1
Inledande sammanfattning 1.1
En politik som misslyckats på nytt
Bara ett halvt år efter det att Socialdemokraterna bildade
regering har den socialdemokratiska politiken mött vägs
ände. Löften utan täckning ledde till en politik som fört
Sverige djupare in i krisen och har nu återigen tvingat
Socialdemokraterna till svek och löftesbrott.
Splittringen i det socialdemokratiska partiet är ett uttryck
för oförmågan att lägga en realistisk grund för politiken.
Konfrontationen mot näringsliv och företagande har avslöjat
en anmärkningsvärd oförmåga att förstå förutsättningarna
för tillväxt och nya arbeten. Höga räntor och sänkt kronkurs
har blivit resultatet av en politik som inte förmått skapa
förtroende vad gäller stabiliseringen av de offentliga
finanserna. Urholkningen av den egna budgetens
besparingsförslag i riksdagsarbetet har visat att
Socialdemokraterna till och med internt saknar den för
Sverige nödvändiga parlamentariska kraften.
Regeringens misslyckande är uppenbart och drabbar det
svenska folket hårt. Skillnaderna mot utvecklingen i den
svenska ekonomin för ett år sedan är betydande. Då var
räntan lägre och den svenska kronan starkare. Det svenska
näringslivet präglades av optimism och framtidstro. Ökat
företagande och växande investeringar gav goda utsikter att
kraftigt pressa ner arbetslösheten under 1990-talet. Den
svenska ekonomin var på väg ut ur krisen. Det var då
realistiskt att tro att vi skulle få 500.000 nya jobb i den
privata sektorn genom en politik för fler och växande
företag.
För ett år sedan trodde företagen att villkoren för att
anställa och bedriva produktion i Sverige stegvis skulle
förbättras. Förväntningarna om att beskattningen av arbete
och investeringskapital skulle minskas och att onödigt
hindrande regleringar skulle liberaliseras bidrog till ett allt
bättre företagsklimat.
Idag har det svenska näringslivet sedan drygt ett halvt år
tillbaka tvingats uppleva en politik som direkt motverkat
företagsamhet och tillväxt. Sedan regeringen tillträdde i
oktober har skatterna höjts med närmare 55 miljarder kronor.
Det är den största skattechocken i modern tid för det svenska
samhället. Skattehöjningarna drabbar hushåll och företag
och motverkar såväl efterfrågan, sparande, arbete som
företagande.
Därför har optimismen förbytts i en lika tydlig
framtidspessimism. Inte ens regeringen tror längre att den
långsiktiga arbetslösheten skall kunna pressas ned annat än
marginellt. En anti-företagspolitik blir också en anti-tillväxt-
och en anti-arbetspolitik i ett läge där var och en inser att det
är i företagen de nya riktiga arbetena måste komma.
Med den bristfälliga sparpolitik regeringen presterat är det
allt färre som tror att Sverige kan klara nästa lågkonjunktur
utan att statsskulden på nytt skjuter i höjden.
Socialdemokraternas oförmåga till en konsekvent och
uthållig besparingspolitik får varje svensk betala för genom
räntor som är väsentligt högre än i andra länder.
1.2 Sverige behöver en politik för företagande
Det är bara genom en politik för företagande och tillväxt
som arbetslösheten kan pressas ned och den offentliga
skuldbördan stabiliseras. Det ställer krav på strategiska
skattesänkningar och en politik som genom besparingar och
reformer minskar den offentliga utgiftsnivån.
Det är en avgörande förutsättning för utvecklat välstånd
och företagande att Sverige kan minska de offentliga
utgifterna. Det är dessa som är för höga, inte de svenska
skatterna som är för låga. Därför krävs sänkta offentliga
utgifter för att den svenska ekonomin skall kunna ge
förutsättningar för tillväxt och företagande i den privata
sektorn och en stabiliserad skuldbörda.
Under de borgerliga regeringsåren genomfördes
omfattande reformer och förändringar för att göra Sverige till
ett ledande tillväxtland i Europa. Sänkta skatter på arbete,
sparande och företagande gav Sverige ett av världens bästa
företagsklimat. Strategiska satsningar på forskning och
utveckling liksom på infrastruktur gav Sverige nya
förutsättningar för tillväxt. Genom avregleringar och
avskaffade monopol stärktes växtkraften i den svenska
ekonomin. Genom att samtliga offentliga försäkringssystem
reformerades skapades både bättre kostnadskontroll, lägre
offentliga utgifter och ökat personligt ansvarstagande.
En växande produktivitet utvecklade både offentlig och
privat verksamhet. Omfattande besparingar, präglade av en
strategi för tillväxt och omsorg om dem som hade det svårast
att klara av offentliga utgiftsminskningar, gav en varaktig
sänkning av den offentliga utgiftsnivån. Detta uppnåddes
trots att den borgerliga regeringen tillträdde vid en tid då den
svenska ekonomin befann sig i ett fritt fall till följd av att
1980-talets ekonomiska politik hade fört Sverige in i en
finansiell kris samtidigt med en kris i form av mycket snabbt
växande arbetslöshet och urholkad konkurrenskraft.
Från slutet av 1993 började trots detta
industriproduktionen att öka samtidigt som öppen
arbetslöshet och budgetunderskott började minska.
Riksdagen beslutade om utgiftsminskningar och
budgetförstärkningar syftande till en stabiliserad skuldbörda
1998. Nytt företagande var i växande. De långsiktiga
förutsättningarna för den ekonomiska tillväxten var goda.
1.3 Vägen vidare
Efter misslyckandet för den socialdemokratiska
regeringens vänsterpolitik med skattehöjningar och
återställare måste Sverige nu börja om på nytt. Det ställer
krav på en politik som förmår samla svenska folket kring
ärliga besked och konsekvens i politiken. Det är endast så
en uthållig politik för sanerade statsfinanser och tillväxt kan
vinna respekt.
Utmaningen att göra Sverige till ett ledande tillväxtland
måste på nytt sättas i centrum genom en öppen och hederlig
diskussion om vad som är företagandets villkor och
politikens ansvar. Sverige måste få en politik som gör det
möjligt att skapa 500 000 nya arbeten i den privata sektorn.
Det kan bara ske genom en politik för företagande och
företagsamhet. Den är en sådan politik som Moderata
Samlingspartiet ställer som alternativ till den vänsterpolitik
som misslyckats redan efter ett halvår.
För att underlätta för företagande och tillväxt och för att
pressa ner den offentliga utgiftsnivån föreslår vi i denna
motion besparingar på nära 65 miljarder kronor. För att
återge Sverige det företagsklimat som gav en rejäl uppgång i
ekonomin föreslår vi skattesänkningar på drygt 47 miljarder
kronor. Tillsammans med vissa andra förslag leder detta till
ett minskat upplåningsbehov på mer än 22 miljarder kronor
jämfört med regeringens alternativ samtidigt som
förutsättningarna för tillväxt och företagande stärks på ett
avgörande sätt.
Inriktningen och omfattningen av våra besparingsförslag
och förslag till skattesänkningar är så utformade att de
stimulerar tillväxt och företagande. De står därmed i en
motsatsställning till regeringens förslag i
kompletteringspropositionen som vad gäller besparingar
präglas av Socialdemokraternas brist på strategi för tillväxt
och utveckling. Regeringens förslag till besparingar inom ett
område äts upp av planerade, planlösa eller oplanerade
utgiftsökningar inom andra områden.
1.4 Kursomläggning i stället för planlöshet och
glädjekalkyler
När regeringen nu föreslår en nödvändig sänkning av
ersättningsnivån i arbetslöshetsförsäkringen och ett
bibehållande av karensdagen -- efter att hämningslöst
attackerat en sådan politik under valrörelsen -- söker
Socialdemokraterna skyla över detta med hjälp av centern
och förslag om sänkt matmoms. Det innebär att man söker
motivera att sjuka och arbetslösa skall få en lägre ersättning
genom en omvänd fördelningspolitik som mest gynnar dem
som är friska och har arbete. Det är planlöst och leder till att
besparingens positiva effekter slösas bort.
Följden av regeringens planlöshet och oförmåga att föreslå
tillräckligt omfattande besparingar är att summan av
föreslagna besparingar och ökande utgifter leder till att
förbättringen av budgetsaldot bara blir 1,4 miljarder kronor.
Sett i relation till budgetunderskott och statsskuld är det en
försumbar förbättring, som tyder på att regeringen saknar
förståelse för allvaret i problemen.
Även om det vore så att regeringens antaganden om
tillväxt, valutakurser, ränteutveckling och privat konsumtion
präglades av realism, skulle så begränsade besparingar likväl
vara otillräckliga för att ge någon som helst marginal för att
skapa förtroende för kronan och stabiliseringen av
skuldbördan. Nu saknar prognoserna om tillväxt,
valutakurser, ränteutveckling och privat konsumtion
förankring i verkligheten.
Regeringen kan inte motivera varför räntan skulle sjunka
kraftigt eller varför tillväxten skulle hålla sig på den nivå som
regeringen förutsätter i sina kalkyler. Tvärtom har
regeringens förda politik lett till fortsatt höga räntor,
sjunkande kronkurs och minskande privat konsumtion
samtidigt med att utländska och svenska prognoser om de
kommande årens ekonomiska tillväxt skrivs ner.
Verkligheten och den pågående utvecklingen i ekonomin
gör att regeringens prognoser och mål saknar trovärdighet.
Regeringens förslag i kompletteringspropositionen framstår
därför som ansvarslösa i sin kraftlöshet. Det är en politik som
hotar både välstånd och välfärd i det svenska samhället.
Stabilitet och förtroende skapas inte genom ett samarbete
som syftar till att så långt som möjligt undvika besparingar
och förnyelse. Det behövs istället en samling kring en
omläggning av politiken i den riktning som redovisas i vår
motion. Det innebär ett fullföljande av den politik som fördes
av den borgerliga regeringen. Det är den vägen vidare som
kan leda Sverige ut ur krisen. Ju tidigare en sådan
omläggning av politiken kan ske, desto bättre är det för
Sverige.
2 Den internationella ekonomin 2.1
Fortsatt högkonjunktur
Den internationella högkonjunkturen kan bedömas
fortsätta i år och nästa år. Tillväxten är särskilt snabb i länder
utanför OECD som i Ostasien och Central- och Östeuropa.
Världshandeln väntas enligt Världsbanken öka med över 7 %
både 1995 och 1996, vilket är något lägre än förra året men
betydligt mer än i början av 1990-talet. Inom OECD
beräknas tillväxten bli närmare 3 % 1995 och något mindre
1996. I Nordamerika och flertalet EU-länder har tillväxten
börjat mattas något, medan den fortfarande är på väg uppåt
i Tyskland och Japan. Mönstret att industriländernas
konjunkturer är ur fas kvarstår. Detta är positivt såtillvida att
det alltid finns exportefterfrågan för ett lands produkter på
någon kontinent, vilket medför att konjunktursvängningarna
kan begränsas, men negativt i den mån det bidrar till fortsatt
finansiell oro.
Det finns några riskfaktorer i den internationella bilden
som är speciellt värda att notera. En är huruvida den
amerikanska centralbanken ska klara av att balansera
penningpolitiken så att inflationen hålls nere utan att den
reala ekonomin går in i recession. Farhågorna härför verkar
emellertid ha avtagit på senare tid. Samma orosmoment kan
uppstå i EU-länderna, när dessa kommit längre fram i
konjunkturfasen, särskilt mot bakgrund av att inflationen
redan i början av högkonjunkturen överskridit den övre gräns
på 3 % som EU-länderna själva beslutat om i sina
gemensamma riktlinjer för den ekonomiska politiken.
2.2 . . . men finansiell oro
Den största riskfaktorn är emellertid effekterna på den
reala ekonomin av vårens finansiella turbulens. USA-dollarn
har försvagats kraftigt, sannolikt som en följd av den
finansiella krisen i Mexiko och de fortsatt stora underskotten
i den federala budgeten och bytesbalansen. Kapital har i
stället sökt sig till länder med ett högre sparande och en
bättre inflationshistoria, framför allt Japan och Tyskland.
Dollarfallet har troligtvis även förstärkts av att flera asiatiska
länder nu byter ut dollar mot yen i sina valutareserver, även
det en följd av det låga sparandet i USA. Deprecieringen av
dollarn är dock sannolikt ett större problem för Japan och
Tyskland, som fått se sin konkurrenskraft försämras kraftigt,
än för USA, vars utrikeshandel är relativt liten.
