt system som hanterar de ekonomiska och beslutande relationerna mellan staten och kommunerna bör en översyn omedelbart inledas i syfte att inom de närmaste åren inleda en successiv förändring av den offentliga sektorns omfattning och ansvarsfördelning med den inriktning vi angivit ovan.
5 Vårt alternativ på kort sikt
I avvaktan på att de mera genomgripande förändringar som vi förordar kan genomföras föreslår vi följande omedelbara förändringar av statsbidragssystemet till kommuner och landsting att gälla från och med 1996.
1. Dagens skattekraftsutjämning via statsbidrag för kommunerna behålls i grunden. Kostnadsutjämningen förändras och byggs upp med standardkostnadsfaktorer i enlighet med strukturkostnadsutredningens av beredningen och regeringen reviderade förslag. Framräknade strukturkostnadsindex för enskilda kommuner föreslås i enlighet med dagens system påverka grundgarantierna i inkomstutjämningen som tillägg/avdrag. En enskild kommun eller landsting med skattekraft över garantinivån får självfallet inget statsbidrag.
2. Utjämningssystem för landstingen införs med samma principiella uppbyggnad som för kommunerna, d.v.s. garantinivåer kompletterade med strukturkostnadstillägg/avdrag.
3. Eftersom utjämningen i enlighet med dagens system (och även med regeringens förslag till den s.k. inomkommunala utjämningen) är så hög som 95 procent har med fog ifrågasatts enskilda kommuners incitament att vidta åtgärder för ökad ekonomisk tillväxt i den egna kommunen. För att i systemet bygga in ett kraftfullt incitament för skattekraftsförändringar under en given period förordar vi att referensnivåerna (basnivå för den egna skattekraften 1995) för varje kommun i utjämningssystemet fryses. Detta innebär att en kommun helt får behålla resp bära relativa förändringar kortsiktigt i den egna kommunens eller landstingets skattekraftutveckling. En fördel med denna ordning är vidare att inga Pomperipossaeffekter uppstår trots den höga utjämningsgraden. Med detta förslag är det möjligt att förena en hög utjämningsgrad med önskemålet om goda ekonomiska incitament för alla kommuner att öka sin egen skattekraft.
4. Övergångsregler bör gälla. Vi godtar att förändringarna för enskilda kommuner och landsting får anpassas till belopp i kronor per invånare i enlighet med regeringens förslag. Relativa förändringar i egen skattekraft ligger dock utanför övergångsreglerna (se ovan punkt 3).
5. Regleringar mellan stat och kommun i enlighet med finansieringsprincipen samt andra förändringar som föranleds av riksdagsbeslut får ske genom den s.k. neutraliseringsavgiften (kr per invånare) i samband med utbetalning av kommunalskattemedel. Något generellt statsbidrag till kommunsektorn skall inte utgå. Det utrymme som finns för statsbidrag skall helt gå till garantinivåerna för utjämning av skattekrafts- och strukturkostnadsskillnader.
6. Den för varje kommun och landsting individuella del- och slutavräkningen i nuvarande system behålls.
7. Regeringens förslag till nytt momssystem för kommunsektorn kan endast godtas under förutsättning att neutralitet gentemot de privata aktörerna uppnås. Regleringarna sker i vårt alternativ genom den s k neutraliseringsavgiften, vilket dessutom är principiellt mer riktigt.
6 Motverka kommunalskattehöjningar!
Regeringen återkommer på ett flertal ställen i kompletteringspropositionen till hur viktigt det är att kommunalskatten inte höjs. Likväl läggs inget konkret förslag till hur kommunala skattehöjningar skall motverkas eller förhindras. Med hänsyn till hur många socialdemokratiska kommunledningar som uttalat sig för kommunalskattehöjningar får det anses klarlagt att det finns uppenbara risker för ytterligare sådana, om de inte uttryckligen motverkas genom statliga styråtgärder. Avsaknaden av sådana ter sig anmärkningsvärd och väcker frågan om regeringen menar allvar när den t.ex. uttalar att ''kommunala skattehöjningar skulle innebära ett hot mot möjligheterna att komma tillrätta med Sveriges ekonomiska situation, och skärpa kraven på utgiftsminskningar i statsbudgeten''.
Med hänvisning till vad även regeringen uttalat anser vi det därför nödvändigt att i samband med beslutet om regler för utbetalning av kommunalskattemedel för 1996 i dessa bygga in en spärr mot kommunalskattehöjningar. Den bör ha en sådan utformning att kommun eller landsting som beslutar om höjd utdebitering genom en ändrad neutraliseringsavgift i praktiken får behålla endast en mindre del av de skatteintäkter som höjningen leder till.
7 Stöd till vissa kommuner
Propositionen innehåller även vissa förslag beträffande Haninge och Göteborgs kommuner. Den uppkomna situationen i Haninge är mycket speciell och vi motsätter oss inte den lösning regeringen valt. Dock kan ifrågasättas om tillskottet kunde ha gjorts mindre eftersom soliditeten i det nya bolaget blir påtagligt högre än i jämförbara kommunala bostadsbolag.
Det föreslagna extra stödet till Göteborg om 505 miljoner kronor bör avvisas med den motivering regeringen presenterar. Uppenbart har stödet närmast sin grund i ett löfte som socialdemokratiska företrädare utfäste under valrörelsen 1994. Det får anses anmärkningsvärt om ett selektivt stöd till en kommun kan utbetalas på så lösa grunder.
Vi finner det, som tidigare sagts, inte uteslutet att vissa utgifter för kommuner, t.ex. mottagandet av flyktingar och vad som i ett längre perspektiv följer av detta, bör finansieras nationellt. Det skulle innebära en väsentlig ekonomisk lättnad för bland annat Göteborg. Vad som följer av regeringens förslag är ett ytterst farligt prejudikat om att en kommun, som genom egna åtgärder i historisk tid försvagat ekonomin, kan komma i åtnjutande av särskilda statliga medel. Ett sådant förfaringssätt sänder fel signaler även till andra kommuner.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kommunernas ekonomiska utrymme,
2. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av omfattningen av de offentliga åtagandena och om en nationell finansiering av vissa kommunala uppgifter i enlighet med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen avslår regeringens förslag om lag om generellt statsbidrag till kommuner och landsting i enlighet med vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen avslår regeringens förslag om lag om utjämning av skatteinkomster och kostnader i kommuner och landsting i enlighet med vad som anförts i motionen,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om förändringar i dagens utjämningssystem till kommuner och landsting att träda i kraft den 1 januari 1996 i enlighet med vad som anförts i motionen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om övergångsregler i det reviderade utjämningssystemet,
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om lag med särskilda bestämmelser om utbetalning av skattemedel år 1996, inkl. spärr mot kommunala skattehöjningar, i enlighet med vad som anförts i motionen,
8. att riksdagen avslår regeringens förslag om ett särskilt bidrag till Göteborgs kommun om 505 miljarder kronor i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 9 maj 1995 Carl Bildt (m) Lars Tobisson (m) Sonja Rembo (m) Anders Björck (m) Knut Billing (m) Birger Hagård (m) Gun Hellsvik (m) Gullan Lindblad (m) Bo Lundgren (m) Inger René (m) Karl-Gösta Svenson (m) Per Unckel (m) Per Westerberg (m)