Motion till riksdagen
1994/95:Fi33
av Gudrun Schyman m.fl. (v)

med anledning av prop. 1994/95:150 Förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1995/96, m.m. (kompletteringsproposition)


Vänsterpartiets reviderade finansplan
Sammanfattning
Den ekonomiska politiken måste enligt Vänsterpartiets
mening med full kraft inriktas på en bekämpning av
arbetslösheten, på en rättvis fördelningspolitik samt på en
sanering av statsfinanserna. Regeringen har sagt sig vara
överens om dessa mål som den kallat ötre hörnstenarö för
den ekonomiska politiken.
I och med kompletteringspropositionen inriktar regeringen
sin politik ensidigt på enbart den sistnämnda --
budgetsaneringen -- av dessa tre hörnstenar. Frånvaron av
åtgärder mot arbetslösheten och den dåliga
fördelningspolitiken gör att Vänsterpartiet tvingas avvisa
merparten av de nu tillkommande förslagen.
Regeringen föreslår att kommuner och landsting inte skall
få kompensation för det inkomstbortfall som följer av höjda
egenavgifter samt att ersättningsnivån i a-kassa,
sjukförsäkring och föräldraförsäkring skall sänkas till 75
procent. På detta sparar staten ungefär lika mycket som man
förlorar på den sänkta matmomsen. Sammantaget innebär
dessa tre förslag en direkt omfördelning till nackdel för de
medborgare som har de allra största sociala och ekonomiska
problemen.
Indragningen av kommunpengar är ett angrepp på den
''välfärdsstatens kärna'' regeringen själv sagt sig vilja slå
vakt om. Åtgärden är också ett hårt slag mot kvinnojobben.
Det är häpnadsväckande att en sådan politik presenteras av
en regering som säger sig stå för en avancerad
jämställdhetspolitik. Det är besynnerligt om en sådan politik
kan accepteras av en riksdag som sägs vara världens mest
jämställda.
Vänsterpartiet lägger i denna motion förslag som om de
genomförs betyder väsentligt lägre arbetslöshet än den
regeringsförslagen innebär, dels genom att vår finanspolitik
är något mer expansiv, dels genom att våra förslag till
åtgärder innebär att pengar flyttas från passiv till aktiv
användning, från exportindustrins övervinster till
hemmamarknadens tjänsteproduktion, från individer med
låg till individer med hög konsumtionsbenägenhet. Vi
avvisar regeringens stelbenta penningpolitik och
inriktningen mot deltagande i EU:s ekonomiska och
monetära union. I konsekvens med detta säger vi nej till
förslagen om utgiftstak och låneförbud i Riksbanken.
Vänsterpartiet avvisar bestämt de ytterligare minskningar
på biståndet som föreslås och hävdar som tidigare att den
ekonomiska politiken måste ges en långt starkare miljöprofil.
Vi föreslår också i denna motion att det tillsätts en
kommission för att granska de företag och institutioner som
bedriver och bedrivit spekulation mot den svenska kronan.
1. Den ekonomiska politikens inriktning
I budgetpropositionen i januari framhävde regeringen ''tre
hörnstenar'' för den ekonomiska politiken: sanering av
statsfinanserna, bekämpning av arbetslösheten och en rättvis
fördelningspolitik. I finansplanen betonades också att dessa
hörnstenar hänger ihop. Om inte arbetslösheten sjunker
ordentligt så kommer statsfinanserna att vara utsatta för ett
fortsatt starkt negativt tryck; om inte
budgetsaneringspolitiken upplevs som rättvis kommer den
ekonomiska politiken oundvikligen att misslyckas -- den
vinner ingen acceptans hos människor, och då kommer alla
prognoser om privat konsumtion, privat sparande och tillväxt
att gå om intet. Vänsterpartiet betonade i ekonomimotionen
i januari att vi står bakom de ''tre hörnstenarna''. Det gäller
också nu inför vårbudgeten. Politiken bör ha som riktmärke
att utifrån rättvisa fördelningsprinciper sanera
statsfinanserna, minska arbetslösheten och befordra en
uthållig ekonomisk utveckling. Den absolut viktigaste
uppgiften är att få ner arbetslösheten. Vänsterpartiet
presenterar i denna motion en rad förslag som skall
möjliggöra att den öppna arbetslösheten sjunker ordentligt
under 5 % 1998.
Förutsättningarna för den ekonomiska politiken har
förbättrats. Den reala ekonomin blir allt starkare, trots
turbulensen på finansmarknaderna. Det gäller emellertid att
utnyttja de möjligheter som erbjuds på ett korrekt sätt. Den
politik som regeringen presenterar i årets
kompletteringsproposition är enligt Vänsterpartiets
uppfattning otillräcklig och på avgörande punkter direkt
felaktig. Den absolut allvarligaste bristen i regeringens
proposition är frånvaron av åtgärder för att få bort
massarbetslösheten. Besparingarna fortsätter på
arbetsmarknadspolitikens område. Den öppna
arbetslösheten beräknas enbart minska marginellt och ligga
närmare 6 % vid sekelskiftet. Detta tyder på att regeringen
nu definitivt lämnat målet om full sysselsättning bakom sig.
Regeringens politik drabbar framför allt kvinnorna. Man
föreslår ingenting som skulle kunna förbättra utsikterna på
arbetsmarknaden för den kvinnliga delen av arbetskraften.
Istället drabbar besparingspolitiken just de delar där
kvinnojobben dominerar. Det är häpnadsväckande att en
sådan politik presenteras av en regering som säger sig stå för
en avancerad jämställdhetspolitik. Det är besynnerligt om en
sådan politik kan accepteras av en riksdag som sägs vara
världens mest jämställda.
Nedskärningarna inom kommunsektorn fortsätter.
Regeringen föreslår inte enbart att kommunsektorn inte skall
få någon kompensation för egenavgifterna, utan också att ett
utgiftstak inrättas för hela den offentliga verksamheten. Det
innebär att den kommunala handlingsfriheten kringskärs. I
praktiken kan kommunerna inte längre styra över sin egen
ekonomi utan den fastställs genom riksdagsbeslut. I sin
förlängning hotar utgiftstaket såväl det kommunala
självstyret som kommunernas beskattningsrätt. I
propositionen utgår man dessutom från att den totala
kommunala konsumtionen kommer att sjunka mycket
kraftigt ner till 16 % av BNP vid sekelskiftet.
Sysselsättningen kommer naturligtvis att fortsätta att minska
i motsvarande grad. Vänsterpartiet menar att utrymmet för
den kommunala sektorn måste vara betydligt större. Vi
föreslår att kommunsektorn får sin beskärda andel av
tillväxten motsvarande minst 19 % av BNP under de
närmaste åren. I en separat motion om kommunsektorn
utvecklas Vänsterpartiets förslag ytterligare.
Vänsterpartiet menar dessutom att dagens
massarbetslöshet talar för att vi måste göra offensiva
satsningar där morgondagens arbeten kommer att finnas --
inom tjänstesektorn och inom den gröna sektorn. Vi föreslår
därför ett program för offensiva investeringar i gröna jobb
och en riktad arbetsgivaravgiftssänkning för att öka antalet
jobb i kommunal tjänstesektor. Dessutom avsätter
Vänsterpartiet resurser motsvarande 5 miljarder konor till en
stimulans av privat tjänstesektor. Denna stimulans kan
utformas på olika sätt: som sänkt tjänstemoms, som en
generell arbetsgivaravgiftssänkning, som ett selektivt stöd
och/eller som en marginell sysselsättningssubvention.
Vilken utformning man bör välja för att få maximal positiv
sysselsättningseffekt bör beredas genom en parlamentarisk
utredning. Utredningen skall arbeta skyndsamt så att beslut
kan fattas av riksdagen under hösten 1995. Beslutade
åtgärder kan därmed träda i kraft den 1 januari 1996.
Den här politiken kombinerar önskemålen om snabba
sysselsättningseffekter med ambitionen att skapa stabila
jobb i framtidsnäringarna. Vänsterpartiet satsar resurser där
vi kommer att ha komparativa fördelar, bl.a. på
miljöteknikområdet. Den politik som Vänsterpartiet föreslår
bryter den uppenbara handlingsförlamning och fantasilöshet
som präglar regeringens politik idag.
Vänsterpartiet har under hösten 1994 och våren 1995 varit
med och drivit igenom kraftiga förstärkningar av
statsbudgeten. Partiet har accepterat en total
budgetförstärkning motsvarande ca 110 miljarder kronor
nivå 1998. Under budgetåret 1995/96 ligger den föreslagna
budgetförstärkningen på ca 80 miljarder kronor, varav drygt
50 miljarder kronor utgörs av skatteförstärkningar.
Budgetsaneringspolitiken får nu positiva effekter. Den bidrar
till att statsfinanserna utvecklas i mer positiv och
kontrollerad riktning. Under såväl innevarande som
kommande budgetår så ökar statens inkomster betydligt
snabbare än vad som antogs i januaribudgeten.
Mot bakgrund av omfattningen på de budgetförstärkningar
som redan beslutats och nödvändigheten av att bryta
dödläget när det gäller arbetslösheten anser Vänsterpartiet
inte att det är nödvändigt med ytterligare mer omfattande
nettobesparingar. Vänsterpartiet presenterar ett
budgetalternativ med ett saldo som är ca 25 miljarder kronor
starkare än i januari, men 3,6 miljarder kronor svagare än det
saldo regeringen presenterar i sin vårbudget. Tillsammans
med föreslagna skattehöjningar och skattesänkningar brutto
gör detta att Vänsterpartiet kan presentera mer omfattande
åtgärder för att stimulera hemmamarknaden, stärka
kommunerna och öka sysselsättningen.
Det är vår bestämda övertygelse att de
budgetförstärkningar på drygt 7 % av BNP som
Vänsterpartiet medverkat till är och varit nödvändiga. Men
det är som regeringen framhävde i finansplanen i januari inte
tillräckligt med enbart budgetförstärkningar. Vi kommer inte
ur de statsfinansiella problemen enbart genom besparingar
och skattehöjningar netto -- det behövs också stimulanser för
fler jobb. Med en högre uthållig tillväxt ökar också
förtroendet för den svenska ekonomin och trycket på räntor
och kronkurs minskar. Långsiktigt leder Vänsterpartiets
ekonomiska politik till en högre ekonomisk aktivitet och en
bättre sysselsättningsutveckling, vilket på sikt kommer att ge
avkastning i form av en snabbare förbättring av
statsfinanserna.
Vänsterpartiet avvisar såväl regeringens förslag till sänkt
moms på livsmedel som förslagen att sänka
ersättningsnivåerna i socialförsäkringarna och a-kassan till
75 procent. Regeringens politik har en felaktig inriktning. Vi
gör denna bedömning mot bakgrund av att alla krafter måste
utnyttjas för att stärka hemmamarknaden, stimulera
sysselsättningen och stärka den uthålliga tillväxten. Gör vi
inget nu riskerar vi framöver att fastna i permanent
massarbetslöshet, svag ekonomisk aktivitet och förstärkt
misstro vad gäller möjligheterna att sanera statsfinanserna
utan kraftfulla destruktiva ingrepp i välfärdsstaten.
Budgetförstärkningar 1995/96
Besparingar:
Ekonomisk-politiska propositionen: ca 13 miljarder
kronor
Budgetpropositionen: ca 15 miljarder kronor
Inkomstförstärkningar: Ekonomisk-politiska
propositionen: ca 33 miljarder kronor
EU-finansieringen: ca 12 miljarder kronor
Budgetpropositionen: ca 8 miljarder kronor
Summa budgetförstärkning: ca 80 miljarder kronor
Vänsterpartiets reviderade budget:
Ökade skatteinkomster i förhållande till
budgetpropositionen: ca 10 miljarder kronor
Skatteökningar netto: ca 12 miljarder kronor
Summa budgetförstärkningar i Vänsterpartiets
reviderade budget: +25 miljarder kronor
Skillnad mellan (v) och (s): --3,6 miljarder kronor 2. 
Den ekonomiska utvecklingen
Den förbättrade ekonomiska utvecklingen och den
kraftfulla budgetsaneringspolitiken gör att underskotten i
den offentliga sektorns finansiella sparande faller i snabb
takt. 1993 utgjorde, enligt Konjunkturinstitutet, underskottet
i statens finansiella sparande 13,4 % av BNP och 1994
10,4 %. Prognosen för 1995 är 8,4 % och för 1996
5,2 %. Riksrevisionsverkets inkomstberäkning våren
1995 visar också den på en förbättring av statens finanser.
Jämfört med prognoserna i budgetpropositionen förväntas
statens inkomster öka med 32,6 miljarder kronor
innevarande budgetår och 9,3 miljarder kronor budgetåret
1995/96. Statens lånebehov som i höstas spåddes uppgå till
240 miljarder kronor beräknas nu stanna vid 196 miljarder
kronor 1994/95. Budgetunderskottet beräknas bli 161
miljarder kronor. Riksrevisionsverkets prognos är
förmodligen mycket försiktigt tilltagen. Flera bedömare har
beräknat att lånebehovet för budgetåret 1994/95 stannar vid
170--180 miljarder kronor. Mycket talar således för att
statsskulden som andel av BNP ska kunna stabiliseras redan
1996. Det är också regeringens prognos.
Den ekonomiska tillväxten och den allmänt stigande
aktiviteten i svensk ekonomi bidrar till ökade
skatteinkomster. I januaribudgeten togs inte tillräcklig
hänsyn till tillväxten av den totala lönesumman och
ökningen av företagens intäkter. Den mycket expansiva
utvecklingen i industrisektorn utgör följaktligen en viktig
förklaring till att statens inkomster nu ökar snabbare än
förväntat. Industriproduktionen når samma nivåer som under
den mycket starka högkonjunkturen vid 1980-talets slut.
Samtidigt utvidgas produktionskapaciteten genom mycket
omfattande investeringar. Investeringarna i näringslivet
ökade med 17,4 % 1994. Ökningen för 1995 beräknas bli
hela 22 %.
Den höga investeringstakten och den stora tillgången på
ledig arbetskraft gör att flaskhalsar elimineras och att
prisökningarna ligger på en acceptabel nivå. Det stora
expansionsutrymmet borde utgöra en garanti för en låg
inflation även i ett medellångt perspektiv.
Konjunkturinstitutets barometer för mars månad i år visar
också att företagare i Sverige har relativt låga
inflationsförväntningar. Riksbankens uppgifter för mars
1995 visar dessutom att penningmängden sjönk med 2,8 %
denna månad. Det avspeglar en dämpad aktivitet och ett lågt
inflationstryck på den svenska hemmamarknaden.