Svängningarna mellan dollar, yen och D-mark påverkar
även andra länder. Exempelvis får de EU-länder som är
knutna till D-marken inom ERM alltid problem när dollarn
faller. För att försvara valutan blir de tvingade att bedriva en
räntepolitik som är stramare än vad som kan motiveras av
den reala efterfrågan i landet. Så har skett även denna gång
trots att det bredare fluktuationsbandet sedan augusti 1993
tillåter valutorna att svänga mer mot varandra.
Svängningarna mellan de tre stora valutorna skapar
emellertid störst problem för länder som inte är nära knutna
till ett block genom växelkursen och som har stor handel med
flera block. Sverige är ett sådant land. Den stora
försvagningen av kronan gentemot yenen och D-marken
riskerar att leda till importerad inflation för Sverige.
Samtidigt skulle konkurrenskraften ha försämrats för den
handel som sker i dollar, om kronan inte delvis hade följt
med dollarn nedåt.
Att kronan har försvagats även mot dollarn är emellertid
anmärkningsvärt. Kronan är redan konkurrenskraftig i USA,
den svenska exporten väntas öka kraftigt både i år och nästa
år och överskottet i bytesbalansen växer. En jämförelse med
Finland, vars utrikeshandel också till stor del prissätts i
dollar, visar att den finska marken inte alls har fallit lika
mycket som den svenska. Därmed måste kronförsvagningen
bero på något annat än tillståndet i den reala ekonomin. Den
viktigaste förklaringen är sannolikt ett större förtroende för
den ekonomiska politiken i Finland än den i Sverige.
Diagram 1
Diagram 2
3 Den svenska ekonomin 3.1
Regeringen överskattar tillväxten
Regeringen förutspår liksom i januari att BNP kommer att
växa med 2,5 % i år och något mer nästa år. Det får anses
vara anmärkningsvärt att Sverige inte någon gång under
denna konjunkturcykel skulle nå upp till 3 % i tillväxttakt.
Ändå framstår regeringen som förhållandevis optimistisk,
vilket framgår av vidstående prognosjämförelse. Vidare gör
regeringen kalkylen att BNP-tillväxten fram till år 2000, med
2,2 % i årsgenomsnitt, ska bli snabbare än normalt för
Sverige. Vi tror inte att den ekonomiska politik som
regeringen bedriver kommer att leda till den förväntade
tillväxten vare sig på kort eller lång sikt.
Vi ifrågasätter framför allt att regeringens politik kommer
att inge hushållen sådant förtroende att de vågar minska sitt
sparande och i istället konsumera mer. Aktuella mätningar
visar tvärtom att medborgarnas förväntningar på den
ekonomiska utvecklingen faller. Uppgifter finns om nedgång
i detaljhandeln och bilförsäljningen. Den aktuella
osäkerheten gör det mer sannolikt att sparkvoten blir
oförändrad och att därmed den privata konsumtionen
försvagas i takt med de disponibla inkomsterna. Tillväxten
blir då än mer beskedlig. Vi tror heller inte att politiken
kommer att inge de finansiella marknaderna ett sådant
förtroende att räntorna kan gå ned i förhållande till D-
marksräntan såsom regeringen räknat med. Med lägre
konsumtion och tillväxt samt högre räntor än vad regeringen
förutser kan arbetslösheten samt statsskuldens andel av BNP
heller inte sjunka i den utsträckning regeringen hoppas.
3.2 Än större tudelning de närmaste åren
Sedan regeringen presenterade budgetprognosen i januari
är det framför allt ränteoron och kronförsvagningen som
ändrar förutsättningarna för den ekonomiska utvecklingen
de närmaste åren. Regeringen räknar med att den expansiva
effekten av kronfallet på exportindustrin och därmed för
investeringarna blir ungefär lika stor som den dämpande
effekten av ränteoron på konsumtionen i år men att båda
effekterna klingar av nästa år. Tudelningen ökar därmed. Vi
bedömer också att tudelningen ökar, men att de negativa
effekterna av kronfallet och ränteoron sammantaget
överväger.
Ränteturbulensen kan antas få en dämpande effekt på såväl
investeringar som privat konsumtion. Hushållen har
visserligen minskat sina skulder de senaste åren, varför en
ränteuppgång inte får lika negativa effekter för den privata
ekonomin som under recessionen. Situationen är emellertid
inte tillbaka till den som rådde under 1980-talet, eftersom
bl.a. de sänkta fastighetspriserna håller uppe
belåningsgraden, vilket ökar hushållens räntekänslighet.
Den höga räntan gör dessutom sparande mer attraktivt i
förhållande till konsumtion men utgör framför allt en signal
om att regeringen inte har läget under kontroll och att nya
pålagor och krispaket därmed kan väntas.
Den höga räntans effekt för investeringarna gäller inte de
exportinriktade storföretagen i någon högre grad, men
däremot de hemmamarknadsinriktade företagen och
bostadsbyggandet. Även här är det inte enbart räntans nivå
som är avgörande utan dessutom svårigheten att göra
investeringskalkyler när den framtida räntenivån är så
osäker.
En positiv effekt av tudelningen av ekonomin är att den
konkurrensutsatta delen av svensk ekonomi, dvs
exportindustrin och den importkonkurrerande
hemmamarknadsindustrin, får möjlighet att expandera på
den skyddade sektorns bekostnad, framför allt den offentliga
sektorn. Problemet uppstår när den reala deprecieringen går
längre än vad som kan anses vara realistiskt på sikt. Vi är
sannolikt där nu. Få företag vågar räkna med att nuvarande
konkurrenskraftssituation ska bestå, varför regeringen
sannolikt överskattar den expansiva effekten av
deprecieringen för investeringarna i exportindustrin, om än
inte för själva exporten. Signaler om en viss avmattning av
efterfrågan på Sveriges exportmarknader samt en dämpning
av orderingången indikerar att även exportutvecklingen kan
vara överskattad. Skulle dessa tecken slå in, kan den stora
lageruppbyggnaden som utgjorde två tredjedelar av förra
årets BNP-ökning, komma att dras ned, vilket verkar
försvagande på tillväxten.
Kronförsvagningens dämpande effekt på den privata
konsumtionen är däremot ett faktum, eftersom importerade
varor blir dyrare. Även för de företag som verkar på den
inhemska marknaden dämpas efterfrågan. Risken för att
företagen avvaktar med investeringar är därmed större än
regeringen tror och utvecklingen såväl av exporten som
investeringarna blir således överdriven i dess prognos.
Mot bakgrund av de dämpande effekter som finansiell oro
har på den reala ekonomin och de trögheter som finns i
svensk ekonomi, framför allt på arbetsmarknaden, är det
osannolikt att en så snabb överflyttning, från den skyddade
till den konkurrensutsatta sektorn, som regeringen räknar
med kan komma till stånd. Därmed är det vår bedömning att
regeringen överskattat såväl ökningen av efterfrågan som
sysselsättningen i svensk ekonomi i år och nästa år.
3.3 Risken för inflation ökar
De flesta bedömare är ense om att kronan för närvarande
är undervärderad köpkraftsmässigt. Det är helt enkelt
billigare för utlänningar att handla i Sverige än i hemlandet.
Regeringen räknar mot denna bakgrund med att kronans
växelkurs ska förbättras. En sådan förbättring av kronkursen
vore önskvärd av flera skäl. Möjligheterna till
reallöneförbättringar är exempelvis större om vi kan
konkurrera med kvalitet i stället för med låga priser.
Regeringens ekonomiska politik har dock hittills inte
skapat något större förtroende på de finansiella marknaderna
varför det är tveksamt om någon växelkursförbättring
kommer till stånd. Det finns i stället risk för att köpkraften
urholkas genom högre inflation än i omvärlden. I värsta fall
får vi både se en uppgång i inflationen och en försvagning
av kronkursen.
Än så länge är det inhemska inflationstrycket måttligt,
sannolikt därför att den höga arbetslösheten har hållit
tillbaka lönekraven och därför att detaljhandelsföretagen har
skurit ned vinstmarginalerna i stället för att höja priserna.
Den fortsatt höga arbetslösheten kommer förmodligen att ha
en nedhållande effekt på löneutvecklingen. Den kraftiga
tudelningen av ekonomin medför emellertid en risk för att
devalveringsvinster i exportföretagen skall omsättas i snabba
löneökningar som sedan sprider sig till den skyddade
sektorn. Anmärkningsvärt är att regeringen, som brukar
ligga lägst bland prognosmakare vad gäller löneutveckling,
inte tror att den sk Edin-gruppens norm på 3,5 procents
löneökningar per år ska hålla 1996. Då antas lönerna öka
med 4 %.
Förutsatt att produktiviteten även ökar behöver en
löneökningstakt på 4 % inte medföra att prisstabilitetsmålet
måste överges. Risken på kort sikt är då större att inflationen
stiger via importen, särskilt om kronan mot regeringens
förhoppningar fortsätter att vara svag. Den aviserade
sänkningen av mervärdesskatten på livsmedel nästa år
kommer visserligen att minska den i konsumentprisindex
(KPI) uppmätta prisstegringen, men mot bakgrund av
detaljhandelns magra marginaler är det sannolikt att en stor
del av matmomssänkningen kommer att stanna i
handelsledet .
Situationen är alltså för närvarande den att höga realräntor
samt stigande import- och producentpriser verkar
uppdrivande på konsumentpriserna. För att klara det 2-
procentiga inflationsmålet har Riksbanken sedan någon tid
höjt styrräntan i många små steg. Denna åtstramning av
penningpolitiken som är en följd av att regeringen inte
tillräckligt inriktat finanspolitiken på utgiftsminskningar
riskerar dock att i förtid framkalla recession.
3.4 Arbetslösheten fortsatt hög vid sekelskiftet
Utöver prognosen för de närmaste två åren har regeringen
även gjort kalkyler för utvecklingen fram till sekelskiftet.
Skillnaden i tillväxt i de tre scenarier regeringen presenterar
beror framför allt på hur väl förtroendet för den ekonomiska
politiken utvecklas och hör väl arbetsmarknaden fungerar. I
scenariot för låg tillväxt förblir förtroendet lågt med högre
räntor och lägre kronkurs som resultat. Arbetsmarknaden
fungerar sämre med följden att arbetslösheten inte går ned
särskilt mycket. Även mellanscenariot med en genomsnittlig
tillväxt på 2,2 % 1996--2000, vilket är regeringens
huvudscenario, innebär att den totala arbetslösheten inte går
ned mer än till 9,5 % år 2000.
Finansdepartementet har inte lagt in någon
konjunkturcykel i kalkylerna för utvecklingen mellan 1996
och 2000, utan kalkylerar i stället med en genomsnittlig
tillväxt. I och för sig är det svårt att prognostisera hur
konjunkturförloppet kommer att bli flera år framåt.
Problemet med det valda tillvägagångssättet är emellertid att
man inte tar hänsyn till de speciella kostnader som en
konjunkturnedgång för med sig. Regeringen nämner själv
förekomsten av persistens på arbetsmarknaden, dvs att i en
konjunkturnedgång slås arbetskraft ut som sedan inte
kommer tillbaka på arbetsmarknaden när läget förbättras. Vi
kommer sannolikt att få uppleva ytterligare en
konjunkturnedgång samt början på en uppgång under detta
sekel. Risken är att denna cykliska variation medför högre
total arbetslöshet än om tillväxten skulle bli jämn fram till år
2000.
Att arbetsmarknadens funktionssätt är avgörande för
tillväxten återspeglas inte i en ekonomisk politik för att
förbättra den. I stället för en avreglering av arbetsmarknaden
i syfte att öka flexibiliteten, ägnar sig regeringen sig som
vanligt åt arbetsmarknadspolitiska åtgärder, som låser in
arbetskraften och medför tveksamma effekter för de
arbetslösas anställningsutsikter när åtgärderna tar slut.
Om flexibiliteten på arbetsmarknaden är betydelsefull för
tillväxten så är tillväxten avgörande för utvecklingen av
sysselsättningen. En genomsnittlig svensk tillväxt på 2,2 %
per år efter en djup lågkonjunktur är inte särskilt
imponerande. Den bygger, i Finansdepartementets kalkyler,
på att den potentiella tillväxten inte är mer än 1,7 %, vilket
är lågt i jämförelse med övriga OECD-länder och skulle
innebära att vi fortsätter att halka efter dessa i levnadsnivå.
Regeringens kalkyl om en fortsatt hög arbetslöshet vid
sekelskiftet är därmed en effekt av regeringens brist på
tillväxtstrategi i allmänhet och på sysselsättningsstrategi i
synnerhet.
3.5 Effekter av hög realränta
Regeringen räknar med att den 5-åriga räntan successivt
ska sjunka från 10--11 % i dagsläget till 8 % år 2000.
