Det finns i Sveriges riksdag en utbredd uppfattning som
bygger på att man genom att bromsa utvecklingen i
Stockholm och övriga storstadsregioner kan gynna andra
regioner i Sverige.
Denna uppfattning har stundtals tagit sig närmast bisarra
uttryck, som till exempel då statliga skattemedel används för
att flytta runt arbetslöshet genom s.k. utflyttningsbidrag till
företag. Men framför allt inom den kommunala sektorn har
en betydande resursöverföring skett från
storstadsregionernas kommuner till övriga kommuner. Idén
om att man kan föra över tillväxt till någon annan del av
landet saknar emellertid stöd i nationalekonomisk forskning
och har även i praktiken visat sig omöjlig.
I många av Sveriges kommuner är den offentliga och, mer
specifikt, den kommunala sektorn den dominerande
arbetsgivaren. Detta leder till en försvagning av
företagskulturen och ett undanträngande av privat sektor. I
stället för att småföretagsamhet blir den dominerande
näringen, är det kommunen som står för arbetsplatserna.
Denna politik har varit mycket skadlig. Tillväxten har inte
stimulerats i andra delar av landet, vilket var syftet, men väl
hämmats i storstadsregionerna.
Storstad i strykklass
Stockholms stad har under det senaste decenniet hamnat i
strykklass beträffande utjämning mellan kommunerna i
Sverige. Den genomsnittliga förvärvsinkomsten i Stockholm
är högre än riksgenomsnittet, och skattekraften är därmed
också tämligen hög. Arbetslösheten har, förutom under den
senaste lågkonjunkturen, i regel varit lägre i Stockholm än i
andra delar av landet varför Stockholm alltid givit ett
nettotillskott till statskassan. Stockholmsregionen har av
statsmakterna i praktiken kommit att betraktas som en
mjölkko.
Närings- och Teknikutvecklingsverket (NUTEK) har i sin
rapport ''Statsbudgetens regionala fördelning'' (B 1994:3)
redovisat en studie av hur inkomsterna och utgifterna i
statens budget och socialförsäkringssektorn påverkar de
regionala ekonomierna. Kartläggningen omfattar 480
miljarder kronor av statens inkomster budgetåret 1991/92
och 560 miljarder kronor av statens utgifter (bl.a.
statsskuldräntor, överföringar till utlandet och investeringar
har exkluderats) samma år.
Fig. 1 Statens inkomster och utgifter 1991/92 (miljarder
kronor)
Hela landet
Stockholm
Statens inkomster
480
71
Statens utgifter
560
55
Netto
--80
+16
Av statens totala inkomster svarar Stockholm för ca 15
procent, trots att stadens befolkning bara utgör ca 8 procent
av landets befolkning. Av de totala statsutgifterna är ca 10
procent att hänföra till Stockholm. Staten får ett överskott på
16 miljarder kronor från Stockholm. För hela landet har
staten däremot ett underskott på 80 miljarder kronor. Räknat
per invånare blir statens överskott från Stockholm 23 200
kronor och statens underskott för hela landet 9 200
kronor.
Stockholmaren betalar nästan dubbelt så mycket i skatt
och avgifter till staten som genomsnittssvensken. Med
undantag för Solna finns det ingen enskild kommun där
statens inkomster per invånare är större än i Stockholms stad.
Stockholmarna bidrar således inte bara genom högre
statlig skatt och mindre anspråk på statliga transfereringar
utan också indirekt -- genom den förstärkning av
kommunernas skatteunderlag som beskattade
socialförsäkringsförmåner och arbetsmarknadsstöd
innebär -- till inkomstomfördelningar.
Samtidigt får Stockholmarna -- i högre grad än
medborgarna i flertalet andra kommuner -- själva svara för
utjämning mellan stadens invånare genom socialbidrag, som
på grund av de högre hyrorna och dyrare
levnadsomkostnaderna är betydligt högre i Stockholm än i
genomsnittskommunen.
Skattekraft -- ett trubbigt mått
Den relativt höga skattekraft, som brukar åberopas till
grund för statens styvmoderliga behandling av Stockholm
och storstadsregionerna, är alltså ett trubbigt mått. Det tar
ingen hänsyn till individernas disponibla inkomster sedda i
relation till hyror och övriga levnadsomkostnader på
respektive ort.
Stockholmshushållen har en mer ansträngd ekonomisk
situation än i riket i genomsnitt. Boendekostnaderna är
väsentligt högre. Långtidsutredningen beräknade att
boendekostnaderna 1991/92 var 22 procent högre i
Stockholms län än i övriga riket. Jämfört med de minsta
regionerna var de nästan 40 procent högre.
Att leva i Stockholm innebär också högre
levnadskostnader i övrigt. Detta, kombinerat med
storstadsstrukturen i sig och de sociala problem som
uppkommer, samt ett för högt skattetryck ger en normal
Stockholmsfamilj en disponibel inkomst efter basutgifter
som är 2 000--2 500 kronor lägre per månad än för
motsvarande familj i en normal medelstor kommun.
Under den senaste lågkonjunkturen har Stockholm
drabbats hårt. Arbetslösheten har nu nått upp till och t.o.m.
överstigit riksnivån. Arbetslösheten bland stadens totala
befolkning i åldern 18--64 år uppgick under oktober 1994 till
6,3 procent, att jämföra med 6,1 procent för hela riket. År
1989 var motsvarande tal för Stockholm 0,8 procent och för
riket 1,2 procent.
Socialbidragskostnaderna är tre gånger så höga per
invånare i Stockholm som i genomsnittskommunen (1 819
kronor att jämföra med 576 kronor per invånare för riket).
