med anledning av prop. 1994/95:150 Förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1995/96, m.m. (kompletteringsproposition)
Ekonomisk politik 1.
Det socialliberala projektet: En ny svensk modell
Under många år var Sverige ''Landet annorlunda''. Hos
oss var massarbetslöshet något som hörde 1930-talet till.
Tron att det som kallats den svenska modellen skulle skydda
oss från de problem andra länder länge brottats med har varit
stark.
Vi vet nu att det var fel.
Den öppna arbetslösheten har på några få år stigit till
nivåer som till alldeles nyligen var otänkbara. Sverige har
fogats till den långa raden av västeuropeiska länder med
arbetslöshetstal kring 10 procent.
Eftersom det som hänt i Sverige har sin motsvarighet i
andra delar av Europa kan man lätt förledas att tro att det
ligger något ödesbundet och obönhörligt i denna dystra
utveckling. Det finns nu också ganska många debattörer
som -- med lite variationer i sitt budskap -- hävdar just detta:
''Vi får acceptera den bistra verkligheten. Arbetslösheten har
kommit för att stanna. Sverige kan inte skilja sig från
mängden. Vi skall inte tro att vi är något.'' Detta är en
förödande vanföreställning.
Det är visserligen inte förvånande att den uppstår. Kriser
har i alla tider gett näring åt utvecklingspessimism. Liberaler
har ständigt fått kämpa mot tanken att samhällsutvecklingen
styrs av förutbestämda lagar som inte är åtkomliga för
människors handlingar.
Den tanken har alltid varit både felaktig och skadlig. Så
även i dag. Skulle föreställningen om den bestående
massarbetslöshetens oundviklighet nu sprida sig på allvar
kan den nämligen skapa handlingsförlamning i ett läge när
vi fortfarande har en reell chans att vända utvecklingen.
Massarbetslösheten är en realitet. Men den har ännu inte
bitit sig fast. Långtidsarbetslösheten är fortfarande
förhållandevis begränsad. Bidragsberoendet har ännu inte --
som i många andra länder -- blivit en utbredd livsstil.
Men hotet är överhängande. Vi tror för vår del att de beslut
som fattas de närmaste åren blir avgörande för lång tid
framöver.
Ett centralt budskap i vår politik är detta:
Felet med den svenska modellen har inte varit ambitionen
att skapa en arbetsmarknad som positivt avviker från andra
länder och en arbetsmarknadspolitik som bygger på aktiva
åtgärder i stället för passiva bidrag.
Felet har legat i tron att det är politiker och myndigheter
som skapar jobb. Felet har legat i föreställningen att det i
längden går att ha en låg arbetslöshet utan att samtidigt ha
en hög värdering av innovatörer, entreprenörer och
företagare, utan att samtidigt också ha riktiga incitament i
skatte- och regelsystem av skilda slag.
Socialdemokraterna anklagar ibland andra för att vilja
rasera den svenska modellen. Men det var i själva verket de
själva som monterade ned den. I dess ursprungliga form
byggde den bl.a. på en stor tolerans för vinster i näringslivet,
på en rörlighetsstimulerande politik och på en stark tro på
värdet av utbildning. På samtliga dessa punkter vred de
politiken fel med början kring 1970.
På samtliga dessa punkter måste politiken nu vridas rätt.
Vi tror inte att Sveriges problem kan lösas utan att det sker
ett liberalt skifte i tänkesätt och samhällsklimat.
Det krävs en dramatiskt annorlunda värdering av
företagandet som livsstil för att Sverige skall kunna få fram
de hundratusentals nya jobb i den privata sektorn som behövs
för att massarbetslösheten skall besegras. Företagandets
materiella villkor kan och måste förbättras på politisk väg.
Men det vi eftersträvar är också en kulturförändring där
enskilda initiativ i vid mening värderas på ett annat sätt än i
dag.
Det finns en del som hävdar att detta inte är möjligt utan
en omfattande välfärdspolitisk avrustning. Vi vågar påstå
motsatsen.
Ekonomin blir inte sundare, innovatörerna inte djärvare,
småföretagen inte mer livskraftiga om daghemmen skulle
stängas eller de generella socialförsäkringarna avvecklas.
Tvärtom. Den privata sektorn kan inte expandera i ett
vakuum. Den kan få tillräcklig växtkraft bara i ett
genomtänkt samspel med en väl fungerande -- och fullt
finansierad -- offentlig sektor.
De finansiella obalanserna i budget och utrikesaffärer och
den snabbt växande statsskulden är i allt väsentligt ett
symptom på samma problem, nämligen att den privata
sektorn har vuxit för litet under de senaste decennierna.
Utifrån det socialliberala synsätt vi förespråkar måste en
ny svensk modell formas.
Uttrycket kan förefalla pretentiöst. Vi tror inte att de
åtgärder som krävs var och en för sig behöver vara så
revolutionerande. Men de måste bygga på bärande tankar
som i centrala avseenden skiljer sig från vad som varit
socialdemokratisk politik under de senaste decennierna.
Sverige är inte en företagarnation. Men vi måste bli.
Klimatet och kulturen måste förändras.
Utbildningsnivån är -- tvärtemot vad många föreställt sig --
inte i världsklass. Men den måste bli. Kunskap och
kompetens måste prioriteras och premieras.
Arbetsmarknadspolitik och trygghetssystem har inte alltid
de inbyggda drivkrafter till arbete som en sund ekonomi
kräver. Men de måste få. Krav och incitament måste
utvecklas om vi skall få ner långtidsarbetslösheten och klara
välfärden. En ny svensk modell skall bygga på två bärande
tankar. För det första: Människor måste uppmuntras att pröva
sina vingar och de skall -- om idéerna håller -- kunna tjäna
pengar på hederligt företagande och ''vita jobb''. Det skall
inte anses fult att vara framgångsrik. För det andra: Den
generella välfärden skall inte rivas ner utan stöpas om så att
den främjar arbetsvilja och ger utrymme för enskilda
alternativ. Fördelningspolitiken skall inte ta sikte på att kapa
topparna utan på att utsatta grupper skall få stöd, nya
möjligheter och ny framtidstro.
Det finns inga enkla vägar ur massarbetslöshetens grepp.
Drömmen om någon typ av ''quick-fix'' är inte bara
orealistisk utan också direkt skadlig. Den gör det lätt att falla
för idéer som skulle göra ont värre: arbetsdelning,
begränsningar i frihandeln, nya subventioner till
bostadsbyggande, sänkt matmoms, avveckling av
välfärdsstaten.
Vi socialliberaler är besjälade av en stark tro på Sveriges
möjligheter. De grundläggande förutsättningarna för
investeringar och ekonomisk tillväxt förbättrades avsevärt
genom en rad beslut under första halvan av 90-talet. Vi
tänker bl.a. på skattereformen, medlemskapet i EU,
socialförsäkringsreformerna, den massiva ökningen av
antalet platser i högre utbildning samt öppnandet av nya
sektorer för konkurrens.
Det nya GATT-avtalet innebär samtidigt ökad frihandel
över hela världen. Den ekonomiska utvecklingen öppnar nya
exportmarknader i Asien, Latinamerika och östra Europa.
Jobben har bl.a. genom den s.k. vitboken 1993 förts upp högt
på EU-samarbetets dagordning.
Det som kastar mörka skuggor över den närmaste
framtiden är socialdemokraternas återställarpolitik och de
återkommande räntekriserna -- i betydande utsträckning
olika sidor av samma sak.
När vi har prövat vilka de mest strategiska åtgärderna är
för att skapa de nya jobben och få ner arbetslösheten har vi
påmints om hur mycket av det nödvändiga som den
borgerliga regeringen fick uträttat -- och hur förödande de
socialdemokratiska återställarna i motsvarande mån har
varit. Vi tänker inte minst på den höjda marginalskatten,
avskaffandet av dubbelbeskattningen på riskkapital och
reformerna i arbetslöshetsförsäkringen.
Detta har gjort oss än mer övertygade om att Sverige måste
byta kurs.
Vårt land har utomordentligt allvarliga obalanser att ta itu
med. Det gäller både bristen på arbetstillfällen och
underskottet i de offentliga finanserna. Till det kommer de
utmaningar som globaliseringen av ekonomin, den
informationstekniska utvecklingen och kampen mot
miljöförstöringen för med sig.
Kanske är det viktigaste i dessa utmaningar att vi skall
förmå ta vara på de möjligheter förändringarna öppnar i
stället för att förlamas av hoten.
Kraven på anpassningsförmåga växer. Stelheter och
förlegade ideologiska låsningar blir i framtiden allt mer
skadliga. Vi kan aldrig skapa morgondagens välstånd med
lösningar från det förflutna. Vår framtida trygghet bygger
ytterst på vår vilja och förmåga till förändring.
2. Varning för fyrafemtedelssamhället
I slutet på mars publicerade Dagens Industri en ledare med
rubriken ''Se på den här kurvan och fundera över Sveriges
framtid''.
Kurvan som sträckte sig över tidningssidan redovisade
utvecklingen av antalet långtidsinskrivna vid
arbetsförmedlingen. De som var med i statistiken hade varit
inskrivna oavbrutet i minst två år och under denna tid växlat
mellan öppen arbetslöshet och deltagande i
arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
* Diagram över långtidsinskrivna (se bilaga 1)
Diskussionen kring långtidsarbetslösheten har hittills ofta
kretsat kring en annan faktauppgift: hur många som varit
arbetssökande över 6 månader utan att få jobb. Enligt AMS
handlade det om 120 000 personer i mars 1995.
Men det Dagens Industri lyfte fram är långt viktigare. Det
var ett mått på hur många människor som under mycket lång
tid stått vid sidan av den ordinarie arbetsmarknaden. I januari
1990 handlade det om 15 897 personer. I februari 1995 hade
antalet ökat till en kvarts miljon -- dvs. 16 gånger så många.
Enligt arbetsförmedlingens statistik från mars 1995 är det
aktuella antalet 200 000 personer.
Dessa sifferuppgifter speglar allvaret i det hot vi står inför:
att en stor grupp människor blir permanent utslagna från
arbetsmarknaden.
I valrörelsen 1991 varnade Folkpartiet liberalerna för
''arbetslöshetsbomben''. Bakgrunden var den då
rekordartade ökningen av antalet varsel om uppsägningar.
Efter några år av stark ekonomisk överhettning och
arbetskraftsbrist var 1980-talets ekonomisk-politiska
missgrepp på väg att slå tillbaka med full kraft mot den
svenska arbetsmarknaden.
Problemen blev långt större än de vi varnade för.
Situationen i dag snart fyra år senare kan beskrivas på olika
sätt:Den totala arbetslösheten (dvs. de som var öppet
arbetslösa eller sysselsatta i arbetsmarknadspolitiska
åtgärder) låg i mars 1995 enligt SCB på 535 000 personer
dvs. över en halv miljon.Antalet öppet arbetslösa vid
samma tid var 318 000 eller 7,6 procent av arbetskraften.
159 000 personer var latent arbetssökande dvs. villiga och
förmögna att ta ett jobb men utanför arbetskraften.
Därtill kommer att stora grupper har förtidspensionerats av
arbetsmarknadsskäl. Den faktiska pensionsåldern ligger nu
en bra bit under 60 år.
Totalt står omkring en femtedel av befolkningen mellan 20
och 65 år vid sidan av den ordinarie arbetsmarknaden.
Socialdemokraterna har ibland lite oprecist använt
uttrycket tvåtredjedelssamhället för att beskriva ett hotande
framtidsscenario. Formuleringen är hämtad från
internationell debatt och betecknar ett samhälle där en stor
minoritet hamnat utanför och missgynnats av politiska beslut
men där majoriteten lever gott och i kraft av sin
majoritetsställning slår vakt om sina privilegier.
Beskrivningen har fram till nu haft mycket lite med svensk
verklighet att göra.
Men ur statistiken växer i dag en mera reell hotbild fram:
ett fyrafemtedelssamhälle där mycket stora grupper
arbetsföra svenskar står utanför den ordinarie
arbetsmarknaden. I en del invandrargrupper är
arbetslöshetstalen skyhöga. De sociala problem detta kan
medföra kan knappast överskattas. Hotet om ett alltmer
segregerat samhälle rycker närmare.
Dess värre är det mycket svårt att se någon snabb ljusning.
I det korta perspektivet är det värt att notera att AMS i mars
i år reviderade upp sin prognos för arbetslösheten under 1995
och 1996 bl.a. beroende på det höga ränteläget.
Även den socialdemokratiska regeringens mera
långsiktiga prognoser i finansplanen i januari -- som ändå
byggde på alltför optimistiska antaganden -- var föga
uppmuntrande. 1998 beräknades den totala arbetslösheten
fortfarande överstiga 10 procent.