Samtidigt förutsätter man att inflationen skall understiga 3 %
under åren fram till sekelskiftet. Det skulle -- trots
nedgången -- innebära historiskt sett höga realräntor, vars
tänkbara effekter överhuvudtaget inte belyses i
kompletteringspropositionen.
En första aspekt av en hög realränta är att sparande blir
mer attraktivt än konsumtion. Det är därför förvånande att
sparkvoten enligt regeringens egna kalkyler stegvis ska
sjunka under resten av 1990-talet och att tillväxten i högre
grad än tidigare väntas genereras av privat konsumtion. Om
det höga ränteläget skulle leda till att sparkvoten hålls kvar
på nuvarande nivå, istället för att sjunka enligt regeringens
prognos, skulle tillväxten bli 1 % lägre 1995 och 0,5 % lägre
1996.
En hög realränta får även effekter på investeringarna så till
vida att det krävs en högre avkastning för att motivera dem.
Flertalet av de investeringar, framför allt i fastigheter, som
skedde under 1980-talet då realräntan var lägre skulle
överhuvudtaget inte komma till stånd vid en realränta på 5--
8 %. Mot bakgrund av att realräntan därefter stigit hade det
varit bättre om de inte kommit till stånd ens på 1980-talet.
Fastighetsbeståndet finns emellertid fortfarande kvar även
om avkastningen är dålig. Ju högre realränta, desto större är
risken för att ägarna av dessa fastigheter ska få finansiella
problem. Eftersom fastigheterna till stor del ägs av bankerna,
är det inte uteslutet att oron återkommer i det finansiella
systemet, en risk som inte nämns i den reviderade
nationalbudgeten.
De investeringar som nu sker äger framför allt rum i
exportindustrin där avkastningen p.g.a. den
konkurrenskraftiga kronan för närvarande är exceptionellt
god. Om kronan förstärks på det sätt som regeringen räknar
med, kommer emellertid lönsamheten i exportindustrin att
avta. För att investeringar ska ske i Sverige, vid en hög
realränta, måste näringslivet ha bra villkor, framför allt
skattemässigt. De skattehöjningar på företagande som skett
sedan regeringen tillträdde har dock inte gått i den
riktningen.
Kanske får vi inte se lika höga realräntor som nu under
resten av 1990-talet mot bakgrund av de
inflationsförväntningar som finns. Skulle vi emellertid få
tillbaka den inflationstakt som rådde under 1980-talet får vi
i stället andra problem. Det bästa vore därför om den
ekonomiska politiken kunde skapa sådana villkor för
företagande att investeringar kan bli lönsamma även vid en
förhållandevis hög realränta.
3.6 Antagna skuldutvecklingen för optimistisk
Regeringens prognos framför allt för den långsiktiga
skuldutvecklingen bygger på optimistiska antaganden om
tillväxt, ränta och kronkurs. Den nettoförstärkning av
budgeten på enbart 1,4 miljarder kronor som regeringen
föreslår innebär även att det inte finns några
säkerhetsmarginaler ifall utvecklingen skulle bli sämre.
Att statsskuldens andel av BNP stabiliseras redan 1996 i
enlighet med regeringens prognos är dock inte uteslutet.
Finansdepartementet har tidigare underskattat de positiva
effekterna på statens inkomstutveckling av
konjunkturuppgången samt de strukturella åtgärder som den
förra borgerliga regeringen genomförde. Realiserade
kapitalvinster, i syfte att undvika den högre
kapitalbeskattningen från årsskiftet, har dessutom lett till
ökade fyllnadsinbetalningar under våren, vilket hjälpt till att
ytterligare förbättra inkomstutvecklingen.
På inkomstsidan är det betydelsefullt att sysselsättningen
stiger i så snabb takt som regeringen antar. Regeringen
baserar sin bedömning på att lönekostnaderna ska stiga med
3,5 % 1995 och 4,0 % 1996. Skulle lönerörelsen leda till
avtal på över 2 % och det sedan inträffar en löneglidning på
kanske lika mycket blir lönestegringstakten, när höjningen
av arbetsgivareavgiften 1995 räknats in, avsevärt högre än
regeringen räknat med. Detta ger visserligen större intäkter,
men det leder också till att sysselsättningsutvecklingen
försvagas, vilket kan antas vara en mer dominerande effekt,
eftersom fler personer måste försörjas via
transfereringssystemen.
Risken är emellertid större på längre än på kort sikt att
skuldkvoten inte kommer att utvecklas enligt regeringens
kalkyler.
Även om tillväxten skulle utvecklas enligt
Finansdepartementets huvudscenario, vilket vi betvivlar, är
det osannolikt att statens primära upplåningsbehov
(upplåningsbehov minus ränteutgifter) skulle minska så
snabbt som i regeringens prognos. Under 1980-talet
medförde varje halv procentenhets tillväxt utöver 1,7 % att
statens primära upplåningsbehov minskade med 0,6
procentenheter utan att riksdagen behövde besluta om
minskade utgifter, det vill säga enbart på grund av ökade
skatteintäkter och minskade konjunkturberoende utgifter,
framför allt för arbetsmarknadspolitiken. En tillväxt under
1,7 % ledde i motsvarande grad till en ökning av
primärupplåningen.
Visserligen verkar de strukturella neddragningarna i
socialförsäkringssystemen, som den förra borgerliga och
nuvarande socialdemokratiska regeringen genomfört, i
riktning mot ett snabbare genomslag av
konjunkturuppgången på statsfinanserna. Men mot bakgrund
av den ökade långtidsarbetslösheten samt lägre och
inflationsjusterade marginalskatter sedan skattereformen
1990 är det ändå inte troligt att en tillväxt på 2,2 % per år
skall leda till en så mycket större budgetförbättring än under
1980-talet.
Diagrammet nedan visar hur statsskuldskvoten utvecklas i
regeringens kalkyler och hur den skulle utvecklas om
förutsättningarna avseende tillväxt, ränta (impliciträntan på
statsskulden), kronkurs och inflation samt
budgetförstärkningar var desamma som i regeringens
prognos men primärupplåningen fortsatte att vara lika
konjunkturkänslig som under 1980-talet.
Primärupplåningen minskar successivt även vid en
utveckling enligt den heldragna linjen i diagrammet, men
förbättringarna äts upp av allt större räntebetalningar på
statsskulden.
Finansdepartementet har i sina kalkyler räknat med att den
statliga upplåningen minskar med 10 miljarder kronor per år
under kalkylperioden p.g.a. att Riksgäldskontoret tills vidare
förvaltar det premiereservsystem som från och med 1995
börjar byggas upp i pensionssystemet. Det är visserligen
korrekt att det statliga upplåningsbehovet minskar tills dess
att riksdagen har beslutat vem som ska förvalta det nya
premiereservsystemet men när pengarna betalas ut kommer
statens finanser att försämras i motsvarande grad.
Diagram 3 Statsskuldens andel av BNP
Finansdepartementet har dessutom inte lagt in någon
tydlig konjunkturcykel i kalkylerna. Man markerar enbart en
svag uppgång som följs av en svag nedgång. Blir det en
normal konjunkturcykel, kommer skuldkvoten sannolikt att
öka i konjunkturnedgången, påpekas det dock. På samma
sätt som en genomsnittlig tillväxt på 2,2 % (regeringens
huvudscenario) över konjunkturcykeln från
arbetslöshetssynpunkt är mindre gynnsam än en konstant
årlig tillväxt på 2,2 % är den även sämre för
statsskuldsutvecklingen. För det första blir
arbetsmarknadspolitiken dyrare vid en ojämn tillväxt,
särskilt om arbetslösheten p.g.a. persistensproblem ökar för
varje konjunkturcykel. Andra typer av transfereringar från
trygghetssystemen, exempelvis förtidspensioner och
socialbidrag som också ökar i lågkonjunkturer, kan bli svåra
att dra ned när konjunkturen vänder uppåt.
För det andra kommer de finansiella marknaderna att
reagera på den faktiska skuldkvoten varje år för sig, inte på
den genomsnittliga. Mot bakgrund av att statsskulden
kommer att vara fortsatt mycket hög under resten av 1990-
talet kan en tillfällig uppgång i skuldkvoten under
exempelvis två års tid leda till mycket negativa reaktioner på
de finansiella marknaderna med nya kronfall och
ränteuppgångar som följd.
Även vad avser statens ränteutgifter är
Finansdepartementets kalkyler optimistiska. I stället för att,
som Riksrevisionsverket, räkna med oförändrad ränta, gör
regeringen en prognos för ränte- och kronkursutvecklingen.
Det är ett i och för sig tänkbart förfaringssätt. Regeringens
prognos att den ekonomiska politiken ska medföra att
räntorna successivt går ned och kronan stärks i den
utsträckning som förutses framstår dock som optimistisk.
Så länge räntan har stigit har impliciträntan (ränteutgifter
i förhållande till statsskuld) legat under marknadsräntan, helt
enkelt därför att staten haft kvar gamla lån som togs upp när
räntan var lägre. Om marknadsräntorna går ned, kommer det
omvända förhållandet att råda. Staten blir tvungen att ligga
kvar med en del gamla dyra lån. Om marknadsräntorna faller
långsammare än i regeringens beräkningar, kommer även de
nya lånen att behöva tas upp till hög ränta. Ränteutgifterna
kommer i detta perspektiv att fortsätta att hålla uppe
skuldkvoten.
Diagram 4 -- Ränteutveckling enligt regeringens prognos
4 Regeringens ekonomiska politik 4.1
Löften och verklighet
Den borgerliga regeringen strävade efter att återupprätta
Sverige som tillväxt- och företagarnation genom att förstärka
drivkrafterna för arbete, produktion och sparande med hjälp
av strategiska skattesänkningar, avregleringar och successivt
sänkta offentliga utgifter.
När Sverige fick en ny regering i oktober 1994 inleddes en
annan ekonomisk politik. Socialdemokraterna hade i
opposition lovat att snabbt minska arbetslösheten, att
besparingarna på den offentliga utgiftssidan skulle stoppas,
särskilt att neddragningarna av personal inom kommuner
och landsting skulle upphöra, samt att statens finanser skulle
kunna saneras med måttliga skattehöjningar för främst
höginkomsttagare, kapitalägare och företag.
Socialdemokraterna lovade också att deras politik för att
aktivt stimulera efterfrågan, bl.a. genom lägre räntor, skulle
öka tillväxten till 4 % per år.
Sedan regeringen tillträdde har en på väsentliga punkter
annorlunda politik framtonat, vilket manifesteras i
kompletteringspropositionen. De förväntningar som
byggdes upp under oppositionstiden har svikits. Besparingar,
exempelvis sänkningen av barnbidraget och den generella
ersättningsnivån på 75 % i socialförsäkringssystemet,
genomförs. Skatterna har höjts med uppemot 55 miljarder
kronor och praktiskt taget alla inkomsttagare känner av
skattehöjningarna. Några sänkningar av räntorna har inte
kommit till stånd -- istället är räntorna ca 2 procentenheter
högre än för ett år sedan och differensen till räntorna i
Tyskland har vidgats till över 3 procentenheter.
Effekterna har också blivit annorlunda än vad som sades.
Den privata konsumtionen kommer, enligt regeringens
prognos, att sjunka under 1995. Tillväxten kommer inte
något år under mandatperioden 1994--1998 att nå upp till de
4 % som Socialdemokraterna utlovade under
oppositionstiden. Regeringens egna prognoser ger vid
handen att den öppna arbetslösheten inte kommer att sjunka
till de 3--5 % som utlovades, utan ligga kvar på en
oacceptabelt hög nivå.
Den politik som regeringen presenterat är inte bara ett svek
mot de socialdemokratiska väljarna, utan också ett svek mot
Sveriges ekonomiska framtid.
Regeringens politik brister främst på två punkter: för det
första saknas en genomtänkt tillväxtstrategi och för det andra
saknas en politik för att sanera de offentliga finanserna.
4.2 Bristen på tillväxtstrategi 4.2.1
Tillväxthämmande åtgärder
Sveriges största ekonomiska problem är att tillväxten
under de senaste decennierna legat klart under de nivåer som
tidigare gällt och därtill varit sämre än i flertalet andra
industriländer.
Den borgerliga regeringens politik var koncentrerad på att
åtgärda detta nyckelproblem genom en kraftfull
budgetsanering med tyngdpunkt på besparingar samt
strategiska skattelättnader och avreglering. Den innebar
också satsningar på utbildning och forskning samt
infrastruktur. Den socialdemokratiska regeringen väljer nu
att gå i rakt motsatt riktning. De omfattande skattehöjningar
som genomförts sedan regeringsskiftet har försämrat
ekonomins funktionssätt. Marginaleffekterna har höjts också
för låg- och medelinkomsttagare. Arbetsmarknaden har
återreglerats, arbetet för att öka konkurrensutsättningen
inom den offentliga tjänsteproduktionen avbrutits och
avregleringen av centrala områden som elmarknaden och
byggbranschen har försenats och delvis stoppats.