Ökningarna av producentpriserna är dock betydligt större än
ökningarna av konsumentpriserna. Men prisutvecklingen på
insatsvarorna har ett begränsat inflytande på varupriserna i
konsumentledet. Att prisökningarna på insatsvaror är högre
bör heller inte förvåna mot bakgrund av den kraftiga
konjunktur industrin upplever samt den svaga kronkursen.
Risken att höga producentpriser spiller över i hög inflation
är mycket liten när hemmamarknaden är så svag som idag.
Det svenska folkhushållets överskott i utbytet med
omvärlden antar nu mycket höga nivåer. I februari i år
uppgick överskottet i bytesbalansen till 4,1 miljarder kronor,
vilket är den högsta månadsnoteringen någonsin. 1996
förväntas överskottet i bytesbalansen motsvara 4 % av BNP,
detta trots att vi har ett negativt sparande i den offentliga
sektorn. Det stora överskottet i bytesbalansen motsvaras
följaktligen av ett mycket stort sparandeöverskott i hushåll
och företag.
Bostadsinvesteringarna, som fallit mycket kraftigt under
några år och därigenom bidragit till det tryckta läget på
hemmamarknaden, tycks nu återhämta sig. Detta är
hoppingivande med tanke på att byggandet har betydande
indirekta effekter på ekonomin i övrigt, på inhemsk
efterfrågan och sysselsättning. Prognosen pekar på att det
kraftiga fallet i bostadsinvesteringarna vänds i en uppgång
1996. Vändningen på bostadsmarknaden kommer på lite sikt
också att påverka priserna på bostäder och fastigheter. En
uppgång i priserna på bostads- och fastighetsmarknaden
förbättrar hushållens soliditet och ökar
konsumtionsbenägenheten. Hushållens snabba
skuldanpassning, som förstärktes av den kombinerade
effekten av ett nytt skattesystem och stigande realräntor, bör
nu också i största utsträckning vara avslutad. Mycket talar
därmed för att det finns ett uppdämt konsumtionsbehov efter
några år av negativ utveckling av den privata konsumtionen.
Konjunkturuppgången drivs inte längre enbart av den
snabba exporten utan investeringarna har också en
stimulerande effekt. Men trots de många positiva dragen i
''realekonomin'' finns allvarliga problem och faror.
Konjunkturen är obalanserad, sysselsättningsökningen är
svag och hemmamarknaden slumrar. Utan starkare kraft på
hemmamarknaden blir det svårt att få ner
massarbetslösheten.
Vidare råder stor dramatik på finansmarknaderna vilket
håller kronkursen låg och räntenivåerna höga. Detta har
ingen motsvarighet i den reala ekonomin. De offentliga
finanserna och näringslivet utvecklas i positiv riktning. Den
höga räntenivån i Sverige relativt Tyskland sägs utgöra ett
slags riskpremie för en inflation som överstiger
konkurrentländernas med 3--4 %. I själva verket ligger
inflationen i Sverige på nivåer som inte påtagligt skiljer sig
från omvärlden. Den höga nominella räntan tillsammans
med den låga inflationen resulterar i en realräntenivå som
ligger långt över konkurrentländernas. Denna höga realränta
får en mycket återhållande effekt på svensk ekonomi.
3. Den ekonomiska politiken
Den nya politiken måste framför allt inriktas på att få ner
arbetslösheten till anständiga nivåer, så snabbt som möjligt
under 5 %. Sysselsättningspolitiken inrymmer nyckeln till en
långsiktigt hållbar tillväxt, sundare statsfinanser och en
rättvisare fördelning. Den nu höga arbetslösheten ger
dessutom högern ett politiskt övertag -- den fräter på de
offentliga finanserna och den splittrar arbetarrörelsens led.
Den nya politiken kan inte bygga på ett forcerat
konvergensprogram, med sikte på svenskt deltagande i
EMU, som sätter prisstabilitet och låga räntor framför ökad
sysselsättning och ökad produktion.
Finans- och penningpolitiken
Vänsterpartiet gör samma bedömning om behovet av
budgetsanerande åtgärder som i januari. Det betyder att
ytterligare budgetförstärkningar utöver de 80 miljarder
kronor som regeringen i likhet med Vänsterpartiet ansåg
tillräckligt i januari, för budgetåret 1995/96, inte anses
nödvändiga. De kraftfulla insatserna under hösten och våren
för att sanera budgeten har fått önskad effekt på budgeten.
De har emellertid inte avspeglats i en sjunkande räntenivå
och en stärkt kronkurs. Utvecklingen på finansmarknaderna
har en mycket svag koppling till den realekonomiska
utvecklingen.
Finans- och penningpolitiken präglas av en svår
balansgång mellan önskemålen om snabb
budgetförstärkning å ena sidan och ökad aktivitet på
hemmamarknaden å andra sidan. I den mån ytterligare
budgetförstärkningar inte har negativa återverkningar på
aktiviteten på hemmamarknaden eller har negativa sociala
effekter bör de naturligtvis genomföras för att minska
statsskulden och räntebelastningen. Nu tillkommer en
ökning på inkomstsidan i statsbudgeten -- utöver vad som
antogs i budgetpropositionen -- motsvarande drygt 32
miljarder kronor för innevarande budgetår och 9 miljarder
kronor för kommande budgetår. Uppgången i den reala
ekonomin stärker statens finanser. Vänsterpartiets
budgetförslag innebär i praktiken en förbättring av saldot i
förhållande till januaribudgeten med ca 25 miljarder kronor.
Samtidigt ökar sysselsättningsstimulanserna.
Vänsterpartiets budgetförslag ger därmed en mer expansiv
effekt än den av regeringen föreslagna politiken, dels via en
mer aktiv fördelningspolitik som stärker köpkraften hos
grupper med hög konsumtionsbenägenhet, dels genom
riktade stimulanser till bl.a. tjänstesektorn motsvarande ca
10 miljarder kronor.
Den ekonomiska politiken störs ständigt av oron på
finansmarknaderna. Realräntan är för hög och kronan för
svag. En mer balanserad utveckling i svensk ekonomi
förutsätter en sjunkande realränta. Enligt Vänsterpartiet är
det emellertid inte möjligt att uppnå denna målsättning med
den penningpolitik som bedrivs idag. Under hösten 1994
inledde Riksbanken en renodlad högräntepolitik. Samtliga
räntor som Riksbanken har till sitt förfogande för att styra
kredit- och penningtillgången i ekonomin höjdes kraftigt.
Detta medförde att den expansiva effekten av den låga
kronkursen försvagades i motsvarande utsträckning.
Samtidigt är finanspolitiken inte tillräckligt expansiv för att
uppväga den åtstramande effekten av den höga spar- och låga
konsumtionsbenägenheten i den privata sektorn. De
disponibla inkomsterna sjunker i år som en följd av
budgetsaneringsarbetet. Samtidigt är den svenska
statsskuldspolitiken egentligen mycket restriktiv. Den största
delen av upplåningen sker i Sverige, vilket bidrar till att
pressa upp räntenivån och minska varu- och
tjänsteefterfrågan på hemmamarknaden.
Riksbankens högräntepolitik bidrar till att skapa
förväntningar om kontinuerligt stigande långräntor. Den
pressar inte bara ner aktiviteten på hemmamarknaden utan
fördyrar också den svenska statsskuldspolitiken via dyrare
upplåning och allt högre statliga ränteutgifter. Den
nuvarande inriktningen på penningpolitiken utgör därmed en
onödigt stor belastning för det svenska folkhushållet. Ett
första nödvändigt steg för att stabilisera förhållandena är
emellertid att göra verksamheterna på finansmarknaderna
tydliga och synliga. Vänsterpartiet anser att en kommission
bör tillsättas för att undersöka vilka företag och institutioner
som bedrivit och bedriver omfattande spekulation mot den
svenska kronan. Sverige måste också verka för en
uppstramning av förhållandena på de internationella
finansmarknaderna. En skatt på internationella spekulativa
kapitalrörelser -- en s.k. Tobinskatt -- skulle inte bara ge
ytterligare resurser till FN:s biståndsverksamhet utan också
dämpa trycket mot små och utsatta valutor som kronan.
Inflationen
Vänsterpartiet delar uppfattningen att prisutvecklingen bör
hållas under kontroll. En hög inflation snedvrider ekonomin
och får negativa fördelningspolitiska konsekvenser. Men den
uppfattning om inflationens betydelse för långsiktig tillväxt
som presenteras i propositionen är alldeles för förenklad.
Den ekonomiska politiken måste ta hänsyn till vissa
målkonflikter mellan tillväxt och sysselsättning å ena sidan
samt valuta- och prisstabilitet å andra sidan. Även ifall dessa
målkonflikter inte existerar i ''den perfekta marknadens''
förtrollade skolboksvärld, med omedelbar pris- och
löneanpassning, så är de ändå i högsta grad en realitet. En
ekonomisk politik som inte tar hänsyn till detta bidrar till
stora kostnader i form av bortfallen produktion och social
utslagning av grupper med små materiella resurser.
Erfarenheten från våra grannländer i Europa är att den typen
av prisstabilitet som regering och riksbank förespråkar är
helt oförenlig med arbetarrörelsens
sysselsättningsambitioner. Därmed är den också oförenlig
med den nivå Sverige har på trygghetsförsäkringar och
offentlig verksamhet.
Den antiinflationspolitik som Vänsterpartiet företräder tar
istället sikte på att prisökningar kan hållas tillbaka om vi
underlättar för produktionsökningar på marginalen,
förenklar och förbilligar sysselsättningsökningar och raderar
flaskhalsar vad gäller arbetskraftsutbudet, tillgång på
kompetens och riskvilligt kapital i små och medelstora
företag. Vi måste satsa mer på framtidsnäringarna -- på
informationsteknologi, på miljöteknik och ny energiteknik.
Sverige måste bättre utnyttja sina komparativa fördelar:
kvalificerad arbetskraft, rörlighet och en välutvecklad
teknisk och social infrastruktur. En sådan inriktning på
prispolitiken är förenlig med full sysselsättning och höga
sociala anspråk på offentlig verksamhet och transfereringar.
Sysselsättningen
Arbetslösheten måste ner ordentligt. Vänsterpartiet
föreslår i detta sammanhang inte bara kortsiktiga
arbetsmarknadspolitiska insatser utan också mer omfattande
investeringsprogram för gröna jobb och riktade
arbetsgivaravgiftssänkningar. Att minska skatten på arbete
och, som Vänsterpartiet föreslår, öka skatten på miljöskadlig
verksamhet är ett steg på vägen mot skatteväxling.
Arbetsmarknadspolitiken kan inte ensam bära ansvaret för
att upprätthålla sysselsättningsnivåerna, till det krävs också
en övergripande ekonomisk politik och en långsiktig strategi
för en hållbar ekonomisk utveckling. Ingredienser i en sådan
långsiktig ekonomisk-politisk strategi är bl.a.
bostadssaneringsinsatser, skatteväxling, riktade
arbetsgivaravgiftssänkningar för att stimulera
sysselsättningen i delar av tjänstesektorn och avslutningsvis
större utbildningssatsningar. Vi föreslår att en framtidsfond
inrättas, finansierad med vinstavsättningar från det privata
näringslivet. En sådan framtidsfond skall framför allt
utnyttjas för kompetensutveckling av arbetskraft, för att
trygga jobben och höja produktiviteten. När det gäller mer
kortsiktiga insatser föreslår Vänsterpartiet bl.a. åtgärder som
begränsar och fördyrar de omfattande övertidsuttagen och
obligatoriska ungdomspraktikantplatser i större företag.
Vänsterpartiet avvisar sänkningen av a-kassenivån till 75
procent. Regeringens avsikt med detta förslag är bl.a. att
smygvägen sänka de lägsta lönerna.
Arbetstiderna ingår som en integrerad del i diskussionerna
om hur vi skall lösa arbetslöshetsfrågan och hur framtidens
arbetsliv kommer att gestaltas. Vänsterpartiets uppfattning är
att arbetstiden måste få sjunka för att ge utrymme för fler
jobb, rikare liv och högre produktivitet. Staten måste på olika
sätt stimulera och underlätta företags och institutioners
försöksverksamhet med kortare arbetsdag. En rimlig
målsättning är att vi skall kunna uppnå sju timmars arbetsdag
1997. För mer detaljerade diskussioner och förslag vill vi
hänvisa till en nyligen inlämnad motion om
arbetsmarknadspolitiken.
Tjänstesektorn är och kommer än mer att bli den
dominerande delen av arbetsmarknaden i Sverige.
Tjänsteproduktionen är arbetskraftsintensiv och
lönekostnaderna utgör därmed den helt dominerande delen
av de totala produktionskostnaderna. I kommunsektorn antar
man t.ex. att ca 70 % av de totala kostnaderna utgörs av
lönekostnader. Dessutom är efterfrågan på tjänster mycket
elastisk. Vid ökade inkomster stiger den relativa efterfrågan
på tjänster. Enbart en tredjedel av den privata konsumtionen
riktas idag mot varor. Det är bakgrunden till tjänstesektorns
tillväxt i alla rika länder. Sedan 1980-talet är det
sysselsättningen i den privata tjänstesektorn som ökat,
medan industrisysselsättningen minskat och ökningen av
kommunanställda stannat upp. Ungefär 1,5 miljoner
sysselsätts idag i den privata tjänstesektorn.
I början av 1993 sysselsattes ungefär 2,8 miljoner
människor i privat och offentlig tjänstesektor (SNI 6-9) av
en total arbetsstyrka i Sverige på ca 4 miljoner personer. Det
är också i tjänstesektorn som huvuddelen av kvinnorna
jobbar: i varuhandel, restaurang- och hotellrörelsen, (SNI 6)
uppgår antalet kvinnor till ca 45 %, i samfärdsel-, transport-
och kommunikationsföretagen (SNI 7) till drygt 30 %, i
uppdragsverksamhet och konsultföretag osv. (SNI 8) till ca
45 % och i offentlig förvaltning och andra tjänster till ca
70 % (SNI 9). Detta ska jämföras med industrin där
kvinnoandelen är betydligt lägre. Inom
byggnadsverksamheten ligger t.ex. andelen kvinnor på ca
10 %. En ökning av antalet sysselsatta i tjänstesektorn har
alltid inneburit en utvidgning av den kvinnliga
arbetsmarknaden -- detta gäller såväl den privata som den
offentliga tjänsteproduktionen. Varje satsad krona i
tjänstesektorn ger sammantaget större sysselsättningseffekt
jämfört med industrin där produktionen är mycket mer
kapitalintensiv.
