De utvärderingar av svenskundervisningen för invandrare
som gjordes för ett par år sedan dels av riksdagens revisorer,
dels av riksrevisionsverket, visade på anmärkningsvärt
dåliga resultat. Sfi-undervisningen gav otillräckliga
kunskaper för arbete eller fortsatta studier. Den statliga
styrningen och uppföljningen fungerade inte.
Från den 1 juli 1994 har vissa förändringar av reglerna för
sfi genomförts. Läroplanen har upphört att gälla, betyg och
centralt fastställda prov har införts. Regeringen har fastställt
en kursplan och ett riktvärde för undervisningens omfattning
i tid.
Vänsterpartiet anser att de mål som eleven enligt
kursplanen skall ha uppnått efter genomgången kurs är för
lågt satta. Den nivå som anges i kursplanen kan ha varit
tillräcklig för att möjliggöra ett inträde på arbetsmarknaden
för tjugo år sedan. Då fanns det en betydande efterfrågan på
arbetskraft hos tillverkningsindustrin samt service, disk etc.
där man i dag under en lågkonjunktur i första hand väljer
svenskspråkiga.
Arbetsmarknadens förändrade struktur har gjort att kraven
på svenskkunskaper ökat. Det är nödvändigt att kursplanen
omarbetas så att den återspeglar dessa nya krav. I vissa
kommuner är målet med svenskundervisningen att eleven
efter avslutad kurs skall klara sitt dagliga liv och kunna söka
enklare arbeten. Ett sådant mål innebär en utbildning till
underordning och förtryck.
Det räcker naturligtvis inte att införa nya mer ambitiösa
mål i kursplanen. Riktvärdet för undervisningens omfattning
är 525 timmar. Vänsterpartiet föreslog i motionen
1993/94:Ub48 att riktvärdet borde bestämmas till 580
timmar, men att en ytterligare förlängning av riktvärdestiden
troligen skulle visa sig nödvändig. Vår bedömning är nu att
riktvärdet för undervisningens omfattning bör sättas till 625
timmar.
Därför bör det statliga utjämningsbidraget till kommuner
under sjunde huvudtiteln, G 1,
tillföras ytterligare 80 miljoner kronor. Av stor betydelse
för undervisningsresultaten är också kompetensen i fråga om
metodik och pedagogiska metoder hos lärarna och tillgången
på adekvata läromedel. Invandrare är ingen homogen grupp.
Det borde därför finnas skilda kurser för akademiker och
analfabeter, riktade kurser till t.ex. muslimska kvinnor, mor-
och barnkurser etc.
Riksdagen biföll i våras ett socialdemokratiskt
motionsyrkande om inrättande av ett särskilt
metodutvecklingscentrum för undervisning i svenska för
invandrare. Det är viktigt att detta riksdagsbeslut snarast blir
genomfört.
Modersmål/hemspråksundervisning
När hemspråksundervisning infördes i skolan, gjordes det
mot bakgrund av en omfattande forskning både här i Sverige
och i andra länder. Bland de forskningsrapporter som då
beaktades var Hansegårds ''Tvåspråkighet eller
halvspråkighet'' om Tornedalen och den finske forskaren
Skutnab-Kangas forskningsrapporter från bl.a. det
tvåspråkiga Kanada.
Dessa forskningsrapporter står sig även i dag och har följts
av andra, exempelvis Sprins-projektet vid Göteborgs
universitet som visar att ett säkert grundlagt betydelsesystem
på förstaspråket är en av förutsättningarna för tvåspråkighet.
För barn inom barnomsorgen och låg- och mellanstadiet
handlar modersmålsträningen/hemspråksundervisning och
studiehandledning om att lägga grunden till språket och
tänkandet.
Begreppsutveckling är en väsentlig sida av hela den
intellektuella utvecklingen. Väl förankrade begrepp är av
oerhörd betydelse för det abstrakta tänkandet och därmed för
alla mer kognitivt krävande verksamheter. Hemspråket ger
också förutsättning för att erövra en dubbel kulturidentitet.
Många av flyktingbarnen har traumatiska upplevelser bakom
sig när de kommer till Sverige vilka leder till bristande
koncentration, ångest, försenade reaktioner m.m.
Förutom det stöd dessa elever kan få genom sin
hemspråkslärare krävs kompetent elevvårdspersonal som
fått särskild utbildning i hur man möter dessa barn. För barn
och ungdomar på högstadiet och gymnasiet handlar det mer
om att skaffa sig en språkkompetens för arbete och vuxenliv.
Barn till invandrarföräldrar har inte tillgång till föräldratid i
större utsträckning än vad svensktalande barn har.
Dessutom behövs undervisning av utbildad personal för att
barnen skall tillägna sig ett grammatiskt riktigt läs- och
skrivspråk.
Att tillvarata invandrarbarnens möjligheter att bli
tvåspråkiga kan förutom barnets rätt till sin kultur och sitt
språk även motiveras med att det vid en återvandring är
viktigt att barnet har goda kunskaper i sitt modersmål. Därtill
kommer att vi aktivt och medvetet bör tillvarata den resurs
som det är för vårt land med tvåspråkighet.
I alla andra situationer betonas vikten av tvåspråkighet.
Svenska ungdomar läser svenska i 9 år och engelska i 6 till
9 år. Det svenska samhället borde i stället se all tvåspråkighet
som en investering framför allt med tanke på vårt
medlemskap i Europeiska unionen. Likaså inom sjukvård,
äldreomsorg och barnomsorg finns det ett stort behov av
tvåspråkighet.
Det finns inga som helst pedagogiska eller andra
godtagbara skäl till begränsning av rätten till
hemspråksundervisning till sju år som gjorts i
grundskoleförordningen och gymnasieförordningen.
Ingenting talar för att invandrarelever uppnår aktiv
tvåspråkighet på just sju år.
Riksdagen bör därför uttala sig emot denna
begränsningsregel. Det statliga utjämningsbidraget till
kommunerna under sjunde huvudtiteln, G 1,
bör därför tillföras ytterligare 120 miljoner kronor.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen under sjunde huvudtiteln, G
1, anslår 200 000 000 kr mer än vad regeringen föreslagit
eller 57 309 500 000 kr.
Stockholm den 25 januari 1995
Ulla Hoffmann (v)
Charlotta L Bjälkebring (v)
Britt-Marie Danestig-Olofsson (v)
Tanja Linderborg (v)
Stig Sandström (v)
Alice Åström (v)