Det är bra att regeringen nu förstärker incitamenten att
arbeta genom att sänka ersättningsnivån till 75 % i
arbetslöshets-, sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna. Likaså
är det tillfredsställande att regeringen tagit den moderata
kritiken mot avskaffandet av karensdagen på allvar och
dragit tillbaka sitt beslut om att återinföra full ersättning
fr.o.m. första sjukdagen.
Det är däremot slöseri att använda denna utgiftsminskning
till att finansiera en sänkning av matmomsen. I ett läge där
den främsta politiska prioriteringen måste vara att föra en
politik för nya jobb i företagen väljer regeringen att först
genomföra mycket omfattande skattehöjningar på
produktion, arbetskraft och kapital för att sedan sänka
skatten på konsumtion av livsmedel. Det finns många andra
skatter som är mer angelägna att sänka, när det övergripande
syftet måste vara att få igång tillväxten i Sverige.
Åtgärden framstår som särskilt motsägelsefull mot
bakgrund av att barnbidragen samtidigt sänks. Barnbidrag är
en mycket mer träffsäker metod att stödja barnfamiljerna än
sänkt matmoms. Fördelningspolitiskt ter det sig inte heller
alldeles naturligt att som motvikt till sänkt sjuk- och
arbetslöshetsförsäkring sänka matmomsen. Det innebär ju
förbättringar för friska och förvärvsverksamma för att sjuka
och arbetslösa har fått det sämre.
Ur stabiliseringspolitiskt perspektiv är det värt att notera
att regeringen väljer att sänka matmomsen 1996, som
mycket väl kan vara toppåret under den nuvarande
konjunkturcykeln. Till detta kommer att det är föga troligt
att åtgärden får någon mer påtaglig effekt. Huvuddelen av
hushållens konsumtionsbeteende styrs av förväntningar om
den långsiktiga inkomstutvecklingen. I dagsläget torde
majoriteten av svenskarna vara övertygade om att regeringen
kommer att tvingas att presentera ytterligare
budgetförstärkningar under de kommande åren. Om nu
sänkningen av matmomsen ens träder i kraft, förefaller det
högst osannolikt att den blir varaktig.
Det är även anmärkningsvärt att regeringen lägger fram ett
förslag om att begränsa avdragsmöjligheterna för
inbetalningar till pensionsförsäkringar (prop 1994/95:203).
Sparandet i Sverige är inte för högt. Så länge inte hushåll
samt små och medelstora företag har en god tillgång till den
internationella kapitalmarknaden är vi beroende av ett högt
inhemskt sparande för att försörja nya små och medelstora
företag med riskkapital. Idag utgör investeringarna ungefär
13 % av BNP. För att återföra nivån till de 20--25 % som
tidigare gällt i Sverige och som är nödvändiga för att öka den
långsiktiga tillväxttakten är tillgången på investeringskapital
avgörande. Förslaget är också olämpligt mot bakgrund av att
hushållen förväntas ta ett allt större ansvar för sin egen
trygghet när den offentliga sektorns åtaganden reduceras.
4.2.2 Skattechocken
Sedan regeringstillträdet i oktober 1994 har den
socialdemokratiska regeringen enligt egna beräkningar
genomfört statliga skattehöjningar på nästan 55 miljarder
kronor. Härtill kommer skattehöjningar i ett stort antal
kommuner och landsting på sammanlagt nästan fem
miljarder kronor. Av de totala skattehöjningarna utgör
skärpningar av skatten på arbete drygt 36 miljarder kronor.
Höjda skatter på kapitalbildning, det vill säga expansion och
nyföretagande, utgör nästan 12 miljarder kronor. Utöver
detta belastas produktionen med ytterligare drygt sex
miljarder kronor.
De genomförda och föreslagna skattehöjningarna
motsvarar en ökning av skattetrycket mätt som andel av
produktionen på drygt tre procentenheter. De tre senaste
årens skattesänkningar undanröjs och Sveriges skatteuttag
höjs i absoluta tal utöver detta med mer än 40 miljarder
kronor. Den helt övervägande delen av skattehöjningarna
betalas direkt eller indirekt av medel- och låginkomsttagare.
Höjningen av egenavgiften till sjukförsäkringen med tre
procentenheter under kommande år är den enskilt största
skattehöjningen. Detta är en ren inkomstskattehöjning, som
innebär skatteskärpningar på 14 miljarder kronor eller
ungefär 3 500 kronor per hushåll i genomsnitt. Relativt sett
drabbas låg- och medelinkomsttagare hårdast.
Särskilt allvarligt är att skattehöjningarna kraftigt
försämrar förutsättningarna för att uppnå den tillväxt som
krävs för att tillräckligt många nya jobb ska skapas under de
kommande åren. Höjd skatt på arbete leder till färre
arbetstillfällen än annars. Höjd skatt på kapital innebär
mindre investeringar och färre nya jobb.
Genom återinförd dubbelbeskattning, till och med utan
den lindring som i vissa fall fanns tidigare, diskrimineras
riskkapitalförsörjningen kraftigt. Även i andra avseenden har
skatten för kapitalbildning skärpts på ett sätt som försämrar
möjligheterna att få fram det egna riskbärande kapital som
är grunden för varje nytt jobb i existerande och nya företag.
I en särskild proposition (1994/95:203) lägger regeringen
fram förslag om redan tidigare aviserade skattehöjningar i
syfte att finansiera återstående del av EU-avgiften. I några
avseenden har regeringen avvikit från vad som tidigare sagts.
Bland annat har de föreslagna fastighetsskatterna på
jordbruks- och skogsfastigheter ersatts av en begränsad
avdragsrätt för pensionsförsäkringar.
De nu föreslagna skattehöjningarna, som uppgår till
sammanlagt sju miljarder kronor, höjer det redan alltför höga
skatteuttaget ytterligare. De enskilda förslagen påverkar i sig
den ekonomiska utvecklingen negativt. Vi har i ett annat
sammanhang (motion 1994/95:Sk58) avvisat dessa
skattehöjningar. Därvid har också de enskilda förslagen
kommenterats.
Förslaget om begränsad avdragsrätt för
pensionsförsäkringar reser därutöver principiella
frågeställningar om grundlagsförbudet mot retroaktiv
skattelagstiftning och behandlas därför i en särskild
partimotion, 1994/95:Sk57.
4.2.3 En arbetsmarknad i obalans
En förödande konsekvens av regeringens bristande
tillväxtpolitik är att arbetslösheten kommer att permanentas
på en oacceptabelt hög nivå. Regeringen räknar med att den
totala arbetslösheten vid mandatperiodens slut kommer att
ligga strax under 10 % förutsatt att tillväxten blir jämn och
relativt hög. Skulle det inträffa en konjunkturavmattning före
1998 är det, enligt Finansdepartementets analysmodell, föga
troligt att den totala arbetslösheten ens minskar till 10-
procentsnivån.
Detta kan jämföras med att Socialdemokraterna i sin
partimotion med anledning av den borgerliga regeringens
kompletteringsproposition våren 1994 lovade att snabbt
sänka arbetslösheten till 5 %. Tidigare under
oppositionsperioden lovade Socialdemokraterna att minska
arbetslösheten till 3 %.
Ett grundläggande problem på svensk arbetsmarknad är
bristande anpassningsförmåga. Löneskillnaderna är
exempelvis för små för att människor ska söka sig till den
utbildning och de arbeten som har framtiden för sig. I stället
har socialförsäkringssystemet fått spela en allt större roll
som buffert mellan arbete och arbetslöshet.
Konjunkturförändringar tenderar därmed att ge onödigt
dramatiska och varaktiga effekter på sysselsättningen. I
högkonjunkturer uppstår snabbt en kostnadsdrivande brist på
arbetskraft med efterfrågad kompetens. I
konjunkturnedgångar sker i stället utslagning med ökande
arbetslöshet och längre arbetslöshetstider som följd.
Regeringen saknar politik för att öka flexibiliteten och
åtgärda strukturproblemen på arbetsmarknaden. De åtgärder
man föreslår, exempelvis reducerad arbetsgivaravgift (RAS),
ytterligare subventioner till nybyggnation och miljösanering
av bostäder, utvidgat specialdestinerat stöd till småföretag
och ett särskilt arvode till de vuxenstuderande som väljer en
naturvetenskaplig/teknisk utbildning, har samtliga utsatts för
förödande kritik. Dessa åtgärder kommenteras utförligare i
motion 1994/95:A52, med anledning av regeringens
proposition 1994/95:218 En effektivare
arbetsmarknadspolitik m.m.
Regeringens politik ökar riskerna för permanent
arbetslöshet, framför allt i följande avseenden:
Återregleringen av arbetsmarknaden gör det svårare
för de nytillkomna på arbetsmarknaden, framför allt
ungdomar och invandrare, att få arbete. Vidare hindras den
nödvändiga rörligheten mellan yrken och arbetsplatser för
dem som redan är etablerade på arbetsmarknaden. Dessutom
minskar arbetsgivarnas benägenhet att investera i ny personal
vilket leder till ökat övertidsarbete. Därmed konserveras det
system som lett till en arbetsmarknad i obalans. Den
nödvändiga överströmningen av arbetskraft från den
skyddade till den konkurrensutsatta sektorn uteblir
dessutom.
Den återinförda möjligheten till rundgång mellan
arbetsmarknadspolitiska åtgärder och kontantstöd gör det
möjligt att oändligt erhålla arbetslöshetsersättning och
tenderar därmed att öka arbetslösheten. Regeringens egen
långtidsutredning konstaterade att det finns en betydande
risk för att just ersättningsperiodens längd har en starkt
negativ effekt på individens drivkrafter att vidta de
nödvändiga åtgärder som krävs för att få ett arbete på den
ordinarie arbetsmarknaden.
Skattehöjningar försämrar förutsättningarna för
produktion i Sverige, vilket självfallet också leder till att
färre nya jobb och företag skapas. Eftersom
beskattningsbördan läggs särskilt tungt på arbete är risken
stor för att utvecklingen mot arbetssparande investeringar
förstärks.
4.2.4 Näringspolitik
Bristen på en klar näringspolitisk strategi har tillsammans
med återregleringen av arbetsmarknaden och de stora
skattehöjningarna medverkat till en försämring av
näringsklimatet.
Sedan det socialdemokratiska makttillträdet har det blivit
svårt för företagen att planera sin verksamhet. Genom att
först försämra lagregler och höja skatterna för småföretagen
och sedan tillsätta utredningar för att se över reglerna, sänder
regeringen motstridiga signaler.
Näringspolitiken saknar fasta spelregler. Där man för fyra
månader sedan föreslog utgiftsökningar, t.ex. på anslagen för
främjande av kvinnors företagande, tekniköverföring och
investeringsfrämjande, ändrar man nu plötsligt inriktning
och föreslår minskade anslag.
Regeringen föreslår att avkastningskraven för ALMI
Företagspartner AB respektive Industri- och
nyföretagarfonden sänks så att de i fortsättningen enbart
behöver bevara sitt kapital nominellt intakt.
Skulle detta förslag genomföras innebär det att kapitalet
kommer att förbrukas. Samtidigt innebär det att vissa lån blir
ännu förmånligare subventionerade än gängse marknadslån.
Den nödvändiga utvecklingen i riktningen mot en
fungerande marknad för krediter och riskkapital på
kommersiella villkor fördröjs. Förslaget bör därför avvisas.
4.3 Saneringen av statsfinanserna 4.3.1
Sparbluffen
Regeringens sparpolitik är otillräcklig och missriktad. Vi
förordade därför i vår partimotion med anledning av
budgetpropositionen att budgetförstärkningarna borde öka i
omfattning samt ges en mer tillväxtbefrämjande inriktning
genom besparingar i stället för skattehöjningar.
Socialdemokraterna har i riksdagsbehandlingen av
budgetpropositionen valt att inte gripa tillfället till ytterligare
besparingar. Av kompletteringspropositionen framgår att
regeringen heller inte är inställd på att förstärka
saneringsprogrammet.