Våren 1994 hävdade socialdemokraterna, då ännu i
opposition, att de skulle kunna pressa ned den öppna
arbetslösheten under 5 procent redan 1995. Men nu visar
deras egna prognoser att de inte når dit ens år 2000 (då den
enligt kompletteringspropositionen bedöms bli 5,6%). Enligt
långtidsutredningen dröjer det ända till 2010.
I de flesta industriländer har arbetslösheten ökat
trendmässigt sedan 1973. Förra året uppgick den öppna
arbetslösheten i OECD-länderna till 8,5 procent, strax över
Sveriges nivå. Om man begränsar sig till Europa låg nivån
ännu högre -- kring 12 procent.
Sverige är alltså långt ifrån unikt. Det unika ligger nu på
ett annat plan. Den snabba försämringen fr o m 1990 -- då vi
tappat över 500 000 jobb och arbetslösheten exploderat -- har
få motsvarigheter i vår omvärld. Finland som i ett slag
tappade hela sin handel med det f.d. Sovjetunionen
drabbades värre än vi.
Den svenska utvecklingen ter sig likafullt dramatisk. Den
öppna arbetslösheten ökade från 1,7 procent 1990 till över 8
procent 1993. Den totala arbetslösheten ökade under samma
period från ca 3 till ca 13 procent. Skillnaden mellan den
totala och den öppna arbetslösheten speglar en gigantisk
kraftansträngning när det gäller att sysselsätta människor i
aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
I ett avseende skiljer vi oss fortfarande på ett positivt sätt
från vår omvärld. Även om långtidsarbetslösheten stigit
kraftigt har den ännu inte samma utbredning som i de flesta
andra europeiska länder där den totala arbetslösheten nu
legat högt under lång tid. Det skall samtidigt noteras att
insikterna ute i Europa om att inflationsbekämpning och
budgetsanering inte är möjlig utan att arbetslösheten minskar
påtagligt har ökat.
Den kris som drabbade Sveriges ekonomi -- med början
1989--1990 -- hade sina rötter långt tillbaka genom en politik
som successivt försvagade vår utvecklingskraft. Den akuta
krisen utlöstes av en serie allvarliga ekonomisk-politiska
misstag under andra halvan av 1980-talet. Vi skall inte här
närmare fördjupa oss i skuldbörda och orsakssamband. Vi
nöjer oss med att påminna om att en alltför svag finanspolitik
under 1980-talet skapade överhettning och hög inflation,
vilket enligt dåvarande finansministern Kjell-Olof Feldt
bäddade för ''arbetslöshetens stålbad''.
Inflationen bidrog steg för steg till att undergräva Sveriges
konkurrenskraft och till att skapa det spekulationsklimat som
lade grunden till finanskrisen.
När övergången till en låginflationspolitik till sist
tvingades fram, drabbades ekonomin av dramatiskt stigande
realräntor med åtföljande bortfall av efterfrågan.
Låneekonomin försvann. Hushållssparandet gick från att
vara negativt till mera normala nivåer, och den inhemska
efterfrågan rasade. Budgetunderskottet exploderade.
Slutsatsen är enkel: Utan överhettningen hade varken
arbetslöshetskrisen eller statsskuldskrisen behövt bli så
dramatisk som den blev.
Men det finns också mer djupgående systemfel som
bidragit till att problemet har uppstått.
Många av problemen sammanfattas i en enda iakttagelse:
Sedan 1945 har Sverige inte haft något nettotillskott av jobb
i den privata sektorn. Visst har nya privata jobb skapats, men
gamla har slagits ut i samma takt.
Med ett uttryck lånat från Bertil Ohlin: ''De
välståndsbildande krafterna har försummats.'' Växtkraften i
vår ekonomi har successivt blivit allt svagare. Drivkrafterna
för arbete, sparande och företagande har under lång tid varit
otillräckliga och är det i många avseenden fortfarande. Till
det kommer att lönebildningen oavbrutet fungerat dåligt.
Därför är vi där vi är. Därför måste politiken läggas om.
3. Det ekonomiska läget
Konjunkturuppgången förra året var kraftigare än den
bedömdes i budgetpropositionen i januari i år.
Industriproduktion, export och investeringar ökade kraftigt
och mot slutet av året fanns därtill vissa förhoppningar om
att återhämtningen nått även den inhemska ekonomin.
Därefter har emellertid alltfler tecken kommit på att
expansionen har dämpats. Inom industrin finns indikationer
på att toppen redan börjar skönjas, detaljhandeln har
utvecklats svagt, bilförsäljningen har minskat. De svenska
hushållen har successivt fått en alltmer pessimistisk
inställning till både den egna och den svenska ekonomins
utveckling. Sysselsättningen har visserligen ökat sedan
konjunkturbotten passerades men ökningen är blygsam.
Vi vill inte utesluta att utvecklingen kan följa regeringens
prognoser eller att tursamma händelser kan inträffa i vår
omvärld som ger draghjälp till en god tillväxt. Vi skulle för
vår del välkomna en sådan utveckling. Men oroande tecken
finns på att den nuvarande uppgången är mycket bräcklig och
håller på att försvagas.
*Diagram över hushållens förväntningar (se bilaga 2)
Statistiska Centralbyrån redovisar en ökning av
bruttonationalprodukten (BNP) under 1994 på 2,2 procent
vilket är 0,2 % högre än regeringens bedömning i januari. Att
regeringens prognoser för kommande år ser något bättre ut
förklaras delvis av att basen för beräkningarna på detta sätt
höjts. Med tanke på att de positiva resultaten förra året ibland
tillskrivs den nya regeringen kan det finnas anledning att
påpeka att det som hände det året naturligtvis i allt väsentligt
var en följd av åtgärder som vidtogs och händelser som
inträffade under den förra regeringens tid. De åtgärder som
den socialdemokratiska regeringen har genomfört trädde inte
i kraft förrän under 1995 och påverkar således i första hand
utvecklingen från och med nu. Det kan naturligtvis inte
uteslutas att både företagens och hushållens beteende redan
mot slutet av 1994 påverkades av höstens beslut om
''återställare'' och höjda skatter redan före ikraftträdandet --
det kan till och med vara sannolikt att detta är en av orsakerna
till att uppgången saktade av.
I början av mars i år ökade oron på de internationella
finansmarknaderna och den amerikanska dollarn
försvagades. Detta återverkade mycket negativt på den
svenska ekonomin. Räntorna steg kraftigt och kronans
försvagning nådde nya bottennivåer. Bristen på förtroende
och den svenska ekonomins sårbarhet manifesterades åter.
*Diagram över ränte- och växelkursutvecklingen (se
bilaga 3 a och 3 b)
Under den allra senaste tiden har räntorna sjunkit markant
medan kronans försvagning i allt väsentligt bestått.
Räntenedgången orsakas främst av sjunkande räntor
utomlands samt en rekyl i och med att osäkerheten om
innehållet i kompletteringspropositionen har bortfallit efter
det att den har presenterats.
Alla de länder som liksom Sverige betraktas som
högränteländer och drabbades hårt när turbulensen började
har kunnat notera sjunkande räntor. I denna grupp ingår
förutom Sverige bl a också Italien, Spanien, Finland och
Kanada. Den genomsnittliga räntedifferensen gentemot
Tyskland har för dessa länder sjunkit från nära 4
procentenheter till knappt 3,5 procentenheter för närvarande.
Sverige ligger fortfarande sämre till än flera av de andra, se
t ex diagrammet över Finland och Sverige.
Räntenedgången är naturligtvis mycket positiv, även om
nivåerna fortfarande är mycket höga. Räntan på en tioårig
obligation var i månadsskiftet jan/feb 1994 ca 1 procentenhet
högre än den tyska, i början av 1995 drygt 3 procentenheter
högre än den tyska och differensen är för närvarande 3,8 %.
1 D-mark kostade vid motsvarande tidpunkter 4,60 resp 4,80
kr och kursen är nu ca 5,20 kr. Det s k ecu-indexet ligger
fortfarande över 130 vilket motsvarar en försvagning på mer
än 25 procent sedan kronkursen blev rörlig. Sedan januari
har denna index försvagats från 122 till drygt 130.
Regeringen gör i kompletteringspropositionen en
bedömning av den ekonomiska utvecklingen framöver som
är både alltför positiv -- för den faktiska utvecklingen -- och
alltför negativ -- för den potentiella tillväxttakten.
Vår kritik om ''glädjekalkyler'' gäller den faktiska
utvecklingen. Regeringen har inte tagit hänsyn till
förekomsten av konjunktursvängningar under resten av
1990-talet. Till och med 1998 antas BNP öka med drygt 2,5
procent per år och även om 1999--2000 räknas in blir
tillväxten ca 2,2 procent per år enligt regeringen. Om, såsom
förefaller sannolikt, en dämpning i konjunkturen inträffar
under denna tid får detta negativa återverkningar som
omintetgör regeringens prognoser. Både offentliga finanser
och sysselsättning riskerar i så fall att utvecklas sämre än
enligt propositionens tabeller.
Samtidigt bygger prognoserna på att hushållens sparande
sjunker kraftigt, på att den svenska kronan stiger rejält i
värde, på att räntorna sjunker och på att inflationen hela
perioden håller sig inom ramen för tillåtna 2 procent (+/- 1
procentenhet). Vi vill ingalunda utesluta att något eller några
av dessa antaganden slår in, men risken är uppenbar att inte
alla infrias.
Vi konstaterar att tillväxten i Sverige bara ett enda år,
nämligen 1996, antas överstiga den genomsnittliga i OECD-
länderna. Just 1996 är å andra sidan regeringens prognos
mycket högre än flertalet andra svenska bedömningar. Det
kan därför synas omotiverat att kritisera regeringen för
''glädjekalkyler'' men tyvärr är detta ändå befogat mot
bakgrund av bristen på hänsyn till konjunkturvariationer.
Flertalet andra bedömningar förutser en svagare utveckling
i Sverige.
Det finns t ex knappas någon utöver regeringen som tror
att hushållen drar ner sitt finansiella sparande så kraftigt som
antas i propositionen. Därmed skulle den privata
konsumtionen utvecklas svagare, med återverkningar både
på tillväxt, sysselsättning och offentliga finanser. Vi
påpekade i januari att regeringen var för optimistisk
angående den privata konsumtionens utveckling i och med
antagandet om en kraftig minskning av sparkvoten.
Regeringen har nu reviderat ner prognosen för privat
konsumtion men fortfarande antas en enligt vår uppfattning
orealistiskt stor minskning av hushållens finansiella
sparande. Sparkvoten förutses minska från 8,3 procent förra
året till under 6 procent nästa år och ytterligare ned till 4,5
procent år 1998.
Det är anmärkning att regeringen i det s k högalternativet
i de medelfristiga kalkylerna får en något högre tillväxt i stort
sett enbart genom att förutsätta en ytterligare minskning av
hushållssparandet till 2,3 procent. Enligt vår bedömning är
detta både orealistiskt och oönskat.
Prognosen över prisutvecklingen tillhör likaså de mera
osäkra. Ett flertal andra bedömningar förutser, i motsats till
regeringen, att inflationsmålet överskrids med mer än tillåtna
1 procentenhet både 1995 och 1996. Detta hänger
naturligtvis samman med den kraftiga försvagningen av
kronan, och ju längre tid denna försvagning består, desto
större måste risken bedömas vara att importprisökningen slår
igenom i konsumentpriserna. Det är illavarslande att en rad
prisindex, inkl det för inhemskt producerade varor och
tjänster, för närvarande ökar med en årstakt på nära 10
procent.
Osäkerhet vidlåder också prognosen för växelkurs- och
ränteutveckling. Kronan förutses apprecieras med ca 12
procent. Samtidigt förutses lönekostnadsökningen överstiga
den i flera konkurrentländer men icke desto mindre antas
exporten utvecklas i takt med marknadstillväxten. Som synes
antas också en markant minskning av räntedifferensen
mellan Sverige och Tyskland.
Sammanfattningsvis anser vi att regeringens prognoser i
alltför hög grad saknar säkerhetsmarginaler i de ekonomiska
antagandena. Därmed blir det svårt att skapa den kraftiga
förtroendeökning för svensk ekonomi som är nödvändig.
De alltför pessimistiska prognoserna gäller den potentiella
tillväxtförmågan i svensk ekonomi. Den bedöms ligga på
blygsamma 1,7 procent. Detta måste betecknas som lågt, inte
minst med hänsyn till de genomgripande strukturella
förändringar som skett. Det är en lägre tänkbar tillväxttakt
än i många jämförbara länder och skulle innebära att Sverige
fortsätter att halka efter.
De medelfristiga kalkylerna bygger i hög grad på en
uppskattning av dagens kapacitetsgap och nivån på den
strukturella arbetslösheten. I den reviderade
nationalbudgeten uppskattas den senare till nära 10
procent -- ca 5,5 procent öppet arbetslösa och ca 4 procent
av arbetskraften i arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Som nämnts ovan har den sysselsättningsökning som tog
fart under 1994 nu visat tecken på att avstanna. SCB
redovisade för mars månad en ökning av det totala antalet
jobb på blygsamma 18 000 jämfört med mars 1994. Den
öppna arbetslösheten ligger på 7,5 procent, och antalet
personer som är föremål för olika arbetsmarknadspolitiska
åtgärder uppgår till 5,3 procent enligt AMS. Därmed är den
totala arbetslösheten fortfarande nära 13 procent. Antalet
varsel minskar nu inte längre, och antalet lediga platser har
slutat öka.