Vänsterpartiet föreslår att 5 miljarder kronor avsätts till en
sänkning av arbetsgivaravgiften i kommunsektorn. Det
motsvarar en sänkning av arbetsgivaravgifterna med tre
procentenheter, till knappt 30 %, och kompenserar
kommunsektorn för de höjda egenavgifterna. På
motsvarande sätt föreslår Vänsterpartiet att 5 miljarder
kronor avsätts till att stimulera sysselsättningen i privat
tjänstesektor. Denna stimulans kan utformas på olika sätt:
dels via generellt sänkta arbetsgivaravgifter, dels som sänkt
tjänstemoms, dels som ett selektivt stöd till delar av privat
tjänstesektor och dels som en marginell
sysselsättningssubvention. Exakt hur avgiftslättnaden skall
utformas bör utredas av en parlamentarisk beredning. Beslut
kan då fattas av riksdagen under hösten och träda i kraft den
1 januari 1996.
Vänsterpartiets reviderade vårbudget innefattar också ett
omfattande program för gröna investeringar. Syftet är att
främja investeringar som skapar sysselsättning och bättre
förutsättningar för att bygga upp det uthålliga samhället. På
sikt är det naturligtvis en rad förändringar som måste
genomföras om vi skall uppnå det kretsloppsbaserade
samhället när det gäller lagstiftning, ekonomiska styrmedel,
forskningspolitik osv.
Programmets totala volym är på ca 5 miljarder kronor. Det
kan indelas i tre sektorer: byggnads- och
bostadsinvesteringar, energiåtgärder och övriga
miljöåtgärder. Bostadsinvesteringar innebär stöd till
renovering av miljonprogramområden, renovering av
bostäder, kulturbyggnader och offentliga lokaler. Dessa
investeringar presenteras mer utförligt i den separata
arbetsmarknadsmotionen.
Energiåtgärder innebär energieffektiviseringsåtgärder i
byggnader, stimulans av miljövänliga energislag
(biobränslen, vind- och solenergi), förbättrad kollektivtrafik,
m.m. Övriga miljöåtgärder innebär stöd till investeringar i
VA, återvinning och retursystem, ökad naturvårdshänsyn
både inom skogs- och jordbruk, ökad kultur- och naturvård i
väghållning, bullerbekämpning, kväverening inom sjöfarten,
ökade miljöinsatser kring Östersjön, sanering av förorenad
mark, ökat stöd till bioteknik, m.m. Totalt omfattar dessa
åtgärder investeringar på ca 1 miljarder kronor budgetåret
1995/96.
Skattepolitik
I proposition 1994/95:150 avsnitt 3.4 redovisar regeringen
tagna beslut och allmänna riktlinjer för skattepolitiken. Av
propositionen framgår att regeringen tidigare lagt förslag
som vunnit riksdagens bifall och som innebär
inkomstökningar på totalt 50,3 miljarder kronor. Besluten
innebär att Vänsterpartiet fått gehör för väsentliga delar av
partiets skattepolitik.
De redovisade inkomstförstärkningarna är en del av ett
saneringsprogram för offentliga finanser som omfattar ca
113 miljarder kronor. Vänsterpartiet har ställt sig bakom
omfattningen på detta program, men hävdar att en större del
borde ligga på skattesidan.
I januari presenterade därför Vänsterpartiet förslag om
ytterligare 7 miljarder kronor i inkomstförstärkningar. Enligt
Vänsterpartiets uppfattning borde saneringsprogrammet
således fördelas på hälften besparingar och hälften
skatteförstärkningar.
I proposition 1994/95:150 redovisar regeringen ytterligare
förslag till skatteförändringar som gör att skatteinkomsterna
minskar med 4,3 miljarder kronor. Vänsterpartiet anser att
budgetläget inte medger att det samlade skatteuttaget sänks.
Vänsterpartiet vidhåller även sin bedömning från i januari
om att saneringsprogrammet på 113 miljarder kronor i
princip bör fördelas lika mellan besparingar och
inkomstförstärkningar. I denna motion redovisar
Vänsterpartiet förslag till inkomstförstärkningar gentemot
proposition 1994/95:150 på 12 miljarder kronor.
Vänsterpartiets förslag redovisas i nedanstående tabell.
Inkomstskatt 4,8
Slopat 
grundavdrag över brytpunkt
7,6
Höjt grundavdrag under brytpunkt,
-- 4,8
Nytt skalsteg 30 % över 300 000 kr
2,0
Kapitalägande 1,7
Nya 
skalsteg förmögenhetsskatt
0,6
Begränsningsregel förmögenhetsskatt
0,3
Återställd arvs- och gåvoskatt
0,4
Strikt avdragstak räntor över 110 000 kr
0,4
Företagsskatt 4,7
Höjd 
skattesats 30 %
3,0
Värnskatt
2,0
Bankavgift/skatt
1,0
Kreditstöd/skattereducering
-- 1,3
Avgifter och indirekt skatt
-- 3,9
Sänkta a-avgifter kommuner
-- 5,0
Ram skattesänkning p-tjänsteproduktion
-- 5,0
Sänkta egenavgifter egenföretagare
-- 0,6
Reducerad a-avgift sänkt arbetstid
-- 1,0
Ej sänkt matmoms
7,7
Energi- och miljöskatter 4,0
Höjd 
CO2-skatt industriproduktion
0,3
Elskatt industri
1,3
Höjd generell CO2-skatt
0,4
Höjd dieselskatt
0,5
Höjd skatt mineralolja/smörjmedel
0,3
Avfallsskatt
0,8
Höjd avgift/skatt bekämpningsmedel
0,4
Övrigt 0,7
Reklamskatt
0,5
Båtskatt
0,2
Summa 12,0
Inkomstskatt
Vänsterpartiet 
vidhåller de förslag partiet redovisade
angående inkomstbeskattningen i motion 1994/95:Sk341.
Sedan januari har regeringen och Centerpartiet enats om att
ytterligare sänka grundavdraget med 0,8 miljarder kronor.
Vänsterpartiet föreslår därför att den av Vänsterpartiet i
januari föreslagna höjningen av grundavdraget för inkomster
under brytpunkten på 4 miljarder kronor nu skall omfatta 4,8
miljarder kronor. I enlighet med den s.k
finansieringsprincipen förutsätter Vänsterpartiet att hela
inkomstförstärkningen tillgodoräknas statskassan.
Riksdagen bör hos regeringen begära förslag i enlighet
med vad som ovan anförts.
Kapitalägande
Vänsterpartiet vidhåller även de förslag som partiet
redovisade i motion 1994/95:Sk341 angående
kapitalägande, dock med den ändring som följer av att en
överenskommelse sedan dess träffats mellan regeringen,
Vänsterpartiet och Centerpartiet om att minska avdragsrätten
för privata pensionsförsäkringar.
Statsfinansiella och fördelningspolitiska skäl talar
dessutom för vissa ytterligare skärpningar av skatten på
kapitalägande. Vänsterpartiet föreslår därför att den s.k.
begränsningsregeln i förmögenhetsbeskattningen återställs
till de förhållanden som rådde innan riksdagen tog beslut
med anledning av den dåvarande borgerliga regeringens
proposition 1991/92:60.
Vänsterpartiet föreslår vidare att arvs- och gåvoskatten
återställs till de förhållanden som rådde innan riksdagen tog
beslut med anledning av proposition 1991/92:60.
Riksdagen bör hos regeringen begära förslag i enlighet
med vad som ovan anförts.
Företagsskatt
Vänsterpartiet vidhåller förslaget från motion
1994/95:Sk341 om att höja bolagsskatten från 28 till 30 %.
Med anledning av det starkt förbättrade vinstläget finns det
anledning att räkna upp inkomsterna från höjningen från 2
till 3 miljarder kronor.
Det starkt förbättrade vinstläget tillsammans med
statsfinansiella och fördelningspolitiska skäl gör det även
motiverat att ta ut en s.k. värnskatt inom bolagssektorn.
Löntagare med högre inkomster får betala en extra
värnskatt på 5 %. Vänsterpartiet föreslår att detsamma skall
gälla för bolag med stora vinster. Skattesatsen bör vara
densamma som för värnskatten, således 5 %. Skatten bör
beräknas på vinster över en sådan nivå att inkomsterna kan
beräknas till 2 miljarder kronor. Detta torde motsvara en
vinstnivå på ca 50 miljoner kronor efter
bokslutsdispositioner. Summan 2 miljarder kronor motsvarar
den ram som Vänsterpartiet anvisar till en särskild
framtidsfond för kompetenshöjning i arbetslivet.
I motion 1994/95:N226 redovisade Vänsterpartiet förslag
om en särskild skatt/avgift på bankväsendet. Vänsterpartiet
redovisade att skatten borde tas ut inom ett intervall på 1--3
miljarder kronor. Vänsterpartiet vidhåller detta förslag, och
menar att en skatt/avgift skall tas ut inom bankväsendet som
motsvarar en inkomstförstärkning på 1 miljard kronor.
Vänsterpartiet vidhåller även förslag från motion
1994/95:N272 om ett riktat kreditstöd genom ett
skatteavdrag till mindre företag.
Riksdagen bör hos regeringen begära förslag i enlighet
med vad som ovan anförts.
Avgifter och indirekt skatt
Vänsterpartiet föreslår riktade skattepolitiska åtgärder för
att stimulera den inhemska tjänsteproduktionen och
sysselsättningen inom en ram på totalt 11,6 miljarder kronor.
Vänsterpartiet föreslår att kommunernas ekonomi stärks
genom att deras arbetsgivaravgifter sänks inom en ram på 5
miljarder kronor. Detta torde motsvara en sänkning av
arbetsgivaravgifterna på ca 3 %. Sänkningen bör träda i kraft
den 1 januari 1996. Sänkningen är en riktad åtgärd för att
stimulera sysselsättningen inom den kommunala
tjänsteproduktionen.
Vänsterpartiet föreslår vidare att riksdagen anvisar en ram
på likaledes 5 miljarder kronor från den 1 januari 1996 för
riktade åtgärder inom privat tjänsteproduktion. Riksdagen
bör i särskild ordning bereda hur denna ram bäst kan läggas
ut för att ge maximala sysselsättningseffekter. Vänsterpartiet
menar att utredningen bör pröva, sänkt s.k. tjänstemoms,
generella eller avgränsade sänkningar av
arbetsgivaravgifterna inom privat tjänsteproduktion, liksom
stöd till nyanställningar inom privat tjänsteproduktion.
Vänsterpartiet menar att en sänkt tjänstemoms kan ha
avgörande fördelar, men är medvetet om att EU:s regelverk
kan ställa hinder i vägen för en sådan åtgärd. En generell
sänkning av arbetsgivaravgifterna är den åtgärd som närmast
får samma effekter som en sänkning av den s.k.
tjänstemomsen. Hur denna ram bör läggas ut bör dock
utredas närmare under sommaren 1995 så att riksdagen kan
fatta beslut under hösten och förslaget träda i kraft den 1
januari 1996.
Vänsterpartiet vidhåller vidare förslag från motion
1994/95: N272 om sänkta egenavgifter för egenföretagare
och förslag från motion 1994/95:Sk341 om sänkt
arbetsgivaravgift för försök med kortare arbetsdag.
Regeringen föreslår att matmomsen skall sänkas till 12 %.
Vänsterpartiet känner sympati för detta förslag. Dåvarande
vpk var det parti som först lanserade kravet och partiet har
under lång tid drivit krav om sänkt matmoms. En sänkning
av matmomsen har enligt Vänsterpartiets mening
fördelningspolitiska fördelar. Om man sedan finansierar
sänkningen med skärpt skatt på kapital eller högre inkomster
så har förslaget stora positiva fördelningspolitiska effekter.
Att sänka ersättningsnivåer i socialförsäkringar och a-
kassa och sedan kompensera detta med en sänkning av
matmomsen har dock inga positiva fördelningspolitiska
effekter. Vänsterpartiet måste därför avvisa regeringens
förslag om att sänka matmomsen. Det utrymme som kan
skapas för riktade skattesänkningar bör enligt Vänsterpartiet
för närvarande koncentreras till sådana områden där de kan
få positiva sysselsättningseffekter.
Riksdagen bör hos regeringen begära förslag i enlighet
med vad som ovan anförts, samt som sin mening ge
regeringen till känna vad som ovan anförts angående
skatteuttaget inom privat tjänsteproduktion, och avslå
regeringens förslag om sänkt mervärdesskatt på livsmedel.
Energi- och miljöskatter
Vänsterpartiet förespråkar en ''grön'' skatteväxling som
innebär minskad skatt på arbete och ökade skatter på energi
och sådan produktion och konsumtion som påverkar miljön
negativt.
I bland annat motion 1994/95:Sk341 redovisade
Vänsterpartiet förslag till skattehöjningar på energi- och
miljöområdet. Vänsterpartiet vidhåller dessa förslag, som
bl.a. omfattar återställd elskatt för industrin till hälften av
den generella nivån, höjd dieselskatt och avfallsskatt.
Vänsterpartiet föreslår dessutom en höjning av den
generella CO2-skatten motsvarande en
inkomstförstärkning på 0,4 miljarder kronor. Detta torde
motsvara en höjning med 1 öre per kilo CO2.
När det gäller den av Vänsterpartiet föreslagna
avfallsskatten från januari finns anledning att räkna upp de
möjliga intäkterna från 0,5 till 0,8 miljarder kronor.
Vänsterpartiet förutsätter att överenskommelsen om att
höja industrins CO2-beskattning till hälften av den
generella nivån fullföljs. Det senare torde innebära en
inkomstförstärkning givet utvidgade nedsättningsregler på
0,3 miljarder kronor.
I utredningen SOU 1994:113 föreslås en särskild skatt på
mineraloljebaserade smörjmedel. Vänsterpartiet instämmer i
allt väsentligt i utredningens förslag och menar att det bör
fullföljas av riksdagen. Ett genomförande av utredningens
förslag torde kunna ge skatteintäkter på 0,3 miljarder kronor.
En övergång till ett mer miljöanpassat jordbruk ställer krav
på en minskad användning av bekämpningsmedel. I och med
medlemskapet i EU kommer många jordbrukare att lämna
det tidigare trädesprogrammet. Detta innebär risk för en
kraftigt ökad användning av bekämpningsmedel. För att
motverka detta bör avgifterna höjas. Enligt Vänsterpartiets
uppfattning bör riksdagen hos regeringen begära förslag till
höjning inom en ram som kan beräknas ge 400 miljoner
kronor i ökade inkomster.
Riksdagen bör hos regeringen begära förslag i enlighet
med vad som ovan anförts.
Övrigt
Reklamskatt utgår på annonser och reklam. Reklamskatt
utgår däremot inte på reklam i TV och radio. Den förändrade
mediasituationen gör det motiverat att utvidga reklamskatten
till nya media. Vänsterpartiet menar att en snabbutredning
bör tillsättas med uppgift att se över reklamskatten och
föreslå breddning och eventuella förändringar av
skattesatserna så att intäkterna ökar med 0,5 miljarder
kronor. Riksdagen bör som sin mening ge regeringen detta
till känna.