Regeringen hävdar att den föreslagit och nu genomför ett
program uppgående till 115 miljarder kronor för att stärka
de offentliga finanserna. Detta påstående är en ren bluff. I
denna summa inkluderas nämligen åtgärder om 18 miljarder
kronor som det fattades beslut om under den borgerliga
regeringsperioden. Det var en del av den borgerliga
sparplanen, som syftade till att långsiktigt förstärka
statsfinanserna med 110 miljarder kronor. Vidare
tillgodoräknar sig Socialdemokraterna en förväntad
ränteeffekt på 18 miljarder kronor som en åtgärd i
saneringsprogrammet. Detta kan inte anses vara korrekt då
det rör sig om en effekt av åtgärderna och inte en åtgärd i
sig. Utfallet är dessutom ett rent antagande baserat på de
optimistiska prognoser regeringen presenterat. Summan av
de åtgärder regeringen föreslagit för att stärka de offentliga
finanserna är således i stället 79 miljarder kronor. Tilläggas
bör att det fortfarande återstår att konkretisera närmare 6
miljarder kronor av de utgiftsminskningar som föreslogs i
januari och drygt en miljard av de nu föreslagna
utgiftsminskningarna.
Skattehöjningarna försvårar budgetsaneringen. Vi har
redan sett effekten av regeringens politik i form av ett kraftigt
kronfall. Det förtjänar att påpekas att regeringen är medveten
om sambandet mellan kronförsvagningen och
skattehöjningarna. I bilagan angående växelkursens
långsiktiga utveckling konstateras att om ''staten väljer att
finansiera underskotten genom ett ökat skatteuttag'' kan det
ha ''negativa konsekvenser för ekonomins funktionssätt
genom ökade skattekilar och undanträngningseffekter'' och
att detta kan ''leda till en lägre tillväxtpotential med en
förväntad real depreciering som följd''.
Att lägga tyngdpunkten i saneringen av statsfinanserna vid
skattehöjningar har även konjunkturella effekter. Om det är
så att skatterna leder till en svagare långsiktig utveckling av
hushållens disponibla inkomster, är det rimligt att anta att
detta kortsiktigt omsätts i en svagare
konsumtionsbenägenhet, vilket bidrar till att hålla tillbaka
den inhemska sektorn i ekonomin.
Det kan poängteras att skattehöjningarna genomförs för att
undvika att reducera utgifterna. Det är väl belagt att höga
offentliga utgifter försvagar tillväxten. Detta gäller både den
kommunala konsumtionen och transfereringssystemen. Om
så är fallet, bidrar regeringens politik till att sänka tillväxten
både genom högre skatter och genom högre offentliga
utgifter.
4.3.3 Otillräcklig omfattning
Inriktningen på saneringspolitiken är felaktig, men därtill
är omfattningen otillräcklig. Regeringen beräknar att
statsskuldskvoten stabiliseras 1996 för att därefter sjunka
successivt under resten av seklet. Detta är en prognos som är
baserad på en rad optimistiska antaganden, vilka har
diskuterats i avsnitt 3. Mest anmärkningsvärt är att
regeringens kalkyl förutsätter att det inte inträffar någon
lågkonjunktur före år 2001. Blir det lågkonjunktur, kommer
skuldkvoten sannolikt att öka igen, vilket även regeringen
medger.
Regeringen har försökt framställa resultatet av
kompletteringspropositionen som en varaktig
budgetförstärkning om 3,6 miljarder kronor. Det är inte
korrekt, utan resultatet av en tabellmässig förvanskning i
kompletteringspropositionen. Nettoförstärkningen i själva
kompletteringspropositionen är 3,6 miljarder kronor, men då
har inte försvagningarna i riksdagens behandling av
budgetpropositionen medräknats. Om dessa inkluderas, är
nettoförstärkningen i förhållande till vad som föreslogs i
januari endast 1,4 miljarder kronor. Det är en alldeles för
liten marginal för en osäker framtid.
Endast ett fåtal av åtgärderna, såsom sänkningen av
ersättningen i arbetslöshetsförsäkringen till 75 %, är av
större och strukturell karaktär. Resten består av enstaka
miljoner i utgiftsminskningar. Det är inte fel att spara även
på de små utgifterna, men det är oroväckande att lappningen
av januaripropositionen till viss del bygger på en mängd små
åtgärder. Det tyder på att regeringen börjar nå så långt den
kan komma i besparingsväg. Frågan är vilka åtgärder man
förmår vidta nästa gång en utgiftsminskning fälls av den
egna riksdagsgruppen, en oförutsedd utgiftsökning visar sig,
eller en felräkning upptäcks.
Regeringen har dessutom presenterat
engångsförstärkningar på 23,4 miljarder kronor i syfte att
finansiera engångssatsningar inom arbetsmarknadspolitiken
på uppemot 15 miljarder kronor under budgetåret 1995/96.
Det är med andra ord i utgångsläget frågan om viss
överfinansiering, vilket är föredömligt av regeringen. Det
finns emellertid en betydande risk för att regeringen inte
förmår dra ned de arbetsmarknadspolitiska satsningarna
under de kommande åren, varför utgifterna kan bli
bestående.
Av de engångsvisa budgetförstärkningarna utgör effekten
av övergången till månadsvis momsinbetalning en betydande
post på 8 miljarder kronor. Denna åtgärd kommer ytterligare
att försämra företagens redan i dag dåliga likviditet och
därmed verka hämmande på företagande, tillväxt och arbete.
Vidare genomförs engångsindragningar från statliga bolag
och fonder på 6 miljarder kronor, varav drygt 3 miljarder
kronor inte är preciserade. Åtgärden kan vara befogad, men
som helhet innebär den inte en förstärkning av statens
ekonomi. Statliga tillgångar som inte redovisas i budgeten
lyfts in i densamma och därmed blir förstärkningen av
ekonomin endast fiktiv. Det verkliga resultatet blir istället att
soliditeten i de statliga bolagen försämras.
Av den totala engångsförstärkningen av budgeten på 23,4
miljarder kronor utgörs endast 4,9 miljarder kronor av reella
utgiftsminskningar.
För att öka trovärdigheten i budgetarbetet bör en hög grad
av överskådlighet eftersträvas. Regeringen väljer ännu en
gång att beräkna det tillkommande utgiftsbehovet, det vill
säga de budgetförändringar som regeringen planerar, i
nettobelopp. Riksdagen har tidigare begärt att regeringen ska
övergå till att bruttoredovisa denna post, eftersom det
nuvarande förfaringssättet minskar transparensen i
statsbudgeten. Detta bör på nytt ges regeringen till känna.
Det aviserade förslaget att införa ett nominellt tak för de
offentliga utgifterna är en tanke väl värd att pröva. Den är
dock inte ny. Den förra socialdemokratiska regeringen
försökte, men misslyckades med, att genomföra ''cash
limits'' för vissa utgiftstak. En förutsättning för
genomförande av ett frapperande utgiftstak är den redan
beslutade övergången till ett rambudgetsystem. Det är viktigt
att taket omfattar såväl statens som
socialförsäkringssektorns och kommunernas utgifter.
Däremot vill vi avvisa tanken att utgifter som är direkt
beroende av konjunkturen, framför allt för
arbetsmarknadspolitiken, helt och hållet ska undandras
begränsningar. Ett tak för utgifterna över hela
konjunkturcykeln, som regeringen anger som möjligt, är
knappast heller ett operativt mål. I samband med de fortsatta
övervägandena om ett utgiftstak bör även prövas om
riksdagens lånebemyndigande till regeringen -- i likhet med
vad som gäller i många andra länder -- bör förses med en
beloppsgräns. Om denna gräns behöver överskridas, måste
regeringen återkomma till parlamentet med begäran om nytt
bemyndigande, vilket föranleder offentlig debatt och ökar de
folkvaldas kontrollmöjligheter. Önskvärdheten av en
beloppsgräns för lånebemyndigandet bör riksdagen ge
regeringen till känna.
4.4 Tid för omprövning
Regeringens politik, för att summera kritiken, saknar en
klar tillväxtstrategi och förmår inte att trovärdigt visa att
statsfinanserna är under kontroll.
Även enligt regeringens genomgående optimistiska
kalkyler kommer den svenska tillväxten sannolikt att bli
lägre än genomsnittet bland industriländerna under resten av
1990-talet, och arbetslösheten kommer att ligga kvar kring
närmare 10 % vid sekelskiftet.
En sådan utveckling måste leda till att politiken omprövas.
En ny kurs måste stakas ut. Att bidra till denna utveckling är
Moderata Samlingspartiets viktigaste uppgift de kommande
åren.
5 Den moderata strategin 5.1
Utgångspunkter för ökad tillväxt
Sverige har sedan 1970-talet skilt sig från det europeiska
genomsnittet genom en lägre tillväxt, högre skatter och
sämre reallöneutveckling. Vi har fallit från en tredje-till en
sjuttondeplats i den internationella välfärdsligan.
Målet för den moderata politiken är att återupprätta
Sverige som tillväxt- och företagarnation. En politik med
sådan inriktning är också det effektivaste sättet att uppnå full
sysselsättning, stabila priser, stabilitet i statsfinanserna,
balans i Sveriges affärer med omvärlden och en god
levnadsstandard för alla medborgare.
Dessa mål förverkligas genom en politik som bygger på
strategiska skattesänkningar och avregleringar samt
sparande i de offentliga utgifterna. Därmed bygger vi också
vidare på den politik för förändring och förnyelse som den
borgerliga regeringen 1991--1994 bedrev.
Vår politik är en helhet där de olika delarna samverkar i
ambitionen att öka utvecklingskraften och flexibiliteten i
ekonomin. Den centrala uppgiften är att öka utbudsidans
flexibilitet. Det handlar om att arbetsmarknadens
funktionssätt, kapital- och penningmarknadens effektivitet
och förmågan att tillvarata teknologiska förändringar måste
förbättras genom att drivkrafterna för arbete, sparande och
företagande förstärks.
Att minska den offentliga sektorns finansiella underskott
och skuldsättning är en av de viktigaste uppgifterna för
politiken de närmaste tio åren. Hur väl uppgiften lyckas är
avgörande för tillväxten och sysselsättningen på längre sikt.
Den enskilt viktigaste faktorn för att få ned den offentliga
skulden som andel av BNP är en hög tillväxt, dels därför att
skuldens andel av BNP minskar när BNP växer, dels därför
att såväl statens inkomster som utgifter är mycket beroende
av tillväxten. En hög tillväxt ökar skatteintäkterna och
minskar de statliga utgifterna, framför allt för arbetslösheten.
Givet den offentliga skuldens storlek och placering är även
räntenivån och växelkursen av stor betydelse för skuldens
utveckling. Därför är det så viktigt att de finansiella
marknaderna har förtroende för den ekonomiska politiken.
Räntenivån är även betydelsefull för tillväxten, varför en
räntenedgång får dubbel effekt. Storleken på
budgetförstärkningarna är också viktig, men framför allt
deras inriktning. En förstärkning som hjälper till att förbättra
ekonomins funktionssätt och därmed öka tillväxten får
dubbel effekt.
Den moderata strategin för att minska den offentliga
skulden är därför att skapa förutsättningar för långsiktig
tillväxt. Det innebär ett näringslivsklimat som tillåter
företagen att vara lönsamma och växa. Därför är
budgetförstärkningar genom skattehöjningar inte effektiva.
Det moderata alternativet förutsätter en avreglering av
arbetsmarknaden så att arbetslösa snabbt kan få jobb när
efterfrågan uppstår i företagen. Det kräver även en
förändring av socialförsäkringssystemen så att det blir klart
mer lönsamt att arbeta än att leva på bidrag. Regeringen har
bidragit till en sådan ändring genom sänkningen av
ersättningsnivån i arbetslöshetsersättningen. Det räcker
emellertid inte. Den av regeringen återinförda möjligheten
till en evig rundgång mellan kontantersättning och
arbetsmarknadsåtgärd måste avskaffas. Därtill krävs en
översyn av samtliga socialförsäkringssystem i syfte att göra
dem mer arbetsbefrämjande och mindre kostnadskrävande.
Den moderata strategin för att minska den offentliga
skuldsättningen inkluderar även att minska de offentliga
finansernas konjunkturkänslighet. Den
stabiliseringspolitiska ambitionen att genom den offentliga
sektorn dämpa alla konjunktursvängningar har drivits för
långt i Sverige. Trots marginalskattereformen och vissa
nedskärningar i socialförsäkringssystem är den svenska
offentliga sektorns finanser fortfarande mest
konjunkturkänsliga bland OECD-länderna. I en värld med
lättrörligt kapital skapar ett sådant system en besvärande
instabilitet. Den automatiska stabiliseringen smakar mer än
den kostar, eftersom de internationella kapitalmarknaderna
kräver mycket högre räntor för att finansiera de extra
miljarder kronor en sådan politik kostar jämfört med en mer
begränsad konjunkturpolitik. Den offentliga ambitionen att
dämpa konjunkturen till varje pris motverkar dessutom sitt
eget syfte, eftersom människors incitament att göra något åt
sin egen arbetslöshet hämmas av myndigheternas
ambitioner. Automatiska stabilisatorer av den storlek vi har
i Sverige är heller inte förenliga med medlemskapet i EU.