Det mycket allvarliga läget på arbetsmarknaden illustreras
också av att antalet personer som varit inskrivna vid
arbetsförmedlingar under längre tid än 2 år uppvisar en brant
stigande kurva -- från 16 000 personer år 1990 till 200 000
personer för närvarande. Alla dessa personer har förvisso
inte varit öppet arbetslösa hela tiden, men de har vandrat
fram och tillbaka mellan öppen arbetslöshet och deltagande
i olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Enligt vår bedömning borde uppgifter av detta slag
medfört att regeringen lägger om strategi och genomför en
politik som tar sikte på forcerad budgetsanering, ökad
tillväxt, växande företagsamhet och fler jobb. Vi återkommer
till detta nedan.
Prognoserna för de offentliga finansernas utveckling
redovisar att statsskulden som andel av BNP når sitt
maximum mot slutet av 1996 och därefter börjar minska.
Dessa prognoser är naturligtvis helt avhängiga de ovan
nämnda antagandena om den reala och finansiella
utvecklingen och lider därmed av samma brist på
säkerhetsmarginaler som redovisats ovan.
Vi noterar att en stor del av den budgetförbättring som
redovisats sedan finansplanen presenterades i januari består
av nära 40 miljarder kr i ''hittade'' inkomster på grund av
osäkerheter i modellerna för inkomstberäkningen samt det
bättre utgångsläget under 1994.
Regeringen envisas med att beskriva sin besparingspolitik
som om den bestod av 118 miljarder kr (ibland 115 miljarder
kr), motsvarande 7,5 procent av BNP. Detta är högst
missvisande. Nära 20 miljarder kr består av effekter av
åtgärder som beslutades av den borgerliga regeringen,
ytterligare nära 20 miljarder kr är beräknade ränteeffekter
och av återstående ca 75 miljarder kr är drygt två tredjedelar
skattehöjningar. Från återstående ca 25 miljarder kr måste
dras andra förslag om ökade utgifter samt de
besparingsförslag som ännu bara är aviserade planer. De
förslag om minskade utgifter netto som presenterats av den
nuvarande regeringen begränsas därmed till ca 15 miljarder
kr.
Regeringen präglas i sitt arbete för att sanera
statsfinanserna av ett alltför ensidigt kameralt tänkande. Det
framgår inte minst när man studerar samvariationen mellan
budgetunderskott och sysselsättningen i den privata sektorn.
Följsamheten dem emellan är uppenbar. Detta har också
påtalats från regeringen vid ett flertal tillfällen. Däremot
tycks man inte ha tagit intryck av detta vid utformningen av
den ekonomiska politiken. Den förefaller i stället inriktas på
att försöka avskaffa sambandet, dvs att avskaffa
budgetunderskottet utan att sysselsättningen i näringslivet
ökar lika mycket. Vi är tveksamma om detta är möjligt, men
även om så vore fallet anser vi en sådan ''lösning'' mycket
negativ. Den innebär nämligen ett uppgivande av den fulla
sysselsättningen som politiskt mål. Regeringen förefaller
acceptera att Sverige fastnar i massarbetslöshet. Vi för vår
del accepterar inte detta.
Sammanfattningsvis vill vi inte utesluta att den
ekonomiska utvecklingen utvecklas enligt regeringens
prognoser, men vi anser att säkerhetsmarginalerna är för
små. Om negativa händelser i omvärlden inträffar, riskerar
effekterna på svensk ekonomi att bli betydande. Det kan
naturligtvis inte heller uteslutas att den internationella
utvecklingen ger Sverige draghjälp, att oron på de
internationella finansmarknaderna ersätts av en period med
stabilitet, att lönerörelsen avslutas snabbt med avtal på låg
nivå eller med andra positiva omvärldshändelser. Under
sådana omständigheter kan de offentliga finanserna till och
med utvecklas mer positivt än regeringen förutser och
tillväxten kan bli god. Vad beträffar sysselsättningen är vi
mer entydigt negativa. Även om regeringens prognoser
skulle realiseras är tillskottet av nya jobb alltför begränsat
och Sverige riskerar att fastna i massarbetslöshet.
4. Liberal politik för tillväxt 4.1
Den ekonomiska politikens ''Moment 22''
Folkpartiet har nyligen presenterat en rapport om ''50 steg
mot ökad sysselsättning''. Vissa av bakgrundsresonemangen
återkommer i denna motion, liksom de förslag som bör
föranleda omedelbara riksdagsbeslut. Det är ingen
tillfällighet att vi gång på gång återkommer till
sysselsättningen i en motion om ekonomisk politik: Om
arbetslösheten kunde trängas tillbaka, skulle det påtagligt
förbättra Sveriges ekonomi. Därför är sysselsättningsfrågan
helt central.
Frågan är hur arbetslösheten kan trängas tillbaka.
En del av lösningen ligger i att den exportindustri som nu
går så bra anställer fler. Sedan svensk ekonomi vände uppåt
under de borgerliga regeringsåren, har Sverige
återindustrialiserats på ett mycket positivt och välbehövligt
sätt. Ändå är tyvärr en samstämmig bedömning att ökningen
av sysselsättningen inom exportindustrin blir begränsad till
följd av fortsatt rationaliseringsverksamhet.
En annan del av lösningen ligger i att övriga befintliga
företag i såväl industri- som tjänstesektorn expanderar sin
verksamhet. Så sker, och det får vissa sysselsättningseffekter.
Problemet här är den bristande köpkraften hos
hemmamarknaden, effekten av den tudelade ekonomin.
Saneringen av statens finanser tar så stor del av den alltför
lilla tillväxten att knappast något återstår till ökad privat
konsumtion. Resultatet av den låga efterfrågan blir att antalet
jobb inte ökar så mycket som vore önskvärt.
Problemet kan tyckas olösligt. Om statsfinanserna inte
saneras stiger räntan så att efterfrågan påverkas av det skälet.
Om de saneras, dras köpkraft in och effekten på efterfrågan
blir densamma.
Detta ekonomisk-politiska ''Moment 22'' måste brytas på
något sätt.
Regeringen hoppas uppenbarligen framför allt på kraften i
den exportledda uppgången i industrin, kanske i kombination
med att minskade inflationsförväntningar i USA skall få ner
det internationella ränteläget. Genom att vissa s k
fundamenta i ekonomin, som produktion och export,
utvecklas positivt är förhoppningen att det successivt
kommer att kunna vända bilden av Sverige. I förening med
den politiska förtroendeökning som regeringen anser ligger
i samverkan med centerpartiet skall det räcka till sänkta
räntor, bl a genom att långivarnas förtroende för Sverige ökar
för att vi i det läget har statsskuldutvecklingen under bättre
kontroll. Genom räntesänkningen uppstår, i detta
regeringens önskescenario, ett utrymme för en viss
konsumtionsökning och svensk ekonomi är inne i god,
uppåtgående spiral.
Om detta är bara att säga att en sådan utveckling vore
mycket önskvärd. Vi bedömer den dock, tyvärr, som mindre
sannolik. Vi befarar att ''förtroendeunderskottet'' i svensk
ekonomi är så stort att den minskning av budgetunderskottet
som kommer att registreras under de närmaste månaderna
inte räcker till för att lösa förtroendeproblemet.
Sannolikt är det oro för att hushållens efterfrågan skall
sjunka för mycket som fått regeringen att föra fram det
huvudlösa förslaget att sänka matmomsen. Vi avvisar det
förslaget av en lång rad goda skäl, som vi närmare utvecklar
i skatteavsnittet. Vi tror att bara det faktum att regeringen lagt
fram förslaget påverkat förtroendet för den svenska staten
negativt hos långivarna.
Det som däremot påtagligt skulle kunna påverka
förtroendet positivt vore en tydligt deklarerad
kursomläggning i synen på företagande, arbete och sparande,
gärna manifesterad i en bredare politisk samverkan. Vår syn
på det inledda samarbetet med centerpartiet är i korthet att
innehållet så här långt inte varit i närheten av vad som behövs
för att lösa Sveriges problem. Vi förutsätter att centerns
företrädare förespråkat en mer tillväxtinriktad kurs, med
bättre villkor för främst små företag, och en snabbare
budgetsanering. Det illustrerar, om vårt antagande är riktigt,
att huvudproblemet ligger inom socialdemokratin. Det är
först och främst sina egna partivänner Ingvar Carlsson och
Göran Persson måste övertyga om kursen i den ekonomiska
politiken skall kunna läggas om.
Det som vi tror mest på för att bryta det ''Moment 22'' vi
beskrivit, är en våg av nyföretagande. Trots att
efterfrågesituationen just nu är bekymmersam, tror vi att
många människor skulle kunna tänka sig att starta eget om
de fick trovärdiga besked om att de långsiktiga villkoren för
företagande kommer att vara goda. Många som startar eget
är beredda att de första åren arbeta både hårt och mot låg lön
och att ta upp lån för att komma igång. Nyföretagandet bidrar
därmed till en önskvärd flexibilitet i ekonomin. Men om
dessa uppoffringar skall te sig motiverade måste
förhoppningen om framtida utdelning finnas där.
Det är därför företagspolitiken måste läggas om. Ett stort
antal beslut, på de flesta politiska fält, skulle behövas för att
åstadkomma ett bättre företagarklimat. Vi vill här ta upp
några av de viktigaste punkterna.
4.2 Lägre räntor
Budgetpolitiken påverkar företagsklimatet genom att den
i hög grad styr räntan. Vi förespråkar i det följande en
snabbare budgetsanering än den regeringen föreslår. Om
omvärlden märker att vi tar resoluta tag för att få balans i
svensk ekonomi finns förutsättningar för att räntorna kan
sjunka. Räntenivån är en nyckelfaktor för företagandet i
Sverige idag -- genom att den påverkar efterfrågan men
naturligtvis också för att många företag är beroende av att
kunna låna pengar på rimliga villkor. Det höga ränteläget har
tagit ett strypgrepp på svensk ekonomi.
Nu krävs påtagliga resultat i budgetsaneringen. Varje ny
rapport om statens upplåningsbehov måste vara klart lägre
än den föregående. Långivarna vet att en förutsättning för att
den svenska budgetsaneringen skall lyckas är att ett antal
optimistiska förutsägelser slår in. Om det visar sig att
upplåningen inte sjunker i den takt som finansministern
utlovat -- exempelvis därför att ränteutgifterna blir högre än
beräknat, därför att det uppstår oförutsedda utgifter eller
därför att skatteinkomsterna inte blir så stora som
prognosticerats genom att konsumtionen sjunker -- kommer
misstroendet att växa och räntorna att stiga. Vi föreslår större
budgetförstärkningar för att minska risken att
budgetsaneringen misslyckas.
4.3 En fungerande riskkapitalmarknad
Tillförseln av riskkapital till svenskt näringsliv fungerar
inte bra. Skildringarna av hur svenska patent exploateras och
ger sysselsättning utomlands är många och tragiska. Om den
ökning av sysselsättningen som vi anser är nödvändig skall
komma till stånd måste investeringarna öka kraftigt. Även
om den ökning som nu sker av investeringarna kan tyckas
imponerande i relativa tal är den otillräcklig.
Trots att sparandet är högt är tillgången till riskvilligt
kapital ett problem. En orsak är den orimliga beskattningen
av riskkapital. Folkpartiet kräver att dubbelbeskattningen
avskaffas.
När SSU-ordföranden protesterar emot att centern i de
pågående samtalen med regeringen krävt ett avskaffande av
dubbelbeskattningen av vissa utdelningar, är ett av hans
argument att han inte skulle kunna se de arbetslösa i ögonen
om socialdemokratin medverkade till sänkt skatt för
aktieägare. Att ett sådant skäl anförs visar hur mycket som
återstår av folkbildning om företagandets villkor inom den
socialdemokratiska rörelsen. Det är ju just för de arbetslösas
skull som dubbelbeskattningen skall avskaffas.
Folkpartiet vill inte avskaffa dubbelbeskattningen för
aktieägarnas skull. Vi vill göra det för att Sverige är i
desperat behov av riskkapital. Det är förödande för
innovationskraften i näringslivet att kapital låses in i gamla
företag, för att utdelning är så högt beskattad, istället för att
satsas i nya framtidsföretag.
4.4 Lägre skatt på företagande -- särskilt inom
tjänstesektorn
Efter regeringsskiftet i höstas har flera beslut fattats, som
skärpt beskattningen på företagandet. Arbetsgivaravgiften
har höjts, liksom skatten på aktieutdelningar. Den skärpta
marginalskatten berör många företagare, förutom att den har
många andra nackdelar. Förslaget om fastighetsskatt på
industrilokaler är ett återinförande bakvägen av skatt på
arbetande kapital.