Det ansträngda statsfinansiella läget och miljöskäl gör att
även fritidsbåtar bör omfattas av en löpande beskattning.
Skatten bör dock utformas så att mindre segel- och
motorbåtar undantas. Vänsterpartiet föreslår att en särskild
utredning ges i uppdrag att lämna förslag på en sådan
båtskatt.
En beskattning förutsätter att ett obligatoriskt register för
fritidsbåtar återinförs. Att återinföra ett sådant obligatoriskt
register är värdefullt av sjösäkerhetsskäl. Den föreslagna
skatten bidrar också till att finansiera registret. Enligt
Vänsterpartiets mening är det rimligt att en del av skatten ses
som en avgift och att medel specialdestineras till
sjöräddningens verksamhet.
Skatteintäkterna beror på hur skatten utformas mer i detalj.
En rimlig ram kan vara att skatten ger nettoinkomster till
statskassan på i vart fall 200 miljoner kronor.
Riksdagen bör hos regeringen begära förslag enligt vad
som ovan anförts.
Socialförsäkringarna och arbetslinjen
Arbetslinjen måste hävdas för att stärka enskilda
människors ställning på arbetsmarknaden och för att minska
bördorna på socialförsäkringarna, på kommunernas sociala
utgifter och på a-kassorna. Genom en starkare betoning på
arbetslinjen reduceras statsfinansernas
konjunkturkänslighet. De volymer vi har idag vad gäller
bidragsberoende är helt orimliga och samhällsekonomiskt
och statsfinansiellt groteska. Långsiktigt behöver vi ett mer
sammanhållet och enklare socialförsäkringssystem.
Arbetsgivaransvaret för de kostnader produktionen åsamkar
individerna i form av utslitning och samhället i form av
sjukvårds-, rehabiliterings- och förtidspensionskostnader
måste skärpas.
Vänsterpartiet avvisar flertalet av de besparingar
regeringen föreslår på det socialpolitiska området.
Regeringens politik leder i fel riktning. Istället för att en
större del av finansieringsansvaret läggs över på
arbetsgivarna ökar den ekonomiska belastningen på redan
svaga och utsatta grupper.
På ett allmänt plan anser Vänsterpartiet att arbetsgivarna
måste avkrävas ett större socialt ansvar än idag. Den stora
belastningen på socialförsäkringssystemen och a-kassan
hänger samman med en slentrianmässig och allt mera
ansvarslös inställning till arbetskraften från arbetsgivarnas
sida. Dessutom är näringslivet -- framför allt industrin --
mycket restriktiv när det gäller nyanställningar och fasta
jobb. Expansionen av ölösareö anställningsförhållanden som
visstidsanställningar gör att företagen kan undvika ett
långsiktigt ansvar för sina anställda och snabbt anpassa
arbetskraftsvolymen efter tillfälliga konjunkturkast. Allt
detta bidrar till den orimliga situation vi har idag, med en
industrisektor som går för högvarv och genererar
rekordvinster samtidigt som den frånsvär sig allt socialt
ansvar och överlastar kostnaderna för uttjänt och arbetslös
arbetskraft på en offentlig sektor med stora ekonomiska
svårigheter.
4. Budgetfrågor
Regeringens huvudstrategi när det gäller den ekonomiska
politiken på längre sikt är att varaktigt få ner de offentliga
utgifterna som andel av BNP, dvs. såväl statens och
kommunsektorns som socialförsäkringssektorns utgifter.
Under de senaste krisdrabbade åren har de offentliga
utgifterna stigit till en nivå närmare 75 % av BNP. I den
reviderade finansplanen presenterar regeringen en prognos
för de offentliga utgifterna fram till sekelskiftet som bl.a.
innehåller en nivåsänkning med ca 10 % de närmaste två--
tre åren. Det innebär att regeringen planerar att banta de
offentliga utgifterna med ca 170 miljarder kronor fram till
1997.
Flera av de förslag som läggs fram i regeringens vårbudget
skall ses i ljuset av denna huvudstrategi. Det gäller bl.a.
förslaget att sänka matmomsen och att inte kompensera
kommunsektorn för det reducerade skatteunderlaget till följd
av de höjda egenavgifterna. Detsamma gäller förslaget att
behålla karensdagen och sänka ersättningsnivåerna i
socialförsäkringar och a-kassa. Dessutom lägger regeringen
fram en rad förslag om institutionella förändringar vad gäller
det löpande budgetarbetet som har samma huvudinriktning,
dvs. att varaktigt hålla nere de offentliga utgifterna som
andel av BNP. Framför allt gäller detta förslagen att införa
ett strikt tak för de nominella offentliga utgifterna och att
kommunerna skall förbjudas att låna till annat än
investeringar. Tidigare har regering och riksdag beslutat om
andra förändringar för att skärpa upp och underlätta
budgetarbetet. Det gäller bl.a. principerna om ramstyrning
av myndigheters verksamhet och bruttoredovisning av
utgifter och inkomster över statsbudgeten. Från och med
budgetåret 1995/96 kommer t.ex. Arbetsmarknadsfonden att
bruttoredovisas i statsbudgeten.
Vänsterpartiet ställer sig positivt till principerna om
ramstyrning och bruttoredovisning. Det finns heller inget att
invända mot regeringens allmänna ambition att förstärka
budgetuppföljningen. Vi ställer oss däremot mycket
tveksamma till inriktningen på att permanenta de offentliga
utgifterna på en betydligt lägre nivå än idag, bl.a. med hjälp
av ett utgiftstak. Det här är en institutionell förändring som
kommer att slå hårt mot t.ex. kommunerna. Kommunsektorn
som helhet kommer inte att kunna kompensera sig för
minskade inkomster eller ökade utgifter genom skatte- och
avgiftsjusteringar. I praktiken är det fråga om ett mycket
allvarligt ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten.
Dessutom kommer möjligheterna att föra en aktiv
stabiliseringspolitik att försämras. Vänsterpartiet anser att
staten måste kunna föra en mer aktiv konjunkturpolitik.
Förutsättningarna för att konjunkturpolitiken skall kunna
bedrivas mer målmedvetet är emellertid att de offentliga
underskotten reduceras -- det är bland annat därför vi
bidragit till en budgetsanering motsvarande drygt 7 procent
av BNP nivå 1998. Med den typen av utgiftstak som
regeringen nu föreslår blir det svårare att stimulera ekonomin
via en mer flexibel finanspolitik.
Den största belastningen på statens finanser idag är
arbetslösheten. Det finns ett mycket påtagligt samband
mellan utvecklingen av sysselsättningen i näringslivet å ena
sidan och den statsfinansiella utvecklingen å andra sidan.
Det förslag som regeringen för fram riktar in sig på att de
offentliga utgifterna skall göras mer oberoende av
konjunkturutvecklingen. Den höga arbetslösheten skall inte
ha samma destruktiva inflytande på de offentliga finanserna.
Det här vittnar enligt Vänsterpartiets uppfattning om hur
långt regeringen distanserat sig från målet att återupprätta
den fulla sysselsättningen. Istället för att inrikta politiken på
att stimulera företagande och sysselsättning -- och den vägen
reducera underskotten -- väljer nu regeringen den passiva
och defensiva vägen: de offentliga utgifterna frigörs från den
konjunkturella utvecklingen.
Den väg regeringen valt riskerar att permanenta
arbetslösheten på en mycket hög nivå och minskar trycket på
politikerna att bekämpa social utslagning och socialt
utanförskap. De politiska, samhällsekonomiska och sociala
konsekvenserna kan bli mycket allvarliga. Det är
bakgrunden till att Vänsterpartiet avvisar förslaget om ett
utgiftstak. Dessutom avstyrker Vänsterpartiet förslaget om
att införa ett förbud mot statlig upplåning i Riksbanken, s.k.
monetär finansiering. Detta förslag är ytterligare ett steg mot
en rigid normbaserad ekonomisk politik som totalt sett bidrar
till att minska möjligheterna att bedriva en dynamisk och
sysselsättningsorienterad politik.
Statschefen och regeringen
Ett trovärdigt budgetsaneringsprogram förutsätter att de
centrala statsmakterna ålägger sig själva stor restriktivitet när
det gäller egna utgifter. Detta gäller inte minst den typ av
utgifter som regeringen nu vill ha kompletterande anslag till:
Det gäller nya tjänster i regeringskansliet i samband med
EU-medlemskapet, olika former av avgångsvederlag samt
rese- och boendekostnader i samband med EU-utbytet.
Vänsterpartiet anser att det begärda tilläggsanslaget på 75
miljoner till regeringskansliet kan reduceras med 25
miljoner.
Utrikesdepartementet
Under Utrikesdepartementets område berör
Vänsterpartiets förslag såväl utrikesförvaltning, EU-
utredningar och Europainformation som biståndet.
Utrikesförvaltningen
De ovan förda resonemangen om behovet att spara i
regeringskansliet gäller också begäran om 43,7 miljoner
kronor mer till utrikesförvaltningen. Det begärda anslaget
bör kunna reduceras med 10 miljoner kronor till 33,7
miljoner kronor.
Utredningar
Vänsterpartiet deltar i den kommitté som skall stimulera
den offentliga debatten inför EU:s regeringskonferens nästa
år. Vi anser att det begärda anslaget kan reduceras med
ytterligare 5 miljoner kronor utöver förslaget i
budgetpropositionen; anslaget skulle därmed uppgå till 20,8
miljoner kronor.
Europainformation
Vänsterpartiet delar regeringens uppfattning att det är
angeläget med en fortsatt saklig och bred
informationsverksamhet om det europeiska
integrationsarbetet. Sveriges medlemskap i Europeiska
unionen har gjort att många frågor nu är ännu mer komplexa
och svårgenomträngliga. Det är från demokratisk synpunkt
viktigt att alla medborgare har möjlighet att delta i
samhällsdebatten. Vi menar att folkrörelserna med sitt breda
kontaktnät är en särskilt viktig aktör för att sprida kunskap
om Europafrågan. Vänsterpartiet menar därmed att den
centrala informationen inte bara skall skötas av
utrikesförvaltningen, utan även av folkbildningens
organisationer, av de politiska partierna och folkrörelserna
med EU-anknytning, t.ex. organisationerna på ja- och nej-
sidan inför folkomröstningen. Vi föreslår att det begärda
reservationsanslaget på 7,2 miljoner kronor i huvudsak bör
användas till dessa sistnämnda ändamål. Regeringen får
återkomma med förslag. Riksdagen bör ge regeringen detta
till känna.
Bistånd
När det gäller redovisningen i
kompletteringspropositionen i frågan om indragningen av
reservationsanslagen och dess effekter på olika områden
råder det tyvärr en påtaglig knapphet på information.
Regeringen föreslår, utan att i något avseende precisera sig i
kompletteringspropositionen, en indragning av
reservationsmedel på 1 miljard kronor när det gäller
biståndet. Vänsterpartiet motsätter sig denna indragning.
Skälen till detta är många.
I en artikel i Svenska Dagbladet skriver SIDA:s verkschef
Bo Göransson bland annat följande: ''Biståndet är ett av de
områden som utsatts för flest neddragningar de senaste åren.
Krisuppgörelsen 1992 mellan den borgerliga regeringen och
Socialdemokraterna innebar att en och en halv miljard togs
från biståndet. Devalveringen av kronan har i praktiken
inneburit ett minskat bistånd med närmare två miljarder
kronor. Riksdagen har nyligen beslutat att frysa
biståndsanslaget under hela mandatperioden. Det betyder att
enprocentsmålet blir alltmer avlägset. Kommande budgetår
blir biståndet 0,87 procent av BNI och 1998 hamnar vi
troligen kring 0,7 procent. Tekniken med frysning i kronor
räknat innebär också att ju högre tillväxt vi har desto lägre
andel avsätter vi till bistånd.'' När Sverige som ett av
världens mer exemplariska biståndsländer skär ned sitt
bistånd tar andra Sverige som intäkt för att också skära ned
biståndet. Indragningen av reservationsanslag från 1993/94
och nedskärningar av biståndet i 1995/96 års budget har inte
bara effekter i Sverige utan får också internationella effekter
både i de rika länderna och i den fattiga tredje världen som
går långt utöver de man kan avläsa i de siffror som återges i
kompletteringspropositionen.
Regeringen har kanske uppfattningen att dessa
reservationsanslag inte spelar någon praktisk roll. I själva
verket innebär det ytterligare en minskning på en miljard av
biståndet under nästa år. Det blir en miljard om året i
minskade biståndsanslag. En hastig undersökning ger vidare
vid handen att exempelvis de 360 miljoner kronor, som
regeringen avser att dra in i reservationsanslag när det gäller
Bidrag till internationella biståndsprogram, bland annat
består av 136 miljoner avsedda för fredsbevarande insatser
och 110 miljoner till internationella biståndsbanker.
Det är två tunga poster som Vänsterpartiet knappast finner
lämpliga att dra in på. När det gäller fredsbevarande insatser
torde det räcka med att hänvisa till den mängd konflikthärdar
både latenta och akuta som finns i världen för att motsätta
sig en indragning. I frågan om inbetalningarna till de
internationella biståndsbankerna är det ytterligt tveksamt
varför Sverige skulle sälla sig till de länder som närmast har
som praxis att inte sköta sina förpliktelser. När det gäller
reservationsanslagen på 270 miljoner till Stöd till
ekonomiska reformer och skuldlättnader har vi inte haft att
tillgå några informationer utöver de som regeringen lämnat
i sin tabell 5.6 Engångsvisa finansieringsåtgärder på s. 58--
59. Det är omöjligt att utifrån detta material göra någon
bedömning av vilka effekterna blir.
Neddragningen kommer att blir mycket kännbar för bl.a.
enskilda organisationers biståndsverksamhet, enligt en
promemoria från SIDA. Flera nu planerade insatser på
miljöområdet blir inte av. Planerade demokratiinsatser,
främst i Sydafrika och Tanzania, där det under kommande
år kommer att förrättas val, kommer att drabbas hårt. Flera
planerade insatser till MR-området blir inte heller av.
Försoningsinsatser i Jugoslavien kan inte genomföras.
Katastrofhjälpen kommer att drabbas, bl.a. annat när det
gäller Rwanda-Burundi. När det gäller biståndet
världsdelsvis kommer Afrika att drabbas hårdast. Här
bortfaller 45 miljoner till stöd för mänskliga rättigheter. (Här
är inte stödet till demokratiutveckling i Sydafrika inräknat.)
Den långsiktighet i biståndet som regeringen själv framhåller
är så väsentlig blir svår att upprätthålla. Riksdagen
behandlade den 5 april 1995 regeringens budgetförslag vad
gäller biståndet. Beslutet blev att genom frysning av
biståndet på nuvarande nivå för budgetåret 1995--96
genomföra en kraftig sänkning. Vänsterpartiet motsatte sig
denna sänkning och menar att kompletteringspropositionen
borde ha innehållit förslag att istället återställa biståndet.