Redan i EMU:s andra fas, som vi befinner oss i nu, har
medlemsländerna förbundit sig att sträva efter att minska
sina budgetunderskott och därefter hålla dem under 3 % av
BNP.
Av stor vikt för att strategin ska fungera är att de finansiella
marknaderna har förtroende för att politiken ska lyckas att
minska skuldbördan. Den nuvarande höga räntenivån
indikerar ett relativt lågt förtroende i detta avseende. De som
placerar i svenska statsobligationer kräver en riskpremie för
att inte flytta sina pengar till andra former av värdepapper.
Den risk de ser är att skulden blir så stor att staten helt enkelt
ställer in sina betalningar. Det är framför allt denna risk som
föranlett EU-länderna att sätta upp ett tak för
skuldsättningens storlek. Man vill helt enkelt inte att övriga
EU-länder skall behöva lösa ut det land som inte kan sköta
sin skuldtjänst. Marknaden behöver inte tro att det ska kunna
gå så långt att staten ställer in sina betalningar för att den ska
kräva en riskpremie. Det räcker att det finns en risk att staten
på något sätt försämrar villkoren för att hålla statspapper,
exempelvis genom att höja skatten på avkastningen från
statsobligationer, eller genom att införa en skatt på
omsättningen av dem. Oro för vilket sätt staten väljer för att
lösa skuldkrisen kan göra att efterfrågan på statspapper faller
bort helt och hållet. Därmed kan staten inte lägga om de lån
som förfaller till betalning ens till skyhöga räntor, något som
hände i Mexiko under den senaste krisen.
För att skapa förtroende för skuldsaneringsstrategin måste
regeringen med andra ord göra klart att villkoren för dem
som lånar pengar till staten, framför allt förvaltare av svenska
pensions- och försäkringsmedel, inte kommer att försämras.
Även i detta avseende är regeringens förslag att begränsa
avdragsrätten för privata pensionsförsäkringar oklokt. De
svenskar som sparar till den egna pensionen är potentiella
långivare till den svenska staten, och troligtvis mer
överseende med ekonomisk-politiska misstag än utländska
kapitalförvaltare.
Att skapa förtroende för den ekonomiska politiken
innefattar även att göra klart att man inte tänker falla för
frestelsen att försöka inflatera bort skulden och
budgetunderskottet. Det har antytts att det skulle kunna gå
att åtminstone inflatera bort en del av underskottet i de
offentliga finanserna. Förklaringen skulle vara att en stor del
av de offentliga transfereringarna inte är fullt indexerade för
inflationen. Vid en hög inflationstakt skulle det reala värdet
av transfereringarna minska. Att minska de offentliga
transfereringarnas andel av de offentliga utgifterna genom
högre inflation i stället för genom riksdagsbeslut skulle
emellertid vara mycket ineffektivt, eftersom hög inflation har
så stora skadeverkningar på ekonomin.
Att försöka inflatera bort budgetunderskottet och skulden
är dessutom förbjudet i EU. Det skulle heller inte fungera i
praktiken, eftersom de finansiella marknaderna omedelbart
skulle straffa ett sådant beteende genom att placera pengarna
någon annanstans. Det skulle leda till högre räntor och
svagare kronkurs. Därmed skulle räntebetalningarna bli
högre för de nya lån som staten tar upp. Eftersom den
genomsnittliga löptiden har minskat på skuldstocken skulle
de högre marknadsräntorna få ett relativt snabbt genomslag
på statens räntebetalningar. Försvagningen av kronan skulle
dessutom leda till att den del av skulden och
räntebetalningarna som är denominerad i utländsk valuta blir
större mätt i kronor.
5.2 Budgetpolitiken 5.2.1
Vägen vidare
Vi presenterade i vår budgetmotion ''Vägen vidare'' i
januari en politik med helt annan inriktning än den som
regeringen för. Vår politik syftar till förnyelse och förändring
och för vidare de strukturella reformer som genomfördes
eller inleddes under den borgerliga mandatperioden. Vår
politik innebär också en mer kraftfull sanering av de
offentliga finanserna och minskade statliga utgifter istället
för tillväxthämmande skattehöjningar.
I vår budgetmotion presenterade vi förslag på nya
varaktiga utgiftsminskningar uppgående till 64 miljarder
kronor 1998. Huvudsakligen är dessa inriktade på att åtgärda
strukturella fel i ekonomin och transfereringssystemen.
Vidare föreslog vi, i förhållande till regeringens förslag,
sänkta skatter på drygt 44 miljarder kronor. Inriktningen på
de föreslagna skattesänkningarna är att skapa goda
förutsättningar för tillväxt och nya arbeten samt att avvärja
ytterligare ekonomiska påfrestningar för den enskilde. Efter
förslag om vissa ökade utgifter och minskade besparingar
uppgick den sammantagna varaktiga budgetförstärkningen
till närmare 17 miljarder kronor utöver vad regeringen då
föreslog.
Redan i januari var bedömningarna av regeringens förslag
samstämmiga. Såväl vi som andra -- fristående -- bedömare
ansåg att budgetförstärkningarna var för svaga och hade fel
inriktning. Sedan dess har de ekonomiska förutsättningarna
försämrats ytterligare. Kronans försvagning och
ränteturbulensen resulterar i ökade kostnader för
statsskulden. Skulle nuvarande oroliga situation bli
bestående under en längre tid skulle kostnaden för
statsskulden öka avsevärt. Den bedömning regeringen gör,
att kronan kommer att stärkas kraftigt och räntan sjunka,
anser vi inte vara realistisk med nuvarande omfattning och
inriktning av budgetpolitiken. För att skapa en viss
säkerhetsmarginal i fall utvecklingen skulle bli sämre än
regeringen räknar med krävs en budgetförstärkning på
ytterligare minst 20 miljarder kronor netto och med en
ändrad fördelning mellan åtgärder på inkomst- och
utgiftssidan i enlighet med vad vi föreslog redan i januari.
5.2.2 Långsiktig effekt av våra nya förslag
Med utgångspunkt från vårt förslag från januari lägger vi
nu fram ytterligare åtgärder för att förstärka budgeten.
Sammantaget med de åtgärder vi tidigare föreslagit nås en
budgetförstärkning om 22 miljarder kronor 1998 (se tabell
5.1). Inriktningen på åtgärderna är densamma som tidigare.
I stället för skattehöjningar föreslår vi utgiftsminskningar,
vilka huvudsakligen inriktas på strukturella förändringar.
Regeringen har nu accepterat och i
kompletteringspropositionen presenterat vissa
utgiftsminskningar som vi föreslog i vår januarimotion,
uppgående till 4,9 miljarder kronor. Vidare har regeringen, i
enlighet med vårt förslag, valt att inte införa en skatt på jord-
och skogsbruksfastigheter på 0,5 miljarder kronor.
Vårt budgetalternativ från januari har visat sig behöva
revideras på tre punkter: förslaget om ett ökat bidrag till
miljöersättning inom jordbruket har reducerats med 300
miljoner kronor, besparingen på utbildningsbidraget har med
nytt underlag visat sig uppgå till ytterligare 100 miljoner
kronor och en ökad utgift på 125 miljoner kronor har
tillkommit då vi avvisar regeringens förslag om minskad
undervisningstid i gymnasieskolan. Sammantaget innebär
revideringen att de åtgärder vi tidigare föreslagit förstärks
med 275 miljoner kronor.
För att uppnå en varaktig budgetförstärkning om 22
miljarder kronor i förhållande till regeringens nivå för 1998,
efter det att ovanstående justeringar vägts in, föreslår vi nu
ytterligare budgetförstärkningar på 10,9 miljarder kronor
netto.
5.2.3 Budgetalternativet
Vår strävan med de nya förslagen för att stärka budgeten
är att presentera ett realistiskt alternativ, inte enbart för att
måttligt minska den offentliga skuldbördan, utan också för
att få den att närma sig de krav som ställs för ett fullt svenskt
deltagande i den ekonomiska och monetära unionen (EMU).
Vidare har vi en inriktning på fortsatta strukturella reformer
för att förbättra förutsättningarna för företagande, tillväxt
och nya arbeten. De tillkommande förslagen presenteras
nedan och sammanfattas i tabell 5.2.
I avvaktan på att regeringen återkommer med förslag på
ett högkostnadsskydd som konstrueras så att de ekonomiskt
svagaste grupperna inte drabbas orimligt hårt av kraftigt
höjda egenavgifter avvisar vi regeringens förslag om en
ytterligare höjning av patientavgifterna inom
läkemedelsförsäkringen och vidhåller de alternativa åtgärder
vi tidigare föreslagit. Vidare anser vi det vara felaktigt att
minska anslagen för yrkesinriktad rehabilitering. En
neddragning av dessa insatser medför att färre kan återgå till
arbete och leder därmed till ökade kostnader för
förtidspensioner.
Regeringen har föreslagit ett antal skattehöjningar som,
om de genomförs, kommer att bidra till ett ytterligare
försämrat klimat för tillväxt, företagande och nya arbeten.
Den ändrade momsuppbörden resulterar i en kraftig
likviditetsindragning som slår hårt mot företagen, i
synnerhet mot de små och medelstora företagen vars
ekonomiska marginaler ofta är smala. Vi avvisar dessa
skattehöjningar och förslaget om ändrad momsuppbörd.
Vidare anser vi det vara felaktigt av regeringen att utöka
dubbelbeskattningen av pensionsförsäkringar. Denna åtgärd
sänder ut helt fel signaler. I en tid där de offentliga systemens
ihålighet blottas bör möjligheten att finna privata lösningar
snarare stimuleras än bestraffas.
Vidare föreslås en rad åtgärder för att förstärka budgeten
och minska de offentliga utgifterna. Vi går emot den
föreslagna momssänkningen, vars fördelningspolitiska
effekter är klart tveksamma, samtidigt som denna
skattesänknings effekt på tillväxten och tillkomsten av nya
arbeten i praktiken är obefintlig.
Inom Socialdepartementets område föreslår vi att reglerna
för den s.k. antagandeinkomsten för förtidspensionärer
kopplas till inkomsten under en något längre tid än vad som
gäller idag. Vidare föreslås att samma regler för avtrappning
av bostadstillägget som gäller för ålderspensionärer bör gälla
även för förtidspensionärer. Presumtionen för
bidragsförskott föreslås bli den omvända mot idag, d.v.s.
utgångspunkten blir att föräldrarna kan betala till dess att t ex
socialnämnd eller försäkringskassa intygar det motsatta.
Fullföljs våra förslag i motion 1994/95:So206, om
fullständig decentralisering av socialbidragen till
kommunerna kopplad till en sänkning av socialstyrelsens
normer, medför detta att kommunernas utgifter kan minskas
och i motsvarande grad kan en reducering av
neutraliseringsavgiften ske. Tillströmningen av flyktingar
har minskat och vi bedömer att ytterligare besparingar kan
genomföras.
Inom Utbildningsdepartementets huvudtitel medför lägre
ersättningsnivåer i arbetslöshetsförsäkringen och lägsta
KAS-nivå en ytterligare besparing jämfört med regeringen
vad gäller vuxenstudiestödet. Vidare föreslår vi en återgång
till de tidigare reglerna inom YTH.
Inom Arbetsmarknadsdepartementets område föreslås
finansieringsavgiften för arbetsplatsintroduktion till 2 000
kronor per månad, vilket minskar statens utgifter med
ytterligare 240 miljoner kronor. Utbildningsvikariaten
föreslås helt avvecklade. Vidare avvisar vi det tillfälliga
investeringsbidraget för nyproduktion av bostäder och det
tillfälliga småföretagsstödet. Vi förespråkar också en
omläggning och neddragning av det regionalpolitiska stödet
genom en successiv minskning av det särskilda
företagsstödet till förmån för vissa regionalpolitiskt
motiverade utbildningssatsningar.
Vidare avvisas förslaget om ett tillfälligt partistöd som
kopplas till kampanjkostnaderna i samband med valet till
Europaparlamentet. Den ökade ensidiga satsningen på
kvinnliga doktorander avvisas, likaså det tillfälliga extra
stödet till Göteborgs kommun, och slutligen föreslår vi
utöver vad vi tidigare aviserat en ytterligare sänkning av
nivån för investeringar inom kommunikationsväsendet.
För budgetåret medför dessa förslag ytterligare 12,2
miljarder kronor (beräknat på 12 månader) i
budgetförstärkning. Sammantaget med våra förslag i
budgetmotionen och i jämförelse med de av regeringen nu
föreslagna åtgärderna är vårt budgetalternativ 14,2 miljarder
kronor starkare än regeringens förslag för budgetåret
1995/96 (12 månader).