Oerhört förvånande är att socialdemokraterna i detta
kritiska läge för sysselsättningen under nästa år skall dra in
ytterligare åtta miljarder kronor från de företag som skall
åstadkomma de nya jobben genom att lägga om rutinerna för
momsuppbörd. Kravet på tidigare inleverans kan tyckas
harmlöst. Men sanningen är förstås att det som registreras
som en engångsförstärkning på åtta miljarder kronor i statens
budget är en motsvarande försvagning av företagens
budgetar. Förslaget har vållat stor upprördhet bland
företagare, bland annat av det skälet att den snabba
inbetalningen kommer att innebära att företagen i vissa fall
måste betala in moms till staten innan de fått den av
kunderna. Vi avvisar förslaget.
Vi föreslår att skattesänkningar på företagandet de
närmaste åren i stor utsträckning riktas mot tjänstesektorn. I
vårt budgetalternativ har sammanlagt tolv miljarder kronor
avsatts för en lägre tjänstebeskattning, helst i form av sänkt
tjänstemoms eller, om det inte går av EU-skäl, sänkta
arbetsgivaravgifter för tjänsteföretag.
4.5 Bättre fungerande arbetsmarknad
Den borgerliga regeringen genomförde ett antal strategiska
förändringar i arbetsrätten av särskild betydelse för de
mindre företagen. Dessa beslut tillhör dem som revs upp i
den socialdemokratiska återställarpolitiken hösten 1994.
Samtidigt har regeringen nu i praktiken medgivit att
arbetsrätten inte fungerar tillfredsställande i och med att en
korporativt sammansatt ny arbetsrättskommitté tillsattes för
en tid sedan.
Folkpartiet var länge pådrivande för att ett lagstadgat
skydd mot obefogad uppsägning skulle införas. Det är
angeläget att hålla fast vid de grundläggande tankarna i lagen
om anställningsskydd, inte minst av hänsyn till de äldre som
ofta har stora svårigheter att få nytt jobb om de väl blivit
arbetslösa. En arbetsrätt som utgår från att företagen inte
utan vidare kan säga upp sina anställda innebär starkare
drivkrafter för arbetsgivarna att utveckla sina medarbetare. I
många fall har reglerna fungerat bra. Företag och lokala fack
har i samverkan kunnat finna bra lösningar i besvärliga
situationer. Vi vill starkt betona värdet av sådan samverkan.
Det finns likafullt två viktiga skäl att genomföra vissa
förändringar i arbetsrätten. Det ena är att en del
bestämmelser ibland varit ett hinder för småföretagens
utveckling. Det andra är att alltför stelbenta regler kan
hämma nyanställningar på en arbetsmarknad som i allt högre
grad förutsätter flexibilitet.
Vi föreslår att de regler som den borgerliga regeringen drev
igenom återinförs. Rätten till visstidsanställningar -- som
kan ge många nya jobb -- bör således utvidgas från 6 till 12
månader. Detsamma skall gälla rätten till provanställningar.
Den fackliga vetorätten mot entreprenader avskaffas.
Arbetsgivaren bör också få undanta två nyckelpersoner från
turordningsreglerna.
Vid årsskiftet infördes nya regler med anledning av ett EU-
direktiv om bl.a. anställningsvillkoren vid bl.a.
företagsöverlåtelser och entreprenader. Det beslut
socialdemokraterna drev igenom gick längre än vad EU-
direktivet krävde. Följden kan bli att entreprenader
försvåras. Vi tänker närmast på regeln att den som övertar
ett företag eller en entreprenad blir skyldig att tillämpa den
övertagna personalens anställningsvillkor i ett år -- även om
det övertagande företaget har ett kollektivavtal med sina egna
arbetstagare. Vi vill verka för rimligare regler både inom EU
och i Sverige.
Vi är vidare beredda att överväga ytterligare en förändring.
När arbetslivet snabbt förändras i riktning mot fler flexibla
arbets- och företagsformer är det olyckligt om
utvecklingskraften hämmas av alltför stelbenta regler om
vilka personer som är arbetstagare och vilka som är s.k.
uppdragstagare. Den förra arbetsrättskommittén föreslog
därför att utrymmet för uppdragstagare skulle utökas. Vi kan
tänka oss en förskjutning i den riktningen.
Som framgår av vår motion om arbetsmarknadspolitik
föreslår vi också att arbetslöshetsförsäkringen görs om till en
obligatorisk socialförsäkring enligt tidigare mönster.
Försäkringens karaktär av omställningsförsäkring blir
tydligt genom att rundgång mellan kontantstöd och åtgärd
inte längre blir möjligt. Det blir en tydlig signal inte bara till
de arbetssökande utan i hög grad till andra inblandade parter,
särskilt arbetsförmedlingarna att intensifiera insatserna för
att finna jobb på den ordinarie arbetsmarknaden.
Regeringens politik av sänkt ersättningsnivå och evig
rundgång skapar en olycklig kombination av dålig trygghet
och svaga incitament, som vi avvisar.
Vi föreslår också en ytterligare skärpning av
arbetsvillkoret i arbetslöshetsförsäkringen. Huvudregeln bör
vara 75 timmars arbete per månad i minst 12 månader.
Motivet är att arbetslöshetsförsäkringen skall ge
inkomstrelaterat skydd vid arbetslöshet för dem som haft
stark anknytning till arbetsmarknaden. Möjligheten att
återkvalificera sig till ny a-kassa med hjälp av
arbetsmarknadsutbildning bör avskaffas.
Vårt förslag om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
innebär likaså att den höjning av sjukförsäkringsavgiften
som regeringen genomfört bör återställas och växlas mot
motsvarande höjning av avgiften i arbetslöshetsförsäkringen.
En bättre fungerande arbetsmarknad kräver god rörlighet,
både geografiskt och yrkesmässigt. Vi avvisar därför den av
regeringen och centern föreslagna minskningen av
starthjälpen (flyttstödet).
4.6 Avmonopolisering av offentliga sektorn
En stor del av den skattefinansierade verksamheten består
inte av myndighetsutövning utan av tjänster av olika slag.
Den senare delen bör i stor utsträckning utsättas för
konkurrens. Vi föreslår att den serie återställare som
genomförts efter regeringsskiftet och som stärker de krafter
i kommunerna som vill motarbeta förnyelse rivs upp. Om
möjligheterna till privat företagande på det område som
hittills varit förbehållet kommunala förvaltningar eller bolag
ökar kan det dels leda till lägre kostnader för kommunerna,
dels uppmuntra nyföretagande.
5. Staten och kommunerna 5.1
Läget i kommunerna
Regeringen behandlar läget i den kommunala sektorn dels
i kompletteringspropositionen, dels i en särskild skrivelse,
Utvecklingen i den kommunala sektorn (1994/95:220). Det
mest slående med regeringens texter är den
häpnadsväckande klyftan mellan det regeringen nu säger och
socialdemokratisk retorik om den kommunala verksamheten
före valet. Nu skildras läget i ljusa färger: Svensk sjukvård
är världsbäst. Eleverna lär sig mer trots att klasserna blivit
större. Lika många får vård trots att vårdplatserna blivit färre.
Barnomsorgen håller hög kvalitet.
Vi vill inte förneka att allt detta kan vara sant, men
konstaterar bara att påståendena står i bjärt kontrast mot de
skräckskildringar som förekom före valet. Skillnaden ter sig
desto mera stötande då väljarundersökningar tyder på att
socialdemokratins kritik av situationen i kommunerna i hög
grad bidrog till deras valseger.
Nu återger regeringen till och med en attitydundersökning
som visar hur allmänhetens uppskattning av den kommunala
servicen på punkt efter punkt ökat (!) från 1991 till 1993,
alltså under de år som av socialdemokraterna -- då --
framställdes som borgerligt vanstyre i syfte att åstadkomma
nedrustning av välfärden.
Det är lätt att förstå den vrede många känner gentemot
regeringens politik i ljuset av socialdemokraternas agitation
före valet. Med den i minnet måste följande mening ur
propositionen framstå som minst sagt förvånande: ''Sett i ett
historiskt perspektiv, och även i förhållande till andra
sektorer, är de senaste och de kommande årens
neddragningar tämligen måttliga.''
Alla som något känner till folkpartiets politik och historia
vet att vi tillmäter den kommunalt finansierade
verksamheten stor betydelse. Från liberalernas engagemang
för folkskolestadgan för mer än 150 år sedan till
barnomsorgslagen 1994 har vi byggt vår politik på en insikt
om den lokalt förankrade verksamhetens vikt för välfärden.
En väl utbyggd kommunal service, i kommunal eller enskild
regi, i fråga om vård, omsorg och utbildning är --
tillsammans med ett fungerande socialförsäkringssystem --
fundamentet i välfärdssamhället.
Men 60- och 70-talens enorma expansion i
konkurrensskyddade former skapade överkostnader, t ex i
form av onödig byråkrati. Därför var det ett mycket befogat
arbete som vi engagerade oss i på 80-talet att genom
förnyelse av den kommunala verksamheten se till att
skattebetalarna fick mer valuta för skattepengarna.
Vi är alltså på en gång mycket engagerade för den
kommunala verksamheten samtidigt som vi tycker att den
bör utsättas för samma krav på sparsamhet och effektivitet
som ställs på andra verksamheter. För detta utsattes vi, såväl
lokalt som på riksplanet, för mycket hårda angrepp från
socialdemokraterna under åren 1991--1994.
Det är naturligtvis mycket svårt att säga någon generellt
om en så mångfacetterad verksamhet som den kommunala.
Läget varierar kraftigt, inom kommuner och mellan
kommuner. En gammal sanning är att resultatet av en
verksamhet beror dels på vilka resurser som sätts in, dels på
hur resurserna används. Det går med andra ord inte att, som
så ofta sker, utgå från att resultatet av kommunal verksamhet
i form av välfärd står i exakt proportion till det antal kronor
som sätts in i verksamheten.
Vi har hävdat att kommunerna kan klara kvaliteten i
verksamheten på ett acceptabelt sätt om de får större frihet
att organisera verksamheten. Vi var under slutet av 80-talet
pådrivande för avreglering och avmonopolisering av
kommunerna under fältropet ''Gör alla kommuner till
frikommuner!''
Kommunerna har under senare år utan tvekan utsatts för
ett mycket starkt omvandlingstryck. Kombinationen av
skattestopp, minskade statsbidrag och den allmänna
ekonomiska avmattningen gjorde det nödvändigt att inleda
ett omfattande förändringsarbete. Det borde ha kommit
igång långt tidigare men under förra mandatperioden sköt
det fart i de flesta kommuner. Vår bedömning var och är
fortfarande att kommuner och landsting generellt sett
hanterade omvandlingstrycket bra och att oacceptabla
välfärdsförluster kunde undvikas.
Vi känner nu stor oro för utvecklingen i kommuner och
landsting. Regeringen justerar i
kompletteringspropositionen upp prognosen för hur många
anställda som måste sägas upp, trots att man förutsatt att
kommunalt anställda skall få lägre löneökningar än
privatanställda. Dessutom varnar regeringen för att
nedskärningar i statsbidragen kan komma.
Folkpartiets besked i fråga om kommunernas ekonomi
uttrycktes före valet på två olika sätt, men den ekonomiska
innebörden var ungefär densamma. Vi stod bakom Nathalie-
planens inriktning, som var att kommunernas utgifter skulle
vara realt oförändrade under resten av 90-talet, och vi skrev
i vårt valprogram att statsbidragen till kommunerna skulle
ligga fast i nominella tal.
För att kunna bedöma om statsbidragen till kommunerna
ligger på en rimlig nivå måste en rad faktorer vägas in: hur
kommunernas övriga inkomster utvecklas, vilken frihet
kommunerna har att disponera statsbidragen så
ändamålsenligt som möjligt, hur utjämningssystemet
utformas, hur mycket kommunerna väljer att spara, t ex i
form av pensionsavsättningar, hur behoven av kommunal
service utvecklas m m.
Regeringen föreslår att statsbidraget till kommunerna skall
vara nominellt oförändrat, även om en teknisk förändring i
fråga om mervärdesskatten gör att anslagsbeloppet blir lägre.
Men kommunerna ges, tvärtemot mångas förhoppningar,
ingen kompensation för att skatteunderlaget urgröps genom
de avdragsgilla egenavgifterna. Därutöver finns ett antal
punkter som berör de ekonomiska relationerna mellan stat
och kommun där man från kommunernas sida hävdar att
staten övervältrar kostnader utan kompensation.
Kommunerna har t ex fått ökade utgifter för socialbidrag
vilket delvis förklaras av statliga åtgärder, och de förväntas
göra insatser i sysselsättningspolitiken.