Med hänsyn till att regeringen föreslår nedskärningar på
en rad olika områden kan inte heller Vänsterpartiet nu, i ett
slag, återföra biståndet till enprocentsnivån. Däremot hävdar
Vänsterpartiet att detta skall genomföras under perioden.
Som ett första steg föreslår vi dock att riksdagen nu beslutar
återföra 860 miljoner kronor. Dessa pengar skall fördelas
mellan det internationella anslaget C 1, 237 miljoner, och
anslaget till den nya myndigheten, C 2, 623 miljoner. Inom
anslaget för den nya myndigheten, C 2, bör det framgå att
150 miljoner avsätts till enskilda organisationer. En rad
omfördelningar borde därutöver göras. De 510 miljoner som
går till u-krediter till svenska förmåner, borde t.ex. utgå till
förmån för andra mer angelägna biståndsmål. Resterande
medel inom C 2 bör användas till katastrof- och
flyktingbistånd. Inom det internationella anslaget vill vi
särskilt peka på betydelsen av olika FN-organ, som Unicef,
UNHCR och UNDP.
Socialdepartementet
Vänsterpartiet accepterar inte de besparingar som
regeringen föreslår på det socialpolitiska området. Istället för
att minska trycket på statsfinanserna via ett större
arbetsgivaransvar ökar man belastningen på enskilda
individer och resurssvaga grupper i samhället. Regeringens
politik går följaktligen helt emot Vänsterpartiets strategi
kring ett större socialt ansvar i samhället. Det gäller på en
rad olika områden.
Läkemedelskostnader
Läkemedelskostnaden för den enskilde har kraftigt ökat
under den senaste 10-årsperioden. Som de flesta av
regeringens förslag så slår även detta hårdast mot de
resurssvagaste grupperna i samhället. Resultatet blir att de
som är i behov av läkemedel av ekonomiska skäl drar sig för
att köpa ut medicin eller för att gå till läkare, vilket i sin tur
kan försvåra sjukdomstillstånd och medföra ökade
rehabiliteringsbehov.
Vid uttag av ett läkemedel har egenavgiften mellan juni
1991 och januari 1995 ökat från 75 kronor och inköpstillfälle
till 125 kronor per inköpstillfälle. Vid uttag av två läkemedel
till 150 kronor. Detta innebär en ökning av egenavgifterna
under perioden med 67 procent för ett läkemedel och 100
procent för två läkemedel. Under samma period har
konsumentprisindex ökat med 11 procent. Den nuvarande
ökningen av läkemedelsavgifterna kan tyckas liten och
motverkas av högkostnadsskyddet men sett över en relativt
kort period är ökningen oacceptabel. Vänsterpartiet
avstyrker därför regeringens höjning av egenavgiften till 160
kronor och till 60 kronor för varje ytterligare samtidigt
inköpt läkemedel. 450 miljoner kronor av den totala
besparingen på 1 200 miljoner kronor avvisas sålunda. Den
resterande delen motsvarar det besparingsbeting på
läkemedelsområdet som Vänsterpartiet accepterade i
januari.
Sjuk- och socialförsäkringens kostnader
Det står utom allt tvivel att kärnan och ideologin bakom
socialförsäkringssystemen måste försvaras och bevaras.
Socialförsäkringssystemen har fungerat som en del i
strävandena att stärka människors möjlighet till värdiga
villkor. Socialförsäkringssystemen har också varit en
förutsättning för kvinnors oberoende av enskilda män.
Istället har kvinnor blivit beroende av staten, vilket för några
kvinnor är positivt, för andra negativt -- allra helst när statens
kaka blir mindre. För kvinnor i glesbygd är
socialförsäkringssystemen -- om möjligt -- än viktigare.
Redan idag med en 80-procentsnivå och en karensdag
hamnar en kommunalarbetare med 12.000:- /månad vid
sjukskrivning i en månad eller arbetslöshet under den av
Socialstyrelsen fastlagda socialbidragsnivån.
Utgångspunkten för ett generellt system baserat på
inkomstbortfallsprincipen måste vara att utfallet för en
lågavlönad ligger över åtminstone socialbidragsnivån. Att
därtill lägga ett s.k. utgiftstak som regeringen nu föreslår gör
att konsekvenserna för en låginkomsttagare blir katastrofala.
Det innebär att med dålig tillväxt kommer nivåerna att
sänkas ytterligare.
Vänsterpartiet anser att riksdagen bör avslå regeringens
förslag om en sänkning av nivån till 75 procent i föräldra-
och sjukförsäkringssystemen. Vi avslår också förslaget om
att införa ett utgiftstak. Vänsterpartiet vill ha en obligatorisk
och generell försäkring som omfattar dels ett grundskydd,
exempelvis som när det gäller folkpensionen, dels ett
inkomstbortfallsskydd. Avgifterna ska betalas solidariskt via
sociala avgifter och skatter på hela lönesumman. Vi vill ha
en ohälsoförsäkring, där sjuk- och arbetsskadeförsäkring och
förtidspension behandlas i ett system.
Slopad karensdag
Att mista förmåner i sjukförsäkringssystemet slår hårdare
mot dem med lägre inkomster. Försämringarna drabbar
orättvist beroende på vilket arbete man har. Inom
tjänstemannayrken och liknande områden kan många
tillbringa en dag på arbetet utan att vara alldeles friska.
Arbetet är inte kroppsligt ansträngande och det finns kanske
möjlighet att själv bestämma arbetsinsatsen samt att ta
vilopauser. Inom andra områden som vård, omsorg,
livsmedelsbranschen och tyngre fysiska yrken med dåliga
arbetsmiljöer är det inte möjligt att uträtta något arbete vid
sjukdom, dels p.g.a. smittorisken, dels för att arbetet är
fysiskt tungt. Detta är anledningen till att Vänsterpartiet vill
slopa karensdagen.
Till detta kommer att när arbetsskadesjukpenningen
samordnades med sjukpenningen så innebar detta att Sverige
inte bröt mot den ILO-konvention som inte tillåter
karensdagar i arbetsskadeförsäkringen.
I konsekvens med att Vänsterpartiet inte kan godta de
generellt sänkta nivåerna för sjuklön, sjukpenning och
rehabiliteringsersättningar så kan vi inte heller acceptera
karens i sjukförsäkringen. Vi kräver att regeringen
återkommer med förslag till slopandet av karensdagen.
Rehabilitering
Rehabiliteringen av sjuka och arbetsskadade har varit
föremål för många utredningar. Gemensamt för dem alla är
en övertygelse om betydelsen av ett förstärkt
arbetsgivaransvar, samordning av rehabiliteringsresurser och
större fantasi och tålamod i rehabiliteringsprocessen.
Fortfarande satsas t.ex. resurser på att rehabilitera den
arbetsskadade tillbaka till det arbete som förorsakat skadan.
Nu skär regeringen ner i den yrkesinriktade rehabiliteringen
vilket kommer att medföra minskade möjligheter till snabb
rehabilitering.
Målsättningen borde vara att ingen arbetsskadad ska bli
förtidspensionerad förrän företaget uttömt alla möjligheter
att efter rehabilitering omplacera den arbetsskadade eller
sjuka. I det fortsatta arbetet med att få ner antalet
förtidspensionerade måste därför arbetsgivaransvaret
ytterligare markeras. Genom det svaga arbetsgivaransvaret
har en arbetsgivare inga incitament för att förbättra
arbetsmiljön eller för att rehabilitera en anställd som slitits
ut i produktionen.
Ytterligare en förutsättning för en lyckad rehabilitering är
att arbetsmarknaden har plats för människor med
arbetsskador och funktionshinder. En inte så känd eller
uttalad uppgift för den offentliga sektorn har varit att bereda
plats för människor med funktionshinder och olika
arbetsskador. De kraftiga nedskärningar som gjorts inom
offentlig sektor har medfört att den möjligheten försvunnit.
De första som fick gå vid nedskärningar och effektivitetskrav
var anställda med olika sorters funktionshinder. Med den
höga arbetslösheten har också inställningen till vår förmåga
till arbete förändrats. Istället för att vårda förmågan till arbete
bekämpar vi arbetslösheten, vilket leder till att
förtidspension blir ett passivt sätt att minska arbetslösheten.
Vänsterpartiet föreslår därför att riksdagen avstyrker
regeringens förslag om att minska anslaget för yrkesinriktad
rehabilitering med 70 miljoner kronor.
Bostadsbidragen
Vänsterpartiet avvisar regeringens besparing på
bostadsbidraget av fördelningspolitiska skäl. Det gäller i
detta avseende barnfamiljerna. Det är ensamstående och
kvinnor med barn som drabbas. Vi anser att det går att införa
ett system när det gäller bostadsbidragen som är mer
träffsäkert och där det inte som i regeringens förslag
generellt slår mot människor med lägre inkomster.
Assistansersättningen
Assistansersättningen är enligt regeringen för dyrbar. Man
tillsätter därför en särskild utredare vars huvuduppgift är att
se över reglerna så att ''kostnadsutvecklingen bryts och att
en bättre kostnadskontroll uppnås''. Vänsterpartiet har inte
ändrat uppfattning sedan Handikapputredningen angav
riktlinjerna för handikappolitiken. När nu kostnaderna
överskrider det som budgeterats så anser vi att det inte enbart
är regelsystemets fel utan troligare att behovet av stöd och
service till svårt funktionshindrade underskattats. Vi avslår
därför besparingen på 1 200 miljoner kronor för 18-
månadersperioden för att sedan ta ställning till vad den
särskilde utredaren kommer fram till när det gäller
regelsystemet och kostnaderna.
Det står fullt klart att den nya rättighetslagen för
funktionshindrade (LSS) har givit ett större oberoende och
en ökad frihet för många som drabbats av ett handikapp.
Även i en djup ekonomisk kris kommer Vänsterpartiet att
göra allt för att detta område ska fredas från nedskärningar.
Dessa kostnader ska solidariskt betalas över skattsedeln och
det ska vara den funktionshindrades behov som ska
bestämma hur stor insatsen ska vara.
Barnbidragen
Riksdagen fattade den 26 april 1995 beslut om att sänka
barnbidraget med 110 kronor per månad. Vänsterpartiet
motsatte sig den sänkningen och ville ha en annan
konstruktion av besparingarna inom familjepolitiken. Vi
vidhåller en lägre sänkning av barnbidraget och föreslår att
riksdagen från den 1 januari 1995 enbart sänker bidraget med
50 kronor per månad vilket skulle höja bidraget från 7 680
till 8 280 per år och barn.
Vänsterpartiet vidhåller även -- i kombination med
höjningen av barnbidraget -- den förändring som vi ville
genomföra när det gäller flerbarnstilläggen. Vi är överens
med socialförsäkringsutskottet om att systemet med
flerbarnstillägg på sikt bör upphöra och att en utplaning av
flerbarnstilläggen bör ske så att alla barn får samma bidrag
och som vi på sikt anser ska vara avgjort högre än nu. Vi
föreslår därför att riksdagen från den 1 januari 1996 slopar
bidraget för tredje barnet och att bidraget för ytterligare barn
blir 500 kronor mer per månad. Detta ger en besparing på
590 miljoner brutto som vi vill använda för att minska
underskottet i den sociala budgeten.
Kommunikationsdepartementet
För att påskynda kommunikationssektorns omställning till
ett mer miljöanpassat system lägger Vänsterpartiet följande
förslag som komplement till de förslag som vi presenterade
i januari i samband med budgetpropositionen:
-- Anslaget (A 3) till byggande av riksvägar minskas med
2 025 miljoner kronor.
-- Anslaget (A 10) till drift av statliga järnvägar höjs med
100 miljoner kronor.
-- Vi avvisar regeringens förslag om att skära ner 262,5
miljoner kronor på anslaget (A 11) till nyinvesteringar i
stomjärnvägen.
-- Ett anslag på 10 miljoner kronor införs för att stimulera
installationer av motorvärmare för fordon i tätorter.
-- Anslaget (A 5) till drift av enskilda vägar höjs med 100
miljoner kronor i avvaktan på att pågående analysarbete blir
klart.
-- Vi avslår regeringens förslag till utökad garantiram för
nya vägleder i den s.k. Dennisöverenskommelsen.
-- Ett anslag på 50 miljoner kronor införs för att stimulera
installation av kväverening på stora fartyg.
Finansdepartementet
Vänsterpartiet föreslår en betydande förstärkning av
kommunsektorns ekonomi. Dels föreslås en sänkning av
kommunsektorns arbetsgivaravgifter med 5 000 miljoner
kronor, vilket motsvarar en sänkning av avgifterna med ca 3
procentenheter. Den täcker bl.a. upp den minskning av
skatteunderlaget som drabbar kommunsektorn i och med
systemet med egenavgifter. Dels föreslår Vänsterpartiet att
1 600 miljoner kronor avsätts till en s.k. kommunakut för att
stötta krisdrabbade kommuner, bl.a. under införandet av det
föreslagna inkomst- och kostnadsutjämningssystemet. Dessa
medel tillkommer följaktligen utöver de 2 400 miljoner
kronor som regeringen budgeterat för sistnämnda ändamål.
Mer information om Vänsterpartiets förslag vad gäller
kommunsektorn finns i en separat motion.
Arbetet mot den ekonomiska brottsligheten måste
intensifieras. De besparingar som regeringen föreslog när det
gäller skatteförvaltningen och exekutionsväsendet i
budgetpropositionen i januari är helt oacceptabla.
Vänsterpartiet återkommer därför nu med förslagen att
tillföra skattemyndigheterna 140 miljoner kronor och
kronofogdemyndigheterna 71 miljoner kronor.
Detsamma gäller Tullverket. De nedskärningar som
regeringen föreslog i januaribudgeten kan få förödande
konsekvenser. Vänsterpartiet återkommer därför även här
med förslaget att Tullverket skall tillföras 75 miljoner kronor
under budgetåret 1995/96.
Försvarsdepartementet
Regeringen redovisar inga förändringar inom
Försvarsdepartementets område. Vi menar att de motiv som
vi anförde under den allmänna motionstiden kvarstår. Den
säkerhetspolitiska situationen är fortsatt gynnsam för
Sveriges del. Vänsterpartiet vidhåller förslagen från
allmänna motionstiden, innebärande ytterligare besparingar
om 4 626 miljoner kronor. Riksdagen bör hos regeringen
begära förslag om detta.
Utbildningsdepartementet
Under Utbildningsdepartementet, bilaga åtta i
kompletteringspropositionen, föreslår Vänsterpartiet
följande förändringar.
Vårdhögskoleutbildningen
Vänsterpartiet delar regeringens ambitioner att höja
kvaliteten i all vårdutbildning. Den svaga
forskningsanknytningen är ett problem i dagsläget. All
högskoleutbildning skall vila på vetenskaplig grund.