Detta beror inte på att Stockholm skulle vara extra generöst
med socialbidrag, utan är uttryck för strukturella skillnader.
Storstäder har helt enkelt högre sociala kostnader än
normalkommuner.
Det kommunala självstyret
Den kommunala självstyrelsen har långa och unika anor i
Sverige, vilket också framgår av årets budgetproposition. I
finansdepartementets bilaga (sid 27) framhålls sålunda:
''Statens ansvar för samhällsekonomin och verksamheten i
stort inom kommunsektorn måste samtidigt kombineras med
respekt för den kommunala självstyrelsen. Den kommunala
självstyrelsen i vårt land är en demokratisk tillgång.''
Kommunernas beskattningsrätt utgör en avgörande viktig
förutsättning för den kommunala självstyrelsen. Denna
förutsättning har dock kommit att urholkas genom statliga
beslut, som berövat kommunerna eget skatteunderlag.
Successivt har först beskattningen av juridiska personer
och sedan fastighetsbeskattningen och
kapitalinkomstbeskattningen överförts helt till staten. I
stället har den kommunala sektorn kommit att bli allt mer
beroende av statliga beslut och statliga transfereringar.
Under perioden 1980 till 1992 har Stockholms stads
inkomstnivå sänkts med 7 700
miljoner kronor till följd av statsbidragsminskningar
och indragningar av skatteunderlag. Detta belopp skall ses i
relation till stadens totala skatteintäkter som 1992 uppgick
till 13 500
miljoner kronor.
Utredningsförslaget (SOU 1994:144)
Den kommunala självstyrelsen sätts nu ytterligare ifråga
genom de förändringar som föreslagits i
statsbidragssystemen. I betänkandet ''Utjämning av
kostnader och intäkter i kommuner och landsting'' (SOU
1994:144) föreslås en i det närmaste total inkomstutjämning
mellan kommuner med hög respektive låg skattekraft.
Från de närmare 60 kommuner, vars invånare har
deklarerade inkomster över riksgenomsnittet, kommer staten
i princip att ta all ''överskjutande'' inbetald kommunalskatt
och överföra den till de kommuner vars medborgare har
deklarerade inkomster under riksgenomsnittet. Den
kommunala beskattningsrätt som varit grunden för
självstyrelsen blir då närmast formell. I realiteten skulle
kommunalskatten i stället komma att förvandlas till en sorts
statskommunal inkomstskatt.
Det är angeläget att slå vakt om den kommunala
självstyrelsen. Den rimliga principen är då att kommunernas
verksamhet finansieras med egna skattemedel och utan andra
statliga bidrag än sådana som syftar till att kompensera
alltför stora avvikelser i skattekraft och strukturellt betingade
kostnader. Statliga stöd till medborgarnas välfärd skall gå till
direkt till den enskilde och inte till kommunerna.
Varje kommun borde mot denna bakgrund få behålla de
skattemedel som uttaxeras från de egna invånarna. Det
innebär att staten även fortsättningsvis -- inom ramen för det
totala statsbidragssystemet -- borde ge särskilda tillskott till
kommuner med låg skattekraft.
Inkomstutjämningen mellan kommunerna
Invändningarna mot en långtgående inkomstutjämning
mellan olika kommuner är inte bara principiella. Sambandet
mellan de kommunala besluten och den kommunala
ekonomin försvagas, vilket får negativa samhällsekonomiska
följder.
En ordning som inte ger kommunerna incitament att hålla
skattesatsen nere och skattekraften uppe främjar inte
sparsamhet med offentliga medel. I farans riktning ligger i
stället att allt fler kommuner får ökade incitament att höja
skatten ytterligare.
Stödet till kommuner med särskilt låg skattekraft kan
utformas på olika sätt. Oavsett utformningen är det, av
anförda skäl, angeläget att inkomstutjämningen inte drivs för
långt i systemet. Vare sig beräkningarna görs utifrån
medelskattekraft eller medelutdebitering måste
kompensationsgraden begränsas till högst 80 procent.
Kostnadsutjämningen mellan kommunerna
Kostnadsutjämningen i systemet måste utgå från så
objektiva grunder som möjligt. Så är exempelvis inte fallet
när man i utredningen (SOU 1994:144) vill begränsa
strukturtillägget för kollektivtrafikkostnader till 75 procent
när det gäller Stockholms län.
Den väl utbyggda kollektivtrafiken i Stockholms län är en
förutsättning för en väl fungerande arbetsmarknad i
regionen, vilket i sin tur är en förutsättning för regionens
relativt höga skattekraft. Vid sidan om barnomsorgen är
kollektivtrafiken sannolikt den kommunala verksamhet som
är mest avgörande för den skattekraft som föreslås bli
utjämnad inom ramen för inkomstutjämningssystemet.
Skattekraften påverkas också av att stockholmarna har lägre
avdrag för inkomsternas förvärvande i form av reseavdrag,
vilket också är till gagn för såväl staten som övriga
kommuner.
Om utredningens förslag till kostnadsutjämning skulle
komma att genomföras finns det således all anledning att
kompensera Stockholms läns landsting och Stockholms läns
kommuner fullt ut för de högre kollektivtrafikkostnaderna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att man ej skall frångå principen
om kommunalt självstyre,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att statligt stöd till medborgarna
i större utsträckning skall gå till de enskilda,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inkomst- och
kostnadsutjämningen mellan kommunerna.
Stockholm den 24 januari 1995
Mikael Odenberg (m)
Elisabeth Fleetwood (m)
Carl Erik Hedlund (m)
Birgitta Wistrand (m)
Henrik S Järrel (m)
Beatrice Ask (m)
Ulf Kristersson (m)