Om regeringens prognos för svensk ekonomi de närmaste
åren infrias, kommer kommunernas skatteinkomster att
stiga, trots den uteblivna kompensationen för
egenavgifterna. Som framgått i det föregående är vi
emellertid mera pessimistiska än regeringen om tillväxten,
om inte den politiska kursen läggs om.
Det som gör situationen ännu mer bekymmersam för
kommunerna och deras medborgare är det tvärstopp för den
kommunala förnyelsen som socialdemokraterna och deras
stödpartier genomfört i såväl riks- som kommunalpolitiken.
Signalen från riksdagen har varit entydig: sluta med
konkurrensutsättningen och återgå till det gamla! Fackets
vetorätt mot entreprenader i MBL har återinförts, rätten att
starta fristående daghem har inskränkts, villkoren för
friskolorna har försämrats och etableringsrätten på
vårdområdet föreslås bli kraftigt kringskuren. Socialistiska
majoriteter i kommunerna har varit raska att följa upp den
nya linjen: entreprenadavtal har sagts upp, enskilda daghem
har stoppats, husläkaretableringar har hindrats etc.
Denna kursomläggning är förödande för produktiviteten
och därmed för verksamhetens utflöde i form av utbildning,
vård och omsorg. Den motsvarar om man så vill en
resursminskning till den kommunala verksamheten.
Ett antal initiativ har tagits för att belysa konsekvenserna
av den politik som nu förs. Regeringen har tillsatt en
utredning om ''systemskiftet'' i kommunerna, en annan om
stödet till friskolorna och en tredje om segregations- och
storstadsfrågor. Socialstyrelsen undersöker, liksom andra
myndigheter, kontinuerligt hur det står till med kvaliteten i
verksamheten på det egna ansvarsområdet.
Denna typ av kartläggningar är mycket viktiga.
Statsmakterna behöver ett så bra beslutsunderlag som
möjligt för att kunna ta ställning till hur kommunerna i detta
ekonomiska läge skall ge bästa tänkbara möjligheter att klara
sina viktiga uppgifter.
Vi känner särskild oro för läget i ett antal starkt
segregerade förortsområden kring flera av våra största och
medelstora städer. Dessa områden präglas av hög andel
invandrare, hög arbetslöshet, högt socialbidragsberoende
och olika typer av sociala problem. För oss är det uppenbart
att utvecklingen i dessa områden, som i flera år givit
anledning till bekymmer, rymmer en potentiell social bomb.
Den bilden bekräftas av socialstyrelsens undersökningar.
Mot bakgrund av de siffror regeringen presenterar i den
reviderade finansplanen anser vi oss inte ha anledning att nu
föreslå högre statsbidrag till kommunerna. Om regeringens
prognos för skatteintäkterna slår in och särskilt om
förnyelsearbetet tar fart igen, bör de flesta kommuner ha
rimliga möjligheter att klara välfärden på denna ekonomiska
nivå.
Vi föreslår vissa förändringar i regeringens förslag till nytt
skatteutjämningssystem. De har den effekten att de allra
flesta av de kommuner som rymmer de segregerade förorter
vi nyss berörde får större resurser.
Vi föreslår också att statsmakterna mycket noga följer
utvecklingen på det kommunala välfärdsområdet. Det kan få
mycket allvarliga konsekvenser på längre sikt om t ex
kvaliteten i skolundervisningen tillåts sjunka, om vården av
unga med psykiska problem försummas eller om
barnomsorgen utvecklas till ett passivt omhändertagande. En
sådan utveckling får inte tillåtas.
Vi vill också påpeka att med den av oss förordade politiken
med bl a bibehållen 80-procentig ersättningsnivå inom
socialförsäkringssystemen, fler jobb och därmed färre
arbetslösa och fortsatt förnyelsearbete i kommunerna
kommer även kommunernas ekonomi att påverkas positivt.
Detta bidrar till att kunna upprätthålla och utveckla välfärden
inom utbildning, vård och omsorg.
Ett särskilt problem är att om kommunernas ekonomi
utvecklas sämre än väntat, beror det antagligen på att hela
Sveriges ekonomi utvecklas sämre än i regeringens
prognoser. Det innebär att statsmakternas möjligheter, att
kompensera skattebortfallet, i så fall kommer att vara ännu
mindre än de är idag. Om staten i ett sådant läge skall öka
bidragen till kommunerna är det ofrånkomligt att finansiera
det genom ytterligare besparingar på andra statliga
utgiftsområden. Vi är inte främmande för att det kan bli
nödvändigt. För oss är kärnan i den kommunala
verksamheten en så avgörande faktor i välfärdspolitiken att
vi i ett sådant läge skulle förorda ytterligare sådana
besparingar.
5.2 Det nya utjämningssystemet 5.2.1
Henstrandska utredningen
Den kommunala ekonomin, statsbidragen till kommunerna
och utjämningssystemet mellan kommunerna har utretts
nästan oavbrutet under mycket lång tid. System har införts,
ändrats, utretts igen och ändrats igen. Den stora omläggning
av systemen som beslutades 1992, och bl.a. innebar att
statsbidragen blev generella enligt den s k ''påsprincipen'',
drevs fram av bl a folkpartiet. Det utjämningssystem som då
infördes var ändå provisoriskt, och gav redan från början
oacceptabla konsekvenser för många kommuner genom att
vissa typer av kostnader inte togs med i beräkningen. Den
fortsatta beredningen har sedan dess syftat till att finna ett
mer heltäckande system för intäkts- och kostnadsutjämning.
Betänkande från beredningen för statsbidrag och utjämning
i kommunsektorn, med statssekreterare Kjell-Åke Henstrand
(fp) som ordförande, presenterades hösten 1994 och har i
huvudsak accepterats av remissinstanserna.
Folkpartiet anser att den omläggning av inkomst- och
kostnadsutjämningen som föreslås i Henstrandska
utredningen skall genomföras. Ingen har kunnat visa på
annat än att detta är det bästa underlaget som hittills tagits
fram. Givetvis finns både brister och nackdelar med många
av de i förslaget ingående komponenterna, men alla förslag
till förändringar får antingen sämre effekter, eller visar sig
praktiskt ogenomförbara. Vi är därför mycket positiva till att
regeringen till mycket stora delar accepterar detta förslag,
särskilt mot bakgrund av hur socialdemokraterna i
oppositionsställning, i valrörelse och senast i utredningen
har agerat i denna fråga.
Vi har dock några förslag till förändringar i förhållande till
regeringens förslag och i förhållande till utredningens
förslag vilka här redovisas.
5.2.2 Inkomstutjämningen
Sverige behöver nu ekonomisk tillväxt -- tillväxt som
kommer ur en långsiktigt hållbar utveckling. Skälen för detta
är uppenbara och har utvecklats i det föregående.
För att nå målen om ekonomisk tillväxt och nya jobb krävs
att alla sektorer drar åt samma håll. Bra utbildningsvillkor,
transportmöjligheter, bostäder, kommersiell och offentlig
service är några viktiga faktorer där kommunerna har ett
avgörande inflytande. Det är inte lämpligt att ur arbetet med
att skapa en dynamisk ekonomi med fler jobb i princip
utesluta hela den kommunala sektorn från direkta egna
ekonomiska incitament. Den lokala mobiliseringen måste
bejakas. Det är rimligt att en kommun inte bara har den
allmänna samhällsekonomin som drivkraft när det gäller att
arbeta för höjd skattekraft för kommunens invånare, utan
även har någon egen kommunalekonomisk vinst av ökad
skattekraft.
Det är inte heller bra att s.k. Pomperipossa-effekter byggs
in i så hög grad som med den föreslagna beräkningsmetoden.
Vi föreslår att utjämningsnivån sätts till 90 %, istället för
95 % som regeringen föreslår, av skillnaden mellan egen
skattekraft och medelskattekraften. Det är givetvis också en
avvägning mellan graden av utjämning och graden av egna
incitament, men på 90-procentsnivån råkar färre kommuner
ut för att de förlorar på ökad skattekraft. På den nivån får
kommunen ändå behålla något lite av en inkomstökning.
5.2.3 Kostnadsutjämningen
Vi anser att de modeller som ligger till grund för
utredningens förslag är noga genomarbetade och väl
underbyggda, antingen genom epiriska data eller jämförande
studier. De justeringar som görs i propositionen för
kompensation för de icke verksamhetsrelaterade
kostnaderna avseende befolkningsminskning, arbetslöshet
och små landsting är dock ett resultat av politisk kohandel
och inte av faktiska strukturkostnadsskillnader. Vi avvisar
den justering av utredningens förslag beträffande
kostnadsutjämningen som görs i propositionen.
5.2.4 Införanderegler
Vi anser att det är viktigt att kommuner och landsting får
klara spelregler. Det gäller finansieringsprincipen såväl som
principer för inkomst- och kostnadsutjämning. Den långa
införandetid som föreslås är därför oacceptabel. Detta leder
garanterat till att omvandlingstrycket för
''förlorarkommunerna'' minskar. Inget system för intäkts-
och kostnadsutjämning har hittills överhuvudtaget överlevt i
åtta år. En införandetid på åtta år vore detsamma som ett
besked att kommunen aldrig kommer att behöva anpassa sig
till fullt genomförande. Vi föreslår därför att
införandereglerna sätts till en maximerad bidragsminskning
på 500 kr per invånare för alla kommuner, och att
propositionens förslag till införanderegler i övrigt följs. Det
gör att de flesta kommer att vara infasade i systemet efter
fyra år, och att de kommuner som tidigare förlorat mest
snabbast får en förbättring. Även för landstingen bör
införandetiden begränsas till maximalt fyra år, genom att
följa utredningens ursprungliga förslag.
5.2.5 ''Kommunakut''
Vår strävan efter klara spelregler för kommuner och deras
intressenter innebär att vi finner det olyckligt att i förväg
inrätta en ''kommunakut''. Kraven på kommuner och
landsting kommer även framgent att vara stora, men de löses
inte genom en, i dessa sammanhang blygsamt tilltagen, pott
att fördela efter särskilda kriterier. Det skulle bara leda till
högt ställda förväntningar på att regeringen nu ska leva upp
till alla löften till just den egna kommunen, men aldrig kunna
räcka till. Kommuner och landsting måste i stället ställa in
arbetet på att klara sin kärnverksamhet inom ramen för de
resurser de har.
5.2.6 Kompensation för den allmänna löneavgiften
De medel, drygt två miljarder kronor, som används för att
öka kostnadskompensationen och förlänga införandetiden
samt för att inrätta en kommunakut, vilket vi avvisar, bör
istället läggas till statsbidraget och fördelas enligt samma,
robusta principer som tar hänsyn till faktiska skillnader, som
övriga medel. Detta ger varje kommun viss kompensation för
den arbetsgivaravgiftshöjning som kommunerna lovades
kompensation för. Den rödgröna koalitionens förändringar är
felaktiga och innebär att de tar pengar från de förorter i
storstäderna, där välfärden just nu är hårdast prövad, för att
ge till dem som för närvarande bedrivit den bästa
lobbyverksamheten inom dessa partier.
5.2.7 Parlamentarisk beredningsgrupp
I de klara spelreglerna ingår att systemet inte ska vara
utsatt för ett ständigt politiskt beredningsarbete. Givetvis
måste utfallet följas noga. Ett antal strukturella
kostnadsindex bör ses över. Detta bör kunna ske inom ramen
för exempelvis Riksrevisionsverkets arbete samt av
Statistiska centralbyrån och Riksskatteverket, som ändå ska
administrera systemet. De slutsatser man sedan kan dra bör
givetvis vid behov kunna leda till förslag från regeringens
sida, men det bör inte i systemet byggas in fortsatt ständig
politisk kohandel.
5.2.8 Minskad statlig styrning
En avgörande förutsättning för att kommunerna ska kunna
klara de stora krav som framöver ställs på att erbjuda en ökad
verksamhet för mindre pengar, att klara barnomsorg, skola
och äldreomsorg för fler och med god kvalitet, är att de tillåts
använda alla de instrument som står till buds. Olika typer av
enskilda alternativ, effektiv upphandling, konkurrens är
några viktiga sådana. Vi förväntar oss därför att den utlovade
översynen av det statliga regelverket innebär att man ska ta
bort sådana hinder som införts när det gäller enskilda
alternativ och konkurrens inom den kommunala sektorn.
5.2.9 Översyn av kommunallagens ekonomikapitel
Det kan vara på sin plats att se över kommunallagens
kapitel om kommunernas ekonomi och klargöra vissa frågor,
ungefär med den inriktning som anges i propositionen. Vi
vill därutöver tillägga att stor restriktivitet bör gälla avseende
kommunala bolagsbildningar. De allra flesta kommunala
bolag kan antingen försäljas, eftersom de bedriver en
verksamhet som kommunen inte behöver eller ens är bäst på,
eller övergå i förvaltningsform, bl a för att ge medborgarna
bättre insyn.