Högskolans uppgift är inte enbart att reproducera
yrkeskunnande för att möta samhällets behov av arbetskraft.
Gjorda erfarenheter skall också behandlas utifrån ett
vetenskapligt perspektiv. Vänsterpartiet anser det vara en
riktig bedömning att invänta Kanslersämbetets utvärdering
av vårdutbildningarna innan slutliga ställningstaganden görs
om en nationell struktur.
Studiestöd m.m.
I propositionen föreslår regeringen att för studerande i
kommunal vuxenutbildning (komvux) och vid statens skolor
för vuxna, som inte bedriver studier på heltid, skall beloppet
för studiemedel, särskilt vuxenutbildningsstöd (svux) och
särskilt vuxenutbildningsstöd för arbetslösa (svuxa)
avpassas i förhållande till studiernas omfattning.
Vi vill här markera vikten av att detta också kommer att
gälla vid studier på folkhögskola.
I samband med ''avregleringen'' som ägde rum inom
folkbildningsområdet 1991 fick folkhögskolan möjligheter
att utforma ett mer flexibelt kurssystem. Detta har fått till
följd att antalet deltidsstuderande ökat både på kurser som
anordnas med hjälp av det allmänna statsbidraget och de
särskilda arbetsmarknadsanpassade anslagen. Av tillgänglig
statistik för läsåret 1994/95 framgår att det finns ca 1 000
personer som studerar på 75 % av heltid. Den beskrivna
situationen gäller alltså även för folkhögskolan. Med tanke
på den svåra studiefinansiella situation många
vuxenstuderande nu hamnar i och det faktum att många av
de studerande är studieovana finns det skäl för att stimulera
möjligheten att kunna välja deltidsstudieanpassad utbildning
även på folkhögskola. Detta inte minst med tanke på den
satsning på distansutbildning som nu sker.
Sänkning av ersättningsnivå i arbetslöshetsförsäkringen
påverkar vuxenstudiestödet. Genom det beslut som
riksdagen redan fattat om att slopa barntillägget i det
särskilda vuxenstudiestödet (svux) och det särskilda
vuxenstudiestödet för arbetslösa (svuxa) kommer de
vuxenstuderandes situation att mycket markant försämras.
Detta drabbar i första hand kortutbildade, arbetslösa kvinnor
med barn. Nu föreslår regeringen att kompensationsnivån i
arbetslöshetsförsäkringen skall sänkas från 80 till 75 % av
den försäkrades dagsförtjänst från och med den 1 januari
1996. Vidare föreslås att miniminivån i försäkringen och i
det kontanta arbetsmarknadsstödet sänks från 245 till 230
kronor per dag. Detta påverkar också vuxenstudiestödet
negativt. Vänsterpartiet avslår regeringens förslag till
sänkning av nivån i arbetslöshetskassan och miniminivån i
det kontanta arbetsmarknadsstödet. Detta innebär att vi
också avvisar ytterligare försämringar av vuxenstudiestödet.
Vänsterpartiet har tidigare istället föreslagit att man bör
höja nivån för svux och svuxa från 65 % till 75 % av
dagpenningen. Vi menar att det finns skäl att upprepa detta
krav. Det är av utomordentlig vikt att underlätta de
korttidsutbildades kompetensutveckling. För att
åstadkomma detta och för att vara säkra på att fylla upp de
nya vuxenutbildningsplatser som inrättas för det nya
budgetåret så vill vi alltså förutom kompensationen för den
sänkta dagpenningen i a-kassan återigen som ett första steg
föreslå en höjning av svux och svuxa upp till 75 % av
dagpenningen i a-kassa.
Sammanläggning av svux och svuxa
I avvaktan på utredningens huvudbetänkande i april 1996
föreslår den pågående Studiestödsutredningen att nuvarande
regler för svux och svuxa redan nu samordnas så att det blir
möjligt att med bibehållet svuxa studera på
gymnasieskolenivå upp till tre år. I särskilda fall skall
ytterligare tid kunna beviljas. Den nuvarande förordningen
begränsar stödet till att utgå under högst två terminer.
Regeringen säger sig dela Studiestödsutredningens
uppfattning, men anser att beslut inte bör tas förrän
huvudbetänkandet presenterats. Ett annat skäl som
regeringen anför för sitt ställningstagande är att den största
delen av anslaget till svuxa är relaterad till
arbetsmarknadspolitiska utbildningsinsatser framför allt
inom komvux och att dessa nästan alltid läggs ut över högst
ett år i taget.
Enligt vår mening bör en bedömning av vuxenstudiestödet
ske utifrån både ett utbildnings- och ett
arbetsmarknadspolitiskt perspektiv. I Statskontorets nyligen
publicerade rapport 1995:3 Vuxna som saknar kompetens i
kärnämnen konstaterades att ca 900 000 personer i
åldersgruppen 20--54 år enbart har grundskoleutbildning.
All erfarenhet talar för att just denna grupp utgör en stor del
av de arbetslösa och att de är mycket svårplacerade på
arbetsmarknaden. Vi anser att kompetenshöjande
utbildningar för denna grupp är mycket viktiga och bör
prioriteras.
Riksdagen har redan fattat beslut om att slopa barntillägget
i svux och svuxa. Därtill kommer den nu föreslagna
sänkningen av nivån i arbetslöshetsersättningen, som i sin tur
påverkar vuxenstudiestödet. Sannolikheten för att personer
som uppbär arbetslöshetsersättning är beredda att påbörja en
utbildning på gymnasienivå om man dessutom får svuxa
endast för halva utbildningstiden bedömer vi som mycket
liten.
För såväl folkhögskolans som den kommunala och statliga
vuxenutbildningens del innebär det risk för att en stor grupp
arbetslösa avstår från att studera under kommande läsår för
att istället uppbära arbetslöshetsersättning. För de enskilda
individernas del betyder detta negativa val minskade
möjligheter till återinträde på arbetsmarknaden. Rent
mänskligt betyder det också svikna förhoppningar och ökad
uppgivenhet inför den egna situationen. Ur
samhällsekonomisk synvinkel kan det knappast vara
försvarbart att betala ut den högre arbetslöshetsersättningen
istället för svuxa. Dessutom finns det skäl att tro att antalet
studieavbrott innan eleverna nått fullständig
gymnasiekompetens därigenom blir onödigt stort. Den
betydande satsning på en ökning av antalet
vuxenutbildningsplatser inom gymnasieskolan, komvux och
folkhögskolan som redan är beslutad av riksdagen riskerar
att bli något av ett misslyckande om den inte leder fram till
en kompetenshöjning som ger utvecklingsmöjligheter och
behörighet till högre studier.
Arbetsmarknadsdepartementet
Vänsterpartiet har i en motion med anledning av
regeringens proposition 1994/95:218 om en effektivare
arbetsmarknadspolitik och i föreliggande motion varnat för
regeringspolitikens konsekvenser för sysselsättningen.
Varken den nuvarande utvecklingen på arbetsmarknaden
eller det scenario regeringen återger för de kommande åren
kan accepteras. Arbetslösheten måste snarast ner ordentligt
under 5 procent. Den ekonomiska politiken måste starkare
prioritera kampen mot arbetslösheten.
Vänsterpartiets förslag innebär en aktivare
stabiliseringspolitik med omfattande investeringar och ett
större utrymme för kommunerna. Vår fördelningspolitik ger
en större efterfrågan på hemmamarknaden. Vi föreslår en
serie strukturella reformer som ger näringslivet ett större
ansvar för sysselsättning och kompetensutveckling liksom
reformer på arbetstidsområdet, skatteväxling och minskade
kostnader för tjänstearbete för att stimulera flera
arbetstillfällen.
Kortsiktigt anslår vi mer medel till utbildning och
arbetsmarknadspolitiska åtgärder för att få människor i
aktivitet istället för att de skall hamna i ett passivt
bidragsberoende. Det finns många exempel på att större
arbetsmarknadspolitiska satsningar under vissa
förutsättningar ger kostnadssänkningar för statens finanser
med hänsyn tagen till alternativa försörjningssystem. Vi
anser också att individuella utvecklingsplaner måste
utarbetas för de arbetslösa. Det är lönsamt att förstärka
väglednings- och platsförmedlingsfunktionen.
Det finns en stor risk att arbetslösheten i allt högre grad
tenderar att bli strukturell. Skall långtidsarbetslösheten och
de långtidsinskrivnas rundgång kunna brytas måste insatser
som vidmakthåller korta vakanstider och utbildning som
stimulerar yrkesmässig rörlighet prioriteras. Särskilda
insatser måste till för handikappade och invandrare.
Vänsterpartiet har anvisat ett utrymme om drygt 6
miljarder kronor mer än regeringen för att bekämpa
arbetslösheten och kunna hävda arbetslinjen i denna aktiva
mening. Det innebär högre kvalitet på åtgärderna och fler i
aktiva åtgärder. Det innebär högre kompetens och större
chans att få ett jobb.
Arbetslöshetsersättningen
Regeringens minskade ambitioner efter samarbetet med
Centerpartiet visar sig nu också genom de drastiska
försämringarna av arbetslöshetsersättningen. Regeringen
säger sig föreslå förändringar som ''motverkar
långtidsarbetslöshet och hävdar arbetslinjen''. Men det
handlar om att angripa de arbetslösa snarare än
arbetslösheten. Regelsystemen görs mer restriktiva och
ersättningsnivåerna sänks, särskilt för dem som har den
lägsta nivån.
I mycket är denna politik ett uttryck för den borgerliga
synen på arbetslösheten: ''De arbetslösa har det för bra.
Incitamenten saknas för att söka jobb. Pressas
ersättningsnivåerna så kan de lägsta lönenivåerna sänkas.''
Regeringens förslag är fördelningspolitiskt orättvisa och
innebär ett hårt slag mot fackföreningsrörelsens kamp för
solidaritet mellan dem som har och inte har jobb, och för en
solidarisk lönepolitik.
Den nuvarande regeringen har, liksom den borgerliga
regeringen tidigare, kommit med flera ogenomtänkta förslag
som syftat till att försämra de arbetslösas situation.
Vänsterpartiet hävdar nu liksom tidigare att en utredning
måste föregå beslut och att det är oacceptabelt att särskilt
rikta angreppen mot dem som drabbats av arbetslöshet.
Vänsterpartiet har i en motion med anledning av proposition
1994/95:99 framfört synpunkter på utredningsuppdraget. En
effektiv arbetslöshetsförsäkring måste kunna medge
omställning i arbetslivet utan för individen drastiska
ekonomiska försämringar. Det är uppseendeväckande att
regeringen inte justerat upp dagpenningnivåerna i enlighet
med tidigare praxis i förhållande till löneutvecklingen.
Genom att basbeloppsanknytningen saknas ger
arbetslöshetsförsäkringen låg ersättningsnivå i jämförelse
med andra trygghetssystem. Den borgerliga regeringen
sänkte ersättningstaket och därefter har ingen justering
gjorts. Följden är att ersättningsnivån successivt sjunker till
en grundnivå som alltmer tappar relation till en
inkomstrelaterad nivå för alltfler löntagare. Detta är
oacceptabelt och regeringen bör omedelbart justera
ersättningstaket i enlighet med löneutvecklingen.
Sanningen är således att den befintliga nivån inte alls når
upp till de omtalade 80 procent som i och för sig är en alltför
låg nivå. I vanliga inkomstlägen handlar det i verkligheten
redan om en kompensationsnivå på 65--75 procent. Desto
mer cyniskt klingar regeringens föregivna argument om att
''harmonisera'' arbetslöshetsförsäkringen med andra
socialförsäkringar. Dessa har ett väsentligt högre tak genom
sin koppling till 7,5 basbelopp och är därmed följsamma till
basbeloppens förändring.
Regeringens förslag har hela sin udd riktad mot de
lågavlönade. I lönenivåer över 16 500 kronor per månad
drabbas man inte av nivåsänkningen, medan
låginkomsttagarna drabbas fullt ut. Vid en månadsinkomst
på 12 000 kronor förloras mer än 400 kronor per månad efter
skatt. Givetvis är det även låginkomsttagarna som förlorar
mest på den mer osolidariska lönebildning som försämringen
på sikt ger upphov till. Detta är fördelningspolitiskt helt
oacceptabelt.
Vänsterpartiet avvisar således förslaget att sänka
kompensationsnivån i arbetslöshetsförsäkringen till 75
procent. Vi avvisar således den föreslagna ändringen i 20 § i
lagen om arbetslöshetsförsäkring och följdändringen av
övergångsbestämmelserna i lagen om ändring i lagen om
kontant arbetsmarknadsstöd.
Vänsterpartiet kan heller inte acceptera att regeringen
avser att sänka grundbeloppet i KAS och därmed den lägsta
ersättningsnivån i arbetslöshetsförsäkringen och
inkomstrelaterad KAS från 245 till 230 kronor per dag. Även
i detta fall ger regeringens förslag uttryck för ett orättvist
fördelningspolitiskt synsätt där åtgärderna riktas just mot de
sämst ställda. Riksdagen bör ge regeringen till känna att
denna sänkning inte bör genomföras. Hänsyn har tagits till
de höjda nivåerna för utbildningsbidragen i samband med
Vänsterpartiets anvisning av medel till
arbetsmarknadspolitiska åtgärder i den mån det inte är
inkluderat i kompletteringspropositionens anslag.
Vänsterpartiets förslag innebär större satsningar på
utbildning och andra åtgärder varför ALU, som ju bör vara
en sistahandsåtgärd, förmodligen inte når regeringens
föreslagna volym. Från kostnadssynpunkt kommer dock inte
kontantstöd och utbildningsbidrag att skilja sig åt.
Deltidsarbetslösa
Allt fler fastnar i deltidsfällan. Allt fler tvingas nu att byta
från heltid till deltid. Heltidsanställda butiksbiträden,
vårdbiträden och barnskötare avskedas ena dagen för att
nästa dag anställas som deltidsanställda eller vikarier.
Arbetsgivarna vältrar över kostnaderna på a-kassan,
kommunernas socialbudget och den enskilde. De ofrivilligt
deltidsarbetande tvingas in i bidragsberoende. De
deltidsarbetslösa blir allt fler, idag ca 150 000 personer.
Merparten drabbade är kvinnor.
Denna fråga måste få sin lösning med offensiva metoder
som ger de deltidsarbetslösa en chans. Regeringen kommer
nu, utan utredning, med ytterligare ett förslag som slår mot
de drabbade. Förslaget har samma karaktär som den
borgerliga regeringen tidigare lade fram. Regeländringen
slår hårt och måste avvisas. Regeringen avser att utfärda
föreskrifter som fr.o.m. den 3 juli 1995 inskränker
ersättningsrätten för deltidsarbetslösa. Regeringen börjar i
fel ände.