För 1998 föreslår vi 10,9 miljarder kronor i ytterligare
budgetförstärkningar. Som tidigare beskrivits innebär dessa
förslag, tillsammans med våra förslag från budgetmotionen
i januari, att vi i förhållande till regeringen föreslår en budget
som är 22 miljarder kronor starkare 1998. I jämförelse med
regeringens budgetförstärkningar är detta en ökning med
25 %. Vi har dessutom en tillväxtinriktning på våra förslag
som innebär att vi föreslår 47 miljarder kronor i
skattesänkningar som ersätts av motsvarande
utgiftsminskningar och andra budgetförstärkningar. Vi kan
sammantaget redovisa förslag på nya utgiftsminskningar
uppgående till 65 miljarder kronor.
Våra förslag, såväl de som presenterades i januari som de
nu redovisade, är konkreta åtgärder som kan erhålla
parlamentariskt stöd för genomförande om den politiska
viljan finns. Det är ett uttryck för vår ambition att föra en
konstruktiv och ansvarsfull politik. Vi ser det också som ett
ansvar att gentemot väljarna ärligt och tydligt redovisa ett
politiskt alternativ som leder till tillväxt och nya arbeten.
Målet för den moderata skattepolitiken är att successivt
sänka det svenska skatteuttaget ned mot genomsnittet för
motsvarande europeiska länder. Kravet på balans i de
offentliga finanserna är överordnat, men förutsätter i sig
skattesänkningar i syfte att återskapa den tillväxtkraft som
snabbt kan eliminera den del av det offentliga underskottet
som är konjunkturellt betingat. Skattestrukturen måste
utformas så att den inte motverkar tillväxt.
Det råder i dag bred politisk enighet om att det är i den
privata sektorn de nya arbetena måste växa fram. Sådana
arbetstillfällen kan inte beslutas på politisk väg. De kan bara
växa fram om de tusentals och åter tusentals enskilda
människor som driver dagens företag eller överväger att
starta nya upplever att det ekonomiska klimatet är tillräckligt
positivt. Den politiska sektorns uppgift är att skapa de
förutsättningar som krävs.
Den första uppgiften är mot denna bakgrund att undanröja
de stora skattehöjningar på arbete, riskkapital och
investeringar som den socialdemokratiska regeringen har
drivit igenom. Det gäller bland annat löneskattehöjningen på
1,5 %, den dubbla skatten på riskkapital i aktiebolag och de
höjda egenavgifterna till sjukförsäkringarna.
Skattepolitiken måste sedan inriktas på att skapa ännu
bättre förutsättningar för tillväxt och nya arbetstillfällen i den
privata sektorn.
De konkreta förslagen på skatteområdet i dessa avseenden
har redan tidigare redovisats i den motion 1994/95:A52 som
Moderata samlingspartiet väckt med anledning av
regeringens proposition om arbetsmarknadspolitiken. Vissa
av förslagen, som ställdes i den moderata partimotionen om
skattepolitiken som väcktes i januari, har ännu inte
behandlats av riksdagen.
5.3.2 Bättre näringsklimat
Förutsättningarna för att tillväxtkraften i svensk ekonomi
skall kunna återskapas är att näringsklimatet upplevs som
tillfredsställande. Enligt undersökningar redovisade av
NUTEK/SIFO ansåg 1993 över 60 % av företagsledarna att
företagsklimatet hade förbättrats de närmast föregående
åren. 1990 var siffran knappt 20 %. De reformer som
genomfördes under den borgerliga mandatperioden innebar
således, trots den djupa lågkonjunkturen, att näringsklimatet
var bra. I en för någon tid sedan redovisad undersökning
ansåg ungefär 75 % av småföretagen att det blivit sämre
sedan den socialdemokratiska regeringen tillträdde.
Det är framförallt de socialdemokratiska
skattehöjningarna som, i kombination med återregleringen
av arbetsmarknaden, kritiseras. Steven J Davis och Magnus
Henreksson skriver i ''Näringspolitik, företagsstorlek och
ekonomisk tillväxt i Sverige: en explorativ empirisk studie''
(januari 1995) följande:
Trots de långsiktigt gynnsamma förändringarna finns
fortfarande flera ekonomiskpolitiska åtgärder som
snedvrider den svenska sysselsättningsfördelningen.
Beslutet att höja marginalskatterna (inklusive obligatoriska
avgifter), återinföra dubbelbeskattningen på
aktieutdelningar, avstå från att avskaffa förmögenhetsskatten
och återinföra investeringssubventioner ökar återigen
snedvridningarna. Det är ofrånkomligt att skattebetingade
snedvridningar i sysselsättnings-och produktionsmönstret är
stora i ett land med så stor offentlig sektor som Sverige. De
förändringar som genomförs (senhösten 1994) bidrar dock,
enligt vår analys, till att återigen öka dessa snedvridande
effekter.
Den förra mandatperiodens viktiga reformer vad avser
beskattning av riskkapital, som rivits upp av den
socialdemokratiska regeringen, måste därför återinföras.
Dessutom måste ytterligare åtgärder vidtas som förbättrar
förutsättningarna för kapitalbildning, expansion och nya
arbeten.Den dubbla beskattningen av riskkapital slopas.
Ett särskilt riskkapitalavdrag införs.Spärreglerna för
fåmansbolagen lindras och reformerna för enskild firma och
andelsbolag fullföljs.Förmögenhetsskatten slopas och
kapitalinkomstskatten sänks generellt.
5.3.3 Sänkt skatt på arbete
De skattehöjningar på arbete som den socialdemokratiska
regeringen drivit igenom ökar kostnaden för att anställa. De
försvårar lönebildningsprocessen och kan leda till en
inflationsdrivande löneutveckling.
Löneskatterna har höjts med 1,5 procentenheter,
egenavgiften till den redan fullt ut finansierade
sjukförsäkringen höjs med 3 procentenheter, den statliga
inkomstskatten höjs med 5 procentenheter och
inflationsskyddet i skatteskalan urholkas. Fler kommer att
träffas av den högsta marginalskatten, som nu åter ligger
kring 60 %.
De höga skatterna på arbete innebär särskilt stora problem
för den privata tjänstesektorn. Det statsfinansiella läget
kommer de närmaste åren inte att medge så stora generella
sänkningar av skattekilen på arbete som erfordras för att
öppna möjligheterna till en expansion av den privata
tjänstesektorn. I stället måste selektiva åtgärder vidtas, i vart
fall inledningsvis. Det som främst kan komma ifråga är sänkt
eller slopad moms och avdrag vid inkomstbeskattningen för
vissa tjänster.Löneskatterna sänks med 1,5 procentenheter
genom att den nya ''löneavgiften'' slopas.Den aviserade
höjningen av egenavgifterna med 3 procentenheter avvisas.
Den statliga inkomstskatten sänks till 20 % och fullt
inflationsskydd återinförs.Särskilda åtgärder som sänker
skatten på arbete inom tjänstesektorn genomförs.
5.4 En politik för nya arbeten
För att Sverige ska undgå att drabbas av att arbetslösheten
permanentas på en hög nivå måste ett systemskifte
genomföras. Det är nödvändigt att satsa på en politik som
ökar flexibiliteten på arbetsmarknaden, som förbättrar
förutsättningarna för nya riktiga arbeten i företagen och som
förstärker enskilda människors kompetens och vidgar
individernas möjligheter att ta ansvar och frihet att utvecklas.
Även med regeringens bedömningar kommer
arbetslösheten att ligga kvar på uppemot 10 % vid
sekelskiftet. Vi finner för vår del en arbetslöshet av denna
storlek såväl mänskligt som ekonomiskt oförsvarlig.
Det viktigaste för att pressa tillbaka arbetslösheten är att
den ekonomiska politiken, som vi argumenterat för, läggs om
så att Sverige kan återupprättas som tillväxt- och
företagarnation och att statens finanser kan saneras med en
sparkur i stället för en skattechock. Bara en sådan inriktning
kan skapa förutsättningar för en högre tillväxt, en starkare
krona, en lägre ränta och en större stabilitet i den ekonomiska
utvecklingen.
Det behövs också en förändringspolitik som gör att
arbetsmarknaden återupprättas som marknad. I dagsläget
leder regleringar, höga arbetsgivaravgifter, alltför generösa
transfereringssystem och en missriktad satsning på
arbetsmarknadspolitiska åtgärder till att arbetsmarknaden
präglas mer av politiskt reglerings- och fördelningstänkande
än av marknadens normala funktionssätt.
I Ekonomikommissionens rapport, ''Nya villkor för
ekonomi och politik'', poängteras att arbetsmarknaden är en
nyckelsektor i förändringsarbetet. En rad studier, bl.a. den
s.k. NBER-rapporten och den grupp europeiska
arbetsmarknadsekonomer som nyligen avlämnade sin
rapport till den parlamentariska arbetsmarknadskommittén,
har bekräftat de slutsatser som Ekonomikommissionen
presenterade.
Den traditionella arbetsmarknadspolitiken ger inte de
resultat som bl.a. den nuvarande regeringen haft
förhoppningar om. Politiken är utformad för att minska
matchnings- och kompetensproblem vid en arbetslöshet på
2--3 %, inte att hantera en total arbetslöshet på över 10 %.
Risken är stor att effektiviteten i de åtgärder som nu
genomförs blir begränsade.
Kombinationen av en relativt ineffektiv
arbetsmarknadspolitik, som till alltför stor del litar till
traditionella AMS-åtgärder och kontantstöd, och ekonomins
svaga förmåga att generera nya jobb i företagen gör
framtiden dyster. Det är därför hög tid att ta ett djärvare
grepp för att se till att Sverige verkligen blir en nation i
arbete, istället för en nation i AMS-åtgärder.
Vi har, i motion 1994/95:A52, med anledning av
regeringens proposition 1994/95:218 En effektivare
arbetsmarknadspolitik m.m., presenterat de riktlinjer för en
politik för riktiga jobb som vi anser kan minska
arbetslösheten. Vårt program kan sammanfattas i sju
punkter:
1. Företagen måste kunna växa och flera företag etableras.
Avdragsrätt för riskkapital införs.
2. Skattesystemet måste ge goda förutsättningar för arbete
och företagande, genom att skatterna sänks. Det gäller
särskilt skatt på jobb. Dubbelbeskattningen avskaffas.
Löneskatterna sänks. Skatten på tjänster utformas på ett
sådant sätt att skattekilarna reduceras.
3. Lönebildningen måste främja rekrytering av ny
arbetskraft, men också karriär och arbetsbyten.
Arbetsmarknadens parter bär ett huvudansvar för att
åstadkomma en bättre fungerande arbetsmarknad.
4. Arbetsmarknaden måste bli en verklig marknad. Dagens
arbetsmarknadslagstiftning måste reformeras och generella
möjligheter öppnas för enskilda anställningsavtal mellan
företag och medarbetare. Beslut bör omedelbart fattas om en
liberalisering av arbetslagstiftningen.
5. Socialförsäkringarna måste ändras så att de befrämjar
arbete, men också för att medge nödvändigt skydd när
rörligheten på arbetsmarknaden tilltar.
Arbetslöshetsförsäkringen skall vara allmän. Möjligheten till
evig rundgång mellan A-kassa och arbetsmarknadsåtgärder
bryts.
6. Utbildningen måste vara av hög kvalitet. Den bör kunna
fortgå under hela yrkeslivet för att främja kompetenstillväxt
och rörlighet. Ett system med personliga utbildningskonton
introduceras liksom en ny yrkesteknisk utbildning.
7. Arbetsmarknadspolitikens effektivitet måste höjas, bl.a.
genom sådana ersättningsregler att ett aktivt arbetssökande
främjas. Arbetsmarknadsutbildningen reformeras.
Kring dessa sju områden måste en politik för förnyelse
byggas. En sådan politik ger fler riktiga arbeten. Att avstå
från att genomföra de föreslagna förändringarna är
detsamma som att låsa arbetslösheten vid en oacceptabelt
hög nivå, att inte dra nytta av all möjlig mänsklig förmåga
och att acceptera ett lägre välstånd än vad som annars skulle
vara möjligt att uppnå.
5.5 Kommunal ekonomi
I kompletteringspropositionen presenteras ett förslag till
inomkommunal intäkts- och kostnadsutjämning mellan
kommuner respektive landsting. Systemet fungerar som en
omfördelning av skattemedel från kommuner med högre
skattekraft och från kommuner med en gynnsam
kostnadsstruktur till kommuner där förhållandena är de
omvända. Förslaget strider mot den i grundlagen skyddade
kommunala beskattningsrätten som ger en kommun rätt att
ta ut skatt för skötseln av sina uppgifter. Det är på lokal nivå
skatteuttaget i förhållande till nivån på den kommunala
servicen skall ske. Kommunalskatten skall gå till att
finansiera verksamhet i den egna kommunen och inte
användas till konsumtion i andra kommuner.