I propositionen antyds att en lagstifning kring någon typ av
tvångsförvaltning av kommuner, som inte kan fullgöra sina
betalningsförpliktelser, skall införas. Vi är negativa till dessa
planer. En sådan skulle kunna innebära en frestelse för
kommunalpolitiker att kortsiktigt vinna väljarnas gunst
genom att uppskjuta impopulära men nödvändiga åtgärder, i
akt och mening att i slutändan skjuta över ansvaret på staten.
5.2.10 Göteborg och Haninge
Vi stöder förslagen till särskilda lösningar av problemen i
Haninge och det särskilda anslaget till Göteborg.
6. Ett robust försäkringssystem
Debatten om inkomst- eller grundtrygghet har på senare
tid blivit mera konkret. Genom att regeringen i direktiven till
sjuk- och arbetsskadeberedningen behandlar frågan om
tilläggsförsäkringar på det sätt som sker och genom att
regeringen inlett ett samarbete med centerpartiet har striden
om den generella välfärdspolitiken börjat ställas på sin spets.
Regeringen inser, liksom de flesta andra, att många
människor får svårt att klara sig på eller inte kommer att nöja
sig med en ersättningsnivå på 75 % i socialförsäkringarna.
Det blir därför nödvändigt att hantera frågan om individuella
och/eller kollektiva tilläggsförsäkringar. Det är uppenbart att
olika individer och grupper har mycket olika möjligheter att
teckna sådana. Vi är därmed på väg in i det segregerade
system som folkpartiet varnat för i debatten om
trygghetssystemen.
Vi fruktar ett läge där stora grupper medborgare känner att
de, trots att de har betalat höga skatter under många år, inte
kan räkna med ett acceptabelt skydd om de skulle drabbas
av något oväntat. Många finner det orimligt att de just när de
drabbas av sjukdom, arbetslöshet eller arbetsskada samtidigt
skall behöva hantera en drastisk försämring av sin ekonomi.
Frågan är ytterst om vi skall ha socialförsäkringar eller
socialbidrag. De som ogillar inkomstbortfallsprincipen och
hävdar att det offentliga inte skall medverka till att
upprätthålla de olikheter i inkomster som finns i samhället
har rimligen som långsiktigt mål att det offentligas stöd till
människor i utsatta lägen skall gå ut i form av bidrag och
vara lika för alla.
En sådan ordning låter sig naturligtvis försvaras med
jämlikhetsargument men frågan som måste besvaras är
varför en sådan inkomstutjämning skall genomföras just
bland dem som blir sjuka, skadade eller arbetslösa, när den
inte genomförs bland friska och arbetsföra. Svaret blir ibland
att personer som vill bevara sin inkomstnivå i händelse av
sjukdom eller arbetslöshet får teckna tilläggsförsäkringar.
Det systemet tillämpas i många länder.
Vi har tre mycket starka argument emot ett sådant system.
Det första är att det finns stora klyftor i samhället mellan dem
som lätt kan försäkra sig och dem som svårligen eller bara
till mycket högt pris kan göra det. Premien för att försäkra
sin inkomst, utöver grundnivån, vid sjukdom är naturligtvis
mycket högre för den som ofta är sjuk än för den kärnfriske.
Socialförsäkringens stora förtjänst ligger ju i att kostnaderna
för risker kan jämnas ut inom hela kollektivet.
Det andra argumentet mot ett system med enbart ett lågt
grundskydd handlar om risken för att ett antal personer
kommer att försumma att teckna tilläggsförsäkringar. Detta
leder då i vissa fall till tråkiga eller till och med tragiska
konsekvenser för den enskilde. Därtill kommer att det lätt
uppstår ett politiskt tryck att även dessa personer bör få hjälp
eller tillgång till mer förmånliga regler. Ett exempel på detta
är de s k undantagandepensionärerna i ATP-systemet.
Det tredje argumentet handlar om att en övergång till ett
system med enbart grundskydd antingen innebär att de s k
skattekilarna blir större eller till en försvagning av de
offentliga finanserna. Det förra inträffar om avskaffandet av
inkomstttryggheten inte åtföljs av sänkta avgifter och det
senare om avgifterna sänks i motsvarande mån som
förmånen tas bort. Orsaken till att underskotten i de
offentliga affärerna ökar om grundskydd införs genom att
både förmåner och avgifter sänks är att de med högre
inkomster är sjuka mindre än de med lägre inkomster.Vi tror
att generella, obligatoriska system som är
försäkringsmässigt uppbyggda är överlägsna alternativen,
både ur socialt och ekonomiskt perspektiv.
Det är ytterst beklagligt att socialdemokratin nu tycks vara
på väg att lämna den generella välfärdspolitiken.
Omsvängningen har kommit snabbt. Från att länge ha
försvarat de tidigare överdrifterna med för höga
kompensationsnivåer och ingen eller mycket låg självrisk
har partiet nu övergått till en politik där försäkringarna inte
längre uppfyller rimliga krav på inkomsttrygghet. Det
började med att socialdemokraterna föreslog att
långtidssjuka skulle få endast 70 % i ersättning -- en nivå
som snart visade sig helt orimlig. Nu föreslås att alla sjuka
och arbetslösa skall få maximalt 75 % eller -- om cash-limit-
systemet utlöses -- ännu mindre.
Vi motsätter oss dessa försämringar i
socialförsäkringssystemet och kommer, om sänkningarna
går igenom, att arbeta för att de tas tillbaka. Vi tror att
ständiga försämringar av den sociala tryggheten bidrar till
den osäkerhet som gör att människor inte minskar sitt privata
sparande på det sätt regeringen skulle önska. Kravet på fasta
spelregler och långsiktighet skall i största möjliga
utsträckning också kunna ställas av hushållen.
7. Skattepolitiken 7.1
Inledning
Regeringen har hittills genomfört sin budgetsanering
främst genom att höja skatter. Vi anser detta vara ett felgrepp.
De omfattande skattehöjningarna för företagande, sparande
och jobb får negativa konsekvenser för den svenska
ekonomins förmåga att utvecklas och växa och därigenom
skapa fler arbetstillfällen. Vi avvisar därför ett antal
föreslagna skattehöjningar och föreslår därtill att några redan
genomförda sådana återställs. Därigenom ökar ekonomins
utvecklingskraft. Skattekvoten, som enligt regeringens
kalkyler stiger till ca 53 procent av BNP, dämpas vilket
innebär att ekonomin och statsbudgeten blir mer robust inför
kommande konjunkturavmattningar.
7.2 Matmomsen
Regeringen föreslår att mervärdesskatten på livsmedel
sänks från 21 procent till 12 procent. Detta belastar budgeten
med nära 8 miljarder kr. Motivet anges vara
fördelningspolitiskt och intresset att för 1996 reducera den
uppmätta ökningen av konsumentprisindex.
Vi avvisar denna skattesänkning. Mervärdesskatten på mat
tillhör de minst skadliga skatterna från samhällsekonomisk
utgångspunkt. Med dagens stora obalanser i de offentliga
finanserna och på arbetsmarknaden anser vi att de skatter
främst måste sänkas som medverkar till en bättre fungerande
ekonomi och bättre villkor för företagande och jobb. Om en
ändring av matmomsen aktualiseras bör i stället en höjning
till den generella momssatsen övervägas. Det skulle i så fall
ge utrymme för ytterligare sänkta skatter för företagande och
jobb.
7.3 Skatteväxling
Vi har redan tidigare förespråkat en skatteväxling genom
ökad skattebelastning på miljöfarlig verksamhet och
minskad skattebelastning på arbetskraft och/eller
tjänsteproduktion. I denna motion föreslår vi en viss
skärpning av vissa miljöskatter -- koldioxid och tobak -- som
en delfinansiering av en omfattande sänkning av
arbetsgivaravgifterna för den privata tjänstesektorn.
Vi skulle föredra att sänka mervärdesskatten på tjänster
men detta är för närvarande inte möjligt av hänsyn till EU-
bestämmelser. Vi anser det emellertid nödvändigt och
angeläget att Sverige driver på för att göra en sådan
differentiering av mervärdesskatten möjlig inom ramen för
EU-samarbetet.
Sverige har emellertid inte råd att vänta med hänsyn till
det allvarliga läget på arbetsmarknaden. Därför föreslår vi
att arbetsgivaravgifterna sänks för den privata tjänstesektorn.
Det första steget bör omfatta drygt 6 miljarder kr och därefter
bör ett lika stort steg tas 1997 med ytterligare drygt 6
miljarder kr. Eftersom den privata tjänstesektorn svarar för
ca 40 procent av arbetstillfällena i Sverige skulle detta
innebära att arbetsgivaravgifterna sänks med ca 3,5
procentenheter vid respektive tillfälle, eller sammantaget
med ca 7 procentenheter.
7.4 Sparande och riskkapital
Regeringen aviserar nu att det förslag om riskkapitalavdrag
som nämndes redan i finansplanen skall komma. Vi
välkomnar detta. Regeringen säger emellertid att avdraget
skall vara tillfälligt, vilket vi finner omotiverat. Avdraget bör
således vara permanent.
I en annan proposition föreslår regeringen att avdraget för
premier till pensionsförsäkring skall halveras. Förslaget
aviserades i en skrivelse och skall gälla från detta datum trots
att något beslut inte finns i riksdagen. Vi avvisar detta
förslag. Vi finner det mycket oroande att regeringen och
centerpartiet på detta sätt anammar förslag från
vänsterpartiet. Förslaget torde främst leda till att sparande
försvinner ur landet.
Den hast i vilken förslaget fördes fram illustrerar
regeringens oförmåga att förstå vikten av stabila spelregler
för sparande. Vi befarar att en effekt blir ökad osäkerhet om
framtida villkor för sparande. De enda som tjänar på detta är
spekulanter som frodas ju högre osäkerheten är. Förslaget är
direkt kontraproduktivt från önskemålet att öka förtroendet
för en långsiktigt klok inriktning av den ekonomiska
politiken i Sverige.
Det är enligt vår mening nödvändigt för expansionen inom
näringslivet att avskaffa den dubbla beskattning som
regeringen återinfört för riskkapital. Flertalet jämförbara
länder har gjort detta av skäl som vi finner högst relevanta.
Det handlar om att underlätta försörjningen med riskkapital,
framför allt för de små och medelstora företagen som
knappast har tillgång till den internationella marknaden för
riskkapital.
7.5 Inkomstskatten
Den höjning av marginalskatten till ca 55 procent som
genomförts måste återställas. Vi håller fast vid grundbulten
i skattereformen om ''hälften kvar'', dvs en högsta
marginalskatt på ca 50 procent. Det måste löna sig att arbeta.
Vi finner det djupt oroande att regeringen och centerpartiet
genom sitt ställningstagande för höjd marginalskatt åter ger
näring åt den felaktiga tron att fördelningspolitik kan föras
genom höjning av inkomstskatten. Detta är ett stort bakslag
för de inom socialdemokratin som medverkade till den stora
skattereformen 1990/91.
I samband med att riksdagen avvisade förslag i
budgetpropositionen om bl a höjd skatt för pensionärers
sparande tog skatteutskottet initiativ till att i stället sänka
grundavdraget i inkomstbeskattningen för alla. Vi avvisade
detta förslag och hänvisade till att detta skulle finansieras i
vår motion med anledning av kompletteringspropositionen.
Vi redovisar därför nu en budgetbelastning på 800 miljoner
kr och föreslår således att grundavdraget återgår till 0,25
basbelopp.
7.6 Övriga skatteförslag
I propositionen aviseras att kvittningsrätten för
nyföretagande återinförs. Vi välkomnar detta. Det är
angeläget att förslaget kan få den utformning som riksdagen
på förslag av den borgerliga regeringen tidigare beslutat om
och inte kringgärdas av regler och administrativa
bestämmelser som krånglar till tillämpningen.
Vi bedömer att kvittningsrätten och riskkapitalavdraget tar
i anspråk ca 1 miljard kr av den av regeringen i budgeten
avsatta ''företagsskattereserven'' på 2 miljarder kr och har
alltså i vårt budgetalternativ tillgodoräknat oss återstående 1
miljard kr.
Regeringen föreslår också att en fastighetsskatt införs för
industrifastigheter. Detta är ett förslag som vänsterpartiet har
aktualiserat vid flera tillfällen. Tidigare har
socialdemokraterna lyckats hålla emot med argumenten att
särskilt mindre och medelstora industriföretag skulle
drabbas negativt. En dylik skatt är närmast att betraktas som
en skatt på arbetande kapital. Vi beklagar att regeringen nu
har fallit till föga och avvisar för vår del förslaget.