Vänsterpartiet anser att arbetsförmedlingen måste ge
arbetet med deltidsarbetslösheten högre prioritet. Då visar
erfarenheter att problemet kan reduceras. Vidare skall som
Vänsterpartiet krävt i en annan motion den arbetsrättsliga
situationen förändras så att den ofrivilliga deltiden kan
minskas.
Arbetsmarknadsutskottet har tidigare pekat på vissa
mindre förändringar i tillämpningen av omräkningstabellen
för ersättning till den som är arbetslös sju till åtta timmar per
vecka som kan ge betydande besparingar. Regeringen fäster
inget avseende vid utskottets initiativ utan föregriper
utredningen genom att genomföra en besparing på enligt vad
regeringen påstår nästan 500 miljoner kronor. Vänsterpartiet
ifrågasätter besparingens storlek, särskilt om man tar hänsyn
till de alternativa åtgärder vi föreslår. Vi avvisar regeringens
åtgärd och anvisar ett utrymme om 500 miljoner kronor för
att täcka upp den uppgivna kostnaden. Om regeringen ändå
skulle ändra förordningen på föreslaget sätt utgör dessa
medel en förstärkning av finansieringen av de kontanta
stöden och utbildningsbidragen.
Riksdagen bör ge regeringen till känna att den inte bör
genomföra denna regeländring utan hänvisa frågan om
deltidsarbetslösheten till utredningen att lösa problemet på
ett samlat sätt i enlighet med vad Vänsterpartiet föreslagit.
Övriga förändringar
Regeringen aviserar ytterligare förändringar inom
arbetslöshetsersättningens område i en proposition senare
under hösten 1995 som skall innebära en besparingseffekt
om minst 1 300 miljoner kronor. Vänsterpartiet konstaterar
att regeringen därmed fortsätter den olyckliga processen att
besluta om avsevärda försämringar i ett trygghetssystem som
så många människor tvingas vara beroende av på grund av
massarbetslösheten utan att göra en ingående utredning först.
Regeringspartiets uttalanden före valet skiljer sig helt från
nuvarande praxis.
Det är svårt att sakligt ta ställning till de aviserade
förslagen som ju endast skisseras. Dock förefaller det
orimligt att bestraffa arbetslösa med 60 ersättningsdagars
avstängningstid för den som själv lämnat sitt arbete. Här
finns många fall där det inte alls handlar om något missbruk.
Förslaget andas misstro och underförstådda anklagelser mot
de arbetslösa. Budskapet att arbetslösheten är individens fel
och inte huvudsakligen ett samhällsmisslyckande med
djupgående politiska orsaker framträder på ett sätt som är
mycket hotfullt för arbetarrörelsen.
Vad gäller förslag om skärpning av arbetsvillkoret kan
sägas att Vänsterpartiet tidigare medverkat till beslut i denna
riktning. Syftet har varit att upprätthålla en stark anknytning
till arbetsmarknaden för att kunna försvara goda
försäkringsvillkor. Just dessa krav och därmed
avgränsningen av vilka som omfattas av ersättningsrätt borde
nu vara en prioriterad uppgift för utredningen på området att
komma med förslag på. Det kan väl tänkas att besparingar
kan uppnås. Regeringen borde invänta ett samlat förslag och
avstå från ytterligare ad hoc-förslag.
Kostnader och anslagsbehov
Vänsterpartiet avvisar således regeringens
besparingsförslag. För att täcka dessa ytterligare kostnader
anvisas ett utrymme om 3 000 miljoner kronor att läggas till
anslaget Bidrag till arbetslöshetsersättning m.m.
Kulturdepartementet
Vänsterpartiet föreslår på en rad punkter förändringar i
förhållande till förslagen i kompletteringspropositionen.
Centrala amatörorganisationer
Vänsterpartiet anser att bidraget till Statens kulturråd skall
förstärkas med 4 miljoner kronor som skall riktas till
verksamhet inom amatörkulturen. Samhället har förändrats
kraftigt under senare år. Numera är det vanligare att man
sitter hemma framför en bild- eller tv-skärm än att man odlar
de personliga relationerna. Många arbetslösa blir därmed
rotlösa. Ungdomar utbildar sig utan att veta om de i
framtiden får något arbete eller meningsfull sysselsättning.
För 15--20 år sedan var det ett annat kulturklimat med
levande debatt i samhället, och människorna engagerade sig
mer i arbetarspel, amatörteater, sång, musik, dans och dylikt.
Vänsterpartiet anser att verksamhet som för människor
närmare varandra samt ger människor kunskap om sig själva
och sin historia skall uppmuntras. Vänsterpartiet vill därför
anslå ytterligare 4 miljoner till amatörkulturen.
Centrumbildningar
Regeringen har i sin regeringsförklaring deklarerat att
kulturen återigen skall föras in i skolan. Man frågar sig nu
hur detta skall gå till eftersom staten under senare år dragit
ner bidragen till kommunerna. Kommunerna har en hel del
lagreglerade åtaganden, för de icke lagreglerade
verksamheterna räcker helt enkelt inte pengarna till. De fria
teatergrupperna står idag för 70--80 % av all barnteater.
Dessa fria grupper har en ambition att turnera och spela
teater. I det kärva ekonomiska läge vi befinner oss i kan dock
inte kommuner och landsting engagera teateruppsättningar
i den utsträckning som skulle behövas. De fria gruppernas
verksamhet är också förhållandevis billig, de gör fler
föreställningar per satsad krona än riksscenerna. Detta
innebär att människor engagerade i de fria grupperna går
arbetslösa stora delar av året, detta gagnar ingen.
Vänsterpartiet föreslår därför att 10 miljoner avsätts för
kulturverksamhet för de fria grupperna så att de får en
möjlighet att turnera och nå ut i kommuner och landsting.
Bidraget bör fördelas till olika typer av grupper som sysslar
med teater, musik, dans etc.
Kultur i arbetslivet
Kulturinsatser i arbetslivet är en viktig del i arbetet för att
öka delaktigheten i kulturlivet och ett medel för att uppnå
kulturell jämlikhet och jämställdhet. Vänsterpartiet anser att
detta arbete är viktigt att stimulera. Vi vill även stimulera
facken att engagera sig i formerna för och i
vidareutvecklingen av kulturen i arbetslivet. Vänsterpartiet
föreslår därför att anslaget till kultur i arbetslivet ökas med
10 miljoner kronor. Medlen skall disponeras för projekt där
de fackliga organisationerna satsar hälften och statsbidrag
utgår med motsvarande belopp som fackföreningen har
anslagit.
Kulturkonsulenter
Vänsterpartiet vill ha en regional satsning på
kulturkonsulenter i likhet med de konsulenter som
exempelvis finns inom hemslöjden, körkonsulenter,
danskonsulenter osv. Kulturkonsulenterna skulle kunna
utveckla folks skapande i det regionala kulturlivet och
stimulera samverkan mellan amatörer och professionella
kulturutövare. För att få ett statligt bidrag skall
konsulenttjänsterna delvis finansieras regionalt.
Vänsterpartiet anslår 10 miljoner till detta ändamål.
Stöd till svensk filmproduktion
Vänsterpartiet anser det synnerligen viktigt att vi i Sverige
producerar och visar mycket inhemsk film. Filmen är ett bra
sätt att spegla vår tid och verklighet. En stor satsning på
svensk film gör att den får bättre förutsättningar att
konkurrera med utländskt material. Att göra egen film ute i
landet anser Vänsterpartiet är ett steg i riktning mot ett mer
levande Sverige. De regionalt inspelade filmerna skall spegla
den svenska verkligheten och ge bilder där människor känner
igen sig. Detta är en förutsättning för att kunna konkurrera
med de utländska våldsfilmer som i stor utsträckning
dominerar det svenska filmutbudet. Filmproduktion är i
högsta grad sysselsättningsskapande och kan till och med
generera exportinkomster och göra Sverige mer känt
utomlands vilket i sin tur leder till ökad turism.
Vänsterpartiet anslår därför 10 miljoner till regionala
filmfonder.
Våldsskildringsrådet
Våldsskildringsrådet är ett råd som idag inte har så stora
möjligheter att skapa opinion och spegla det våld som finns i
samhället. Våldsskildringsrådet skall bl.a. hjälpa skolan med
material och expertis vad gäller våldet i samhället i syfte att
stödja lärarens arbete med mediekunskap i skolan. För
närvarande fungerar denna verksamhet inte tillfredsställande
eftersom Våldsskildringsrådets resurser är begränsade,
samtidigt som våldet stadigt ökar i samhället. Vänsterpartiet
anslår därför 3 miljoner kronor fördelade enligt följande: 1
miljon för stimulans av projekt i skolan, 1 miljon för rådets
egen verksamhet samt ytterligare 1 miljon till forskning på
uppdrag av rådet.
Näringsdepartementet
Biobränslen är det förnyelsebara, inhemska energislag som
ska stå för merparten av den nya energiproduktion som
behövs för att klara avvecklingen av kärnkraften och
minskningen av användningen av fossila bränslen. Vi vill här
lyfta fram satsningar på två områden.
-- Vänsterpartiet vill anslå 150 miljoner kronor ytterligare
till kraftvärmeproduktion med biobränslen under budgetåret
1995/96.
-- Vänsterpartiet föreslår också att staten garanterar ett lån
för uppförande av en fullskaleanläggning för
etanoltillverkning i mellersta Sverige. Kapaciteten bör vara
minst 50 000 ton. I hela produktionskedjan beräknas en
sådan produktion ge 1 000 nya arbeten.
Intresset bland kvinnor för företagande har ökat starkt
under senare år. I budgetpropositionen i januari 1995 svarade
regering och riksdag upp mot det här intresset och höjde
anslaget till 200 miljoner kronor. Nu vill regeringen ta
tillbaka en del av höjningen. Vi motsätter oss detta.
Miljödepartementet
Inom Miljödepartementets område, bilaga 14, föreslår
regeringen tre minskade anslag: dels på kalkning av sjöar, 30
miljoner, dels miljöforskning, 37,5 miljoner och dels
kärnsäkerhetsforskning, 7,5 miljoner. Vänsterpartiet avslår
regeringens förslag till nedskärningar.
Regeringen föreslår att anslaget A 3. Bidrag till
kalkningsverksamhet för sjöar och vattendrag skall minskas
med 30 miljoner kronor. Anslaget till kalkning har redan
minskat med 57 miljoner under kommande budgetår. Det
rimmar illa med regeringens uttalade ambitioner att
prioritera försurningsfrågorna att skära ner anslaget
ytterligare. Kalkning av sjöar och vattendrag är idag den
kända metod som kan fördröja försurningens effekter.
Kalkning är ett uppehållande försvar för de 14 000 sjöar och
120 000 km rinnande vatten som beräknas vara skadade.
Dagens kalkningsprogram räcker till 5 000 sjöar.
Vänsterpartiet motsätter sig också regeringens förslag att
skära ytterligare i miljöforskningsanslaget, A 5, och i
kärnsäkerhetsforskningen, utan att redovisa konsekvenserna.
Sveriges miljöforskning är av internationellt hög kvalitet
trots att den redan idag får en relativt sett mindre andel av
forskningsanslagen än i andra länder, t.ex. Tyskland, Holland
eller Danmark.
I Vänsterpartiets miljömotion samt i budgetmotionen i
januari 1995 anslog Vänsterpartiet 470 000 000 kr mer än
regeringen till olika satsningar inom miljöområdet.
Vänsterpartiet står fast vid den inriktning och omfattning
som redovisades då. I kompletteringspropositionen har de
ekonomiska satsningarna gjorts på miljöinvesteringar som
skapar arbetstillfällen. Detta redovisas på annan plats i
motionen.
Civildepartementet
Vänsterpartiet ökar utgifterna med 19 miljoner kronor
relativt regeringen inom Civildepartementets område. 15
miljoner kronor satsas på länsexperter på
utbildningsområdet. Länsexperterna vid landets
länsstyrelser har en strategisk betydelse när det gäller att
samordna kompetenshöjande verksamhet i offentlig regi,
framför allt i glesbygdslänen.
Konsumentpolitiken är en viktig del av välfärdspolitiken.
Vi vill därför rikta 2 miljoner kronor till stöd för frivilliga
konsumentorganisationer, som har en mycket viktig roll som
opinionsbildare för en aktiv konsumentpolitik.
Effekterna av kooperativt småföretagande är mycket goda.
Åtskilliga nya småföretag och nya arbetstillfällen har
tillkommit genom denna verksamhet. Vänsterpartiet vill
därför rikta 2 miljoner kronor till stöd för kooperativ
utveckling.
Omställningskostnader
De stora besparingar som Vänsterpartiet föreslår på
Försvarsdepartementets område kommer naturligtvis att
medföra diverse övergångsproblem. Samhällets
nettobesparing skiljer sig från det besparingsbelopp brutto
som är uppsatt under Försvarsdepartementets verksamhet.
Skillnaden måste täckas genom att resurser reserveras i en
omställningsfond. Vänsterpartiet föreslår att en sådan
omställningsfond inrättas och tillförs medel motsvarande
1 500 miljoner kronor under budgetåret 1995/96.
Budgetutvecklingen
Utgångspunkten och restriktionen för Vänsterpartiets
budgetalternativ är förbättringarna av statsfinanserna och
den prekära utvecklingen på hemmamarknaden.
Statsfinanserna utvecklas nu i mycket positiv riktning.
Underskotten är under kontroll och minskar snabbt från en
hög nivå. Vänsterpartiets reviderade budgetalternativ för
budgetåret 1995/96 innebär en förbättring av saldot med ca
25 miljarder kronor jämfört med utfallet i januaribudgeten.
Det innebär en fortsatt målmedveten inriktning på
budgetsanering och minskat budgetunderskott, men
samtidigt en starkare betoning på sysselsättning och uthållig
tillväxt jämfört med januari.
Vänsterpartiet har bidragit till en mycket omfattande
sanering av statens finanser. Men det räcker inte med enbart
besparingar och skattehöjningar. Det behövs också
målmedvetna stimulanser. Utan mer aktivitet och en högre
sysselsättningsnivå i svensk ekonomi kommer det negativa
trycket på den offentliga ekonomin att fortsätta. En fortsatt
offensiv budgetsaneringspolitik förutsätter därmed mer
kraftfulla ingrepp mot arbetslösheten. I detta avseende är
enligt Vänsterpartiets uppfattning regeringens politik
alldeles otillräcklig. Vänsterpartiet avvisar
huvudinriktningen i regeringens vårbudget, bl.a.
matmomssänkningen. Istället avsätter Vänsterpartiet mer
resurser för att stärka småföretagen och för att öka
sysselsättningen i kommunal och privat tjänstesektor.
Vänsterpartiets reviderade budget är i stor utsträckning en
sysselsättningsbudget.