Utjämningen i det av regeringen föreslagna systemet är
vidare så konstruerad att incitamenten att vidta lokala
åtgärder i syfte att stimulera den ekonomiska tillväxten och
därigenom förbättra den egna ekonomin eliminerats.
Vi föreslår -- i en särskild motion -- i stället en förändring
av det idag gällande systemet med statsbidrag till kommuner
och landsting, vilka har för sina uppgifter otillräcklig
skattekraft och/eller struktur. I detta system lägger vi in fullt
incitament för alla kommuner att vidta åtgärder som leder till
ekonomisk tillväxt och förhöjd skattekraft.
Vidare anser vi det betydelsefullt att en fortsatt avreglering
av kommunernas verksamhet sker för att skapa bättre
förutsättningar för att klara de ökade krav på
effektiviseringar och kostnadsminskningar som ställs nu och
i framtiden. Enligt Svenska Kommunförbundets och
Landstingsförbundets bedömningar motsvarar behovet av
besparingar inom kommunsektorn närmare 100.000
årsarbetare fram till år 2000. Ju mer den statliga regleringen
av kommunernas verksamhet minskar, desto större blir
kommunernas möjligheter att finna lokalt anpassade och
kostnadseffektiva lösningar som bidrar till att dessa
besparingar kan genomföras.
Regeringen lägger inte något förslag för att motverka
kommunala skattehöjningar trots att man på flera ställen i
propositionen anger vilka negativa verkningar sådana skulle
ha på samhällsekonomin. I vårt alternativ föreslår vi
konkreta åtgärder som effektivt skall motverka att
kommunala skattehöjningar genomförs.
För en långsiktigt hållbar lösning i ett längre perspektiv
föreslår vi en översyn av vilka uppgifter som bör ha en
nationell finansiering genom staten och vilka uppgifter som
kommunerna själva skall svara för genom den kommunala
beskattningen.
5.6 Penningpolitiken
Penningpolitikens överordnade mål ska vara att
upprätthålla prisstabilitet. Det svenska prisstabilitetsmålet är
inte en inflation på 3 % i årsgenomsnitt, som ofta framförs i
massmedia, utan 2 %. En avvikelse på högst 1 procentenhet
uppåt kan emellertid tillåtas enskilda månader eller år, men
inte varje år. Under de tre månader som KPI-siffror har
redovisats sedan prisstabilitetsmålet trädde i kraft har
Riksbanken med nöd och näppe klarat målet. Det har skett
genom ytterligare höjningar av styrräntan med en uppgång i
de korta marknadsräntorna som följd. Riksbankens kamp
mot inflationen försvåras framför allt av tre förhållanden: 1)
den offentliga sektorns upplåningsbehov samt det bristande
förtroendet för regeringens förmåga att minska det, 2) den
svaga kronkursen som är en följd av det förra, samt 3)
Riksbankens begränsade självständighet att föra en
penningpolitik vars övergripande mål är prisstabilitet.
Liksom så många gånger förr är den svenska penning- och
finanspolitiken på kollisionskurs och de finansiella
marknaderna ser risken att det liksom tidigare blir
Riksbanken som får ger sig. Detta bristande förtroende för
såväl regeringens intentioner som Riksbankens
självständighet försvårar kampen mot inflationen och
undergräver därmed dess möjligheter att lyckas. En
ytterligare uppdragning av de korta räntorna för att hålla
tillbaka inflationen skulle i nuvarande läge dämpa den svaga
inhemska efterfrågan ytterligare. Däremot skulle
exportindustrin klara sig utan problem. Därmed skulle
tudelningen av ekonomin öka ännu mer.
Diagram 4
Det moderata ekonomisk-politiska alternativet,
innefattande större budgetförstärkningar och framför allt mer
tillväxtorienterade sådana, skulle skapa förutsättningar för
lägre marknadsräntor. Det skulle vara av större betydelse för
hushållen än de håvor de tilldelas i form av t.ex. lägre
matmoms. Det skulle dessutom främja en förstärkning av
kronkursen, vilket skulle öka hushållens köpkraft samt
minska risken för importerad inflation. En förstärkning av
kronan skulle dessutom få en mer varaktig effekt på
inflationen än den engångseffekt som uppstår när
matmomsen sänks. Därmed skulle behovet av en fortsatt
höjning av korträntorna minska.
En ökad självständighet för Riksbanken skulle sannolikt
också minska trycket på de långa räntorna och därmed
behovet av att höja de korta. Det är positivt att regeringen
nu presenterar förslag till lagstiftning om att förbjuda statlig
upplåning direkt i Riksbanken. Sverige har förpliktat sig att
införa en sådan lag innan EMU:s tredje fas inleds. Detsamma
gäller beträffande Riksbankens självständighet.
Maastrichtfördraget kräver bl.a. att riksbankschefens
avsättbarhet begränsas till att endast kunna förekomma vid
kriminalitet, ohälsa eller direkt olämplighet. Eftersom en
grundlagsändring kräver beslut av två riksdagar är det viktig
att ett första beslut sker redan under innevarande
mandatperiod. Underlag för proposition i syfte att stärka
Riksbankens oberoende finns redan i form av
Riksbanksutredningens betänkande Riksbanken och
prisstabiliteten (SOU 1993:20).
5.7 Konvergensprogrammet
Den 1 januari 1994 gick EU in i den andra
förberedelsefasen inför den ekonomiska och monetära
unionen (EMU). Redan under innevarande fas ställs krav på
den svenska regeringen och riksdagen att sträva efter att
uppnå vissa mål, de sk konvergenskriterierna.
Maastrichtavtalet ställer upp tak för den offentliga
sektorns finansiella underskott respektive bruttoskuld, för de
långa räntorna, inflationen och växelkurssvängningarna.
Moderata samlingspartiet har ambitionen att Sverige så
småningom ska uppfylla samtliga dessa kriterier, både därför
att de är eftersträvansvärda i sig och därför att vi vill kunna
delta i EMU:s slutgiltiga fas, med en gemensam centralbank
och en gemensam valuta.
Vi har målsättningen att klara EU:s konvergenskrav för
den offentliga sektorns finansiella underskott, innebärande
att underskottet inte får överstiga 3 % av BNP, till 1998. Det
ska ske genom budgetförstärkningar som är drygt 20
miljarder större 1998 än i regeringens förslag och som ska
baseras på utgiftsnedskärningar i stället för skattehöjningar.
Därmed förbättras den långsiktiga tillväxten, vilket är
avgörande för utvecklingen av såväl underskottets som
skuldens andel av BNP.
Det är däremot orealistiskt att Sverige även skulle klara det
siffermässiga kriteriet för den offentliga sektorns
konsoliderade bruttoskuld, 60 % av BNP, redan 1998. Den
moderata ambitionen är därför att först uppnå en
stabilisering av skuldkvoten och därefter en successiv
minskning. Övriga medlemsländer kan under vissa
förutsättningar acceptera en skuldkvot som är något högre än
60 % av BNP för ett deltagande i EMU:s tredje fas.
Maastrichtavtalet säger att skulden kan få överstiga 60 % av
BNP, om kvoten sjunker i tillräcklig utsträckning och närmar
sig 60-procentsnivån i tillfredsställande takt.
Vi anser det däremot tveksamt att som regeringen försöka
få ministerrådet att bedöma Sveriges kvalificering för
EMU:s tredje fas enligt den offentliga sektorns finansiella
nettoskuld som är relativt sett lägre än bruttoskulden. Den
offentliga sektorns finansiella tillgångar finns framför allt i
AP-fonderna, vilka utgör en buffert för att klara av
pensionsåtaganden och därför inte kan avyttras för att
minska bruttoskulden. Sverige skall bedömas enligt samma
kriterier som övriga medlemsländer. En successiv nedgång i
skuldsättning och upplåning är även avgörande för att
Sverige ska uppfylla EU:s kriterium angående långa räntor.
Den moderata strategin omfattar även en mer självständig
riksbank med prisstabilitet som mål. Vår målsättning är att
Riksbanken ska få förutsättningar att klara av att uppfylla
dels målet om en årlig genomsnittlig inflationstakt på högst
2 % (+/- 1 %), dels EU:s konvergenskriterium om en
inflationstakt på högst 1 1/2 procentenhet mer än
genomsnittet i de tre medlemsländerna med lägst
inflationstakt. Uppfyllandet av inflationsmålet underlättas av
en stram finanspolitik med en inriktning som skapar
förtroende på de finansiella marknaderna så att de långa
räntorna kan gå ned och kronan stärkas. Den finanspolitik vi
förordar kan få en sådan effekt.
Den moderata strategin innefattar även ett framtida
deltagande i den europeiska växelkursmekanismen (ERM).
Maastrichtavtalet kräver att medlemslandet deltagit i ERM i
två år, utan att förändra växelkurspariteten, före inträde i
EMU:s tredje fas. ERM tillåter numera växelkurserna att
svänga med +/-15 % runt sina paritetskurser gentemot
varandra. Eftersom den svenska kronan har försvagats med
mer än 30 % gentemot ecun, sedan den fasta växelkursen
övergavs i november 1992, är vi knappast mogna för ett
deltagande i ERM ännu. Riksbanken, som fattar beslutet om
och när Sverige ska gå med i ERM, har uttalat att inträdet
inte kan ske förrän de offentliga finanserna bringats i kontroll
och inflationsrisken avtagit. Vår politik har just dessa syften.
6. Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar godkänna riktlinjer för den
ekonomiska politiken i enlighet med vad som anförts i
motionen,
2. att riksdagen beslutar godkänna riktlinjer för
budgetregleringen i enlighet med vad som anförts i
motionen,
3. att riksdagen med anledning av budgetposten Beräknat
tillkommande utgiftsbehov netto som sin mening ger
regeringen till känna vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen med anledning av regeringens begäran om
lånebemyndigande som sin mening ger regeringen till känna
vad som anförts i motionen,
5. att riksdagen avslår regeringens förslag om sänkning av
avkastningskraven för ALMI Företagspartner AB och
Industri- och nyföretagarfonden i enlighet med vad som
anförts i motionen,1
6. att riksdagen avslår regeringens förslag om höjning av
patientavgifterna i läkemedelsförsäkringen i enlighet med
vad som anförts i motionen,
7. att riksdagen avslår förslaget att minska anslagen till
yrkesinriktad rehabilitering i enlighet med vad som anförts i
motionen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förändringar i systemet för
förtidspension,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ändrad presumtion vid
bidragsförskott,
10. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en
minskning av 1998 års planeringsramar för byggande av
vägar och nyinvesteringar i stomjärnvägar om sammanlagt
3 175 miljoner kronor utöver vad regeringen föreslagit,
11. att riksdagen beslutar att under Finansdepartementets
huvudtitel, anslaget Neutraliseringsavgift, anvisa ett i
förhållande till regeringens förslag med 450 miljoner kronor
minskat anslag i enlighet med vad som anförts i motionen,
12. att riksdagen avslår regeringens förslag om en sänkning
av mervärdesskatten på livsmedel i enlighet med vad som
anförts i motionen,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om planerna på övergång till
månadsvis momsinbetalning,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder i syfte att minska skatten
på arbete inom tjänstesektorn,
15. att riksdagen beslutar om en sänkning av dagpenningen
för vuxenstudiestödet i enlighet med vad som anförts i
motionen.
16. att riksdagen beslutar att arbetsgivarens
finansieringsavgift i arbetsplatsintroduktion skall vara 2 000
kr per månad i enlighet med vad som anförts i motionen,2
17. att riksdagen beslutar återgå till de regler som gällde
före den 1 januari 1995 för studerande vid YTH-
utbildningarna i enlighet med vad som anförts i motionen,
18. att riksdagen beslutar att under
Arbetsmarknadsdepartementets huvudtitel littera D
Invandringen m.m. anvisa ett i förhållande till regeringens
förslag med 400 miljoner kronor minskat anslag i enlighet
med vad som anförts i motionen,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en minskning av
företagsstödet,2
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om EU:s konvergenskriterier och
ökad självständighet för Riksbanken.
Stockholm den 10 maj 1995
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m)
Sonja Rembo (m)
Anders Björck (m)
Knut Billing (m)
Birger Hagård (m)
Gun Hellsvik (m)
Gullan Lindblad (m)
Bo Lundgren (m)
Inger René (m)
Karl-Gösta Svenson (m)
Per Unckel (m)
Per Westerberg (m)
1 Yrkande 5 hänvisat till NU.
2 Yrkandena 16 och 19 hänvisade till AU.