Regeringen föreslår en förändring i uppbörden av
mervärdesskatt som innebär att företagen skall betala in
moms snabbare än nu. Förslaget väntas ge engångsintäkter
till staten på ca 8 miljarder kr och årliga räntevinster på ca
450 miljoner kr. Representanter för näringslivet och många
enskilda företagare har med rätta reagerat mycket starkt emot
detta förslag. Många av dem skulle bli tvungna att betala in
moms till staten innan de ens fått betalt av sina kunder, än
mindre hunnit med bokföring och redovisning. Förslaget är
också synnerligen skadligt för företagens vilja att expandera
och investera eftersom det innebär en så kraftig
likviditetsindragning. Det är närmast att likna vid indragning
av vad som måste förmodas regeringen anser vara
''övervinster'' och illustrerar än en gång att regeringen
struntar i näringslivets behov av stabila spelregler och en
uthålligt god lönsamhetsnivå. Vi avvisar förslaget.
Regeringen har tidigare aviserat att den avser återinföra
sociala avgifter på andel-i-vinst. Vi avvisar detta förslag.
Vi föreslår också några ytterligare små förbättringar för
företagare och företagande. Beskattningen av fåmansföretag
bör reformeras. Man bör därvid utgå från att det som inte kan
betecknas som arbetsinkomst skattemässigt skall behandlas
som kapitalinkomst. Det är förvisso nödvändigt med vissa
spärregler, men fåmansföretagens beskattning är idag alltför
hård från utgångspunkten att alla krafter måste inriktas på att
främja expansion och fler arbetstillfällen. Dessutom anser vi
att nystartade företag bör undantas från kravet att betala
bolagsskatt så länge de inte ger någon utdelning till ägarna.
Vi finner det rimligt att så länge ägarna gör uppoffringen att
avstå från sin avkastning på kapitalet bör staten kunna göra
detsamma. Därigenom ökar möjligheten att nya företag
överlever och konsolideras genom en god soliditet. Vi har
avsatt ca 400 miljoner kr för dessa båda skattelättnader.
8. Miljö och ekonomi
Vår förmåga att ta ansvar för miljön är beroende av att vi
har råd. För att ha råd att ta ansvar för miljön måste vi få
stopp på statsskuldens ökning och få fram alla de jobb som
avskaffar massarbetslösheten. En sund ekonomi och en sund
miljö går hand i hand. Vi klarar inte att stoppa miljöskuldens
ökning om vi inte samtidigt hindrar statsskulden från att
växa.
En annan central del i vår politik är att miljöpolitiken
måste bygga på personligt ansvarstagande. Genom
information, miljöavgifter och rätt utformade skatter kan de
utsläpp som uppstår p g a hushållens konsumtion minskas.
En ökad användning av miljöskatter och miljöavgifter ökar
miljöpolitikens effektivitet. Vi föreslår att skatten på
koldioxid höjs med ca 1 miljard kr utöver regeringens förslag
och ytterligare 1 miljard kr år 1998. Dessutom föreslår vi en
höjning av tobaksskatten. Skatter på det som förstör miljön
kan samtidigt ge inkomster som gör det möjligt att sänka
skatterna på det som Sverige behöver mer av, t ex jobb i
tjänstesektorn.
Inkomsterna från ovannämnda miljöskatter bör därför
användas som delfinansiering av den omfattande
skattesänkning för tjänstesektorn vi förordar.
Miljöskatter kan ha negativa effekter, om de införs alltför
snabbt och blir alltför höga. Vi vill därför gå gradvis fram
och aktivt eftersträva ett internationellt samarbete för att
förmå även andra länder att införa eller höja sina
avgifter/skatter på utsläpp.
Personligt och lokalt ansvarstagande är nödvändigt för att
kretsloppssamhället skall kunna utvecklas. Det ansvar som
inte är personligt finns inte. Personlig initiativkraft är en
nödvändighet. Därför måste miljöpolitiken utformas så att
den uppmuntrar ansvarstagande i hushållen, på företagen och
i kommunerna. Ett utmärkt exempel på detta är hur vägning
av sopor i många fall fått sopmängden att minska till hälften,
samtidigt som mängden råvaror som återvinns ökar. Ett led
i en politik som uppmuntrar lokal resurshushållning kan vara
att kommunerna ges möjlighet att införa miljöavgifter på
knappa miljöresurser.
Det är tyvärr alltför vanligt att de miljömål som antas av
riksdagen inte uppfylls i verkligheten. Det beror bland annat
på att formerna för beslutsfattande idag är sådana att miljön
kommer in alltför sent i beslutsprocessen och att den tillmäts
alltför liten betydelse. Vi föreslår en kommission för miljön
som bör analysera hur man kan få en bättre
överensstämmelse mellan mål och verklighet, i
beslutsprocessen och i målens effektivitet, och hur konflikter
mellan ekonomi och miljö kan lösas på bästa sätt i en
internationaliserad verklighet.
9. Budgetpolitiken
Utgångspunkten för folkpartiets budgetförslag är en politik
för tillväxt, företagande och nya jobb samt en forcerad
budgetsanering. Vi redovisar därför nedan ett starkare
budgetsaldo, mer omfattande besparingar och stora
skattesänkningar för nya jobb.
För budgetåret 1995/96 innebär våra förslag ca 16
miljarder kr starkare saldo än regeringen. Vi föreslår
minskade utgifter inom transfereringssystemen på ca 10
miljarder kr samt bibehållande av 80 procents ersättning
vilket ökar utgifterna med ca 4 miljarder kr. Netto minskar
således utgifterna för transfereringar med ca 6 miljarder kr.
Andra utgiftsminskningar samt vårt nej till RAS sparar
ytterligare ca 10 miljarder kr netto. Vi föreslår
skattesänkningar på ca 25 miljarder kr, huvudsakligen för
företagande och jobb. Som framgått ovan säger vi nej till
förslaget om sänkt matmoms, och vi föreslår också några
ytterligare inkomstökningar, sammantaget ca 11 miljarder
kr. Netto innebär detta att skatterna sänks med nära 15
miljarder kr. Vi föreslår försäljningar av statliga företag,
framför allt för att det är en strukturellt riktig förändring men
också för att kunna minska statens skuldsättning.
För 1998 innebär våra förslag ett minskat statligt
lånebehov på ca 25 miljarder kr. Transfereringarna sänks
med 14 miljarder kr netto och övriga utgifter reduceras med
ca 5 miljarder kr netto. Totalt sänks således utgifterna med
nära 20 miljarder kr. Skatterna reduceras med drygt 8
miljarder kr. Försäljning av företag bör inbringa åtminstone
10 miljarder kr. Med hänsyn till ränteeffekten av tidigare år
minskade lånebehov innebär därför våra förslag en
förbättring med ca 25 miljarder kr jämfört med regeringens
förslag.
Om därutöver arbetslösheten skulle bli t ex 2
procentenheter lägre skulle våra förslag innebära ett
lånebehov som är ca 40 miljarder kr lägre än regeringens.
Det innebär att den offentliga sektorns finansiella sparande
uppvisar ett överskott redan 1998 att jämföra med
regeringens kalkyler som ger överskott först år 2000.
Både utgiftskvot och skattekvot blir lägre med våra
förslag. Utgifterna blir nära 25 miljarder kr lägre i en statisk
beräkning och skatterna ca 8 miljarder kr lägre. Därtill kan
som nämnts tillväxt och sysselsättning väntas bli högre
varför utgifterna resp skatterna räknat som andelar av BNP
sjunker. Därmed minskar konjunkturkänsligheten i statens
finanser och utvecklingen blir mer robust med ökad
motståndskraft mot konjunkturförsvagningar.
De av regeringens förslag som vi inte uttryckligen avvisar
accepteras. Några av förslagen är emellertid ännu bara
aviserade och därför svåra att bedöma. Det gäller t ex den
aviserade besparingen inom assistentersättningen för
handikappade på 1,2 miljarder kr. Det är möjligt att
utgifterna kan reduceras med detta belopp utan att alltför
negativa effekter uppkommer, men det återstår att se. Vi skall
bedöma förslaget i sak när den tillsatta utredningen är färdig.
Detsamma gäller den aviserade besparingen inom
bostadsbidragen. Vår utgångspunkt är att förslaget skall
accepteras men det måste naturligtvis prövas konkret när det
föreligger. Ytterligare några av förslagen återstår för
regeringen att konkretisera så att sammanlagt är besparingar
på ca 3 miljarder kr ännu bara aviserade planer.
Tabell 2
Folkpartiets budgetförstärkningar för budgetåret
1995/96
1998
Besparingar inom transfereringssystemen
9 950
17,9
SGI
2 000
2
Minskade räntebidrag
1 000
3
Höjd pensionsålder
2 000
6
Förtidspensioner, delpension m m
3 000
5
Lånedel i utbildningsbidrag
1 200
1,2
Slopade bostadsbidrag till ungdomar
550
0,5
Bidragsförskott
200
0,2
Övriga besparingar
4 960
7,6
Minskad volym inom AMS
4 360
6
Presstöd
300
0,3
Folkbildning
300
0,3
Försvar
--
1
Nej till RAS m m
6 750
--
Försäljning av statliga företag
15 000
10
Höjda skatter m m
10 900
11,9
Nej till sänkt matmoms
7 800
7,8
Höjd CO2-skatt
1 000
2
Höjd tobaksskatt
800
0,8
Nej till företagsskattereserv (delvis)
1 000
1
Koncessionsavgift TV
300
0,3
Summa budgetförstärkningar
47 560
47,4
Tabell 3
Folkpartiets budgetförsvagningar för budgetåret
1995/96
1998
Sänkta skatter för företagande och jobb
25 700
20
Nej till ändrad momsuppbörd
8 000
0,5
Slopad värnskatt
4.300
--
Avskaffad dubbelbeskattning
4 500
4,5
Sänkta arbetsgivaravgifter
6 300
12
Andel-i-vinst
100
0,1
Nej till sänkt grundavdrag
800
0,8
Nej till halverad avdragsrätt för pensionssparande
900
0,9
Nej till fastighetsskatt för industrifastigheter
800
0,8
Fåmansföretag m m
--
0,4
Ökade utgifter
6 135
5,5
Bibehållen 80 %-nivå i socialförsäkringar
4 000
4
Flerbarnstillägg
100
0,1
Bistånd
500
0,6
Nej till minskad reservation bistånd
335
--
Kvinnligt företagande
100
0,1
Lönebidrag för handikappade
200
0,2
Nej till minskade reservationer Samhall
300
--
Starthjälp
100
0,1
Allergisanering
400
0,4
Summa budgetförsvagningar
31 735
25,5
Saldoförbättring netto
15 875
21,9
Förbättring inkl ränteeffekt 96--98 25
Flera
av förslagen ovan finns beskrivna i vår motion i
januari. Det gäller t ex förslaget om ändrad beräkningsgrund
för sjukpenninggrundad inkomst (SGI), där vårt förslag
innebär att man utgår från genomsnittlig inkomst under de
närmast föregående 12 månaderna. Höjningen av
pensionsåldern föreslås ske med ett tertial per år. Posten
förtidspensioner m m innefattar en påbörjad starkt ökad
restriktivitet med beviljande av förtidspension efter 61 års
ålder, avskaffad delpension samt förslaget att ej betald skatt
reducerar utgående pension. För utbildningsbidragen
föreslår vi återgång till de regler som infördes av den
borgerliga regeringen. Vi föreslår också att bostadsbidrag ej
lämnas till ungdomar under 29 år utan barn samt en ökad
restriktivitet med bidragsförskott.
Minskningen av anslaget till arbetsmarknadspolitiska
åtgärder inom AMS skall, som ovan nämnts, ses mot
bakgrund av de mycket omfattande förbättringarna för
företagande och jobb som vi föreslår. Vi vill också erinra om
de studier som pekar på undanträngningseffekter och låg
effektivitet inom arbetsmarknadspolitiken vid nuvarande
stora omfattning. Vad beträffar RAS har vi tagit hänsyn till
redan fattade beslut och därför reducerat
budgetförstärkningen med en kvarts miljon kronor. Vi säger
nej till det föreslagna byggprogrammet. Vad gäller
allergisanering säger vi nej till regeringens engångsanslag
och föreslår i stället en flerårig satsning på allergisanering
med något högre bidragsprocent än regeringen, 50 procent.
Därmed belastas inte kommuner och landsting lika hårt och
sannolikheten att åtgärderna verkligen kommer till stånd
ökar.
Försäljningen av statliga företag bör inledas omedelbart.
Regeringens uttalade önskan att invänta ''rätt tidpunkt''
förefaller främst leda till att försäljningar inte sker. Enligt vår
uppfattning skall försäljning av statliga företag inte enbart
eller ens främst ses som ett sätt att reducera statens
lånebehov utan som en strukturellt önskvärd åtgärd för att ge
de statliga företagen en bättre ägarstruktur och därmed bättre
framtidsutsikter.
Våra förslag till skattehöjningar innefattar främst att vi
säger nej till den föreslagna sänkningen av matmomsen. Vi
föreslår också att man går vidare med en försiktig höjning
av vissa miljöskatter (koldioxid och tobak) vilket mer än väl
uppvägs av förslagen till sänkta skatter för företagande. Den
av regeringen anvisade ''företagsskattereserven'' kan enligt
vår mening reduceras med ca 1 miljard kr, vilket ger
utrymme för de aviserade förslagen om kvittning för
nystartad näringsverksamhet samt riskkapitalavdrag.