Regeringens vårbudget saknar vision och riktlinjer för hur
svensk ekonomi skall stärkas och sysselsättningen öka. De
budgetförstärkningar som regeringen föreslår är mycket
måttliga jämfört med de uppgörelser som tidigare gjordes
med Vänsterpartiet. Flertalet besparingar är dessutom
engångsvisa. Den varaktiga budgetförstärkningen motsvarar
endast 3,6 miljarder kronor nivå 1998. Regeringens
huvudsakliga ambition är istället att varaktigt få ner de
offentliga utgifterna till en lägre nivå. Det är naturligtvis bra
att få ner offentliga utgifter som orsakas av arbetslöshet eller
sociala missförhållanden. Det är dock inget egenvärde i sig
att pressa ned de offentliga utgifternas andel av BNP till en
så låg nivå som möjligt, tvärtom kan detta leda till att
möjligheterna att bedriva en aktiv konjunkturpolitik minskar.
Regeringens inriktning på att frigöra de offentliga utgifterna
från ekonomins berg- och dalbana förklarar också det
bristande intresset för sysselsättningsökning och långsiktig
ekonomisk utveckling.
Vänsterpartiets ekonomisk-politiska strategi avviker i
dessa avseenden helt från regeringens. Det avgörande
inslaget i Vänsterpartiets politik är att få bort
massarbetslösheten. Det är den enda vägen att också
förbättra statsfinanserna och pressa ner statsskulden, givet att
det skall kunna ske på ett samhällsekonomiskt acceptabelt
sätt med fortsatt hög nivå på offentlig verksamhet och social
trygghet. Budgetsaneringsarbetet får inte bli ett medel att
permanenta massarbetslösheten och drastiskt sänka nivån på
verksamheter i kommuner och landsting.
Ekonomiskt-politiskt står vi nu inför ett vägskäl.
Omfattande insatser i budgetsaneringsarbetet har gjorts
under innevarande budgetår. Skall emellertid den positiva
utveckling vi ser av statsfinanserna och i delar av ekonomin
kunna bibehållas och förstärkas måste politiken i större
utsträckning betona sysselsättningsbefrämjande åtgärder,
den måste befordra den uthålliga tillväxten. Det är
huvudmomentet i den reviderade budget Vänsterpartiet
presenterar. Det innebär också att Vänsterpartiets politik
befordrar sysselsättningen i betydligt större utsträckning än
regeringens vårbudget. Inkomsterna i samhället ökar
därigenom mer med Vänsterpartiets förslag. Utvecklingen
av saldot blir med stor sannolikhet starkare än det utfall som
presenteras i nedanstående tabell som i sin tur baseras på
regeringens prognoser.
Vänsterpartiets reviderade budgetförslag i relation till
regeringens reviderade statsbudget 1995/96, miljoner kronor

KP(v):
Statschefen och regeringen
+25
--Regeringskansliet m m, 25 mkr
Justitiedepartementet
+/--0
Utrikesdepartementet
--845
+Bidrag till internationella biståndsprogram, 860 mkr
--Utrikesförvaltningen, 10 mkr
--Utredningar m m, 5 mkr
Socialdepartementet
--4 886+Bostadsbidrag, 750 mkr
+75%-paketet, 1 790 mkr
+Assistansersättning, 1 226 mkr
+Läkemedel, 450 mkr
+Yrkesinriktad rehabilitering, 70 mkr
+Barnbidrag 60 kr/månad, 1 100 mkr
--Flerbarnstillägg, 500 mkr
Kommunikationsdepartementet
+1 503+Nyinvestering i järnvägar, 262 mkr
+Underhåll av järnvägar, 100 mkr
+Bidrag motorvärmare, 10 mkr
+Enskilda vägar, 100 mkr
+Kväverening sjöfart, 50 mkr
--Byggande av vägar, 2 025 mkr
Finansdepartementet/Kommunerna
--1 886+Kommunakut, 1 600 mkr
+Skattemyndigheterna och exekutionsväsendet, 211 mkr
+Tullverket, 75 mkr
Försvarsdepartementet
+4 626--Arméförband: Ledning och förbandsverksamhet,
1 350 milj
--Marinförband: Ledning och förbandsverksamhet, 75 milj
--Flygvapenförband: Ledning och förbandsverksamhet, 450
milj
--Arméförband: Anskaffning av materiel, 600 milj
--Marinförband: Anskaffning av materiel, 600 milj
--Flygvapenförband: Anskaffning av materiel, 750 milj
--Operativ ledning m m: Ledning och förbandsverksamhet:
525 milj
--Civilbefälhavarna, 6 milj
--Skyddsrum m m, 250 milj
--Stöd till frivilliga försvarsorganisationer inom
totalförsvaret m m, 20 milj
Utbildningsdepartementet
--1 300+Höjning av svux och svuxa från 65 till 75% av a-
kassan, 1 300 mkr
Kulturdepartementet
--47+Riksorganisationerna på amatörkulturområdet, 4 mkr
+Kultur i arbetslivet, 10 mkr
+Regionala filmfonder, 10 mkr
+Regionala kulturkonsulenter, 10 mkr
+Fria teatergrupper, 10 mkr
+Våldsskildringsrådet, 3 mkr
Jordbruksdepartementet
+/--0
Arbetsmarknadsdepartementet
--9 000+Arbetsmarknadspolitiska åtgärder, 4 950 mkr
+Arbetsmarknadsverkets förvaltn.kostn./yrkesrehabilitering
(invandrare,
handikappade), 125 mkr
+Särskilda åtgärder för arbetshandikappade, 400 mkr
+Bidrag till Samhall AB, 400 mkr
+Särskilda insatser i invandrartäta områden, 125 mkr
+A-kassan, 3 000 mkr
Näringsdepartementet
--200+Insatser för ny energiteknik, 150 mkr
+Främjande av kvinnors företagande, 50 mkr
Miljödepartementet
--75+Kalkning av sjöar, 30 mkr
+Miljöforskning, 37 mkr
+Kärnsäkerhetsforskning, 8 mkr
Civildepartementet
--19+De frivilliga konsumentorganisationerna, 2 mkr
+Stöd till kooperativ verksamhet, 2 mkr
+Länsexperter på utbildningsområdet, 15 mkr
Framtidsfond
--2 000
Omställningsfond (försvaret)
--1 500
Totalt utgifter i förhållande till (s)
--15 604
Skattehöjningar netto i förhållande till (s)
+12 000
Budgetsaldo i förhållande till (s)
--3 604

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den
ekonomiska politiken som har förordats i denna motion,
2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för
budgetreglering som har förordats i denna motion,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av
inkomstskatten enligt vad i motionen anförts,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
skärpningar av skatten på kapitalägande enligt vad i
motionen anförts,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av
företagsbeskattningen enligt vad i motionen anförts,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sänkta
arbetsgivaravgifter för kommuner och landsting från den 1
januari 1996 enligt vad i motionen anförts,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skatteuttaget inom privat
tjänsteproduktion,
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sänkta
egenavgifter enligt vad i motionen anförts,
9. att riksdagen avslår regeringens förslag om sänkt
mervärdesskatt på livsmedel,
10. att riksdagen hos regeringen begär förslag till energi-
och miljöskatter enligt vad i motionen anförts,1
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om snabbutredning om
reklamskatten,
12. att riksdagen hos regeringen begär förslag till båtskatt
enligt vad i motionen anförts,
13. att riksdagen till Regeringskansliet m.m. för budgetåret
1995/96 anvisar 25 000 000 kr mindre än regeringen
föreslår,2
14. att riksdagen till Utrikesförvaltningen för budgetåret
1995/96 anvisar 10 000 000 kr mindre än regeringen
föreslår,3
15. att riksdagen till Utredningar m.m. under
Utrikesdepartementet för budgetåret 1995/96 anvisar
5 000 000 kr mindre än regeringen föreslår,3
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att medel ur anslaget E 6 för
fortsatta informationsinsatser om Europafrågor tillförs bl.a.
politiska partier, folkrörelseorganisationer och
folkbildningsorganisationer,2
17. att riksdagen avslår regeringens begäran att
reservationsmedel till biståndsverksamhet dras in,
18. att riksdagen till Bidrag till internationella
biståndsprogram för budgetåret 1995/96 i enlighet med vad
i motionen anförts beslutar anslå 860 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslår,
19. att riksdagen avslår regeringens aviserade förslag om
att spara 1 200 000 000 kr på assistansersättningen till svårt
funktionshindrade enligt vad i motionen anförts om att den
enskildes behov skall styra kostnadsnivån och inte
regelsystemet,
20. att riksdagen beslutar om att barnbidraget från den 1
januari 1996 skall höjas från 7 680 kr till 8 280 kr per barn
och år enligt vad i motionen anförts,
21. att riksdagen beslutar om en förändring av
flerbarnstillägget enligt vad i motionen anförts,
22. att riksdagen avslår regeringens förslag om höjda
läkemedelskostnader enligt vad i motionen anförts om den
kraftiga kostnadsutveckling som varit under de senaste fyra
åren och som drabbar äldre och sjuka med ett stort
läkemedelsbehov,
23. att riksdagen avslår regeringens förslag om en enhetlig
kompensationsnivå i sjuklöne-, sjuk- och
föräldraförsäkringen på 75 % enligt vad i motionen anförts,
24. att riksdagen avslår regeringens förslag om att till
Föräldraförsäkringen för budgetåret 1995/96 anslå
1 202 000 000 kr mindre än vad som föreslagits i proposition
1994/95:100 bilaga 6,
25. att riksdagen avslår regeringens förslag om att till
Sjukpenning och rehabilitering för budgetåret 1995/96 anslå
3 419 000 000 kr mindre än vad som föreslagits i proposition
1994/95:100 bilaga 6,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om slopandet av en karensdag i
sjukförsäkringen,
27. att riksdagen avslår regeringens förslag om att till
Bostadsbidrag för budgetåret 1995/96 anslå 910 000 000 kr
mindre än vad som föreslagits i proposition 1994/95:100
bilaga 6,
28. att riksdagen till byggande av riksvägar för budgetåret
1995/96 (A 3) anvisar 2 025 000 000 kr mindre än vad
regeringen föreslagit,
29. att riksdagen till drift av statliga järnvägar för
budgetåret 1995/96 (A 10) anvisar 100 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit,
30. att riksdagen till nyinvesteringar i stomjärnvägar för
budgetåret 1995/96 (A 11) anvisar 262 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit eller således 9 407 000 000 kr,
31. att riksdagen till drift och byggande av enskilda vägar
för budgetåret 1995/96 (A 5) anvisar 100 000 000 kr utöver
vad regeringen föreslagit eller således 429 449 000 kr,
32. att riksdagen beslutar avslå en utökad garantiram för
drift och underhåll av de nya väglederna inom ramen för den
s.k. Dennisöverenskommelsen,
33. att riksdagen till Tullverket för budgetåret 1995/96
anvisar 75 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit,
34. att riksdagen till Skattemyndigheterna för budgetåret
1995/96 anvisar 140 000 000 kr utöver vad regeringen
föreslagit,
35. att riksdagen till Kronofogdemyndigheterna för
budgetåret 1995/96 anvisar 71 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit,
36. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
ytterligare besparingar inom fjärde huvudtiteln om
4 626 000 000 kr i enlighet med vad i motionen anförts,
37. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att deltidsstudiestöd på 75 % av
studiemedel, särskilt vuxenstudiestöd och särskilt
vuxenstudiestöd för arbetslösa även skall gälla studerande
vid folkhögskola,
38. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändring i
studiestödslagen,
39. att riksdagen beslutar höja ersättningen för svux och
svuxa från 65 % till 75 % av nivån i dagpenningen från a-
kassa,
40. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att särskilt
vuxenutbildningsstudiestöd för arbetslösa skall kunna
beviljas för studier på gymnasial nivå under sex terminer och
för ytterligare tid om det finns särskilda skäl,
41. att riksdagen avslår regeringens förslag om ändring i
20 § lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring,
42. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om grundbeloppet i det kontanta
arbetslöshetsunderstödet,
43. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inskränkning av
deltidsarbetslösas stämplingsrätt,
44. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ytterligare ändringar i lagen
(1973:370) om arbetslöshetsförsäkring ej skall göras innan
utredningen om arbetslöshetsförsäkringen presenterat sina
förslag och konsekvenserna av ändringar i lagen,
45. att riksdagen anslår 3 000 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit till Bidrag till arbetslöshetsersättning
m.m. för budgetåret 1995/96,
46. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts hos
regeringen begär förslag rörande Kulturdepartementets
huvudtitel,
47. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts hos
regeringen begär förslag rörande Näringsdepartementets
huvudtitel,
48. att riksdagen under tolfte huvudtiteln för budgetåret
1995/96 garanterar ett lån till en etanolanläggning enligt vad
som anförts i motionen,
49. att riksdagen under tolfte huvudtitelns
reservationsanslag Främjande av kvinnors företagande för
budgetåret 1995/96 avslår regeringens förslag om en
minskning av anslaget med 50 000 000 kr enligt vad som
sägs i motionen,
50. att riksdagen till Länsstyrelserna m.m. (A 1) i enlighet
med vad som i motionen anförts anvisar 15 000 000 kr utöver
vad regeringen föreslår,
51. att riksdagen till Stöd för kooperativ utveckling (E 2)
anvisar 2 000 000 kr utöver vad regeringen föreslår,
52. att riksdagen till Stöd till konsumentorganisationer (C
3) anvisar 2 000 000 kr utöver vad regeringen föreslår,4
53. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts,
under avsnittet om Miljödepartementet, anvisar ett belopp
som är 75 000 000 kr högre än regeringens,
54. att riksdagen beslutar inrätta en omställningsfond som
tillförs 1 500 000 000 kr budgetåret 1995/96 enligt vad i
motionen anförts,
55. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts
avvisar förslaget om ett utgiftstak för den offentliga sektorn,
56. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts
avvisar förslaget om förbud mot statlig upplåning i
Riksbanken, s.k. monetär finansiering,
57. att riksdagen hos regeringen begär en ändring i
inriktningen av penningpolitiken enligt vad i motionen
anförts,
58. att riksdagen hos regeringen begär inrättandet av en
kommission för att granska finansmarknaden enligt vad i
motionen anförts.

Stockholm den 10 maj 1995

Gudrun Schyman (v)

Hans Andersson (v)

Ingrid Burman (v)

Björn Samuelson (v)

Eva Zetterberg (v)

Johan Lönnroth (v)

Lars Bäckström (v)

1 Yrkande 10 hänvisat till SkU.
2 Yrkandena 13,16 hänvisade till KU.
3 Yrkandena 14,15 hänvisade till UU.
4 Yrkande 52 hänvisat till LU.