Försäljning av koncession för en ny TV-kanal bedömer vi
försiktigtvis inbringa 300 miljoner kr, vilket sannolikt är en
underskattning.
Våra förslag till sänkta skatter omfattar 25,7 miljarder kr.
De har kommenterats ovan i avsnitt 7. De riktar sig i allt
väsentligt till företagande, sparande och jobb och kan
förväntas medföra ett kraftigt förbättrat företagsklimat,
expansion av näringsliv, investeringar och jobb.
Som framgår av avsnitt 6 ovan avvisar vi den föreslagna
generella sänkningen av ersättningsnivån inom sjuk-,
föräldra- och arbetslöshetsförsäkringen. Det inkluderar ett
nej till sänkt ersättningsnivå inom svux och svuxa eftersom
det vore orimligt med lägre ersättning vid studier än vid a-
kassa. Vi vill också erinra om att vi redan tidigare föreslagit
omfördelningar inom utbildningsbudgeten som ger utrymme
för bibehållet barntillägg i svuxa.
Därutöver gör vi en annan fördelningspolitisk prioritering
än regeringen, vilket innebär något ökade utgifter för
flerbarnstillägg, bistånd, lönebidrag för handikappade samt
bättre sysselsättningsmöjligheter inom Samhall. Som
nämnts ovan föreslår vi också ett flerårigt
allergisaneringsprogram.
Vad gäller biståndet upprepar vi våra krav på årliga tillskott
på först en halv miljard kr och i ett nästa steg 600 miljoner
kr, som steg på vägen mot att åter nå enprocentsmålet. Vi
avvisar några av de föreslagna indragningarna av
reservationer. Det gäller främst 270 miljoner kr för
skuldlättnadsprogram. Därutöver förutsätter vi att SIDA i sin
faktiska politik inte drar ner den biståndverksamhet som sker
via enskilda organisationer. För att underlätta detta föreslår
vi att reservationsminskningen inom posten
Utvecklinggsamarbete inom SIDA reduceras med 65
miljoner kr.
Vi avvisar den av regeringen föreslagna minskningen av
flyttningsbidragen (vilket numera kallas starthjälp) liksom
minskningen av stödet till kvinnligt företagande. Det senare
anslaget har visat sig mycket effektivt och bör i stället ökas.
Sammantaget uppgår våra förslag till lägre skatter och
ökade utgifter till 25,7 miljarder kr resp 6 miljarder kr, eller
totalt 31,7 miljarder kr.
Detta innebär att saldoförbättringen blir ca 15,8 miljarder
kr. Lika väsentlig som saldoförbättringen är den från
regeringen avvikande sammansättningen av åtgärderna med
betydligt mer omfattande utgiftsminskningar och lägre
skatter.
Flera av besparingsförslagen är sådana vars
besparingseffekter ökar med tiden. Det gäller t ex höjd
pensionsålder, minskade räntebidrag samt minskade utgifter
för förtidspensioner. Besparingen inom
arbetsmarknadspolitiken kan med hänsyn till den bättre
ekonomiska utveckling som våra förslag medför beräknas
till minst 6 miljarder kr år 1998. För år 1998 föreslår vi också
att försvaret åläggs att spara ca 1 miljard kr. Posten Diverse
upptar övriga förslag som föreslås för budgetåret 1995/96.
Sammantaget innebär detta att budgetförstärkningarna
uppgår till drygt 47 miljarder kr fördelat på minskade
transfereringar på 17 miljarder kr, besparing inom AMS,
försvar m m på 8 miljarder kr, företagsförsäljningar på 10
miljarder kr samt ökade skatter på 12 miljarder kr.
Budgetförsvagningarna är i allt väsentligt lägre skatter för
företagande och jobb. Vi föreslår att arbetsgivaravgifterna
för privata tjänster sänks ytterligare en gång med ca 6
miljarder kr varför den totala sänkningen uppgår till ca 12
miljarder kr. Vi har därtill reserverat utrymme för en lindring
av skatten för fåmansföretag samt förslaget att medge
uppskov med bolagsskatt så länge ett nystartat företag inte
ger utdelning.
Sammantaget uppgår de föreslagna skattesänkningarna till
ca 20 miljarder kr medan våra förslag till ökade utgifter
begränsas till ca 5,5 miljarder kr.
Saldoförbättringen blir nära 22 miljarder kr, sammansatt
av sänkta skatter på ca 8 miljarder kr, företagsförsäljningar
på ca 10 miljarder kr samt nettobesparingar på ca 20
miljarder kr. Inkluderas en ränteeffekt av bättre saldo under
tidigare år uppkommer en förbättring år 1998 på
sammantaget ca 25 miljarder kr.
Vi vill påpeka att om tillväxten med vår politik blir högre
och arbetslösheten därmed lägre tillkommer betydande
budgetförbättring därav. Med t ex 2 procentenheter lägre
total arbetslöshet år 1998 skulle statens lånebehov närma sig
40 miljarder kr mindre än med regeringens politik.
Regeringen har aviserat ett förslag om s k utgiftstak för
offentliga utgifter. Det skall gälla alla offentliga utgifter, dvs
inte bara verksamheter utan även transfereringsanslag. Vi har
ingen invändning mot att tanken prövas och noterar att
regeringen själv bedömer att omfattande utredningsarbete
krävs innan ett utgiftstak eventuellt kan genomföras.
Beroende på hur förslaget utformas kan det antingen ge helt
orimliga konsekvenser eller sammanfalla med den redan
beslutade nya budgetprocessen. En enligt vår uppfattning
orimlig utformning skulle t ex vara om barn födda sent på
året skulle få lägre barnbidrag än barn födda tidigt på året
därför att fler barn fötts än regeringen förutsett och pengarna
på just detta anslag inte räckte. Om utgiftstak i stället sätts för
så omfattande sakområden som t ex motsvarar olika utskotts
verksamhetsområde blir förslaget närmast liktydigt med vad
som skall gälla i den nya budgetprocessen. Det är därför
omöjligt att ta ställning till ''förslaget'' på nuvarande helt
otillräckliga underlag.
10. Konvergensprogrammet
Regeringen har uppenbarligen avsikten att det
konvergensprogram som skall sändas in till kommissionen i
Bryssel helt och hållet skall bygga på förslagen i
kompletteringspropositionen. Det är i och för sig en rimlig
tanke att vi för EU presenterar den politik som statsmakterna
ställt sig bakom, men eftersom vi bedömer KP-programmet
som otillräckligt menar vi att ett konvergensprogram med
samma innehåll inte fyller sitt syfte.
Vi noterar med tillfredsställelse att regeringen har
konstaterat att kravet på att Sverige uppfyller de s k
konvergenskriterierna gäller vare sig vi deltar eller ej i tredje
fasen i EMU. I själva verket förhåller det sig sannolikt så att
kraven på att uppfylla dem ställs starkare om riksdagen
skulle säga nej till deltagande i tredje fasen. Vi för vår del
anser att det ligger i Sveriges intresse att delta fullt ut i den
ekonomiska och monetära unionen.
Helt oberoende av konvergenskriteriernas utformning har
Sverige ett starkt intresse av att föra en politik som medför
låga prisökningar, låga räntor, stabil växelkurs och stabila
offentliga finanser. Detta är nödvändiga inslag i en politik för
fler jobb och stigande levnadsstandard för medborgarna.
Kriterierna för inflation och räntor är entydiga, men
beträffande växelkurs och offentliga finanser finns olika
tolkningsmöjligheter. Beträffande växelkursen föreligger
oklarheter för många länder med hänsyn till den vidgade
bandbredden inom ERM. För Sveriges del förutser
regeringen en appreciering på ca 12 procent under 1990-
talet, vilket skulle rymmas inom denna bandbredd.
Växelkursen är emellertid inte fast utan rörlig och
fluktuationerna har varit avsevärda under bara detta år.
Riksbanken har konstaterat att växelkursen kommer att
förbli rörlig under avsevärd tid.
Tolkningen av kriterierna är särskilt känslig för Sveriges
del för de offentliga finanserna. Vi vill varna för att
regeringen förespråkar en annan tolkning än den nu vanliga
om bruttoskuld. Det är förvisso så att Sverige uppfyller
skuldkriteriet om detta definieras som nettoskuld. Men vi
bedömer det som skadligt från förtroendesynpunkt att just
Sverige med våra stora finansiella obalanser skulle
förespråka en omdefinition -- det skulle kunna tolkas så att
vi inte mäktar med en nödvändig skuldsanering. Vi bedömer
också att en väl fungerande valutaunion kräver en strikt
tolkning av kriterierna hos de länder som skall delta för att
fördelarna skall förverkligas.
Enligt vår bedömning är en förändring av den ekonomiska
politiken enligt vad vi förordat i denna motion nödvändig för
att Sverige skall klara att inom rimlig tid delta i den
ekonomiska och monetära unionens tredje fas. Detta
inkluderar både en forcerad budgetsanering, en
tillväxtfrämjande skattepolitik med totalt sett lägre skatter
och lägre utgifter och en bättre fungerande arbetsmarknad.
Det senare motsvaras inte av några budgetposter men är
enligt vår uppfattning centralt för att skapa den flexibilitet
och anpassningsförmåga i ekonomin som krävs för att
Sverige skall dra önskvärda fördelar av att delta i EMU.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den
ekonomiska politiken som anförts i motionen,
2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för
budgetregleringen som anförts i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett tak för de offentliga utgifterna,
4. att riksdagen godkänner vad i motionen anförts om miljö
och ekonomi,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett robust
socialförsäkringssystem,
6. att riksdagen med avslag på propositionen beslutar att
ersättningen inom sjuk- och föräldraförsäkringarna samt
arbetslöshetsförsäkringen skall vara 80 %,
7. att riksdagen beslutar om sådan växling från
sjukförsäkringsavgift till arbetslöshetsförsäkringsavgift som
anförts i motionen,1
8. att riksdagen avslår förslaget att sänka ersättningen i
vuxenstudiestödet som en följd av sänkt ersättning i a-kassan
till 75 %,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ytterligare skärpning av
arbetsvillkoret i arbetslöshetsförsäkringen,
10. att riksdagen godkänner de riktlinjer för ett nytt
bidrags- och utjämningssystem för kommunsektorn som
anförts i motionen,
11. att riksdagen avslår förslaget att inrätta en
''kommunakut'',
12. att riksdagen godkänner vad i motionen anförts om
införanderegler,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bolagsförsäljning, avreglering,
enskilda alternativ och konkurrens inom den kommunala
sektorn,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tvångsförvaltning av kommuner,
15. att riksdagen avslår förslaget att minska anslaget till
Främjande av kvinnors företagande med 50 000 000 kr till
150 000 000 kr och i stället beslutar anslå 250 000 000 kr,
16. att riksdagen avslår förslaget att dra in reservationen
avseende Stöd till ekonomiska reformer och skuldlättnad
inom SIDA,
17. att riksdagen minskar indragningen av reservationen
under Utvecklingssamarbete genom SIDA med 65 000 000
kr,
18. att riksdagen utökar anslaget till biståndet enligt vad
som anförts i motionen,
19. att riksdagen beslutar beräkna sjukpenninggrundande
inkomst enligt vad som anförts i motionen,
20. att riksdagen hos regeringen begär förslag om minskade
räntesubventioner enligt vad som anförts i motionen,
21. att riksdagen beslutar om höjd pensionsålder enligt vad
som anförts i motionen,
22. att riksdagen beslutar avskaffa delpensionssystemet
enligt vad som anförts i motionen,
23. att riksdagen beslutar ändra reglerna för förtidspension
enligt vad som anförts i motionen,
24. att riksdagen beslutar att obetalda skatteskulder skall
reducera pension enligt vad som anförts i motionen,
25. att riksdagen beslutar om lånedel i utbildningsbidragen
enligt vad som anförts i motionen,1
26. att riksdagen beslutar avskaffa möjligheten till
bostadsbidrag för ungdomar under 29 år utan barn,
27. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
restriktivare regler för bidragsförskott enligt vad som anförts
i motionen,
28. att riksdagen beslutar reducera anslaget till presstöd
enligt vad som anförts i motionen,
29. att riksdagen beslutar reducera anslaget till folkbildning
enligt vad som anförts i motionen,
30. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
besparingar inom försvaret enligt vad som anförts i
motionen,
31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om försäljning av statliga företag,
32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om koncessionsavgift för TV,
33. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
flerbarnstillägg enligt vad som anförts i motionen.
Stockholm den 10 maj 1995
Lars Leijonborg (fp)
Margitta Edgren (fp)
Christer Eirefelt (fp)
Eva Eriksson (fp)
Isa Halvarsson (fp)
Elver Jonsson (fp)
Anne Wibble (fp)